Archive for the ‘KFML’ category

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Därför är jag konservativ (II)

18 april, 2009

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

A8_4 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

TageLindbom

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…