Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.

Obama bekänner färg

När installationshögtidligheterna i Washington, D. C. nätt och jämt lagt sig, har den nytillträdde presidenten Barack Obama – USAs 44e – bekänt färg. Hans mest omtalade åtgärd så här långt har bestått i att beordra, att Guantanamo-fängelset skall stängas inom ett år. Detta var föga oväntat och kanske inte så mycket att säga om; samtidigt har order givits om att CIA-administrerade fängelser på andra platser utomlands också skall stängas. Det är troligt att John McCain hade gjort sammalunda om han besegrat Obama i valet.

Betydligt mindre omtalat är att, bara några minuter efter installationens avslutande, den nya Obama White House-sajten klargjorde att ”we need to repeal the Defense of Marriage Act.” Obama-administrationen laddar alltså batterierna för att riva upp det försvar för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna som i form av Defense of Marriage Act” (DOMA) antagits i de flesta amerikanska delstater. Därmed äventyras äktenskapslagarna i 45 delstater inklusive lagstiftningen på området i 30 delstater, där väljarna nyligen bestämt sig för att ge det traditionella äktenskapet största möjliga skydd.

I stället för att ge sitt stöd åt de amerikanska väljarnas klart deklarerade vilja, kan president Barack Obama komma att tillåta en handfull domare i Massachusetts och Connecticut att med hjälp av Kongressen framtvinga en könsneutral äktenskapslagstiftning i hela landet. Det nya Vita husets  signaler i denna fråga har skarpt fördömts av The National Organization for Marriage, som nu uppmanar medlemmar och sympatisörer i hela landet att starta en kampanj mot den aviserade politiken.

Längre tog det alltså inte för Barack Obama att bekänna färg. Det påstods i valrörelsen att Obama var emot så kallade äktenskap för homosexuella, men det faktum att presidenten själv eventuellt har denna uppfattning är inte samma sak som att hans administration kommer att föra den politiken. Tillkännagivandet på Vita husets hemsida tyder på motsatsen.

Jag konstaterade i tidskriften Contra (4/2008 ) att Barack Obama under hela sin politiska bana ådagalagt socialistiska och marxistiska preferenser och att han umgåtts med såväl kommunister som terrorister, där det mest kända exemplet är gamle Weatherman-bombaren – numera professor – William ”Bill” Ayers. I senaten har han varit den mest vänstervridne av alla och har bland annat gjort sig känd för sitt aldrig sviktande stöd för den extrema abortmetoden partial birth abortion, där abortläkaren sedan fostrets huvud kommit fram ur moderlivet punkterar detsamma med en sax.

Att han nu av allt att döma kommer att arbeta för att, i likhet med vad regeringen Reinfeldt är i färd med att göra i Sverige, göra äktenskapet tillgängligt för alla oavsett sexuell läggning borde mot denna bakgrund inte förvåna någon.

Det är ironiskt att den grupp som mest mangrant ställde upp bakom Obama i presidentvalet – afro-amerikanerna – nu kommer att få se sin syn på äktenskapet skjutas i sank av sin egen idol; de amerikanska negrerna är nämligen den grupp amerikanska väljare som är mest konservativ när det gäller äktenskapet.

Det blir onekligen intressant att se vad som kommer härnäst. Kommer Obama att, som han deklarerade i en intervju, träffa ledarna i skurkstater såsom Iran, Syrien och Nordkorea för förutsättningslösa överläggningar? Och är han verkligen så Israel-vänlig som han fått de judiska väljarna att tro att han är? Kommer han att införa en hårt reglerad lönesättningspolitik i syfte att genomtrumfa en fanatisk jämlikhet mellan könen? Kommer han att gå i bräschen för en drakonisk klimatpolitik där de svindyra regleringarna står som spön i backen? Vi får avvakta och se.

Det torde under alla omständigheter stå helt klart att vi redan nu kan glömma det högstämda installationstal som rörde människor till tårar runt hela världen den 20 januari. Den socialistiske Obama – av mer radikala bedömare betecknad som anti-Krist eller en falsk Messias – har påbörjat sitt omvandlingsarbete. I det läget har den slitna frasen ”God bless America” plötsligt fått en ny innebörd. Ty USA behöver, med Barack Obama i Ovala rummet, all hjälp från ovan det kan få!