Archive for the ‘Krakow’ category

Det judiska Polen (IV): I dödslägrens värld

21 oktober, 2009

I fjärde avsnittet med motiv från min polska studieresa om Förintelsen i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i slutet av augusti tänkte jag redogöra för förintelse- eller dödslägrens skrämmande värld. De läger som resedeltagarna besökte var Belzec och Majdanek, men jag inleder med att berätta om det mest kända lägerkomplexet, Auschwitz-Birkenau, som jag besökte under en studieresa på temat ”Kampen mot nazismen” 2004.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau befrias av Röda armén den 27 januari 1945.

Auschwitz-Birkenau är beläget utanför den polska staden Oswiecim i södra Polen, ungefär 60 kilometer från Kraków. När detta lägerkomplex var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dessutom fanns drygt 40 så kallade grannläger i samma del av Polen. Initialt mördades endast judar och polacker i Auschwitz, men efterhand tillkom sovjetiska krigsfångar, zigenare samt minoriteter av olika slag.

Den besökare som i dag tar sig till Auschwitz möts, liksom lägerinternerna en gång gjorde, av en gjutjärnsskylt med texten ”Arbeit macht frei” (Arbete frigör) vilken lär vara tillverkad i Sverige. Alla byggnader i dagens Auschwitz – som består av Auschwitz I samt Auschwitz II – Birkenau – är inte autentiska utan har uppförts inom ramen för det statliga polska museiprojekt, som började planeras i april 1946. Detta faktum har naturligtvis förintelseförnekare använt i sin idiotpropaganda.

Påven Benedictus XVI besöker Auschwitz.

Auschwitz kom att utgöra en av hörnstenarna i den nazityska judeutrotning som beslutades om vid Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, då riktlinjerna för den så kallade slutgiltiga lösningen drogs upp. Från 1942 och framåt kom ett av de största och mest motbjudande massmorden i mänsklighetens historia att genomföras i Auschwitz-komplexet. Rudolf Höss, som var kommendant i Auschwitz 1940-43, hävdade vid Nürnberg-rättegången mot nazityska krigsförbrytare 1946 att 2,5 miljoner människor dött i Auschwitz-Birkenau-Monowitz.

I slutet av Andra världskriget började tyskarna montera ner gaskamrar, krematorier och andra komprometterande byggnader samt förstöra bevisdokument, samtidigt som man skickade ut många av fångarna på dödsmarscher längs vägarna till Tyskland. De som bedömdes vara så svaga att de inte skulle orka med sådana strapatser fanns kvar när Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945.

Majdanek

Ett vakttorn i Majdanek-lägret.

Majdanek är beläget strax utanför staden Lublin och började byggas 1941 som krigsfångeläger huvudsakligen av ryska krigsfångar, som själva gick under i lägret. Från april 1942 till befrielsen av sovjetiska trupper i juli 1944 fungerade Majdanek som kombinerat arbets-, koncentrations-, krigsfånge- och förintelseläger. Under lägrets existens skrevs totalt 150 000 fångar in och som mest fanns 50 000 på plats vid samma tillfälle. Länge förmodades att cirka 235 000 personer dött i Majdanek, men dessa siffror har nu justerats ner till omkring 80 000. De som inte avled i svält eller tyfus gasades med kolmonoxid eller arkebuserades.

Att vandra omkring i dagens museiområde i Majdanek med dess autentiska träbyggnader (av samma typ  som i Auschwitz-Birkenau) är ett rätt vidlyftigt företag, men så var lägret också ett av de största inom det nazityska imperiet. Den första fånggruppen utgjordes av ryska krigsfångar, men vid årsskiftet 1941-42 började tyskarna samla ihop judar i anslutning till Lublin i det polska Generalguvernementet och satte dem i slavarbete i Majdanek Tatarski, som området kallades. Så småningom anlände judar med massdeportationer från hela det tyskockuperade Europa. Slavarbetet utfördes huvudsakligen utanför lägret kring Lublin – i fabriker, vid väg- och broarbeten, i samband med byggnadsprojekt, renhållning och många andra uppgifter.

Lägerfångar i Majdanek.

Besökaren kan gå in i ett antal olika lägerbaracker och bese de olika utställningarna samt även gå in i de byggnader som inrymde gaskammare och krematorium.

En särskild händelse som är förknippad med Majdanek-lägret ägde rum i början av november 1943. Tyskarna samlade då ihop de judar som ännu fanns kvar i Lublin-området och förde dessa till Majdanek. De tillfångatagna judarna beordrades klä av sig och lägga sig raklånga i tre olika diken. SS-män som posterats vid kanten av dessa diken sköt därpå med maskingevär ner i dikena, och när den första omgången judar dödats fick en ny grupp lägga sig ovanpå de nyss skjutna för att avverkas på samma sätt.

Aktionen – av tyskarna benämnd Skördefesten – pågick från arla morgon till klockan fem på eftermiddagen. I syfte att dölja vad som pågick hade två bilar försedda med högtalare, varur musik spelades, körts fram. Drygt 18 000 judar mördades på detta makabra sätt i Majdanek, men motsvarande aktiviteter pågick även på andra platser i Generalguvernementet; totalt beräknas 43 000 ha mördats.

Inom lägerområdet finns slutligen en skulptur som tyskarna lät polska interner förfärdiga och resa. Den består av en rund pelare med fågelmotiv överst. Vad representanterna för det tyska ”herrefolket” inte insåg var, att fågelmotivet i själva verket symboliserade den polska nationalsymbolen, örnen. Skulpturen blev på så sätt en diskret protest mot den nationalsocialistiska omänskligheten.

Belzec

 

04_kolbek_Belzec01

Några av offren i dödslägret Belzec i Polen.

Förintelselägret Belzec (uttalas ”Belzets”) i södra Polen inrättades som arbetsläger i april 1940 men började byggas om till förintelseläger i november 1941. Att besöka dagens lägermuseum är en mäktig och skakande  upplevelse – en stor del av lägerområdet har övergjutits med sten och slagg, och i mitten av detta område leder en rak gång in mot en del där det finns ett minnesmonument.

På ömse sidor om gången tornar slagg- och stenmassorna upp sig, och det kusliga är att i denna massa finns resterna av de människor som en gång bragtes om livet. Från det utrymme där minnesvården finns går en trappa upp till områdets högsta punkt, varifrån man kan vandra runt hela området. Längs denna vandring finns namnen på de platser varifrån fångtransporterna utgick gjutna i metall.

Förintelselägrets kommendant var den ökände Christian Wirth, vilken hade erfarenhet från det tyska eutanasiprogrammet, Aktion T4, vari förståndshandikappade avlivades för att inte ligga det tyska folket till last. Den hårdhudade Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss beskriver i de memoarer han skrev innan han hängdes i Polen 1947 Wirth som en osedvanligt rå och sadistisk sälle…Wirth sköts ihjäl under en eldstrid med jugoslaviska partisaner i juli 1944.

SS-bödeln Christian Wirth, kommendant i Belzec.

Belzec var ett av tre förintelseläger som ingick i Operation Reinhard (uppkallad efter ”Hitlers kronprins” Reinhard Heydrich, som mördades i Prag av tjeckiska frihetskämpar i maj 1942) inom vars ram alla Europas judar skulle dödas. Mördandet i Belzec pågick från mars 1942 till slutet av december samma år, och i början av 1943 sökte man radera ut spåren efter massdödandet i något som kallades Operation 1005. Man grävde upp liken och brände dessa på gigantiska bål.

På muren till höger om ingången till museiområdet finns följande engelska text:

”This is the site of the murder of about 500 000 victims of the Belzec death camp established for the purpose of killing the Jews of Europe, whose lives were brutally taken between February and December 1942 by Nazi Germany.”

Under texten finns följande citat ur Jobs bok 16:18 i den judiska bibeln:

”Earth, do not cover my blood; let there be no resting place for my outcry.” (På svenska: ”Du jord, överskyl inte mitt blod, och låt för mitt rop ingen viloplats finnas.”)

Förutom en halv miljon judar dödades i Belzec även cirka 15 000 zigenare. Bara två fångar lyckades rymma från Belzec-lägret – Rudolf Reder och Chaim Herszman. Den sistnämnde sköts ihjäl av antisemiter den 19 mars 1946, det vill säga nästan ett år efter kriget.

Slutligen måste jag protestera mot att termen ”avrättning” ibland används när det gäller människor som dödades under Förintelsen. Denna term förutsätter nämligen att dödandet föregåtts av någon form av ordnad rättslig process. Så var inte fallet i detta sammanhang – det är här fråga om mord och ingenting annat!

Det judiska Polen (I): Bodzentyn och Kielce

8 september, 2009

Jag hade nyligen förmånen att få göra en studieresa till Polen i arrangemang av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Här följer den första av tre bloggartiklar med intryck från denna resa. Syftet var främst att studera den nationalsocialistiska Förintelsen.

I resan ingick också den högtidliga återinvigningen av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn, vilken restaurerats bland annat med hjälp av bidrag från Sverige och SKMA. Eftersom jag själv bidragit med en slant var det en särskild upplevelse att bevista denna invigning, som skedde i närvaro av bland andra Polens chefsrabbin Michael Schudrich samt kantorn vid Stora synagogan i Stockholm, Maynard Gerber. Medverkade gjorde även Bodzentyns borgmästare samt representanter för den katolska kyrkan, vars kyrkoherde bidragit aktivt till upprustningen.

Den viktigaste deltagaren var dock utan tvivel Max Safir (född Manes Szafir), en av de få judar i Bodzentyn som överlevde Förintelsen och som sedan många år är bosatt i Sverige; att den obrutne och fysiskt kraftfulle Max är 84 år kan man knappast tro! Det var meningen att Max pappa, Icek Szafir, skulle ha tagit hand om platsen – sedan kom dock kriget emellan och fadern dog i en gaskammare.

 

history_bdwwii_01 Motoriserade tyska trupper i Polen under Andra världskriget.

Den judiska begravningsplatsen i utkanten av den lilla staden Bodzentyn, belägen nordväst om Kraków, var allt som blev kvar då ghettot i staden likviderades av de tyska styrkorna 1942. De första judarna bosatte sig i Bodzentyn kring sekelskiftet 1700/1800. Det dröjde emellertid till 1862 innan de ”mosestroende” tillerkändes medborgerliga rättigheter, och 1876 erkändes den judiska församlingen officiellt av de lokala myndigheterna. 1917 uppgick Bodzentyns befolkning om nära 4000 personer till nästan hälften av judar. De miserabla förhållandena under mellankrigstiden med ty åtföljande emigration, icke minst till Toronto i Kanada, gjorde dock att den judiska befolkningen reducerades ner till cirka 30 procent före Andra världskrigets utbrott. Flera ättlingar till dessa fanns för övrigt med vid den ovan nämnda återinvigningen av Bodzentyns judiska begravningsplats.

Förhållandet mellan Bodzentyns etniskt polska och judiska kommuniteter hade länge varit relativt gott, låt vara att det förekom antisemitiska aktioner. David Rubinowicz, en pojke som var bosatt i Bodzentyn och vars dagbok återfanns efter kriget samt utkom i svensk översättning 1960 med titeln Davids dagbok, skriver följande om en sådan incident i Krajno inte långt från Bodzentyn:

”12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag.(…) Det var (…) en karikatyr av judarna. (…) Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet: Stanna, broder, och begrunda/Hur du drivs av judehundar./Råttor i din mat du får,/I din mjölk de vatten slår,/Deg där feta maskar krälar/Knådar de med judehälar./ När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet.”

Polens första ghetto tillkom första krigsåret 1939. Inom drygt ett års tid fanns det drygt 100 ghetton. Till dessa ghetton tvångsförflyttades judar från närliggande områden, men också judar vilka deporterats från Tyskland, Österrike och andra delar av det tyskockuperade  Europa. Till Bodzentyn, där det vid tillfället fanns omkring 1100 judar, fördes ett större antal judar från staden Plock hösten 1940. Från våren 1941 hänvisades judarna i Bodzentyn till ett getto och fick inte lämna staden. De som rörde sig i den övriga staden utan giltig passersedel sköts med nackskott av nationalsocialisterna. Liksom i alla andra polska getton var förhållandena i det i Bodzentyn omvittnat hemska.

Liksom i andra naziockuperade polska städer tvångshämtades Bodzentyns judiska och polska män och pojkar till tvångsarbeten av olika slag. Max Safir sattes att arbeta i bland annat Herrmann Goering Werke i närbelägna Starachowice, där ammunition tillverkades. Här, liksom i sågverket och stålverket, förekom omänskligt hårt tvångsarbete. Max Zafir undgick med knapp nöd att skjutas av en tysk befattningshavare. Han fortsatte sedan till andra anhalter inom ramen för den tyskledda judeutrotningen, bland annat förintelselägret Auschwitz.

bodzentyn1 Bodzentynområdet.

 

Likvideringen av ghettot i Bodzentyn skedde hösten 1942. Aktionen verkställdes i samband med den judiska högtiden Jom Kippur och gick till så att alla judar samlades på stadens torg för att därpå föras till den närliggande staden Suchedniów. Härifrån togs de till dödslägret Treblinka och gick under i Förintelsen. När man spankulerar omkring i dagens fridfulla småstadsidyll, kanske slinker in på en bar och inmundigar ett glas av det goda polska ölet Zywiec, är det nästan omöjligt att föreställa sig de fruktansvärda scener som måste ha utspelt sig här en gång.

Inte så långt från Bodzentyn ligger den större staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn. Det var i Kielce Max Safir växte upp. Liksom i andra polska städer drabbades Kielces judar av de tyska nazisternas hårda ockupations- och förintelsepolitik, men det är för en pogrom som inträffade mer än ett år efter krigsslutet som Kielce är mest beryktat i antisemitiska sammanhang.

Huset som är förknippat med denna sinistra del av Polens historia ligger på gatan Planty 7 strax intill ån som flyter genom staden. Den 4 juli 1946 spreds ett rykte om att en liten pojke som försvunnit hade tillfångatagits av stadens judar, som antogs skulle använda pojkens blod för att utföra religiösa ritualer – ett stående inslag i den antisemitiska mytbildningen genom historien. Våldsamma upplopp utbröt och 42 judar, vilka anlänt till Kielce efter krigsslutet, massakrerades. Bland dödsoffren fanns en gravid kvinna, ett nyfött spädbarn samt tonåringar från en kibbutz. Attackerna hade framprovocerats av stadens kommunistiska myndigheter genom dessas inkompetenta hantering av den explosiva situationen.

Pogromen i Kielce var den värsta i sitt slag, men det förekom antisemitiska eruptioner och försök till pogromer över hela det efterkrigstida Polen i städer som Kraków, Rzeszów, Tarnów, Kalisz, Lublin, Paczewo och Kolbuszowa. I inget av dessa fall tycks de styrande kommunisterna, som tillskansat sig makten i Polen efter krigsslutet, hade brytt sig nämnvärt. Kommunisterna hade därtill sin egen antijudiska agenda, vilket var en naturlig sak i det sovjetdominerade Östeuropa (liksom i själva Sovjetunionen) där judarna användes som syndabockar för samhälleliga fel och brister.

Efter den fruktansvärda pogromen i Kielce valde tusentals judar att fly Polen, och samma sak upprepades vid flera andra tillfällen under den efterföljande historien där den största utvandringsvågen skedde i samband med antijudiska utrensningar 1968. I dag finns omkring 5000 judar kvar i ett Polen där en gång närmare hälften av befolkningen hade judiska anor.

85356 Offren för Kielce-pogromen 1946 begravs inför en stor folkmassa.

Frågan är om de antisemitiska stämningarna helt har dött ut i Kielce. På den byggnad som en gång inrymde stadens synagoga syns nämligen resterna efter några ditklottrade rader med texten ”Kaiole do Izraela”, vilket lär vara polska för ”Död åt Israel.”

Om tillvarons obeständighet

1 juni, 2009

Det enda vi vet om livet, brukar det heta, är att vi en gång skall dö. Och från födelse till död är tillvaron fylld av obeständighet. Människan som vi trodde stod oss nära hugger oss i ryggen. Den fasta grund vi upplevde oss ha haft rämnar genom att vi förlorar arbete, ekonomisk säkerhet eller drabbas av sjukdom. Älskade människor i vår närhet dör, några kanske  i spektakulära katastrofer på Östersjön eller Thailands stränder. Familjer splittras upp. Så vad tjänar all vår möda egentligen till?

Predikaren i den judiska bibeln, traditionellt tillskriven konung Salomo, uttrycker detta så (1:1-5):

”Detta är Predikarens ord, Davids sons, kungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.”

Den obeständighet och den osäkerhet som vidlåder allt mänskligt liv återfinns även i det större sammanhanget. Riken som en gång tycktes grundmurat fasta och mäktiga vacklar och faller. Världshärskare rycks bort. Släkte efter släkte har upplevt detta: faraonernas Egypten, kejsarnas Kina, Babylonien, Assyrien, Persien, Grekland, Rom, Tysk-romerska riket, Osmanska riket, Österrikiska kejsardömet, Brittiska imperiet, Tsarryssland, det nationalsocialistiska Tredje riket, det kommunistiska Sovjetunionen.

Jag tänkte i den här betraktelsen uppehålla mig något vid två diktsamlingar som i sammanhanget manar till eftertanke och reflektion.

images

”Vem för befäl? Vem vet?”

Per Ossmer skildrar människans bekymmersamma villkor under historiens lopp i ”Caprice serieuse” (2008, 37 sidor, Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm); mot en musikalisk klangbotten gestaltas med baksidestextens ord  ”en europeisk historia som ofta av politiska skäl förträngts.” Bokens motto är: ”Man is evil/Life is cruelty and injustice/Only by mercy/Our souls can be saved.” Ossmer har tidigare på samma förlag givit ut ”Spårljus” (1991) samt ”Beria och andra dikter” (1998).

Min favoritdikt är nog Tillbakaryckning under uppehållande strid, varur följande strofer här citeras:

”Egen spärreld ligger nära/För fienden är nära/alltför nära//Till sist, till slut/ur knastrig radio hörs/Rädde sig den som kan//Allt är kastat/Allt är borta//Vapen, verktyg, utrustning, uniformer/Allt är i utbränt vrak//(…)Medströms flyter mössa/makligt därefter/så ett dagsfärskt lik/där om halsen hänger/klocka utan verk/och i tom boett/skrynkligt foto simmar//Nu från andra stranden hörs/metall som slår/order, rop//Vem för befäl?/Vem vet?//Friendly fire/blir till sämsta död/Isatt båt och kastad lina/blir till ovisst liv//Vem för befäl?/Vem vet?”

Det yttre sceneriet är valfri stridsscen någonstans i världen. I ett vidare perspektiv kan det vara den enskildes situation i en obeständig tillvaro som kommer till belysning. Vänner och kolleger vi förlitat oss på sviker.Vår yttre trygghet går förlorad. Kvar är vad vi upplever som meningslöshet och bitterhet. Då kan det vara värt att minnas Ordspråksbokens ord (24:10):

”Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.”

I  Tjernovisy belyser Per Ossmer en del av det gamla Europa som för alltid gått förlorad. Dikten återges i dess helhet:

”Galizien, Volynien/Podolien, Bukovina/En gång mot Öster/Utposter, gränsland//Då fanns en stad/där/till Odessa, till Budapest/till Wien och till Warszawa/direkta tågen gick//Caféer, baler, husarer/och så två universitet//Jiddisch, tyska, ryska/polska, ungerska och rumänska/Under Franz Josephs spira/ett Babylon i sämja//Nu i annat land/en historiens bakgård/en regional håla/i gråhet, i tröstlöshet//(Fusklapp/Svaret, det rätta, är:/Czernowitz)”

 En förlorad värld – en vy från en shtetl i Pinsk, Vitryssland.

Kejsar Franz Josephs spira är för alltid nedlagd, och med nationalsocialismen försvann de sista resterna av det gamla Öst- och Centraleuropa, där icke minst det traditionella nätverket av judiska shtetls gick förlorat och jiddisch i stort  förpassades till garderoben för glömda språk. Judiska muséer och enskilda kulturinsatser är i dag det enda som står till buds för den som önskar återuppleva något av det gamla.

”Livets sårbarhet” (2005, 145 sidor, Alfabet Maxima förlag, Sibeliusgången 40, 164 72 Kista) heter en diktsamling som författats av den svensk-polske poeten Ryszard Golebiowski, som också utnämnts till Ambassador for Peace av Universal Peace Federation på grund av sitt engagemang för freden.

En betydelsefull del av Golebiowskis dikter har påverkats av händelserna i samband med tsunamin i Thailand 2004. Dessa har öppnat författarens ögon för livets sårbarhet. Titeldikten ”Livets sårbarhet” lyder:

”Livets sårbarhet/för betänkande viktiga teman/för vi vet, ständigt påminns/att ur händer det kan glida/Det glimmar när det finns/ligger i det en påsklilja/ett gudomligt ljus/det får spridas/Det är en egen egendom/även gemensam ensamrätt/vi arvtagare av stora, största/rop i universum/att liv får icke släckas/som en lampa solgul”

Vad som saknas i Per Ossmers diktning men som finns hos Ryszard Golebiowski är hoppet, det (ibland trevande) hopp av gudomligt ursprung förutan vilket allting verkligen kan sägas besanna Predikarens ord om alltings fåfänglighet. Som i dikten Hur kommer det sig, att vi finns?:

”(…) och vita liljor existerar (…).

”Hur kommer det sig, att vi finns/och andas får/Berusas av dagens brus/Vem alstrade ljuset, som en stark hjälpande hand//Hårda kan knutarna vara/till det förflutnas extas/Av tiderna kan man berusas/och allt som sjudande hav//Villkoren att leva, har varit hårda/Pest, hunger runt omkring/Krig sina offer skördar/Orosmoln skingras/med sång och kyrkomusik//Men vi finns ändå//Livet har segrat/Planeten är bebodd/och vita liljor existerar/så vill man tro./Låt det säga/att det aldrig tar slut.”

Ryszard Golebiowski, som föddes i Krakow under Andra världskriget men är bosatt i Sverige sedan många år, har utgivit ett tiotal diktsamlingar, däribland ”Inte Kasta Sten” (2005) och ”Kärleksögonkast” (2008). Han förbereder när detta skrivs en ny utgivning.

Tillvaron är förvisso obeständig och nyckfull, men det är viktigt att komma ihåg att mitt i all osäkerhet och bävan vi kan känna finns det ett hopp som består i att Gud är alltings upphov och att Han inte tänker ge upp förrän allting är en återspegling av Hans natur. För den som med ett rent sinnelag söker kärlek, sanning, godhet, skönhet väntar alltid en mening bortom prövningarna. Till och med den eljest så tungsinta Predikaren ser detta (5:19):

”Ty man tänker då inte så mycket på sina livsdagars gång, när Gud ger glädje i hjärtat.”