Sverigedemokraternas konservatism

SD är bland annat ett proisraeliskt parti. På bilden firar fr. v. Krister Maconi, Björn Söder och Ted Ekeroth Israels 60-årsdag.

Etablerade konservativa – det vill säga främst sådana med anknytning till Kristdemokraterna och Moderaterna – brukar med den drucknes envishet hävda att Sverigedemokraterna (SD) är ett populistiskt parti renons på en seriös konservativ agenda. I egenskap av konservativ såväl som aktiv sverigedemokrat tillbakavisar jag naturligtvis med bestämdhet sådana påståenden.

Innan jag går närmare in på frågan om SDs konservatism skall jag något redogöra för min egen variation av denna ideologi. Den sträcker sig tillbaka till den tidpunkt då jag inledde mitt politiska engagemang i den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians i maj 1972. Såsom DA-aktivist kom jag snart att uppskatta  de konservativa skribenterna Gunnar Unger och Tage Lindbom, vilkas tankar och formuleringskonst kommit att påverka mitt eget engagemang. Jag har även tagit intryck av skribenter såsom Leif Carlsson, Thede Palm och Christopher Jolin.

Om man vill sätta en etikett på min personliga konservativa övertygelse så kan man lämpligen kalla den ”Reagan-konservatism” efter president Ronald Reagan (1911-2004, USAs president 1981-89). Jag bekänner mig således till en konservatism som med fördel kan uppdelas i tre delar: 1. Stöd för traditionella värden grundade i den religion som främst påverkat den demokratiska västvärlden, alltså kristendomen; 2. Övertygelsen att individuell frihet avseende politik, ekonomi och religion är en omistlig del i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat; 3. Medvetandet om att inget land kan existera isolerat från omvärlden utan måste samarbeta med andra länder för att överleva.

Jag är motståndare till den inskränkta konservatism av isolationistiskt/ nationalistiskt slag som överordnar den egna nationen allting annat. Den inställningen bär ett tungt ansvar för de båda världskrig som skakade världen under 1900-talet. Min egen konservatism är den västerländskt frihetliga varianten.

Därmed inte sagt att en sund fosterlandskärlek är av ondo. Alldeles tvärtom; efter vänsterextremismens marxistiska och leninistiska härjningar med början ungefär i medio av 1960-talet menar jag att svenskarnas känsla för och uppskattning av det egna landet måste genomgå en renässans. Marxisterna och leninisterna lärde vad som populärt kommit att kallas 68-generationen att Sverige med dess nattståndet kristna arv var en liten men hungrig imperialistisk/kapitalistisk makt som det skulle spottas och våmeras på. I stället ställdes den socialistiska och kommunistiska klasskampen upp som det högsta goda.

 Den invandrade näringsidkaren Louis De Geer berikade den svenska nationen.

Det är egentligen först i våra dagar, bortåt ett halvsekel efter det att extremvänsterns flåbusar inledde sitt härnadståg mot vett, etikett och sunt förnuft, som en grundläggande omprövning av klasskampsidealet tycks vara på väg. Ett paradigmskifte, då 68-generationens gamla värderingar ter sig mindre sakrosankta än tidigare,  har inträtt. Ett pregnant uttryck härför var Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag i höstas.

Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett så kallat socialkonservativt parti; själv brukar jag nöja mig med att beteckna mig såsom rätt och slätt konservativ, eftersom jag stundom har svårt att skilja det ena slaget av konservatism från det andra. Som en röd tråd genom det sverigedemokratiska budskapet går kravet på en kraftig begränsning av immigrationen till vårt land, detta av både ideologiska och pragmatiska skäl.

Också SD inser att ett tokstopp för invandringen inte skulle vara av godo för vårt land. Som jag påpekade ovan kan inget land förhålla sig avvisande till alla utifrån kommande impulser. Detta gäller givetvis också Sverige, vilket en mycket kort titt i backspegeln bekräftar – utan ett vid skilda tidpunkter förekommande inflöde av exempelvis militärt folk, industrialister och industriarbetare skulle vårt land knappast ens ha överlevt som nation.

Vad vi nu upplever när det gäller invandring går emellertid utanpå allting annat som tidigare förekommit i historien. Vi upplever nu, med start i höjd med Olof Palmes makttillträde 1970, en massinvandring som ursprungligen innebar att praktiskt taget alla personer som kom till Sverige under förebärande av flyktingskäl fick stanna. Av någon anledning utvecklades kring denna massinvandring ett slags politiskt korrekthet som mycket länge förlamade all fri debatt: att ifrågasätta invandringen till Sverige, eller ens delar därav, ansågs vara synonymt med rasism och nazism. Förre socialministern och senare Röda Kors-myglaren Bengt Westerberg gick i bräschen för ett sådant synsätt.

 Massinvandringsvännen Bengt Westerberg (FP).

Det är sant att SD i vissa kretsar alltfort avfärdas som ett rasistbetonat enfrågeparti, och epitetet ”främlingsfientligt” är utan tvekan det som främst brukar avhöras i sammanhanget. Kanske särskilt så från representanter för riksdagspartier som verkar stå farligt nära sin egen utplåning (läs: Kristdemokraterna och Centerpartiet). Ändå är jag övertygad om att de politiskt korrekta flosklernas makt  avseende invandringskritik är på väg att släppa sitt grepp över folkflertalet. Detta kan förklara inte bara SDs riksdagsinträde utan även partiets framgångar efter valet.

Faktum är nämligen att SD, trots märkbara försök från de stora medierna att undanhålla mediekonsumenterna detta faktum, i dag har större framgångar i opionsmätningarna än någonsin tillförne. Snittet beträffande väljarsympatierna utslaget på de större mätningsinstituten ligger således när detta skrivs på 6,3 procent.

Se länken nedan:

http://status.st/

Jag tror detta beror på att väljarna nu blivit i stånd att konstatera att Sverigedemokraterna faktiskt inte är det fradgatuggande extremistparti som det politiska och medierelaterade etablissemanget vill få folk att tro. SDs agerande i riksdagen, där man med hjälp av endera maktblocket faktiskt fått igenom några förslag – jag tänker exempelvis på bantningen av regeringskansliets budget och stoppandet av höjningen av Öresunds-avgifterna – har desslikes visat att partiet faktiskt är tämligen normalt i de flesta avseenden.

Detta räcker dock inte för att den konservatism som menar sig vara litet ”finare”, icke minst med anknytning till sajten Tradition & Fason (T & F) vars ofta kostym- och slipsklädda klientel envisas med att vilja beteckna SD som ett populistiskt enfrågeparti av litet vulgärare slag. Det var därför i mitt tycke uppfriskande att se ett blogginlägg från den välrenommerade och stundom T & F-medarbetande konservative tänkaren Jan Olof Bengtsson nyligen:

http://janolofbengtsson.wordpress.com/

Bengtsson avvisar här tesen om Sverigedemokraterna som ett i uteslutande negativ mening högerpopulistiskt enfrågeparti och för i övrigt ett väl nyanserat resonemang kring partiet som borde mana till efterföljd. Det är dags att erkänna SD som ett seriöst parti på konservativ grund!

 Den konservative debattören Jan Olof Bengtsson.

Som aktiv sverigedemokrat – jag har varit chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och ledare för SDs fullmäktigegrupp i Södertälje samt är ersättare i kommunstyrelsen – talar jag som alla förstår i egen sak men försöker samtidigt, efter bästa förmåga, bibehålla ett så objektivt perspektiv som möjligt. Min samlade bedömning blir då att SDs mångåriga projekt  i syfte att höja nationalkänslan  i högsta grad också är ett vällovligt konservativt arbete.

Ty ingen nation på denna jord torde kunna fungera effektivt eller i ett längre tidsperspektiv ens kunna bestå utan att dess medborgare har en kollektivt positiv uppfattning om landet i fråga, dess särart och traditioner. Jag menar till och med att den som inte inser att detta är en konservativ förstahandsuppgift knappast själv kan göra anspråk på att kallas konservativ!

Jag tänker på detta begänsade utrymme inte gå vidare med att göra någon omfattande analys av Sverigedemokraternas partiprogram men vill avslutningsvis ändå peka på att partiet också i andra avseenden än ovan nämnda gjort ställningstaganden som understryker den konservativa identiteten.  (Nedanstående exempel på frågor som kan anses vara särskilt väsentliga för partiet är inte rangordnade inbördes):

SD sluter exempelvis upp bakom kärnfamiljen och avvisar allt tvång för kyrkor och samfund att ”viga” samkönade par;

SD inser att abort är en negativ företeelse som bör bergänsas så mycket som möjligt och har därför den mest restriktiva policyn av alla riksdagspartier med en gräns vid tolfte graviditetsveckan;

SD inser vidare att ett starkt och funktionsdugligt militärt försvar är en nationell livsnödvändighet som kräver helt andra satsningar än de som för närvarande görs;

SD ser den allt grövre brottsligheten omfattande bland annat maffialiknande verksamhet och brutala överfallsvåldtäkter mot kvinnor som ett hot mot vårt samhälles fortbestånd och vill i sammanhanget se en uppskärpning av straffskalorna och en ökad satsning på rättsvårdande institutioner, företrädesvis polismakten;

SD betraktar den kraftiga invandringen från muslimska länder av typ Afghanistan och Somalia som ett hot mot såväl landets säkerhet  som kristna arv, något som terrorismrelaterade händelser på senaste tid synes bekräfta;

SD anser att det är alldeles otillständigt att våra äldre samhällsmedborgare har bland de absolut sämsta pensionerna i Europa – människor som hjälpt till att bygga upp vårt land och skapa dess välstånd skall inte behöva leva på eller under fattigdomsstrecket;

 Semlan – exempel på svensk kultur värd att bevara.

SD vill skapa en svensk kulturkanon (riksdagsman Mattias Karlsson har väckt en sådan motion) i syfte att fastställa vilka kulturyttringar som kan anses vara särskilt värdefulla och därmed skyddsvärda;

SD erkänner monarkins viktiga roll när det gäller att återknyta till en tusenårig tradition av oskattbart värde och därmed stärka den svenska identiteten.

Den som inte er beredd att erkänna att dessa ställningstaganden är förenliga med en respektabel konservativ ideologisk inriktning deltar enligt min mening inte i en seriös diskussion.

Därför är jag konservativ (V)

Mina tidigare inlägg om konservatismen (”Därför är jag konservativ” I-IV), och om hur det kommer sig att just jag är konservativ, har haft en personlig prägel. Jag har sökt visa varför jag personligen kommit till ett konservativt politiskt synsätt och vilka några av mina förebilder har varit. I det här inlägget tänkte jag diskutera konservatismen utifrån ”konservatismens fader”, Edmund Burke.

Carl Johan Ljungberg skriver om Burke i inledningen till sin skrift ”Edmund Burke” (SNS förlag, Pocketbiblioteket, nr. 34, 2008) följande: ”För Burke uppstår all handling i spänningsfältet mellan vana och ännu oprövade möjligheter. Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” Det som gjorde Edmund Burke (1729-97) berömd var hans skrift ”Reflections on the Revolution in France”, som utkom 1790, det vill säga året efter revolutionen men innan skräckväldet satte in och det franska kungaparet mördades av revolutionspöbeln. Contra förlag har givit ut Burkes verk i svensk språkdräkt med titeln ”Reflektioner om franska revolutionen” (1982) med förord av professor Gunnar Heckscher.

Burke väljer att uttrycka sina tankar i form av ett brev till en vän i Frankrike. Han angriper den revolutionära omvälvningen och hävdar sina egna politiska principer – han tillhörde det liberala Whig-partiet i England – i förhållande till ett europeiskt synsätt avseende frihet och tradition. Det är en paradox att en liberal som Burke således givit upphov till den konservativa ideologin. När boken kom ut fick den en oerhörd genomslagskraft, och under första året efter dess utgivning publicerades elva upplagor.

Edmund Burke föddes i irländska Dublin 1729. Hans far var protestantisk advokat medan modern var katolik. Sonen Edmund antog faderns kristna synsätt och yrkesval i det han började studera juridik och praktisera som advokat. Snart övergick han dock huvudsakligen till politisk verksamhet och författarskap. Burkes första mer betydande verk var ”A Vindication of Natural Society” (1756), och 1761 blev han assistent åt ministern för irländska frågor; 1765 blev han sekreterare åt den brittiske premiärministern Lord Rockingham. 1766 blev Burke invald i parlamentet där han var ledamot till 1794.

Edmund Burke tillhörde alltså det liberala Whig-partiet och var partiets ledande talesman i konflikten med konung George III, som strävade efter att utöka kungens makt. Det föll sig därför naturligt för Burke att engagera sig till förmån för de amerikanska kolonisternas frihetssträvanden och mot den brittiska kronans övergrepp. På Burkes tid fanns i Nordamerika omkring två miljoner kolonister från England, Irland och Skottland. De hade utvandrat i tider av religiös förföljelse och ekonomisk knapphet och genom sin driftighet snabbt ernått ett betydande handelspolitiskt inflytande; samtidigt framstod den gamla merkantilismen som föråldrad.

1776 inträffade den amerikanska revolutionen, som till skillnad från den franska motsvarigheten 13 år senare inriktade sig på frihet och gudstro. 1789 bildades en förbundsstat med egen konstitution som fick namnet Amerikas förenta stater (USA). Frigörelseprocessen motarbetades av kung George IIIs brittiska regering vilket gav upphov till det Amerikanska frihetskriget 1775-83.

Ljungberg framhåller: ”I USA växte enligt Burkes åsikt ett modernt representativt styrelseskick fram, som vilade på klassisk och kristen människosyn. I denna ordning var individen och familjen utgångspunkten. Trots människans misstag och ondska fanns en tilltro till hennes förmåga att tygla sina impulser och uppfylla sina förpliktelser i ett öppet samhällsskick.” Burkes ryktbara tal för försoning med de nordamerikanska kolonierna återges i svensk översättning i boken ”Förnuft & inlevelse” under redaktion av Per Dahl och Carl Johan Ljungberg (Timbro 1990).

Edmund Burke avvisade det revolutionära våldet som lösning på samhällsproblemen.

I sitt berömda verk – som måste betecknas som en av tidernas mest inflytelsrika politiska traktat – vänder sig Burke mot revolutionen som medel att förändra det mänskliga samhället. Mot detta ställer Burke reformismens lugna besinning och eftertanke. Som Gunnar Heckscher skriver i förodet till ”Reflektioner om franska revolutionen”: ”Det är för Burke – och hans efterföljare under två århundraden – inte alls fråga om att motsätta sig utveckling och förändringar, ty de är ofrånkomliga. Men innan man förstör det som finns och byggts upp under lång tid skall man veta att något bättre kan sättas i dess ställe.”

Det är inte tillräckligt, menar Burke, att med Strindbergs ord riva ner ”för att få ljus och luft”. ”Mot detta ställer Burke kravet”, skriver Heckscher, ”på att samtidigt bevara och förbättra. Det må vara ett långsamt och mindre spännande tillvägagångssätt, men det är det enda riktiga. Därmed bevaras också jämvikten i samhällssystemet.”

Låt oss lyssna till Burkes egna ord om den franska omvälvningen: ”Jag känner mig ställd inför en omfattande kris, som inte bara rör Frankrikes angelägenheter, utan Europas, och kanske mer än Europas. Totalt sett är den franska revolutionen den mest uppseendeväckande händelse som hittills inträffat i världen. De bästa saker genomförs ofta med de mest absurda och underliga metoder; i de mest underliga sinnesstämningar; och, uppenbarligen, med de mest avskyvärda redskap. All naturlighet tycks satt ur spel i detta kaos av lättsinne och grymhet, och alla sorters brott blandas med alla sorters dårskap. När man betraktar denna avskyvärda tragikomiska scen så når med ett slags förutbestämdhet de mest motsatta lidelser framgång, och ibland blandas de med varandra i sinnet; omväxlande förakt och indignation; omväxlande skratt och tårar; omväxlande hån och skräck.”

Mot denna bakgrund kan man säga att konservatismen är en contrarevolutionär ideologi, men inte bara det. Ett politiskt-ideologiskt tänkesätt som skall ha förutsättningar att nå framgång måste också fyllas med ett positivt innehåll. Den positiva företeelse Edmund Burke i hela sin gärning hyllade var friheten. Utan frihet kan människan inte ge uttryck för sin skapande förmåga eller bygga ett samhälle med tolerans och medmänsklighet. Men det är inte en ovillkorlig frihet Burke förespråkar. Han inser att friheten måste tyglas om den inte skall urarta i kaos och anarki.

I ”Reflektioner…” framhåller Burke således: ”För vad är frihet utan vishet och dygd? Den är det största av alla tänkbara onda, för den är dårskap, lastbarhet, och galenskap; utan upplyst vägledning eller begränsning.” Av största betydelse för Burkes frihetssyn är tanken om naturrätten, som emanerade från Gud och som förband alla människor med varandra.

Carl Johan Ljungberg diskuterar Burkes syn på naturrätten på följande sätt: ”Naturrätten modifieras av Burke i liberal riktning. Burke ser friheten som ett ofrånkomligt villkor för att människor ska uppnå dygd (i klassisk mening). Samtidigt avvisar Burke antikens (Platons) misstänkliggörande av det individuella och personliga som något ofullkomligt. Burke ser individualitet som en tillgång. Detta är ett nytt sätt att tänka. En individ förverkligar, enligt Burke, något allmängiltigt, men individen gör så i personlig form. Man ser hos Burke här en syntes av antik och modern frihetslära.”

 Sveriges konung Gustaf III beundrade Edmund Burke.

Det kan nämnas att Sveriges antirevolutionäre konung Gustaf III – som planerade en contrarevolution i Frankrike och med hjälp av Axel von Fersen gjorde ett aborterat försök att befria den franska kungafamiljen ur dess fångenskap – läste Burkes ”Reflektioner…” och beundrade författarens åskådning. Kungen beviljade enligt Ljungberg till och med Burke en mindre svensk statspension. Burkes idéer kom också att utöva ett visst inflytande över författarna av den nya svenska regeringsform som tillkom 1809.

Det är min uppfattning att Edmund Burkes avvisande syn på den revolutionära samhällsomvandlingen och hans balanserade syn på samhällsutvecklingen bör vara ett riktmärke för varje form av konservativ åskådning, i Sverige som annorstädes.

Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Därför är jag konservativ (I)

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!