Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

En kvinna stenas i Iran

Den 26 juni hade filmen ”The Stoning of Soraya M.” premiär i USA. Filmen handlar om den sjaskiga ”rättsprocess” som ledde fram till att den gifta kvinnan Soraya M. stenades till döds i enlighet med islamsk sharialagstiftning i ayatollah Khomeinis Iran 1986. Se länken till trailer nedan:

http://www.thestoning.com/

Filmen, som regisserats av Cyrus Nowrasteh, bygger på boken ”The Stoning of Soraya M.” (Arcade Publishing 1994) som skrivits av Freidoune Sahebjam. Denne, en fransk journalist och krigskorrespondent, är son till en tidigare iransk ambassadör och uppges vara den förste som rapporterade om den iranska revolutionsregeringens övergrepp mot den religiösa rörelsen Bahá’ i. Eftersom boken är mycket kritisk gentemot det legala systemet i Irans islamska republik är den förbjuden i Iran.

Boken – och filmen – förmedlar alltså den sanna historien om hur en iransk kvinna, Soraya M., stenas till döds i en avlägsen iransk by. Händelsen hade aldrig blivit allmänt känd om inte Freidoune Sahebjams bil hade kapsejsat i byn i fråga. Sahebjam, spelad av James Caviezel – känd för rollen som Jesus i Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” –  kommer i samspråk med en kvinna vid namn Zarha, som spelas av Oscars-nominerade Shoreh Aghdashloo. Zarha berättar för journalisten om det grymma öde som drabbat hennes niece, Soraya, i filmen gestaltad av Mozhan Mamò.

Soraya levde i ett arrangerat äktenskap med hustyrannen Ghorban-Ali, en motbjudande översittartyp som vill bli fri från sitt äktenskap och därför anklagar hustrun för otrohet. Bakgrunden till denna anklagelse är att Soraya hjälpt änklingen till en väninna med matlagningen. Mer än så behövs inte för att byns inflytelserika mullor skall koka ihop ett åtal mot Soraya, vilket leder fram till en dödsdom. Straffet verkställs genom att Soraya grävs ner i marken till axlar och hals och därefter stenas till döds.

Det sägs att islam respekterar Jesus som en viktig profetgestalt, men uppenbarligen tar man lätt på Jesu ord om äktenskapsbryterskan, som det berättas om i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Jesus sitter och undervisar vid templet i Jerusalem när de skriftlärde och fariséerna – uppenbarligen i syfte att snärja Jesus – kommer till honom med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De säger till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”

I bibeltexten står det att Jesus ”böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Vidare: ”När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ‘Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ‘Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?’ Hon svarade: ‘Nej, herre.’ Jesus sade: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.'” (Bibelkommissionens övesättning 1981).

Enligt min uppfattning är det här en av de mest lärorika och vackra berättelserna i Nya testamentet. Den visar att Jesus tog initiativet till en reformering av de otidsenliga judiska lagarna redan för 2000 år sedan. Den visar även att Jesus inte godkände kvinnans beteende, utan anmanade henne att inte synda mer. Samtidigt kan vi konstatera, att islam i allmänhet och sharialagen i synnerhet ännu inte genomgått någon sådan reformering, även om det uppges från Iran att vissa reformsinnade ayatollor nu börjar överväga att upphöra med stening av kvinnor. Detta dock inte på grund av någon hastigt påkommen humanitär övertygelse, utan därför att straffet i fråga innebär dålig PR för Iran!

För övrigt rapporteras i dagarna att en mördare stenats till döds i Somalia.

Åter till den avlägsna byn i Iran anno 1986. Zahra uppmanar Freidoune Sahebjam att berätta historien om Soraya M.s stenande för världen. I filmen säger Zahra i svensk översättning: ”Kvinnors ord betyder ingenting här. Jag vill att du skall ta min röst med dig – världen måste få veta.” Vilket Sahebjam  alltså gjorde.

Filmen ”The Stoning of Soraya M.” går nu på biograferna i USA. Frågan är om den kommer att visas i Sverige, eller om filmetablissemanget av rädsla för de fanatiska muslimer (inklusive dem på Irans ambassad) som finns i landet, och som kan förväntas leva rövare, backar ur.

För övrigt minns nog många att stening av kvinnor försvarats av Cherin Awad, en av programledarna i ”Halal-TV” på SVT (och av samma SVT utnämnd till ”mångfaldskonsult”), detta i anledning av ett fall i Nigeria med en kvinna som fött barn utom äktenskap.

En historisk vändpunkt i Iran?

Nej, det här iranska presidentvalet gick inte riktigt som den Högste ledaren ayatollah Ali Khamenei och  hans ämbetsbröder i Väktarrådet hade tänkt sig. För att vara riktigt säkra på att den reaktionäre presidenten Mahmoud Ahmadinejad skulle bli omvald bestämde man sig för att mixtra med med valresultatet. Exakt i vilken utsträckning är det ingen som vet, men att det förekom fusk kan vi, med den erfarenhet vi har av diktaturers praxis, utgå ifrån.

Alla iranier är inte så jättepositiva till Högste ledaren, Ali Khamenei.

Det är fullt möjligt att det var en överloppsgärning och att Ahmadinejad, som är omvittnat populär på landsbygden och bland fattiga iranier, skulle ha vunnit i vilket fall som helst. Det lilla osäkerhetsmoment beträffande Ahmadinejads valseger som trots allt fanns där var emellertid tillräckligt för att de styrande ayatollorna inte skulle våga riskera något. Därefter förklarades det självklart dagen efter valet för en dryg vecka sedan att den sittande presidenten hade vunnit stort och fått så mycket som 62 procent av rösterna. Det borde man inte ha gjort.

Följden blev, som vi alla kunnat bevittna på våra TV-skärmar, att regimkritiker och/eller anhängare till den främste oppositionskandidaten, förre premiärministern Mir Hossein Mousavi, gav sig ut på gatorna för att skrika och agera ut sin frustration mot den iranska diktaturen. Regimens media erkänner att människor dödats av utkommenderad polis, milis och militär, men exakt hur många som dött för mördarkulor i Teheran och på andra platser runt om i det stora landet med dess omkring 70 miljoner människor vet vi inte. Troligen rör det sig om flera tusen.

Jag vill inte slå mig för bröstet och säga ”Vad var det jag sa?” (en anledning till detta är att jag faktiskt inte sagt något i frågan). Men att den 30-åriga revolutionsregimen som tog över efter den störtade shah Reza Pahlavi kanske inte satt fullt så bergfast vid makten som många inbillat sig gavs en fingervisning om för någon månad sedan, då Ahmadinejad ”skoades” (det vill säga någon kastade en sko mot honom) på känt manér under valkampanjen.

Jag såg härom dagen en diskussion om läget i Iran  i SVTs morgonsoffa mellan Thomas Idergaard, Birger Schlaug och Johan Ehrenberg. Idergaard, den tidigare MUF-ordföranden som för övrigt har konverterat till katolicismen under våren, hävdade då att ”Iran är en av världens hårdaste diktaturer.” Ingen av medkommentatorerna protesterade, så vitt jag minns.  En starkt bidragande orsak till den öppna, och av allt att döma växande, kritiken mot den reaktionära mördarregimen i Teheran torde dock vara att Iran faktiskt inte är en så hård diktatur som det funnits anledning att tro.

Det är sant att oppositionella studenter och andra regimkritiker har gripits av den fruktade hemliga polisen och torterats, i några fall till och med mördats. Men det är också sant att ayatollornas hårda grepp över det iranska samhället inte varit värre än att det faktiskt funnits lufthål för oppositionella krafter. Detta har att göra med den fortgående förändring som sköljt över landet under senare år och att regimen inte helt och hållet förmått rå på den moderna teknik som de yngre generationerna, särskilt dem som bor i Teheran och andra större städer, vetat att använda sig av.

Om det iranska samhällets karaktär skrev den liberala amerikanska tidskriften Newsweeks medarbetare Fareed Zakaria i tidkriftens Iran-special den 1 juni 2009:

”Det är förvisso inte en demokrati. Regimen fängslar opponenter, stänger ner tidskrifter och tolerar få utmaningar mot sin auktoritet. Men den är inte heller en monolitisk diktatur. Den skulle bäst kunna beskrivas som en oligarki, med ansenlig debatt och meningsskiljaktigheter inom eliterna. Också den så kallade Högste ledaren har en valmanskår, Väktarrådet, som valde honom och som han måste hålla på gott humör. Ahmadinejad ses vanligen som ‘den galne mullan’ som styr landet, men han är inte den chefstjänsteman som aldrig ifrågasätts och är i själva verket ett horn i sidan på det prästerliga etablissemanget. Han är en lekman utan några familjeförbindelser till de högre ayatollorna – vilket gör honom till en sällsam figur i den härskande klassen. Han var inte initialt den Högste ledarens favoritkandidat i valet 2005. Till och med nu ogillar mullorna honom tydligt, och han i sin tur gör medvetet saker för att underminera deras auktoritet.”

Även om alltså ayatollah Khamenei och det övriga högre prästerskapet inte nödvändigtvis älskar den bisarre Ahmadinejad, gjorde den Högste ledaren nyligen ett medvetet vägval då han entydigt tog ställning för den sittande presidenten och hotade med blodbad på Teherans gator om de protesterande massorna inte rättade in sig i ledet. Khamenei och andra inflytelserika prelater ser uppenbarligen sina positioner – och tillgångar – hotade. De mäktiga ayatollorna må bära prästerliga helskägg och klä sig i vördnadsbjuande svarta klädnader, men några asketer är de inte – det är en illa dold hemlighet att de lever lyxliv och att de har stuckit undan högst betydande summor på bakkonton i Schweiz och annorstädes.

Hur var det någon sade: ”Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.”

Mir Hossein Mousavi med hustru under valkampanjen.

Den 68-årige Mir Hossein Mousavi är för övrigt en ganska osannolik utmanare till den högsta makten i Iran. Egentligen var det meningen att Ahmadinejads främste medtävlare om presidentmakten skulle bli den forne presidenten Mohammad Khatami, allmänt betraktad som reformsinnad, men denne valde att dra sig ur för att i stället ställa sig bakom Mousavis kandidatur. Många bedömare blev förvånade när Mousavi ställde upp i valet, eftersom han aldrig betraktats som någon nydanare.

Sedan ayatollah Ruhollah  Khomeini gripit makten i revolutionen mot shahen 1979 framstod Mousavi som en av de främsta revolutionsentusiasterna. Han tjänade som premiärminister (en post som numera är avskaffad) under större delen av 1980-talet och ansågs allmänt göra ett bra jobb med landets ekonomi trots det pågående kriget med Irak. Han lämnade politiken efter Khomeinis död 1989 för att ägna sig åt kulturlivet, som han har starka intressen i (han sägs vara särskilt road av abstrakt måleri).

Mir Hossein Mousavi må vidare vara politiskt något mer liberal än Ahmadinejad, men det är ett faktum att han ställer sig bakom det islamiska republikanska system som sedan 30 år styr Iran och är beredd att försvara detta system med alla tillgängliga medel. En gissning är att han är missnöjd med Ahmadinejads aggressiva utrikespolitik, som onekligen skadar Irans anseende i världen och gör att landet allmänt ses som en ”skurkstat” och då  inte bara  i Förenta staterna.

Endast Gud vet vad framtiden har i sitt sköte för Iran. Helt uppenbart är att tiden sprungit ifrån det regemente av reaktionära svartrockar som hållit landet i ett järngrepp under 30 års tid. Man skall i sammanhanget komma i håg att i runda slängar 75 procent av Irans befolkning består av människor som är under 30 år och alltså inte var födda när medeltidsgestalten Khomeini grep makten. Många av dessa unga människor är välutbildade, intelligenta och frihetstörstande.

En möjlighet är att den Högste ledaren Khamenei slutligen tvingas krypa till korset på något sätt, kanske genom att utse Mousavi till medlem av regeringen – kanske man rentav återinrättar premiärministerämbetet. En annan möjlighet, och den troligaste som det ser ut i skrivande stund, är att ledargarnityret gör som de kinesiska kommunistledarna gjorde för 20 år sedan och anställer en blodig massaker, något som givetvis skulle isolera regimen ännu mer än vad som nu är fallet.

En sista skrämmande möjlighet är att man försöker vända bort uppmärksamheten från de invärtes problemen genom att företa sig något spektakultärt utrikespolitiskt under förebärande att det är utländska krafter (läs: ”amerikanskt-brittiska-sionistiska” krafter) som ligger bakom de stormande protestaktionerna. Israel har all anledning att se om sitt hus.

Men kanske är det ännu inte läge att måla fan på väggen. Det som nu händer i Iran kan vara början på en ny, mer demokratisk era  i landet, en historisk vändpunkt som kan förändra situationen till det bättre i hela Mellanöstern.

Jag har slutligen roat mig med att ta reda på vad Mahmoud Ahmadinejads mest omskrivne svenske supporter skriver på sin blogg om de dramatiska skeendena i Iran. Jag talar naturligtvis om Mohamed Omar. Denne föredrar, klokt nog, att hålla tyst, kanske han väntar med sitt omdöme tills Khamenei och Ahmadinejad slagit ner upproret innan han tar bladet från munnen och anklagar Israel, USA och Storbritannien för att vara bovarna i dramat. Eller också söker han en utväg att lämna sin hastigt påkomna och mindre välbetänkta islamistiska övertygelse.

Omar skrev den 2o juni för övrigt om ayatollah Ruhollah Khomeinis poesi:

http://alazerius.wordpress.com/