Archive for the ‘Kommunism’ category

Därför är jag konservativ (VI)

19 juli, 2009

Det börjar bli dags att runda av min ”artikelserie” på temat ”Därför är jag konservativ”. Här följer således det sjätte och sista avsnittet i form av en sammanfattning av vad den typ av politisk konservatism jag står för går ut på och varför jag tror att den har mycket att tillföra samhället.

Det är brukligt att inom ramen för den ideologiska termen ”konservatism” skilja på olika typer av konservatism. Jag har därför valt att i det här inlägget följa en sådan indelning och därmed ange vilka varianter jag bekänner mig till och varför.

Värdekonservatism

Först och främst vill jag kalla mig värdekonservativ. Det innebär att jag anser att det finns vissa fasta och oomkullrunkeliga värden som måste bevaras för att det samhälle i vilket vi lever skall kunna förbli stabilt och civiliserat. Viktigast härvidlag är, enligt mitt sätt att se, att vi människor inte är atomistiska varelser utelämnade åt oss själva. Vi måste därför som konservativa erkänna att vi står i förbindelse med en högre verklighet, den skapande personlighet och kraft som är alltings upphov och som i dagligt tal kallas Gud.

 ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.”

Det finns olika sätt att se på denna personlighet vi kallar Gud i olika världsdelar, länder och kulturer. Eftersom vi i vår del av världen har valt att nalkas Gud via kristendomen utgår min värdekonservatism från grundläggande kristna värderingar. De viktigaste av dessa är övertygelsen att familjen och äktenskapet mellan man och kvinna är samhällets grundval, och att vi inte bara lever för att tillfredsställa oss själva utan också för att tjäna andra.

Detta kan sammanfattas i orden från Jesu Bergspredikan: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Socialkonservatism

Grunden för ett socialkonservativt synsätt måste vara att den enskilda individen tar sitt ansvar, både för sig själv och sina närstående. Pliktkänslan, utan vilket samhället inte skulle fungera, är här grundläggande. Se det som en påverkan från Luther, den som vill. Häri ingår även den personliga moraluppfattningen och dess samband med samvetet. Om alla följde sitt ursprungliga samvete, vilket idealt förbinder oss med Gud, skulle vi tveklöst leva i en bättre värld.

Problemet är att pliktkänslan och samvetet är olika utvecklade hos olika individer. Alla tar inte sitt ansvar för sig själva och andra, och alla följer inte sitt ursprungliga samvete eller är medvetna om att det ens existerar.

Därför tvingas samhället dra försorg om svaga och moraliskt outvecklade individer i form av ekonomiskt och socialt bistånd respektive bestraffningar. Detta utesluter naturligtvis inte frivilligt välgörenhetsarbete. Enligt ett socialkonservativt synsätt bör samhället också stå till tjänst med grundläggande sjukvård och utbildning, gärna  med privata alternativ som komplement.

Nationell konservatism

Historien har frambringat ett antal nationalstater, inom vilka människor av skilda etniska och kulturella tillhörigheter lever. Genom en speciell nationstillhörighet och historiskt betingad gemenskap med sina landsmän stärks individen och familjen i sina identiteter. Detta utesluter inte att olika nationer går samman i olika typer av allianser och förbund för gemensam nytta, eller på annat sätt samarbetar med andra nationer.

Sverige har en  i stort gemensam historia sedan omkring tusen år tillbaka, även om det nuvarande Sverige närmast har sitt ursprung i Gustaf Vasas nationsbygge. För att vi svenskar skall kunna fortsätta fungera som ett fritt, självständigt och civiliserat folk måste vi kunna försvara oss på ett effektivt sätt såväl militärt mot utifrån kommande angrepp som polisiärt mot inhemska fiender. Ett starkt militärt försvar samt ett starkt polisväsende och andra rättsvårdande instanser är därför av helt avgörande betydelse för vår framtid i frihet.

Vårt samhällsskick bygger på västerländsk demokrati och tolerans. Detta innebär bland annat att alla typer av meningsriktningar måste få uttryckas, således även odemokratiska sådana så länge dessa håller sig inom lagens råmärken. Toleransen får dock inte övergå i släpphänthet så att vilka avarter som helst accepteras. Personer som önskar bosätta sig i Sverige måste också under noggrann prövning kunna redovisa godtagbara skäl härför samt vara klara över att svenska normer och svenska lagar är överordnade etniska särskildheter.

Vårt statsskick omfattar sedan evärderliga tider monarki. Detta har bibringat kontinuitet och stabilitet, varför det absolut inte finns någon anledning att byta ut det införa republik. Monarkin gör samhället mindre politiserat och tillför värdighet och festivitas, samtidigt som det är betydligt billigare än vad en politiserad och byråkratiserad republik skulle vara.

En sund nationalism avvisar ett utrikespolitiskt aggressivt synsätt och erkänner andra länders nationella strävanden, så länge dessa inte antar expansiva och imperialistiska former. Exempel på det senare är det postkommunistiska Ryssland och det kommunistiska Kina.

Internationell konservatism

Sverige ingår, i egenskap av västerländsk demokrati på kristen grund, i ett internationellt sammanhang som i första hand omfattar Norden, Europa och Amerikas Förenta stater (USA). Vi är inte och kan aldrig bli oss själva nog, vare sig vi väljer att ansluta oss till mellanfolkliga pakter och allianser eller ej.

 

För mig är det transatlantiska sambandet av väsentlig betydelse. USA är i sin egenskap av världens ledande demokrati och enda supermakt fortsatt en garant för vår egen och den övriga fria världens frihet och demokrati, precis som man varit det under tre världskrig (jag räknar det Kalla kriget som tredje världskriget) och nu under det fortgående Kriget mot den islamistiska terrorn.

Ronald_Reagan Ronald Reagan (1911-2004).

Sverige bör därför upprätthålla ett gott och vänskapligt förhållande till USA. Ingen tjänar på att Västeuropa och/eller EU betraktar USA som en konkurrent i stället för en naturlig samarbetspartner. Detta innebär icke ett kritiklöst förhållande till USA, vars fel och brister i förekommande fall givetvis måste få påpekas.

Slutligen vill jag understryka att det för mig inte råder någon motsatsställning mellan ett nationellt respektive ett internationellt synsätt. Dessa båda synsätt kompletterar, enligt min mening, tvärtom varandra på ett fruktbart sätt.

Liberal konservatism

Enligt mitt sätt att se måste en vidsynt och framstegsvänlig konservatism innehålla en liberal komponent. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, faktiskt var en liberal Whig-politiker. Liberalismen är den ideologi som främst tillvaratar den enskilda människans skapande förmåga, icke minst på det ekonomiska men även på det andliga området. Näringsfrihet och religionsfrihet är och förblir viktiga grundstenar i en civiliserad statsbildning.

Den historiska erfarenheten visar således entydigt, att en samhällstyp som sviker individen och hennes aspirationer – såsom kommunistiska, fascistiska, nationalsocialistiska och islamistiska samhällen – i längden inte kan äga bestånd utan ofelbart leder till sin egen undergång.

Om jag slutligen skall nämna de gestalter som på olika sätt betytt mest för mig som konservativ så får det bli Ronald Reagan (internationellt) samt Gunnar Unger (nationellt).

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Historien om Sovjet

7 maj, 2009

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

untitled

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

3112_tn450

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.

Därför är jag konservativ (III)

29 april, 2009

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Gåtan Mohamed Omar

22 april, 2009

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

21 april, 2009

Under den sovjetiska Brezjnev-eran framträdde en främmande fågel på den ryska underhållningsscenen, nämligen den egenartade trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij. Denne spelade bland annat KGB-hjälte i ”patriotiska” spionthrillers och blev oerhört populär i folkdjupen. Samtidigt var han en boren rebell som gisslade kommunistregimen med sina oppositionella sånger till gitarr.

Hans popularitet gjorde att regimen inte vågade sig på honom. Vysotskij levde ett självförbrännande liv i ett ständigt alkohol- och narkotikarus och dog vid 42 års ålder 1980. Vi kan i dag avnjuta hans karaktäristiska sånger till dynamiskt gitarrackompanjemang på YouTube, varav nedan återges en sång som på ytan handlar om att skjuta vargar men som, såvitt jag förstår, är ett angrepp på den omänskliga kommunistregimen (om det finns några ryskkunniga personer bland mina läsare välkomnar jag kommentarer!):

Vysotskij dog för 29 år sedan och sörjs fortfarande av miljoner ryssar. Det är inte utan att hans omisskännliga röst och dynamiska gitarrspel skulle behövas i dag, då Ryssland under Putin och Medvedev befinner sig på en väg som kanske inte leder fram till en ny kommunistdiktatur, men som likväl riskerar att göra världen till en betydligt mindre säker plats att leva på och inte minst kastar en mörk skugga över det ryska närområdet inklusive Sverige.

 Garri Kasparov, Rysslands troligen mest framstående dissident.

Den kanske viktigaste av dagens oppositionella röster i Ryssland tillhör den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov. Han gav nyligen en intervju för det konservativt betonade amerikanska nyhetsmagasinet NewsMax (april 2009) och dess reporter Kenneth R. Timmerman, varur jag här presenterar några av mig från engelska översatta utdrag med kommentarer.

Kasparov skräder inte orden när det gäller Putin, en före detta KGB-officer som enligt Kasparov blivit Rysslands ”nye tsar.” Den förre mästerschackspelaren förklarar i intervjun att USA måste ”behandla denna regim på det sätt den förtjänar att bli behandlad. De är brottslingar, och vi förväntar oss att ni står upp mot dem som Ronald Reagan gjorde”. När han diskuterar Putin, invasionen av Georgien och vad han kallar den ryska ”maffiastaten”, uttrycker Kasparov också kritik mot USAs förre president George W. Bush och dennes tro att Putin var en demokratisk ledare och att Förenta staterna kunde stimulera hans bättre jag.

Bush och många västliga ledare, hävdar Kasparov, gjorde sig skyldiga till det fundamentala misstaget att tro att Putin endast var ”en av dem”. Kasparov drar slutsatsen att Putin och den klick av forna KGB-män han omger sig med ”inte tror på västliga värden, och detta är mycket viktigt.” ”Ni får inte missledas av de dyrbara kostymer de bär, den egendom de köper, lyxjetplanen och yachterna”, citeras Kasparov i intervjun. ”Det är bara en förklädnad. De förnekar helt enkelt vår civilisations kärnvärden, demokratins kärnvärden.”

Därför uppmanar Garri Kasparov president Obama och utrikesminister Clinton att inte upprepa det misstag Bush gjorde när han trodde att han kunde vinna Putins och dennes underhuggares tillgivenhet. Kasparov citeras: ”Valet är inte huruvida de tycker om er eller inte. Det är inte huruvida ni kan vinna deras kärlek. De kommer alltid att hata er. Ert val är huruvida detta hat är blandat med fruktan eller förakt. Så här långt är det det senare, och det är dags för er att ändra på detta.” Enligt Kasparov är Ryssland inte en demokrati utan en ”maffiastat”:

”Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenstat.”

 Vladimir Putin i KGB-uniform.

Enligt Kasparov i intervjun med NewsMax är föreställningen om Putin som nationalist felaktig. Sanningen är att genuina ryska nationalister har kritiserat Putin för att denne skänkt omdiskuterade öar i Stilla havet till Japan och Kina. Han påpekar att ”Putin är den förste ryske ledare i sentida historia som givit bort ryskt territorium.” Inte sedan försäljningen av Alaska till USA har Ryssland godvilligt lämnat bort territorium, ”och när det gäller Alaska fick man åtminstone pengar”. Putin gav bort öarna som en ”gest av good-will” i syfte att vinna diplomatiskt stöd från Japan och blidka Kina, ett land som är Rysslands största kund när det gäller krigsutrustning.

Enligt Kasparov har Putin och hans mannar en hel massa pengar att spendera, och de använder dem för att främja sin egen makt. Kasparov: ”De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.” Putins användning av statens resurser, menar Kasparov, är mer förfinad än den som användes av kommunisterna: ”Det handlar inte om skatter och gevärskulor. Det handlar om olja och gas och kontanter.”

Putins skamlöshet, anser Garri Kasparov, har också kommit till uttryck när det gäller gangstermordet på den ryska författarinnan och regimkritikern Anna Politkovskaya samt giftmordet på den före detta KGB-spionen och sedermera dissidenten Alexander Litvinenko; den senare förgiftades i London med polonium 210, ett atomämne som kunnat spåras tillbaka till ett ryskt regeringslaboratorium.

 Mördade dissidenten Anna Politkovskaya.

Garri Kasparov är vidare mycket kritisk till amerikanernas och européernas användning av demokrati som en spelbricka i förhandlingarna med Ryssland. Sanningen är att Putin, med sin KGB-bakgrund, inte riktigt vet vad demokrati är: ”Om han hör något om demokrati och mänskliga rättigheter tror han att det är ett knep och att han är på väg att bli lurad. Han tror att du bryter mot spelreglerna.” Kasparov menar att ett exempel på detta var Förenta staternas  och Europas hot om att dra sig tillbaka från de vinterolympiska spelen i Sotji 2012 som en protest mot Rysslands invasion av Georgien, vilken enligt Kasparov hade planerats flera månader i förväg:

”Putin behöver Abchasien och Sydossetien därför att de skyddar Sotji. Sotji är ett megaprojekt. För Putin är det samma sak som när Peter den store byggde Sankt Petersburg. Han bygger sitt arv i södra Ryssland.” Putin sägs ibland vara en varmt troende kristen, men faktum är att den olympiska byn i Sotji byggs med en ortodoxt kristen kyrkogård som fundament. Lokala boende har vräkts från sina hem utan kompensation, och Kasparov menar att västvärlden medvetet valt att bortse från detta för att inte stöta sig med Putin-regimen.

Kasparov tror sig vidare veta att Putin, under hemliga möten i Guatemala, betalade ut frikostiga mutor till medlemmarna av den Internationella olympiska kommittén (IOC) för att säkra de vinterolympiska spelen 2012 till Sotji.  Ryssarna hade, i avsaknad av en rysk ambassad,  köpt ett hus enkom för detta ändamål: ”De stängde av området så att Putin kunde träffa 50 IOC-medlemmar, en i taget.” Kort tid efter mötet avvisade IOC ett med Ryssland konkurrerande anbud från Sydkorea om att arrangera vinter-OS 2012.

Självklart blev Putin ursinnig när IOC efter Georgien-invasionen antydde att man eventuellt skulle ompröva beslutet att tilldela Ryssland vinter-OS 2012. Här hade han egenhändigt köpt sig ett internationellt storevenemang, skulle nu IOC sätta käppar i hjulet på grund av invasionen i skitlandet Georgien? Följaktligen, menar Kasparov, trodde Putin säkert att kritikernas enda skäl till att protestera mot Georgien-invasionen var att få bättre betalt. Så fungerar hjärnan på en rysk maffialedare som också råkar vara regeringschef…

Kasparov påpekar vidare att oliktänkande i Ryssland tvingas leva under konstant hårt tryck och dödshot. Yttrandefriheten krymper hela tiden. Kasparov beklagar radiostationen Voice of Americas beslut att avsluta sina sändningar till Ryssland i augusti 2008, endast några dagar innan ryska trupper gick in i Georgien. Detta trots att sändningarna var ”gammalmodiga” och huvudsakligen nådde nationalistiska och kommunistiska åhörarskaror på landsbygden. ”Det ögonblick den ryska invasionen av Georgien inleddes”, citeras Kasparov i NewsMax, ”ökade Internet-trafiken bland de oppositionella fyrfaldigt.”

Garri Kasparov förutspår betydande problem för ett Ryssland som drabbats hårt av den internationella finanskollapsen. Redan före kollapsen tog ryska kreditkortsföretag ut 25 procents ränta av sina kunder. Sedan dess har jobben minskat i rask takt, bensinpriserna skjutit i höjden och inflationen accelererat. ”Putin sitter på en vulkan”, menar Kasparov. ”Revolutioner inträffar inte i de fattigaste länderna, utan i länder som har de största sociala olikheterna. Putins ekonomiska politik har skapat oerhörd olikhet”, och detta också när ekonomin gick som bäst 2006-2007.

Ett exempel: Moskva är en av världens dyraste städer; ändå tjänar den genomsnittlige arbetaren inte mer än omkring 9000 kronor i månaden. Många människor lever på yttersta marginalen.

Garri Kasparov uppmanar i intervjun USAs nya administration att stå fast gentemot Putin i sina krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ryssland får inte ignoreras, men demokratiska reformer måste genomföras. Kasparov: ”Det vi inte vill se igen är att demokrati byggs i Irak eller någon annanstans på bekostnad av Ryssland.”

 Vladimir Vysotskij – nu mer än någonsin?

Jag tror dessa uttalanden av Rysslands mest berömde dissident fuller väl bekräftar, att Ryssland är i stort behov av en ny Vysotskij. Eller kanske originalet fortfarande duger? Hans sånger finns tillgängliga på You Tube, på CD-skivor och på gamla vinylplattor.

Tänk bara Putin-diktatur i stället för Brezjnev-kommunism när ni lyssnar till dessa odödliga toner!

http://www.youtube.com/watch?v=ATuzUY2YlbA&feature=related

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

18 mars, 2009

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

pyotr-stolypin

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

zjirinovskij

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.

Gatans parlament i aktion

12 februari, 2009

Lördagen den 7 februari misshandlades Vavra Suk, redaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag, av ett gång våldsverkare från det så kallade Antifascistisk Aktion (AFA). Det var knappast oväntat, ty det är ju så här detta gatans parlament brukar uttrycka sina politiska åsikter.

För den som vill veta mera om hur våldsbrukande extremister brukar resonera och agera rekommenderas journalisten Magnus Sandelins klargörande bok ”Extremister. Människorna bakom attentaten” (Pocketförlaget 2007). Här beskrivs tre typer av politiska extremister, som anser att våldet är ett fullt legitimt medel i politiken: nazister, autonoma och jihadister. Berättelserna knyts upp till tre uppmärksammade attentat under senare år.

Avsnittet om de autonoma, det vill säga en gruppering som samlar anarkister, djurrättsaktivister, kommunister, antirasister och liknande, handlar om hur några ungdomar från väletablerade hemförhållanden försökte brandbomba en McDonald´s-restaurang i Nyköping för ett par år sedan. Attentatet misslyckades eftersom den hemmagjorda bomben, placerad ovanför takplattorna till en toalett, aldrig detonerade. Polisen kunde emellertid gripa de två huvudagerande, den ene från Lidköping, den andre från Södertälje. I den efterföljande rättegången, som renderade de dömda löjligt korta fängelsestraff, gjorde båda ynglingarna gällande att de medvetet hade gjort bomben funktionsoduglig i syfte att spara liv. Av polisen avlyssnad telefonkommunikation visade dock att detta inte stämde. I stället hade attentatsmännen varit fulla av förväntan inför bombsmällen och var märkbart frustrerade när den frös inne.

Ty det här skulle ju bli det stora slaget mot kapitalismen och imperialismen, var det tänkt.

Båda ynglingarna  – som i boken går under pseudonymerna Jonas Olsson respektive Martin Lundin – rörde sig i autonoma och anarkistiska miljöer där det politiska våldet ses som en självklarhet. Polis, myndighetspersoner, politiker och alltså även vuxna och barn som väljer att inmundiga ett mål på McDonald´s anses i sammanhanget vara legitima måltavlor för väpnade aktioner. Dock valde AFA i just det här fallet att ta avstånd från attentatsförsöket.

Det vänsterextrema våldet på våra gator och torg har varit en realitet åtminstone sedan början på 1990-talet, då en ekonomisk kris drog fram över västvärlden inklusive Sverige. De första uppmärksammade, väpnade aktionerna ägde rum i samband med 30-novemberföreningens manifestationer i Lund på Carl XIIs dödsdag.  Så kallade antirasister och anarkister, många av dem tillresta BZ-aktivister från Danmark, ställde då till kaos i form av skadegörelse och misshandel i centrala Lund med sina molotovcocktails, järnkedjor, påkar och stenar. Våldsverkarna var överlag försedda med balaklavor, populärt kallade rånarluvor.

Jag skrev en artikel om vänstervåldet med rubriceringen ”Den nya fascismens ansikten” i tidskriften Contra nummer 4 1997. Jag valde här att benämna extremvänsterns företrädare – vare sig de kallade sig antirasister, djurrätts- och miljöaktivister, antifascister eller något annat – för representanter för den nya fascismen. Detta med tanke på de metoder de använde sig av och det tydliga människoförakt de representerade. Detta föranledde den icke okände Stieg Larsson att i tidskriften Expo ge sig på artikelförfattaren och i en artikel tala om ”Contras falska debatt”.

Gamle trotskisten Stieg Larsson.

Framlidne Larssons attityd är symptomatisk för vissa representanter för den etablerade vänstern; Larsson hade för övrigt själv ett förflutet som kommunist av trotskistiskt snitt och hade säkert inga problem att identifiera sig med AFA-slöddret. Magnus Sandelin ger i sin utmärkta bok ett flertal exempel på undfallenheten gentemot extremvänstern. Ett sådant exempel utgör Nätverket mot rasism, där demokratiska organisationer samsas med AFA-grupperingar. Stundom samarbetar fackförbund, politiska partier och ungdomsförbund med detta dubiösa nätverk. Vidare har Centrum mot rasism och Ung vänster i Göteborg, genom Göteborgs nätverk mot rasism, arrangerat demonstrationer tillsammans med AFA samt den lika extrema och våldsförhärligande Revolutionära fronten. Och när kulturföreningen Glassfabriken i Malmö  hade ett arrangemang, lät de såväl AFA som det likvärdiga Osynliga partiet vara med. Det sistnämnda blev känt för ett par år sedan då man saboterade lokaler och valstugor för främst Centerpartiet.

Ett kapitel för sig är den ovan nämnda tidskriften Expo. Denna publikation, som fått något av helgonstatus i etablerade sammanhang, har en mycket lång och mycket solkig tradition av stöd för extrema vänstergrupper och deras publikationer enligt principen ”allt vänster är bra”. Bland alster Expo rekommenderat återfinns exempelvis syndikalistiska Arbetaren, känd för sitt stöd till islamistiska terrorgrupper och sitt rabiata Israel-hat, och trotskistblaskan Socialisten. Vidare har Expo nära samverkat med europeiska AFA-grupperingar. För den som vill läsa mer i ämnet rekommenderas den seriösa Expo-granskning som Mattias Karlsson svarar för i tidningen SD-Kurirens nätupplaga.

Ett stort antal  politiker och skribenter har på ett eller annat sätt uttryckt sina sympatier för vänsterslöddrets metoder, där även Reclaim the streets regelmässigt återkommande bärsärkargångar i samband med gatufestivaler måste räknas in. Mangnus Sandelin frågar sig med rätta varför och skriver (sidan 165):

”Bristen på klarsyn om demokratins motståndare handlar antagligen om naivitet, att låta sig duperas av vältaliga och engagerade ungdomar inom extremvänstern. Där enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället.”

Det är en vanlig missuppfattning att de vänxterextrema nyfascisterna är avsigkomna ungdomar från knepiga hemmiljöer. Så är det inte. Sandelins bok visar i stället att nästan alla AFA-aktivister och därmed jämförbara element kommer från ordnade och ibland rätt förmögna hemförhållanden. Dock har de det gemensamt, att deras föräldrar/målsmän oftast har noll koll på vad deras ungdomar sysslar med och att dessa inte fått lära sig skilja på rätt och fel under sin uppväxt. Denna släpphänta föräldraattityd kan sägas ha haft sitt ursprung med 1960- och 1970-talens ingång, då inte bara extremvänstern började förbanna USA och organisera sig i kommunistiska bokstavssekter, utan också tunga droger började flöda alltmer. Inga föräldrar fanns hemma när barnen och ungdomarna kom hem efter skolan, utan dessa lämnades vind för våg.

Jag har inte hört någon enda ledande politiker eller annan tongivande personlighet fördöma gängmisshandeln av Vavra Suk i Rågsved i södra Stockholm. Det hade alldeles säkert varit annorlunda om någon etablerad politiker och inte en företrädare för en extremnationalistisk sekt hade drabbats. Jag vill understryka att jag själv inte har något som helst till övers för Nationaldemokraterna. Men om  man drar gränsen för medmänsklighet och omtanke om demokratin vid vad som är politiskt korrekt eller inte – vilket uppenbarligen är fallet här – så är man inne på farliga vägar.

Här borde särskilt Mona Sahlin tänka sig för, folkliga Mona med sin breda stockholmsdialekt som brukar finnas med vid manifestationer där Hamas-flaggor vajar och israeliska fanor bränns eller förses med hakkors. Och där demonstranterna brukar skandera grova smädelser riktade mot judar. Fast vad bryr sig folkliga Mona om det – hon kan ju inte arabiska!

Det är just ett snyggt exempel hon förser det uppväxande släktet med.

Socialismens dödskult förr och nu

9 februari, 2009

I boken ”Röster ur ruinerna” (1978), redigerad av Alexander Solzjenitsyn och Igor Sjafarevitj, argumenterar den senare för att socialismen i den mänskliga historien står för en fundamental strävan efter död och förintelse. Den påstår sig vilja avskaffa alla missförhållanden och med hjälp av politiska beslut och social ingenjörskonst skapa ett perfekt samhälle, men överallt där den omsätts i praktiken leder den till samma elände , död och pina. Detta har varit fallet i forntiden och är det i våra dagar.

Den totalitära socialismens postulat är att det är omgivningen som formar människan på gott och ont. För att få bättre människor, och skapa drägliga förutsättningar för dessa, gäller det alltså att ändra på de omgivande förhållandena till det bättre. Detta är raka motsatsen till den kristna och religiösa synen att förändringen först måste komma i människans hjärta för att därefter sprida sig vidare ut i samhället. I socialismen finns heller ingen överordnad verklighet, utan allting mäts med människans mått.

Socialismen är ingen ny företeelse. Sjafarevitj ger i sin uppsats två exempel på forntida samhällen vilka kan betecknas som totalitärt socialistiska. Det äldsta exemplet är hämtat från Mesopotamien (2200 – 2100 f. Kr.). Den akkadiske konungen Sargon enade Mesopotamien, Assyrien och Elam i ett rike med den urgamla staden Ur – födelseplats för Bibelns Abraham – som huvudstad. Arkeologer har hittat kilskriftstavlor som kunnat vitnna om dåtidens ekonomiska struktur. Före Sargons enande utgjorde  tempelenheterna statens ekonomiska grundval, men efter samhällsomvandlingen blev dessa kuggar i en centralstyrd ekonomi, ett slags forntida planhushållning. Det mesopotamiska samhället var strängt inrutat med minimal frihet för den enskilda medborgaren. Arbetarna hade inget att säga till om utan kunde godtyckligt överföras från fält till fält eller från verkstad till verkstad i enlighet med den statliga planeringen.

Sjafarevitjs andra exempel gäller Inkariket (1100 – 1532 AD), ett område som sträckte sig från vår tids Chile till Ecuador. Det erövrades från härskaren Atahualpa av en spansk styrka om blott 200 man, varefter huvudstaden Lima i Peru grundades. Hur detta indianrike styrdes vet vi genom de detaljerade beskrivningar som spanjorerna upprättade. I Inkariket var inte några privata produktionsmedel kända, utan de flesta medborgare levde i total egendomslöshet. Pengar fanns inte, och handel förekom knappast. Det står fullt klart att detta legendariska rike styrdes enligt socialistiska principer. Samhällseliten – ty en sådan finns i alla socialistiska samhällen – utgjordes av inkorna, som uppbar inkomsterna av allt land vilket odlades av bönderna. Varje bonde hade en liten jordplätt som han fick odla för egen räkning; när bonden dog tillföll jorden staten, det vill säga inkorna. Dessutom fanns land som ägdes direkt av staten respektive templen. Detta land odlades av bondelag som var föremål för sträng övervakning. Bondeklassen var därtill ålagd att utföra byggnadsarbeten och indelades för detta syfte i arbetsbrigader, som kunde omfatta ända upp till 20 000 personer. Den individuelle bonden liv, i den mån man kan tala om individualitet i detta sammanhang, var schemalagt in i minsta detalj. Bondeklassens äktenskap arrangerades årligen av en offentlig tjänsteman, och bonddöttrarna kunde offras i jättelika offerritualer. Stränga straff rådde, och uppfinningsrikedomen när det gällde att verkställa avrättningar var mycket stor.

Platon – socialismens skapare?

Förutom dessa praktiska exempel på forntida socialism existerar teoretiska koncept. Den första allmänt kända idéskissen till ett socialistiskt samhällssystem författades av den grekiske filosofen Platon, född 427 f. Kr. och heter ”Staten”. Den beskriver ett strängt inrutat och reglerat samhälle med filosofklassen som styrande samhällselit. Denna elit beskyddades av krigare eller väktare, varur filosoferna valdes. Dessa kategorier skulle viga sina liv åt staten. Första steget i att organisera det ideala samhället var enligt Platon att avskaffa privategendomen. Också den traditionella familjen skulle avskaffas, och män och kvinnor skulle fritt dela partners med varandra för att det sexuella behovet skulle tillfredsställas. Alla barn skulle omhändertas och ammas av de kvinnor som för tillfället producerade modersmjölk. Tanken var att barnen inte skulle känna sina föräldrar. Uppfostran var statens uppgift.

En annan berömd utopi var den engelske lordkanslern Thomas Mores ”Utopia” (varifrån själva ordet ”utopi” härleds), som utkom 1516 och liksom Platons ”Staten” beskriver ett noggrant reglerat samhälle där harmoni och endräkt för det gemensammas bästa råder. Egendom och produktionsmedel är socialiserade. Paradoxalt nog tänkte sig More att detta samhälle skulle kunna fungera utan en myckenhet av lagar och förordningar. More slutade sina dagar i stupstocken, halshuggen på konung Henrik VIIIs order därför att han vägrade böja sig för kungens vilja att avskaffa katolicismen som statsreligion. Nästan lika berömd som Mores ”Utopia” är den italienske munken Tommasso Campanellas ”Solstaten”, ett verk som skrevs under en 27-årig fägelsevistelse; Campanella hade lett en förbjuden organisation som kämpat för Italiens frigörelse från Spanien. Också Campanellas idéskiss förordar en kollektiv statsbildning där egendoms- och kvinnogemenskap råder. Den diktator som finns överst i hierarkin är en prästerlig person som kallas ”Sol”. Enligt Campanella skulle upprepad homosexualitet bestraffas med döden.

Den utveckling som i tidernas fullbordan skulle leda fram till vår tids socialism kan sägas ha inletts med kättarsocialismen under medeltiden och fortsatte med senare kristna typer av socialism, såsom Gerrard Winstanleys levellerrörelse i England på 1600-talet, innan den utopiskt-socialistiska idériktningen tog steget över till ateismen där den franske filosofen J. J. Rousseau (1712 – 78 ) är en förgrundsgestalt. Rousseau, mest känd för ett människoideal manifesterat i ”den ädle vilden”, var den stora inspirationskälla som vägledde tillskyndarna av den Franska revolutionen 1789. Kungen och de ledande aristokraterna avrättas och en terrorregim, som själv småningom går under, upprättas. De franska revolutionärerna, jakobinerna, var visserligen för ett fanatiskt jämlikhetsideal byggt på terror, men inte ens de kunde helt avsvära sig religionen utan tillbad ”ett högre väsende” (en term som för övrigt går igen i vår tids ordenväsende).

Det var först Karl Marx (1818-1883) bland socialistiska nydanare som tog steget över till den rena ateismen. Enligt Marx var de enda realiteterna sociala och ekonomiska, och religionen avfärdades som ”folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”. Det socialistiska samhället skulle upprättas genom att samhällets ekonomiska grundvalar förändrades. Kapitalisterna skulle störtas och det väpnade proletariatet ta makten över produktionsmedlen och upprätta proletariatets diktatur, men endast som ett övergångsskede till det idealrike som enligt Marx kallades ”det klasslösa samhället”.

Den som först omsatte Marx (och i någon mån Engels) teorier i praktiken var V. I. Lenin, som kompletterade marxismen med tesen om den revolutionära förtruppen, som konkret skulle leda samhällsomvandlingen i kommunistisk riktning. Detta utförde Lenin med hjälp av Lev Trotskij-Bronstein i form av den statskupp i november 1917 som förde bolsjevikerna till makten i Ryssland, sedan först mensjevikerna störtat tsarväldet. Lenin lade grunden för det terrorvälde som skulle härska i Sovjetunionen fram till dess fall 1991, och som byggdes ut ytterligare av Josif Stalin. Man räknar med att omkring 50 miljoner människor dog som en följd av sovjetisk maktutövning, och ännu fler i Mao Tse-tungs Kina.

Även den ideologi – nationalsocialismen – som tillämpades i Hitlers Tredje rike (1933 – 45) var en sorts socialism, där allting skulle underordnas staten och där de som inte rättade in sig i ledet dödades eller spärrades in. Skillnaden mellan nationalsocialism och övrig socialism är att medan den senare är centrerad på klasstillhörighet – arbetarklassen skall vara styrande – så sätter nazismen den så kallade rasen i fokus. Germanerna, eller ”arierna”, skall utgöra härskarrasen, medan folkslag som judar, zigenare och slaver betraktas som mindervärdiga och skall utplånas. Som vi vet blev Förintelsen (Shoah) den slutgiltiga lösning varmed den nödvändiga elimineringen av mindervärdiga ”raser” skulle åvägabringas. 14 miljoner dog inklusive judar, zigenare, ryssar, polacker, psykiskt funktionshindrade etcetera.

Nazismen tillhör lyckligtvis en förgången tid, och jag vill hävda att våra dagars nazister snarare är ett psykatriskt än ett politiskt problem. Vilket i och för sig är illa nog. Kommunismen har dock ännu inte gått till de sälla jaktmarkerna trots Sovjetunionens kollaps 1991. Således existerar kommunismen alltjämt som statsbärande ideologi eller på annat sätt i en rad länder och regioner – exempelvis Kommunistkina, Nordkorea, Kuba, Angola, Vitryssland, Indokina, Nepal med flera. De muslimska diktaturer som råder i ett stort antal länder, främst i arabvärlden, är inte särskilt mycket bättre än de kommunistiska varianterna. I de mer renläriga exemplen, såsom Iran och Saudiarabien, saknar kvinnor i praktiken rättigheter, medan den stränga sharia-lagstiftningen gör att tjuvars händer och fötter kan amputeras och våldtagna eller otrogna kvinnor kan stenas till döds. Därtill kommer islamistiska terroriströrelser som Al Qaida, Hamas, Islamiska jihad och Hizbollah, som mer verkar drivas av hat till Israel och västvärlden än av kärlek till Allah. Ett mänskligt liv väger mycket lätt i denna tradition.

Gore det så gore det…

En sorts socialism, som i tidernas fullbordan mycket väl skulle kunna utvecklas till totalitarism, är den fanatiska miljö- och klimatfundamentalism som förefaller sätta djur och natur över människan. Denna politiska riktnings store profet är USAs förre vicepresident Al Gore, vars pseudodokumentära film ”En obekväm sanning” renderat upphovsmannen Nobels fredpris. En rad faktiska fel och oegentligheter har avslöjats i Gores film, men det har inte bekommit klimatalarmisterna ett dyft. Som till exempel påståendet att isbjörnarna är på väg att utrotas. En rad vetenskapliga undersökningar visar att isbjörnarna tvärtom lever och har hälsan, och att populationen av denna säregna djurart faktiskt har växt till sig under senare år!

Att många klimatfundamentalister värderar miljön högre än människan blir särskilt tydligt i det budskap som nu trumpetas ut av Jonathon Porritt, miljörådgivare åt den brittiska regeringen och ledare för påtryckningsgruppen Optimum Population Trust (OPT). Porritts tes är att en global tvåbarnspolitik måste införas i syfte att begränsa koldioxidutsläppen och därmed hejda den globala uppvärmningen. Man kan jämföra med den ettbarnspolitik som tillämpats av kommunisterna i Peking i många år, och som bland annat fått till följd att flickebarn mördas därför att kinesiska par i regel föredrar pojkar framför flickor. I en rapport som snart kommer att publiceras av Kommissionen för hållbar utveckling, knuten till Storbritanniens regering och ledd av Porritt, är budskapet till världens regeringar att de måste bli bättre på familjeplanering. Porritt menar att aborter och preventivmedel är oundgängliga medel i syfte att få till stånd ett hållbart samhälle.

Det blir här fullständigt klart att den typ av socialism som klimat- och miljöfundamentalismen måste räknas till menar att det är betydligt mer angeläget att utsläcka eller förhindra mänskligt liv än att bevara liv. Bakom hörnet är det inte svårt att se nästa steg i denna skrämmande utveckling: det medvetna nedrustandet av de läkande resurser som det tagit den medicinska forskningen hundratals år att bygga upp. Ty om inte de mänskliga farsoterna kan hejdas – dess offer kan ju snarast sättas upp på det naturliga urvalets konto – så blir det mycket lättare att hejda världens befolkningstillväxt. Kom i håg att 1300-talets ”digerdöd” – det vill säga böldpest – skördade omkring en tredjedel av Europas befolkning. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan tänkare av typ Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, båda upptagna med att formulera skäl för varför det under vissa omständigheter måste anses tillåtet att döda människor, särskilt barn, kommer in på linjen att massmord kan vara ursäktligt för att minska befolkningstillväxten i miljöns intresse.

Den socialistiska totalitarismens dödskult låter sig enkelt förklaras med att utan värden som har sitt ursprung utanför människan kan människan göra som hon vill. Det som är tillåtet och förbjudet styrs helt av politiskt filosoferande och vad som är politiskt korrekt i tiden.

Läs boken!

Den som vill veta mer om socialismens fundamenta kan lämpligen läsa min bok ”Slaveri i vår tid. En handbok i totalitär socialism” (247 sidor, Contra förlag 1989).

Kommunismen och judarna

3 december, 2008

Antisemitiska antikommunister brukar regelmässigt hänvisa till att en relativt stor andel av de bolsjeviker som genom en statskupp i slutet av 1917 upprättade kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland var av judisk härkomst. Ett par namn som brukar hänvisas till i sammanhanget är Lev Trotskij-Bronstein och Alexander Zinovjev. Härav följer teorin om att kommunismen i sin kärna är en judisk konspiration, torgförd icke minst av de tyska nationalsocialisterna med Adolf Hitler i spetsen.

Trotskij – jude och kommunist.

Konspirationsteorin om kommunismen som judarnas redskap är väl ungefär lika begåvad som teorin (om det nu hade funnits en sådan) om nazismen som en österrikisk konspiration – minns att ett antal av de mest framträdande och hänsynslösa nazisterna härstammade från Österrike: Hitler, Kaltenbrunner, Seyss-Inquart, Skorzeny med flera. Båda teorierna har ett litet korn av sanning i sig: talrika ryska judar anslöt sig till bolsjevismen på grund av den blomstrande antisemitismen i det ryska tsarriket, under det att nationalsocialismens framgångar i Tyskland ledde till förhoppningar bland pangermanister i Österrike om ett samgående mellan de båda länderna.

Båda teorier tar dock gruvligt miste. Kommunismen har aldrig gått judenhetens ärenden, tvärtom faktiskt varom mera nedan. Hitlers Anschluss av Österrike (som fick namnet Ostmark) ledde bara till ett förtryckande av den österrikiska nationalkaraktären. Båda följderna hade kunnat förutses. I såväl nationalistisk som socialistisk ideologi finns en väl inrotad fientlighet mot det judiska. Redan Karl Marx, själv av judisk börd, skrev 1844 en artikel med titeln ”Zur Judenfrage” i Deutsch-Französiche Jahrbücher varur följande kan citeras: ”Pengarna är Israels svartsjuke Gud som måste förinta alla andra gudar…När samhället lyckas förinta judendomens empiriska väsen och den smutsiga handel som judendomen påtvingat oss kommer Juden att bli omöjlig…Judens samhälleliga frigörelse är samhällets frigörelse från judendomen.”

Redan i Marx ungdom var det kutym bland europeiska socialister att ondgöra sig över judendomens förmenta skadlighet. När Marx grep pennan och lät sin omvittnade elakhet drabba judarna, inordnade han sig därför i ett mönster som redan var väl etablerat – socialistiska tänkare och samhällsomdanare såsom Blanqui, Fourier och Proudhon var samtliga rabiata antisemiter. När bolsjevikerna kuppade bort den socialdemokratiska – och svaga – Kerenskij-regeringen i Petrograd 1917 lovade man visserligen att den gamla ingrodda ryska antisemitismen skulle försvinna, men så blev det inte. Ty då Lenin och Trotskij tog över makten i Petrograd tillförde man den existerande antisemitismen sin egen variant på detta tema. Att Trotskij själv var jude betydde i sammanhanget inte ett dugg, lika litet som det hade gjort i Marx fall.

Den kommunistiska praktiken i det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen skulle med tiden eftertryckligt visa, att maktmaskineriet betraktade judenheten som ett instrument för statsfientlig och contrarevolutionär verksamhet. Sannolikt är det faktiskt så, att alla ledande kommunister från Marx föregångare och framåt, medvetet eller omedvetet, förstått att det judiska folkinslaget likaväl som dess enskilda medlemmar – vare sig de varit religiöst troende, intellektuella, konstnärligt verksamma eller tillhört någon annan kategori – inte hade någon naturlig plats i ett kollektivistiskt statssystem.

Stalin var, liksom så många andra sovjetledare, inbiten antisemit även om det skulle dröja till åren efter Andra världskriget innan denna böjelse slog ut i full blom. Åren 1948-53 har således kommit att kallas ”de svarta åren” för den judiska befolkningen i Sovjetunionen och övriga öststater. Visserligen var Sovjet (efter Tjeckoslovakien) den andra stat i världen som erkände Israel diplomatiskt 1948, men då hade redan den paranoide Stalin börjat bli övertygad om att judarna var ute efter att störta honom och sovjetstyret med hjälp av den amerikanska och brittiska kapitalismen.  Kampen mot judarna fördes inom ramen för två politiska kampanjer: den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen. Detta spred sig som ringar på vattnet till de sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa och fick grava konsekvenser för den judiska befolkningen.

Stalins antijudiska kampanjer fick ett startskott med mordet på Solomon Mikhoels, ledare för den Judiska antifascistiska kommittén (JAK), i januari 1948. Härefter eliminerades JAK och andra judiska kulturorganisationer i Sovjet i november 1948; ledande representanter för jiddischkulturen massarresterades. Från 1950 och framåt accelererade de antisemitiska aktiviteterna. Ett antal judar avrättades 1952 med motiveringen, att de hade velat göra Krim till en judisk republik samt ett ”brohuvud för den amerikanska imperialismen”. Ungefär samtidigt hävdades det att JAK varit en ”sionistisk spioncentral”.

1952-53 rasade så den av Stalin noggrant uppbyggda kampanjen mot ett stort antal läkare, vilka påstods ha varit inblandade i de föregivna morden på två ledande sovjetiska politiker samt planerade mörda Stalin jämte andra politiska och militära ledare (allt, givetvis, med amerikansk uppbackning). Av huvudgruppen om 37 läkare var 17 judar. Hetsen mot de olika judiska kategorier som angreps ledde till pogromstämningar bland allmänheten, inte bara i Sovjet utan också i dess satellitstater med Polen i spetsen. Vid Stalins frånfälle avblåstes den antijudiska kampanjen, och de dömda och fängslade läkare som alltjämt var i livet frigavs. Myndigheterna erkände att allting varit ett påhitt.

Det råder delade meningar vad som var anledningen till Stalins antijudiska excesser. Enligt en teori planerade Stalin folkmord på judarna, en ny förintelse skulle äga rum bara några år efter Tredje rikets fall. Andra menar att judarna blott var ett instrument i ett mer komplicerat skeende, som hade att göra med pågående utrensningar inom kommunistpartiet och säkerhetsorganen. Erkännandet att anklagelserna mot judarna hade varit lögn och förbannad dikt gjorde varken från eller till för synen på det judiska inom Sovjetunionen och Östeuropa.

Chrusjtjov, förföljare av judar i Sovjet.

När Nikita Chrusjtjov grep makten inledde han systematiska förföljelser mot personer som sysslade med icke-registrerad, industriell verksamhet. Dödsstraff infördes för så kallad ekonomisk brottslighet, vilket ledde till att hundratals personer avrättades varje år. Denna kampanj, som drevs vidare av Leonid Bresjnev, hade en ohöljt antisemitisk karaktär och en mycket stor andel av de avrättade var judar. 1965-67 skedde vissa lättnader i den statsledda antisemitismen, och medlemmar ur ett mindre antal sovjetjudiska familjer tilläts återförenas med släktingar i Israel. Detta fick ett abrupt slut med Sexdagarskriget 1967, men redan hösten 1968 kom en ny judisk exil till Israel igång med sovjetmyndigheternas goda minne.

Från 1973 och framåt väntade dock ånyo bistrare tider för sovjetjudarna. Den mest bekante judiske aktivisten under denna tid var Anatolij Tschtjaranskij (Natan Scharansky), som 1986 fick lämna sitt fängelse och återförenas med sin hustru i Israel i utbyte mot gripna östspioner i väst. Han blev sedan regeringsmedlem för Likud i Israel.

Antisemitiska kampanjer förekom i alla sovjetiska satellitstater i det Kalla krigets Östeuropa, mest påtagligt  i Polen. Här förekom massakrer på judar åren omedelbart efter krigsslutet, den mest kända i staden Kielce. 1956 inledde myndigheterna en antijudisk kampanj som ledde till att omkring 50 000 judar emigrerade från Polen 1956-59. Kriget i Mellanöstern 1967 sparkade igång en ny antisemitisk våg i Östeuropa i allmänhet och Polen i synnerhet. Officiellt var det naturligtvis ”sionismen” som brännmärktes. I realiteten var det den judiska befolkningen som angreps.

Partiledningen använde antisionismen som instrument i syfte att genomföra utrensningar inom partiet, men kampanjen drabbade hela det polska samhället och ledde till att judar fråntogs sitt polska medborgarskap och rensades ut från partiet, universiteten, medierna, departementen, byråkratin, vetenskapen, kulturen och militärmakten. De raskriterier som användes var strängare än de nazityska Nürnberglagarna. Propagandan stod inte naziförbrytaren Julius Streichers antisemitiska kamporgan ”Der Stürmer” efter. En massutvandring följde, vilken ledde till att Polens judiska kommunitet i början på 1970-talet bara hade omkring 5000 medlemmar.

Efter Sovjetunionens upplösning och kommunismens fall 1991 har extremnationalismen och därmed antisemitismen tilltagit i styrka i det ryska samhället. Organisationer som Pamjat och en vildvuxen flora av mer eller mindre uttalat nazistiska/fascistiska grupperingar har, i sedvanlig ordning, givit judarna skulden för oro och misshälligheter. En omfattande utvandring till Israel blev följden. Man kan väl knappast tala om någon statsledd antisemitism i Putins och Medvedevs Ryssland, men ett Ryssland med nymornade imperiedrömmar där demokrati är en bristvara inger knappast landets judiska befolkning ljusa framtidsdrömmar.

Jag skall avsluta med en skämthistoria från sovjettiden, hämtad ur boken ”Sovjetunionens roliga historia” (2006) av David Cesarini/Claes Ericson: ”En rysk jude ansökte om visum för att åka till Israel. Under en intervju vid migrationsmyndigheten  frågade tjänstemannen: ‘Varför vill du lämna världens bästa land?’ ‘Det finns två orsaker’, svarade juden. ‘En är att min granne är antisemit, och när han är full knackar han på min dörr och skriker: Vänta bara, så snart sovjetregimen är över ska jag döda dig, jude.’ ‘Men det ska du inte oroa dig för. Den sovjetiska staten kommer att leva för evigt.’ ‘Det är den andra orsaken…’.”