Islamismen i Aceh

http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/01/sharia-police-of-banda-aceh.html Den autonoma regionen Acehs flagga.

När frågan kommer upp huruvida islam kan kombineras med frihet och demokrati brukar exemplet Indonesien komma upp. Indonesien, som har världens största muslimska befolkning.

Här, menar de som anser att frågan kan besvaras jakande, tillämpas islam på ett mindre strikt och intolerant sätt än i länder såsom Iran och Saudiarabien. Det är alldeles riktigt att Indonesien utvecklats i demokratisk riktning sedan diktatorn Suhartos fall 1998 och att den form av islam som tillämpas i större delen av detta av öar bestående land – 17 508 närmare bestämt – inte tillhör den allra strängaste varianten. Av Republiken Indonesiens cirka 239 miljoner invånare är omkring 88 procent muslimer, de flesta av dem tillhörande sunnivarianten.

Den kristna minoriteten utgör 8 procent medan 2 procent är hinduer, vilka företrädesvis bor på ön Bali. Någon enstaka procent utgörs av buddhister. Återstoden bekänner sig till en eller annan traditionell inhemsk religion. Jag skulle mot denna bakgrund vilja påstå att, ja, islam går att kombinera med demokrati. När väl detta är sagt måste det tilläggas att Indonesien har stora problem med islamism och den terrorism som utgår från denna typ av extremism.

I början av 2000-talet skakades Indonesien av ett par spektakulära terrorattacker med al-Qaida-anknytning, varav den blodigaste ägde rum i turistparadiset Bali med dess hinduiska status. Dessutom skall det också sägas att den demokratiska utvecklingen inte varit problemfri – korruption, ofta med anknytning till Suhartos gamla styrande parti Golkar, är alltjämt ett betydande problem.

Piskning exekveras enligt sharialagen.

Den indonesiska centralregeringens största och mest växande bekymmer synes för till fället dock utgöras av den tilltagande islamiseringen i den autonoma regionen Aceh, belägen i Sumatras nordvästra hörn. Om detta handlar innehållet i länken högst upp i detta inlägg – den går till den utmärkta sajten Gates of Vienna, där man kan titta på en video med ett norskt TV-reportage som handlar om den i Aceh allestädes närvarande shariapolisen.

SVTs Agenda visade den 21/2 ett annat inslag i samma ämne, som dessutom visade hur en man och en kvinna som vänslats med varandra utan att vara gifta utsattes för bestraffning i form av piskning. Här får vi också bland annat se hur den till synes tämligen godmodiga shariapolisen ingriper mot en kvinnlig frisör som håller på att klippa en man samt ett ungt par där kontrahenterna sitter alltför nära varandra vid en havsstrand.

Aktuellts Agenda-program visas här (jag rekommenderar den intresserade att klicka sig fram till Aceh-inslaget): http://svtplay.se/t/103430/agenda Tack till Thomas K. som sände mig länken till Agenda! Aceh är en av två autonoma muslimska regioner i Republiken Indonesien. Den andra heter Yogyakarta och är belägen på centrala Java och räknas sedan 1700-talet som ett sultanat.

Yogyakarta har emellertid inte givit moderlandet tillnärmelsevis lika mycket problem som Aceh har. Islam har här funnits sedan 1200-talet, och under 1500- och 1600-talet härskade sultanen av Aceh över ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. Den nederländska kolonialmakten ansåg visserligen att det motstånd som förekommit i Aceh var nedkämpat 1904, men det fortsatte i lokala fickor för att åter blossa upp efter utropandet av Indonesiens självständighet efter krigsslutet 1945; Indonesien var under Andra världskriget ockuperat av Japan.

Aceh fick autom status 1959, men gerillagrupperingen Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) tog 1976 upp en väpnad kamp för självstyre oberoende av Indonesien. Den 26 december 2004 skakades Aceh av den jordbävning i Indiska oceanens havsbotten som gav upphov till tsunamikatastrofen, och det beräknas att i Aceh minst 230 000 människor dog och 400 000 blev hemlösa i en befolkning om drygt fyra miljoner. Utan tvivel bidrog katastrofen starkt till att ett kompromissbetonat fredsfördrag ingicks 2005. Tsunamins följdverkningar innebar dock inte på något sätt att GAM var villigt att göra avkall på sin islamism.

Sharialagar hade införts redan 2002, och deras efterlevnad övervakas av en särskild shariapolis med manliga och kvinnliga avdelningar. Sharialagarna, som har sitt ursprung i Koranen, är komplexa och kan inte rakt av avfärdas som extrema. De extrema delarna är emellertid desto mer avskyvärda: här stadgas egempelvis om stenande för äktenskapsbrott och stympande av händer och fötter för tjuvnad. Piskning kan utdömas för ett stort antal förseelser.

En 48-årig man som dömts för äktenskapsbrott har stenats till döds i Somalia.

Det uppseendeväckande med utvecklingen i Aceh är att det regionala parlamentet beslutat om att införa dödsstraff – det vill säga stenande – för äktenskapsbrott. För att detta groteska straff skall implementeras krävs dock guvernörens godkännande. De flesta bedömare tror inte att guvernören, som representerar den indonesiska centralregeringen, skall gå med på detta. Men vem vet vilka beslut en pressad makthavare i en ogästvänlig omgivning kan besluta om?

Slutligen måste tilläggas att shariapolisen i Aceh är involverad i en jätteskandal, då tre manliga poliser åtalats för gruppväldtäkt mot en ung kvinna som gripits för att ha haft en förbindelse med en man utanför äktenskapet.

Rohs självmord och den sydkoreanska politiken

I lördags (23 maj) nåddes vi av det chockerande beskedet att förre presidenten i Sydkorea, Roh Moo-hyun, hade begått självmord genom att hoppa från en brant klippa. Han överlevde hoppet med svåra skador men avled på sjukhus några timmar senare. Den 62-årige Roh, som var president 2003-2008, ställdes inför anklagelser om grova mutbrott i april.

  Ett stort ögonblick i den nu avlidne expresident Roh Moo-hyuns politiska liv: mötet med Kim Jong-il 2007. Roh till vänster på bilden.

Den amerikanska nyhetsbyrån APs redaktion i Seoul skrev bland annat följande om Rohs dramatiska bortgång:

”Roh Moo-hyun, whose hard-won reputation as a corruption fighter was tarnished by bribery allegations that drew in his family and closest associates, jumped to his death Saturday while hiking in the mountains behind his rural home.” Roh efterlämnade ett avskedsbrev till sin familj, hustrun Kwon Yang-sook, sonen Roh Gun-ho och dottern Roh Jeong-yeon, med följande lydelse: ”I´m indebted to too many people. Don´t be sorry, don´t blame anybody. It´s destiny.” I brevet bad expresidenten om att bli kremerad och att en liten gravsten skulle resas i hans hemstad Bongha, cirka 45 mil söder om Seoul nära Sydkoreas näst största stad, Busan.

Expresident Roh anklagades för mutbrott i april och ställde sig då till åklagarämbetets förfogande i Seoul. Han gick med på att en lokal skofabrikant hade givit motsvarande en miljon dollar till Rohs hustru men att detta inte var en muta. Vidare hade samme fabrikant givit en släkting till Roh fem miljoner dollar. Åklagarna misstänker att alla pengarna slutligen hamnade i Rohs egen ficka, något han förnekade. I samband med att Roh överlämnade sig till åklagarna i Seoul för 13 timmars hårda förhör sade han dock enligt AP följande: ”I have no face to show to the people. I am sorry for dissapointing you.” Rohs anhängare menade att anklagelserna kokats ihop av konservativa politiska motståndare.

Roh Moo-hyun kom från en fattig jordbrukarfamilj men lyckades klara de hårda inträdesproven för att bli advokat 1975  utan att ha gått på något universitet. Han ägnade en stor del av sin tid åt att företräda oppositionella studenter som av olika militärpräglade regeringar anklagades för att vara kommunister och gå fienden Nordkoreas ärenden. Roh själv arresterades en gång och fick sin advokatlicens indragen. 1988 invaldes han som vänsterpolitiker i Nationalförsamlingen i det då demokratiserade Sydkorea. Senare blev han populär bland vänstervridna universitetsungdomar genom att i sin kampanj inför presidentvalet 2002 lova att han som president inte skulle ”krypa för USA”.

Roh Moo-hyun fortsatte den ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea som påbörjats av hans företrädare i Seouls presidentpalats ”Blå huset”, den legendariske tidigare oliktänkanden Kim Dae-jung. Tanken med denna politik var att fred och stabilitet på Koreahalvön skulle garanteras genom att Sydkorea gick Nordkorea till mötes med en attityd av samarbete i stället för konfrontation. Kim Dae-jung belönades på grund av detta med Nobels fredspris 2000 efter att ha rest till Pyongyang och som förste sydkoreanske president sammanträffat med Nordkoreas diktator, Kim Jong-il vilken 1994 efterträtt sin far, Kim Il-sung, som högste nordkoreanske ledare (även om den äldre Kim fortsatte att vara president efter sin död). Roh träffade för sin del Kim Jong-il 2007.

Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea är alltjämt en av världens mest spänningsladdade platser.

Problemet var bara att de nordkoreanska kommunisterna inte motsvarande förväntningarna utan fortsatte att obstruera mot omvärldens försök att få dem att sälla sig till den civiliserade världen. Detta var troligen huvudanledningen till att vänsteralternativet i det sydkoreanska presidentvalet 2007 förlorade stort till den konservative kandidaten, Lee Myung-bak från Hannara (Grand National Party).

2004 var Roh illa ute då han ställdes inför riksrätt efter att ha ansetts bryta mot den lag som förbjuder landets statschef att favorisera politiker från det egna partiet (som i Rohs fall var det vänsterinriktade Uri). Roh friades dock från anklagelserna, vilket ledde till att hans popularitet steg och att de politiska motståndare som medverkat till att ställa honom inför riksrätt tappade ordentligt i partisympatier.

Rohs självmord har framkallat chockvågor i hela Sydkorea, och även om en del anhängare anklagar de konservativa för att ha drivit honom i döden är många forna supportrar besvikna. Så här citeras den 35-årige Seoul-bon Kim Hye-jung i APs artikel: ”He schocked us twice: first by betraying our trust in him as the keeper of justice when it was revealed that he´d received the illegitimate money; now, in showing that he was not even responsible enough to face the consequences of his action. As a supporter of the values he stood for, I feel greatly let down.”

I det av konfucianismen präglade koreanska samhället kan det betyda allt att, som det heter, ”förlora ansiktet”, och det var förmodligen det Roh upplevde i så hög grad att han inte längre stod ut. Å andra sidan förlorar den som inte anses leva upp till sitt ansvar ansiktet i minst lika hög grad, och att fega ur när det blåser snålt är aldrig populärt. En av följderna av Rohs självmord kommer med all sannolikhet bli att hans efterlämnade familj får skämmas något oerhört. Saken blir knappast bättre av att Rohs äldre bror nyligen dömdes till fyra års fängelse för mutbrott.

Det har hört till det obligatoriska ritualet i sydkoreansk politik att en presidentkandidat lovar att röja upp i det korruptionsträsk som sedan hedenhös plågat det här landet (liksom andra länder i Ostasien). Sedan har det, utan undantag, framkommit att vederbörande likt förbannat ägnat sig åt ljusskygg verksamhet av något slag, såsom otillåtna kampanjebidrag  som satts in i så kallade ”slush-funds” och svågerpolitik som gått ut på att utnämna släktingar och gamla vänner till höga och välavlönade poster. Två tidigare presidenter, Chun Doo Hwan (1980-86) och dennes handplockade efterträdare Roh Tae-woo (1987-91), båda tidigare generaler, dömdes till och med till döden; då hade de inte bara dömts för att ha förskingrat pengar för miljardbelopp utan även för att ha varit högsta ansvariga för den så kallade massakern i Kwangju i maj 1980, då hundratals demonstranter dödades av utkommenderad militär. Chun och Roh benådades senare.

President Park Chung Hee var något så ovanligt som en helt ”ren” politiker.

Det finns dock ett remarkabelt undantag från regeln om korruption i det sydkoreanska presidentämbetet, och det gäller president Park Chung Hee (1961-79) som genomförde en oblodig militärkupp 1961 och enligt de flesta bedömare räddade landet undan kaos och kanske även ett nordkoreanskt maktövertagande. Det var Park som lade grunden till det ”sydkoreanska undret” genom en konsekvent reformering av industri, näringsliv och även jordbruk, något som ledde till att Sydkorea på 1970-talet seglade upp som en ny ekonomisk stormakt i Ostasien och sprang ifrån ärkefienden Nordkorea med hästlängder (tidigare hade den kommunistiska järndiktaturen Nordkorea ansetts vara den mest välmående av de båda koreanska staterna).

Sydkorea blev under Park inte en kapitalistisk stat i samma mening som USA, utan det var i Sydkoreas fall staten som gynnade ett begränsat antal storföretag så att dessa skulle kunna bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Dessa storföretag – av typ Samsung, Daewoo, KIA, Lucky Gold Star med flera – utvecklades till gigantiska konglomerat efter japansk modell, kallade ”chaebol”. Parks recept visade sig vara framgångsrikt, och Sydkorea blev en stormakt inom exempelvis elektronik, textilindustri och skeppsbygge, så småningom även biltillverkning. Korruption var dock ingen ovanlighet i sammanhanget.

En som inte var korrumperad var dock president Park Chung Hee själv – han var verkligen helt ”ren”, det ideal som Roh Moo-hyung inte lyckades leva upp till. Den före detta generalen Park styrde emellertid sitt land med hård hand och var under hans styre och ett par årtionden framåt en auktoritär diktatur med icke obetydliga militära inslag. Min personliga bedömning är att detta sannolikt var nödvändigt under en osäker tid, då Nordkorea fortfarande stod starkt inom de flesta områden och under Kim Il-sungs styre var minst lika oberäkneligt som Kim Jong-ils fallfärdiga nordkoreanska stat är i dag. Många, framförallt äldre, sydkoreaner anser att Park räddade landet i mer än ett avseende, och jag håller nog med dem.

Det kan nämnas att president Parks dotter Park Keun-hye, född 1952, är en framstående och populär konservativ politiker som mycket väl kan bli nästa president.

När president Park mördades av sin egen säkerhetschef 1979 hade han i princip inga ekonomiska tillgångar på sina bankkonton, och hans efterlämnade barn (hustrun hade mördats av en nordkoreansk agent 1974) tvingades leva ur hand i mun. Det många fruktade efter Parks död, att det ekonomiska undret skulle få ett slut och att landet skulle säkerhetsmässigt och militärt försvagas, inträffade emellertid aldrig. Parks efterföljare i presidentämbetet var ibland tämligen felbara och/eller svaga, men märkligt nog har Sydkoreas framgångssaga fortsatt (bortsett från ett mindre tapp i samband med den ekonomiska krisen i Ostasien i slutet av 1990-talet).

Jag började intressera mig för Korea på allvar vid den tidpunkt Nordvietnam invaderade Sydvietnam 1975, och vi var många som fruktade att samma sak skulle hända med Sydkorea och kanske också Thailand. Jag började skriva om förhållandena på Koreahalvön och besökte landet första gången 1978, då alltså Park Chung Hee var president. Sedan dess har det blivit ytterligare tre besök, det senaste 1997 då jag som utsänd av tidskriften Aktuellt om Korea bland annat gjorde intervjuer inför det förestående presidentvalet (som Kim Dae-jung vann).

Mot denna bakgrund vågar jag kalla mig Korea-kännare, även om det nog finns andra med både djupare och större kunskaper om ”Morgonstillhetens land” än eder tillgivne bloggist. Som jag ser det är Korea ett av världens viktigaste länder, ett som – sedan den omänskliga kommunistdiktaturen i norr förpassats till historiens soptipp och halvön återförenats – kommer att få en världshistorisk betydelse.

Roh Moo-hyungs självmord är under alla förhållanden en tragedi, främst för expresidentens efterlämnade familj.