Archive for the ‘Kommunism’ category

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

11 februari, 2010

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

Rock Against Communism!

25 januari, 2010

Jag fick nyss av min mejlkontakt Edwin Pierson i USA reda på att de gamla metallhjältarna Scorpions från Tyskland lägger av efter sin kommande världsturné. Kanske vill de rädda något av den hörsel de eventuellt alltjämt har kvar, vad vet jag…

Här ett utdrag från Edwins utmärkta sajt ”God and Gulags”, som jag samtidigt passar på att göra lite reklam för:

http://godandgulags.blogspot.com/2010/01/scorpions-calling-it-quits.html

Scorpions ”Winds of Change” handlar om murens och kommunismens fall kring decennieskiftet 1980/90:

http://www.youtube.com/watch?v=n4RjJKxsamQ

Det hände verkligen mycket under denna tidsperiod. Något som väl också kan illustreras med vårt eget svenska Europes ”The Final Cunt…förlåt, Countdown”:

http://www.youtube.com/watch?v=7_IKcMl_a9A

Såg förresten den senaste upplagan av Rolf Magnus Joakim Larsson och grabbarna på ”Live från Abbey Road” på TV här om kvällen. De är tydligen still going strong.

 Rolf Magnus Joakim alias Joey Tempest.

(Förlåt den usla ordvitsen ovan, men jag kunde inte låta bli…).

Slutligen måste det naturligtvis konstateras, att kommunismen alltjämt lever kvar i länder såsom Nordkorea, Kommunistkina, Kuba, Vitryssland, Laos, Angola…

Det behövs mer Rock Against Communism!

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

18 januari, 2010

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

3 december, 2009

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.