Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Några kommentarer kring SDs riksdagslista

Nu har Sverigedemokraternas valberedning sagt sitt genom att presentera partiets riksdagslista inför valet den 19 september. Den innehåller 50 namn vilka senare kommer att fyllas på med ytterligare några.

Jag vill först gratulera valberedningen under Micke Rosenbergs ledning till att ha gjort ett utmärkt jobb. Som jag ser det är det nu av central betydelse att alla vi sverigedemokrater i det stora hela ställer oss bakom kandidaterna på listan och lämnar alla stora meningsskiljaktigheter och konfliktungar därhän om det nu skulle finnas några sådana. Låt vara att många av oss kanske upplever att den eller den borde ha fått en högre position eller att den eller den borde ha varit med i stället för den och så vidare. Ni vet vad jag menar.

Några personliga kommentater kommer här.

Alla ”tunga” namn finns på plats där de borde vara.  Jag tänker då främst på Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, kompisgänget (”de fyras gäng”, ”fantastiska fyran”) som vi i första rummet kan tacka för att Sverigedemokraterna i dag är ett salongsfähigt och konkurrenskraftigt parti av värdekonservativt snitt med mycket goda chanser att ta sig in i riksdagen.

Hatten av för er, mina vänner!

 Carina Herrstedt, högst placerade kvinnan på SD-listan.

Jag glädjer mig också åt att kompetenta personer såsom skicklige debattören Jonas Åkerlund, landskronatösen Carina Herrstedt, förre partiledaren Mikael Jansson, veteranen och förre riksdagsmannen (m) Sten Andersson, EU-valskandidaten Sven-Olof Sällström, SDU-ledaren Erik Almqvist och försvarsexperten Stellan Bojerud finns med på valbar plats; måste dock tillstå att det är min åsikt är att Stellan borde ha haft en mer framskjuten plats med all den sakkunskap, erfarenhet och pondus han besitter.

Stellan skulle bli en utomordenligt bra gruppledare i riksdagen – han har därtill unika sakkunskaper i försvarsfrågan och skulle lätt som en plätt platta till vilken försvarsminister som helst i en debatt!

Blåsippans väg…mot riksdagen!

Särskilt glad är jag över att SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth med sina eminenta kunskaper och sitt engagemang när det gäller Mellanöstern och islamismen/islamiseringen finns med på en 16e plats, vilket innebär att han är garanterad en plats om SD skulle få precis fyra procent av rösterna.

Jag erkänner att jag gärna sett trygge och duktige klippanbon Jens Leandersson bland de främsta på den föreslagna listan, men nu har han valt att, av personliga skäl, inte kandidera så det får jag respektera. Därtill hade jag önskat att ett eller ett par namn från Stockholms läns distrikt- mitt hemlän – hade funnits med där uppe. Som det nu är kan jag tycka att övervikten blir väl stor för landets södra del. Se länken nedan:

http://sydsvenskan.se/sverige/article638122/Skansk-dominans-pa-SDs-riksdagslista.html

Skulle vi inte satsa särskilt på Stockholms-regionen i det här valet?

Själv hamnade jag på 35e plats, vilket jag är fullt tillfreds med. Det innebär att jag troligen kommer in om SD gör ett extremt bra val, det vill säga får i trakterna av 10 procent av de avgivna rösterna. Ingen omöjlighet. Hur detta sedan skulle gå att kombinera med tjänsten som SDK-redaktör och företrädare för SD Södertälje vete fåglarna.

I samband med att riksdagslistan presenterades meddelades att SD fick blygsamma 2,7 procent i SKOPs senaste väljarundersökning. Det har jag personligen alls inget emot. Det bör vi ta som ett memento att vi inte får ta någonting för givet. Vi kan inte bara ställa ut skorna och räkna med att komma in i riksdagen så där annars, bara!

Vi måste räkna med att det blir såväl blod och svett som tårar innan vi nått målet.

 Låt oss gärna ta en seriös och öppen debatt om den föreslagna listan, om vi finner det lämpligt, men vad vi inte får göra är att  förfalla till intern smutskastning och kackande i eget bo!

SD växer – desperationen ökar

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har ställt ifrån sig kvasten och kokat ihop en brygd (Expressen 8/5) på temat ”SD – vilket skämt”. I häxbrygden saknas visserligen de vanliga ingredienser som brukar utmärka recept utformade av kvinnliga yrkesutövare av hennes uråldriga snitt av typ fladdermusöron, ödleben och grodhjärna, men där återfinns beståndsdelar såsom fördomar, propagandistiska övertoner och politisk korrekthet.

Marteii krönikor på Expressens baksida hade, innan hon upphöjdes till ledarskribent, länge en stående punkt under vinjetten ”Dagens fel” som helt enkelt lydde ”Sverigedemokraterna”. Ingen förklaring eller motivation, blott ”Sverigedemokraterna”. Det är därför föga överraskande att Expressens ledarhäxa nu ger sig på Sverigedemokraterna med de argument som för tillfället står till buds. Huvudingrediensen i den marteuska brygden är en artikel i partiorganet SD-Kuriren för vid pass ett år sedan, där ett gäng SDare inklusive partisekreterare Björn Söder, ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist och pressekreterare Mattias Karlsson skrev en artikel om ett besök på Färöarna. I artikeln uttryckte SD-grabbarna sympati för Färöarnas gamla norröna kultur och berömde särskilt en fosterländsk figur kallad Haraldur.

Nu har det visat sig att sagde ”Haraldur” i själva verket är en färöisk pajas, med Marteii ord ”en påhittad figur, skapad av en vänsterpolitiker som driver med osund nationalromantik.” Tablå, som man brukade säga förr i världen när det sista argumentet gått hem… men nej, kanske inte riktigt.

Jag tycker i och för sig att det glada SD-gänget kunde ha kollat upp vem nämnde Haraldur egentligen var innan man skrev ihop sin artikel om och från Färöarna. Det hade förmodligen räckt med att konsultera de närstående vid det aktuella nationaldagsfirandet för att dimmorna skulle ha skingrats. Nu gjorde man inte det, och resultatet blev mindre lyckat. Men står man verkligen med byxorna nere, som Marteus onekligen anser? Knappast. Ann-Charlotte Marteus hävdar i sin ledarartikel 8/5 att befolkningen på Färöarna är en sorglig, inavlad samling, och kanske är det det som gör att man först nu – efter nästan ett år – behagat reagera över de löjeväckande supernationalisterna från Svithiod. Samtidigt säger den aktuella tidsutdräkten en hel del om den agenda som ledande svenska massmedia delar – ingen ”nyhet” är för gammal när det gäller att smutskasta Sverigedemokraterna.

Excessens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus fortsätter i sin artikel med att gå hårt åt Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, vilken i en artikel i tidskriften Svensk Linje tydligen förespråkat att SD bör inlemmas i ett regeringsunderlag utformat av alliansregeringens medlemspartier. Sådant låter sig naturligtvis icke göras, åtminstone inte ostraffat. Nej, menar Marteus, ”Sverigedemokraterna drivs av två krafter: främlingshat och makthunger. Ingenting annat. Resten är tomhet, kamouflerad med sentimental nationalromantik. Det går inte att kompromissa med den häxbrygden. Det går inte och man får inte. Det enda anständiga är att vara en motkraft.”

Eller som ordstävet lyder: ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”. Främlingshat (vilka främlingar, vilket hat, var god precisera!) existerade möjligen i Sverigedemokraternas barndom i slutet av 1980-talet men är en nullitet – det vill säga något som icke existerar – 2009. Själv gick jag med i partiet i februari 2008 men hade i stället försvaret och familjen som huvudfrågor; vill stärka båda. Marteus förmår uppenbarligen inte skilja mellan faktiskt baserad kritik av svensk invandringspolitik och så kallat främlingshat eller ”främlingsfientlighet”.

Magica de Hex, förlåt Ann-Charlotte Marteus, gör sig vidare lustig över Sverigedemokraternas ledord ”massinvandring”: ”SD har trots allt en hemsida där banala råskinn dillar om hur sött det är med blåsippor och svenska pensionärer samtidigt som de skyller precis allt på MASSINVANDRINGEN.” Jag vet inte vad Marteus har emot blåsippor eller pensionärer, det vore onekligen intressant att veta. Frågeställningen är eljest inte särskilt komplicerad. En sak är klar, och det är att invandring klarar sig inget land utan.

I Sverige hade vi på 1600-talet en invandringsvåg med valloner som bärande element. Det var en renodlad arbetskraftsinvandring som syftade till att stärka den svenska järnhanteringen och därmed göra landet mer komkurrenskraftigt avseende exportindustrin och krigsmakten. Under samma århundrande anställdes också ett betydande antal militärer av utländsk härkomst i den svenska stormaktsarmén, något som var alldeles nödvändigt för den händelse vi ville förbli en stormakt (vilket vi alltså ville). Efter Andra världskriget beslutade sedan den socialdemokratiska regeringen att importera ett antal människor från länder såsom Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien i syfte att hålla industrin igång.

Vallonerna, de utländska militärerna och de utifrån kommande industriarbetarna utgjorde nödvändig arbetskraftsinvandring. Sverige välkomnade med rätta dessa människor, vilka i den mån de valde att bli bofasta i Sverige kom att utgöra en väl integrerad del i det svenska samhället. Invandringsmönstret förändrades emellertid med vänsterradikaliseringen på 1960-talet. Gradvis spred sig det politiskt korrekta konceptet att vårt land skulle välkomna individer som ansågs vara förföljda i sina respektive hemländer. När militären tog makten i Chile 1973 fick därför tiotusentals chilenska vänsterelement av revolutionär prägel en fristad i Sverige, bland dem den brutale chefen för den störtade presidenten Salvador Allendes livvakt, Max Joel Marambio (som sedan blev agent för Castro på Kuba). I fortsättningen bereddes i princip alla chilenare som ville komma till Sverige en fristad här, även efter det att den forna militärdiktaturen blivit föremål för demokratisering.

Allendes tortyrchef, Max Marambio, fann en fristad i Sverige.

Södertälje blev i slutet på 1970-talet mål för en omfattande invandrarvåg bestående av kristna medborgare från Turkiet, vilka – tveklöst med viss rätt – hävdade att de förföljdes av Turkiets muslimska myndigheter. Dessa assyrier/syrianer/kaldéer (i fortsättning benämnda assyrier) har med tidenväxt ut till en betydande och inflytelserik del av Södertäljes population. Många assyrier har under årens lopp etablerat sig som framgångsrika företagare i Södertälje och åtnjuter utan tvivel respekt från stadens etniskt svenska befolkning. Dock är det ingen hemlighet att nämnda folkgrupps ungdomliga medlemmar står för en betydande andel av Södertäljes brottsstatistik.

Det var med den chilenska invandringen till Södertälje under 1970-talets första hälft som vi, det vill säga vi södertäljebor (övriga städer och landsdelar har utan tvivel sina egna erfarenheter i samma genre), begåvades med något som med fog kan kallas massinvandring. Det vill säga ett inflöde av utifrån kommande befolkningselement som mer är ett resultat av sentimental välvilja än en väl övervägd invandringspolitik. Denna massinvandring har lett till att i grunden svenska värderingar och svensk kultur tvingats på defensiven, vilket i sin tur resulterat i missförhållanden som ghettoisering, segregering och kriminalisering. Massinvandring och mångkulturalism har lett till att det svenska samhället fått nya och föga välkomna företeelser som gängvåldtäkter, maffiaetablering och hedersvåld.

Medan de etablerade partierna konsekvent bortser från massinvandringens och mångkulturalismens ovälkomna verklighet har Sverigedemokraterna som enda parti valt att ta strid för det svenska och för svenskarnas rätt att diktera villkoren för alla de människor som väljer att slå upp sina bopålar i vårt avlånga land. Det kan förvisso vara trevligt med utifrån kommande influenser såsom pizza, jeans, kebab och brittisk pop, men det är inte detta SD protesterar mot. Det är när det importerade godset leder till företeelser såsom organiserad brottslighet inklusive terrorism, kvinnoförtryck, hedersvåld och trafficking samt diskriminering och arbetslöshet bland etniska svenskar som det är dags att dra i nödbromsen.

Ann-Charlotte Marteii ledarartikel i Expressen den 8/5 är bara ett exempel på överreaktioner från etablissemangets sida beträffande Sverigedemokraternas tillväxt på olika plan, både medlemsmässigt och när det gäller opinionssiffror. För en tid sedan redovisades i Sveriges Radios (SR) inslag Kaliber i tre program resultatet av omkring 100 timmars inspelningstimmar som åstadkommits av kvinnliga SR-medarbetare vilka försetts med dold avlyssningsutrustning i syfte att dokumentera det fantasifoster som brukar kallas ”Sverigedemokraternas dolda agenda”.

Och vad var det de wirade amazonerna, med massiv uppbackning i Excessen och andra media, lyckades torgföra? Jo, ett antal franka uttalanden avseende invandrare av den sort som förekommer i alla typer av fikarum och vid köksbord landet runt. Samt några uppsluppna sånger och snapsvisor, bland andra ”Palmevisan”, som inte ens den nämnda mediala exponeringen torde kunna utrota. Följden blev…platt intet. Sverigdedemokraterna har således hållit ställningarna vid alla opinionsmätningar som förekommit efter Kaliber-programmen, vilket demonstrerar något som jag vetat hela tiden – att väljare som kan förväntas rösta på Sverigedemokraterna inte bryr sig ett enda dugg om pseudohändelser av ovan beskrivet slag.

 Kent Ekeroth (SD).

Och det är väl precis detta faktum som är orsaken till mediernas och de etablerade partiernas frustration. Oavsett hur man åmar sig för att ”avslöja” SDs ”dolda aganda” så blir resultatet noll. Detta leder till att desperationen ökar, något som kan förklara det ohemula angrepp mot SDs internationelle sekreterare och kandidat i EU-valet Kent Ekeroth som för en tid sedan orkestrerades av sex kristdemokrater från Stockholm. Nämnda kristdemokrater gick i en rundskrivelse till ett flertal tidningar till hårt angrepp mot Ekeroth som bland annat hävdat det självklara, nämligen att massinvandring till Sverige leder till att traditionell svensk kultur hamnar på undantag.

Kent Ekeroth, som för övrigt är av judisk börd och en varm Israel-vän, gick som sig bör i svaromål och konstaterade att KD-kritikerna läst hans och SDs policy som ”Fan läser Bibeln”. Vilket föranledde de bålda KD-debattörerna att anklaga Ekeroth för att vara ”rasist” och för att utnyttja proisraelismen som ett verktyg i kampen mot ”muslimerna”. När sedan Ekeroth begärde genmäle fick han svaret att debatten var avblåst…Snacka om rättvisa!

KD-inlägget kan på goda grunder anses vara ett exempel på en debatteknik som går ut på att demonisera motparten, att frånkänna denne alla mänskliga egenskaper för att bereda väg för diskriminering och förtryck. Det var på detta sätt de tyska nazisterna i sina organ presenterade judarna, som till slut för det stora flertalet tyskar inte framstod som mänskliga varelser. Nu hävdar jag inte att samma sak som hände judarna kommer att ske med sverigedemokrater, men principen är densamma.

Det är inte svårt att förstå KD-debattörernas frustration. Sverigedemokraterna uppfattas, och detta med full rätt, som en konkurrenskraftig medtävlare till Kristdemokraterna, vilka efter de ”nya” Moderaternas övergång till liberalism, värdenihilism och politisk opportunism tagit värdekonservatism på entreprenad. Sedan KD vacklat och bland annat godkänt utländsk abortturism till Sverige och över huvud visat föga intresse för massinvandringens följdverkningar, har SD profilerat sig som de värdekonservativa väljarnas – och ja, de existerar fortfarande! – främsta alternativ.

Det är inte bara SD som hävdar detta. Sveriges Radios reporter Pontus Mattsson konstaterar således i sin bok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) att SD har en politik som överträffar Kristdemokraternas när det gäller värdekonservatism. SD stöder sålunda kärnfamiljens ställning i samhället, är emot samkönade ”äktenskap”, går emot extremfeminismen samt värnar de ofödda barnens liv; Sverigedemokraterna vill således sänka den högsta tillåtna abortgränsen till tolv veckor, detta att jämföra med KDs 18 veckor.

Mattsson skriver (sidan 134): ”I det familjepolitiska programmet oroar man sig över att ‘destruktiva krafter’ i samhället under de senaste decennierna kommit att ifrågasätta och nedvärdera familjelivets värden. Partiet vill motverka den utveckling man tycker sig se där en ‘överdriven individualism och hedonism har lett till ett minskat ansvarstagande och en ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor och skapat otrygghet och rotlöshet för många av våra barn’.”

Undra på att KD oroar sig!

Sverigedemokaterna fick 4,9 procent i den av Sentio senast företagna opinionsmätningen. Som mest har partiet noterat 5,5 procent  i någon opinionsmätning. Det är knappast vågat att förutspå att Sverigedemokraterna, efter valet 2010, kommer att bli representerat i Sveriges riksdag och att partiet i så fall kommer att bli vågmästare. Oavsett hur det går 2010, och innan dess i EU-valet den 7 juni, så har Sverigedemokraterna kommit för att stanna som ett stående inslag i Sveriges politik. De som tillåter sig att förmoda att SD är ett ”enfrågeparti” (invandringen) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform.

Ann-Charlotte Marteus?

Själv medverkar jag i gruppen som sysslar med försvars- och säkerhetspolitik. Så här långt kan jag avslöja att SD syftar till att stärka Sveriges försvar. Känn på den, Ann-Charlotte Marteus…

Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.