Nej, det här iranska presidentvalet gick inte riktigt som den Högste ledaren ayatollah Ali Khamenei och hans ämbetsbröder i Väktarrådet hade tänkt sig. För att vara riktigt säkra på att den reaktionäre presidenten Mahmoud Ahmadinejad skulle bli omvald bestämde man sig för att mixtra med med valresultatet. Exakt i vilken utsträckning är det ingen som vet, men att det förekom fusk kan vi, med den erfarenhet vi har av diktaturers praxis, utgå ifrån.
Alla iranier är inte så jättepositiva till Högste ledaren, Ali Khamenei.
Det är fullt möjligt att det var en överloppsgärning och att Ahmadinejad, som är omvittnat populär på landsbygden och bland fattiga iranier, skulle ha vunnit i vilket fall som helst. Det lilla osäkerhetsmoment beträffande Ahmadinejads valseger som trots allt fanns där var emellertid tillräckligt för att de styrande ayatollorna inte skulle våga riskera något. Därefter förklarades det självklart dagen efter valet för en dryg vecka sedan att den sittande presidenten hade vunnit stort och fått så mycket som 62 procent av rösterna. Det borde man inte ha gjort.
Följden blev, som vi alla kunnat bevittna på våra TV-skärmar, att regimkritiker och/eller anhängare till den främste oppositionskandidaten, förre premiärministern Mir Hossein Mousavi, gav sig ut på gatorna för att skrika och agera ut sin frustration mot den iranska diktaturen. Regimens media erkänner att människor dödats av utkommenderad polis, milis och militär, men exakt hur många som dött för mördarkulor i Teheran och på andra platser runt om i det stora landet med dess omkring 70 miljoner människor vet vi inte. Troligen rör det sig om flera tusen.
Jag vill inte slå mig för bröstet och säga ”Vad var det jag sa?” (en anledning till detta är att jag faktiskt inte sagt något i frågan). Men att den 30-åriga revolutionsregimen som tog över efter den störtade shah Reza Pahlavi kanske inte satt fullt så bergfast vid makten som många inbillat sig gavs en fingervisning om för någon månad sedan, då Ahmadinejad ”skoades” (det vill säga någon kastade en sko mot honom) på känt manér under valkampanjen.
Jag såg härom dagen en diskussion om läget i Iran i SVTs morgonsoffa mellan Thomas Idergaard, Birger Schlaug och Johan Ehrenberg. Idergaard, den tidigare MUF-ordföranden som för övrigt har konverterat till katolicismen under våren, hävdade då att ”Iran är en av världens hårdaste diktaturer.” Ingen av medkommentatorerna protesterade, så vitt jag minns. En starkt bidragande orsak till den öppna, och av allt att döma växande, kritiken mot den reaktionära mördarregimen i Teheran torde dock vara att Iran faktiskt inte är en så hård diktatur som det funnits anledning att tro.
Det är sant att oppositionella studenter och andra regimkritiker har gripits av den fruktade hemliga polisen och torterats, i några fall till och med mördats. Men det är också sant att ayatollornas hårda grepp över det iranska samhället inte varit värre än att det faktiskt funnits lufthål för oppositionella krafter. Detta har att göra med den fortgående förändring som sköljt över landet under senare år och att regimen inte helt och hållet förmått rå på den moderna teknik som de yngre generationerna, särskilt dem som bor i Teheran och andra större städer, vetat att använda sig av.
Om det iranska samhällets karaktär skrev den liberala amerikanska tidskriften Newsweeks medarbetare Fareed Zakaria i tidkriftens Iran-special den 1 juni 2009:
”Det är förvisso inte en demokrati. Regimen fängslar opponenter, stänger ner tidskrifter och tolerar få utmaningar mot sin auktoritet. Men den är inte heller en monolitisk diktatur. Den skulle bäst kunna beskrivas som en oligarki, med ansenlig debatt och meningsskiljaktigheter inom eliterna. Också den så kallade Högste ledaren har en valmanskår, Väktarrådet, som valde honom och som han måste hålla på gott humör. Ahmadinejad ses vanligen som ‘den galne mullan’ som styr landet, men han är inte den chefstjänsteman som aldrig ifrågasätts och är i själva verket ett horn i sidan på det prästerliga etablissemanget. Han är en lekman utan några familjeförbindelser till de högre ayatollorna – vilket gör honom till en sällsam figur i den härskande klassen. Han var inte initialt den Högste ledarens favoritkandidat i valet 2005. Till och med nu ogillar mullorna honom tydligt, och han i sin tur gör medvetet saker för att underminera deras auktoritet.”
Även om alltså ayatollah Khamenei och det övriga högre prästerskapet inte nödvändigtvis älskar den bisarre Ahmadinejad, gjorde den Högste ledaren nyligen ett medvetet vägval då han entydigt tog ställning för den sittande presidenten och hotade med blodbad på Teherans gator om de protesterande massorna inte rättade in sig i ledet. Khamenei och andra inflytelserika prelater ser uppenbarligen sina positioner – och tillgångar – hotade. De mäktiga ayatollorna må bära prästerliga helskägg och klä sig i vördnadsbjuande svarta klädnader, men några asketer är de inte – det är en illa dold hemlighet att de lever lyxliv och att de har stuckit undan högst betydande summor på bakkonton i Schweiz och annorstädes.
Hur var det någon sade: ”Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.”
Mir Hossein Mousavi med hustru under valkampanjen.
Den 68-årige Mir Hossein Mousavi är för övrigt en ganska osannolik utmanare till den högsta makten i Iran. Egentligen var det meningen att Ahmadinejads främste medtävlare om presidentmakten skulle bli den forne presidenten Mohammad Khatami, allmänt betraktad som reformsinnad, men denne valde att dra sig ur för att i stället ställa sig bakom Mousavis kandidatur. Många bedömare blev förvånade när Mousavi ställde upp i valet, eftersom han aldrig betraktats som någon nydanare.
Sedan ayatollah Ruhollah Khomeini gripit makten i revolutionen mot shahen 1979 framstod Mousavi som en av de främsta revolutionsentusiasterna. Han tjänade som premiärminister (en post som numera är avskaffad) under större delen av 1980-talet och ansågs allmänt göra ett bra jobb med landets ekonomi trots det pågående kriget med Irak. Han lämnade politiken efter Khomeinis död 1989 för att ägna sig åt kulturlivet, som han har starka intressen i (han sägs vara särskilt road av abstrakt måleri).
Mir Hossein Mousavi må vidare vara politiskt något mer liberal än Ahmadinejad, men det är ett faktum att han ställer sig bakom det islamiska republikanska system som sedan 30 år styr Iran och är beredd att försvara detta system med alla tillgängliga medel. En gissning är att han är missnöjd med Ahmadinejads aggressiva utrikespolitik, som onekligen skadar Irans anseende i världen och gör att landet allmänt ses som en ”skurkstat” och då inte bara i Förenta staterna.
Endast Gud vet vad framtiden har i sitt sköte för Iran. Helt uppenbart är att tiden sprungit ifrån det regemente av reaktionära svartrockar som hållit landet i ett järngrepp under 30 års tid. Man skall i sammanhanget komma i håg att i runda slängar 75 procent av Irans befolkning består av människor som är under 30 år och alltså inte var födda när medeltidsgestalten Khomeini grep makten. Många av dessa unga människor är välutbildade, intelligenta och frihetstörstande.
En möjlighet är att den Högste ledaren Khamenei slutligen tvingas krypa till korset på något sätt, kanske genom att utse Mousavi till medlem av regeringen – kanske man rentav återinrättar premiärministerämbetet. En annan möjlighet, och den troligaste som det ser ut i skrivande stund, är att ledargarnityret gör som de kinesiska kommunistledarna gjorde för 20 år sedan och anställer en blodig massaker, något som givetvis skulle isolera regimen ännu mer än vad som nu är fallet.
En sista skrämmande möjlighet är att man försöker vända bort uppmärksamheten från de invärtes problemen genom att företa sig något spektakultärt utrikespolitiskt under förebärande att det är utländska krafter (läs: ”amerikanskt-brittiska-sionistiska” krafter) som ligger bakom de stormande protestaktionerna. Israel har all anledning att se om sitt hus.
Men kanske är det ännu inte läge att måla fan på väggen. Det som nu händer i Iran kan vara början på en ny, mer demokratisk era i landet, en historisk vändpunkt som kan förändra situationen till det bättre i hela Mellanöstern.
Jag har slutligen roat mig med att ta reda på vad Mahmoud Ahmadinejads mest omskrivne svenske supporter skriver på sin blogg om de dramatiska skeendena i Iran. Jag talar naturligtvis om Mohamed Omar. Denne föredrar, klokt nog, att hålla tyst, kanske han väntar med sitt omdöme tills Khamenei och Ahmadinejad slagit ner upproret innan han tar bladet från munnen och anklagar Israel, USA och Storbritannien för att vara bovarna i dramat. Eller också söker han en utväg att lämna sin hastigt påkomna och mindre välbetänkta islamistiska övertygelse.
Omar skrev den 2o juni för övrigt om ayatollah Ruhollah Khomeinis poesi:
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 