Archive for the ‘Kristdemokraterna’ category

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Jimmie Åkesson: ”Riksdagen är inte slutmålet!”

28 februari, 2010

Söndagen den 28 februari höll Sverigedemokraterna i Stockholms län och stad sina respektive årsmöten. Dessa förgylldes av celebert besök i form av partiordförande Jimmie Åkesson, som ett höll ett på samma gång sakligt och inspirerande tal till de hundratalet församlade SD-medlemmarna. Bland närvarande media märktes Expressen och kaldeiska Batnaya.

– SD prioriterar invandringen, kriminalpolitiken och äldreomsorgen, framhöll Jimmie Åkesson.

Jimmie inledde med att citera Linus Bylunds,  nyvald ordförande i SD Stockholms stad, ord om att Sverigedemokraterna är ”på en sagolik resa” under år 2010 där det omedelbara målet givetvis är att komma in i Sveriges riksdag vid valet den 19 september.

– Det har hänt förr att små partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen, påminde Jimmie och refererade till de framgångar SD noterats för i opinionsmätning efter opinionsmätning; senast när detta skrivs blev det 5,6 procent i Synovate, högst någonsin hos detta institut. Dessa framgångar beror inte bara på mina insatser utan är i hög grad ett resultat av partimedlemmarnas hårda slit. Det kommer att krävas hårt arbete för att komma in i riksdagen. Men det kommer också att bli roligt – för nu börjar vi se ljuset i tunneln!

Hur viktigt det än är att nå den hägrande riksdagen, underströk Jimmie, är detta dock inte slutmålet. Vi sverigedemokrater kan inte luta oss tillbaka och njuta av hur trevligt det är att vara i riksdagen när vi väl är där:

– Vår målsättning måste vara att bli ett så stort parti så att vi kan få  stort inflytande i svensk politik, också över regeringspolitiken. Därför har partistyrelsen antagit som sin målsättning att SD skall bli tredje största parti i riksdagsvalet. Hittills har vi inte rått på Miljöpartiet utan som bäst varit fjärde största parti i opinionsmätningarna. Men all erfarenhet säger att vi regelmässigt underskattas i mätningarna, så detta är ett fullt realistiskt mål.

Således innebär detta, menade Jimmie Åkesson, att när SD nu etablerat sig på en nivå runt 4 – 5 procent i mätningarna partiet med all sannolikhet i verkligheten attraherar betydligt mer omfattande sympatier än så:

– I EU-valet låg vi till exempel runt 2 – 2, 5 procent i opinionsmätningarna för att sedan landa på litet över 3 procent.

Det är icke minst viktigt, underströk Jimmie, att SD inte bara centralt utan även regionalt och lokalt har tydliga målsättningar. Exempelvis att nå tre mandat i Stockholms stadshus, en politisk församling som nästan, men inte riktigt,  kan mäta sig med riksdagen i prestige. En realistisk målsättning är vidare att nå över 3 procent i landstingsvalen för att därmed få representation i landstingsfullmäktige.

Sveriges riksdag – kommande arbetsplats för ett antal sverigedemokrater.

– Helt avgörande för partiet är vidare att vi ställer upp i alla kommuner och att det finns folk som är villiga att vara kandidater till landets kommunfullmäktige. Om vi når målsättningen lokalt kommer vi också att nå målsättningen centralt!

Jimmie Åkesson berörde i sitt tal vidare det faktum, att tidigare i partiets historia så har SDare inte sällan tvingats sitta som ensamma partirepresentanter, vilket alla gånger inte varit så roligt – detta kan till en del förklara varför en del hoppat av sina kommunala uppdrag, låt vara att medierna våldsamt överdrivit frekvensen av SD-avhopp i kommunerna.

– Det kan kännas tungt att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige. Så var fallet när jag själv blev invald i min hemkommun Sölvesborg för tolv år sedan. Efter hand som det går bättre och man får fler kolleger blir det dock roligare – i Sölvesborg är vi nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter, och det kan vara riktigt skoj!

Ett konstaterande som säkerligen piggade upp och inspirerade mången SD-medlem som mött upp vid Stockholms-distriktens årsmöten denna töiga februarisöndag.

– Om alla som är här i dag skulle kandidera i kommunerna i Stockholms-trakten skulle det se väldigt ljust ut för oss, ansåg Jimmie Åkesson. Det ser mycket bättre ut för vårt parti än det gjorde i samband med valet 2006. Då kom vi in i fullmäktige i ungefär hälften av landets kommuner, men den här gången skall vi komma in i samtliga kommuner!

Det är ett känt faktum att Skåne och Sydsverige är Sverigedemokraternas starkaste fäste. I Stockholms-regionen har det hittills inte gått riktigt lika bra.

– Därför prioriterar nu partistyrelsen Stockholm, betonade Jimmie i sitt anförande. Om det blir pengar över efter de satsningar vi måste göra centralt så kommer partiet att stödja era ansträngningar. Men ni måste själva dra upp strategier lokalt och regionalt. Jag har ett ”helikopterperspektiv” på hela landet, men ni själva vet bäst hur ni skall satsa i era kommuner.

Därpå kom Jimmie in på vilka frågor SD skall prioritera i det kommande valet.

– Någon här kom med en påstötning i pausen om att ett parti bör koncentrera sig på högst tre huvudfrågor för att nå ut med sitt budskap. Det håller jag med om. Vi kommer därför att prioritera de tre sakfrågorna invandring, kriminalpolitik och äldreomsorg. Sedan kommer det valmanifest som nu håller på att arbetas fram att omfatta 13 eller 14 områden med fem till sju konkreta förslag inom varje område.

Innan han avslutade sitt bejublade framträdande gav Jimmie Åkesson mötesdeltagarna följande ord med på vägen:

– När vi går härifrån är det viktigt att vi sätter igång med valarbetet så fort som möjligt. Det är bara drygt ett halvår kvar till valet och tiden går fort – vi måste börja nu!

Därmed, menade Jimmie, får media svårt att avfärda SD som ett ”enfrågeparti.”

Anna Anka till Sverigedemokraterna?

29 september, 2009

Okay då, ovanstående rubrik är kanske inte helt seriös. Jag tycker dock den kan duga som en litet provokativ ”banderoll” för det här inlägget om det stora mediafenomenet för dagen. Återkommer till saken i slutet på inlägget.

Jag försökte länge stå emot lockelsen att engagera mig i diskussionen om Anna Anka, som begynte med att hon medverkade i TV3s serie ”Svenska Hollywoodfruar.” Dels har jag en allmän avsersion mot det plastiga Hollywood, dels är jag skeptisk mot utpräglade mediaskapelser av vad slag det vara må. Ta till exempel de så kallade dokusåpor, som regelmässigt frambringar en djungel av meningslösa kändisar vilkas enda mål i livet förefaller vara att bli just – kändisar. Resultatet blir en ytterligare förflackning av ett redan ytligt och materialistiskt samhälle. Anna Anka måste väl vara ännu en länk i denna deprimerande hopplösa kedja, resonerade jag.

Anna och Paul Anka.

Men så slog jag mig ner i den bekväma TV-fåtöljen en sen kväll och zappade på måfå mellan kanalerna. TV8 och programmet ”Aschberg” kom upp, och vem hade han som gäst om icke just den omdebatterade fru Anka. Så jag tyckte jag kunde slötitta litet. Jag behövde inte titta många sekunder för att förstå den här kvinnans dragningskraft. Här fanns nämligen en karismatisk kvinna med en bred livserfarenhet som har den osedvanligt osvenska förmågan att säga precis vad hon tycker i kontroversiella frågor, i detta speciella fall särskilt kvinnans roll i äktenskapet. 

Att hon säger detta på ett självklart och charmigt sätt gör ju inte saken sämre. Att hon sedan retar gallfeber på den uppblåst politiskt korrekta kommuniteten här i landet gör det ännu mer tilltalande i mina ögon. Som ni förstår tillhör jag numera dem som fallit pladask för fru Anka…

Detta innebär inte att jag instämmer i allt hon säger. I Aschbergs program framförde hon exempelvis några tämligen dimmiga synpunkter på amerikanska uteliggare. Av dessa klär sig, om jag förstått fru Anka rätt, en hel del i stinkande lumpor, ställer sig vid allfarvägarna,  ser ömkansvärda ut med resultatet att de får in ansenliga penningsummor dagligen, samt tar därefter den undangömda Mercan från platsen med alla pengarna. Sådant kan kanske förekomma i enstaka fall men är nog inget utbrett fenomen.

Det Anna Ankas vedersakare främst retat upp sig på är emellertid främst hennes  inställning, att kvinnans grundläggande roll i ett förhållande är att behaga mannen. Om mannen till exempel vill att hon ställer upp på sexuella aktiviteter varje morgon så är det också hennes plikt att göra det, menade hon således i Aschbergs program.

De våldsamma reaktionerna – snarare överreaktionerna – på de värderingar Anna uttryckt säger emellertid, som jag ser det, mer om hur illa ställt det är i vårt samhälle än om de uttryckta värderingarna. Lägg här också märke till att det Anna sagt inte alls är allmänt accepterat i USA, som hon själv gärna vill låta påskina – USA är när det gäller hallstämplade jämlikhetsideal minst lika politiskt korrekt som någonsin Sverige. Fru Anka påstod hos Aschberg att det i USA är självklart att en man öppnar dörren för en kvinna – jag tillåter mig tvivla. Snarare tror jag det finns rätt stor risk att en man som gör detta i USA riskerar att få skiten stämd ur sig, i alla fall om han försöker öppna dörren för en av de vidriga feminazister som förpestar tillvaron för alla och en var där borta (och även här hemma)!

I grunden har nämligen Anna Anka rätt. I ett förhållande mellan en man och en kvinna är det faktiskt kvinnans förnämsta skyldighet att betjäna man och, i förekommande fall, barn. På motsvarande sätt är det mannens plikt att betjäna kvinnan och likaså sin avkomma. Jag hade önskat att Anna hade framhållit också detta, men så har väl inte varit fallet efter vad jag förstår, och det är förmodligen därför Nalin Pekgul skällt fru Anka för att företräda ”islamistiska ideal.”

Det här politiska gänget tillhör nog inte Anna Ankas trägnaste supportrar…

Anna Anka har en minst sagt intressant bakgrund. Hon föddes i Polen den 28 april 1971 men övergavs av föräldrarna och hamnade på ett barnhem. Vid tre och ett halvt års ålder adopterades hon av en familj Åberg i skånska Bjuv. 1993 ställde hon upp i skönhetstävlingen Miss Hawaiian Tropic och har varit kvar i Förenta staterna sedan dess. Under årens lopp har hon även ägnat sig åt modellyrket samt medverkat i mindre roller i filmer som ”Dum, dummare”, ”Specialisten” med Sylvester Stallone och ”Drop Zone” med Wesley Snipes. Statistroller i TV-serien ”Baywatch” ingår också i meritlistan. Anna har också arbetat som lärare på ett gym och skrivit en träningsbok för gravida.

Det stora karriärsteget kom naturligtvis när hon träffade den legendariske låtskrivaren och sångaren Paul Anka, med vilken hon 2006 fick sonen Ethan. Gifte sig gjorde dock paret först 2008, så traditionell moral är tydligen inte det viktigaste för Anna Anka. Tiläggas kan att Anna 2002 var gift i två (!) månader med en man som heter Yeager i efternamn och med honom fick numera sjuåriga dottern Ellie.

Här måste några ord sägas om Annas man Paul Anka, som är född i Kanadas huvudstad Ottawa 1941 och enligt Wikipedia är en av musikhistoriens mest framgångsrika låtskrivare. Den stora hitten heter förstås ”Diana”, som med 16-årige Paul som sångare gick till topps på hitlistorna världen över 1957. Paul har också skrivit ”My Way” åt Frank Sinatra och ”She´s a Lady” åt Tom Jones samt texter åt Nirvana. Detta CV förklarar mer än väl den lyx Anna tvingas framsläpa sina dagar i! Klicka på den här länken och lyssna till ”Diana”:

http://www.youtube.com/watch?v=fuTbB-d12A0

Alltnog. Anna Anka är enligt min mening inte bara en frisk fläkt utan snarare en befriande stormvind i ett Sverige, där det brukar slås ned med hökklor på allt som inte är tillräckligt i fas med vad som är tillbörligt att tycka. Hon har naturligtvis inte rätt i allting, men hon har förbanne mig rätt att uttrycka sin mening även om det inte passar en Nalin Pekgul eller en Mona Sahlin som hand i handske. Kristdemokratiske politikern Lennart Sjögren blev så till sig i trasorna att han välkomnade Anna in i sitt parti men backade efter bassning från KD-kvinnorna.

Det för mig osökt in på Anna Ankas eventuella framtid i mitt eget parti, Sverigedemokraterna. Varför inte (om hon själv vill, förstås)? Hon verkar ha ett överflöd av det civilkurage som onekligen krävs för att engagera sig aktivt i SD. Hon har heller ingenting att förlora – karriären och familjen återfinns i Förenta staterna, där man inte bryr sig ett vitten om svensk politik. Som jag ser det har hon den karisma och den verbala förmåga som krävs för att göra Sverigedemokraterna till Sveriges tredje största parti. Det må vara att hälften av Sveriges befolkning avskyr henne, men det är ändå inte bland denna hälft som SD-sympatisörerna står att finna.

Det finns dock ett stort ”men” när det gäller scenariot med Anna Anka i Sverigedemokraterna, eller i vilket politiskt parti som helst för den delen. En person med den här damens integritet och självsvåldighet låter sig svårligen inpassas i den disciplin som varje parti i ren självbevarelsedrift måste upprätthålla. Sedan gäller det också att finna en lämplig roll åt henne, vilket nog inte blir det allra lättaste.

Som sagt, förslaget om Anna Anka i SD är kanske inte helt seriöst från min sida. Men inte helt oseriöst heller. Låt mig kalla det ett spontant hugskott. Och det viktigaste är ju trots allt vad Anna Anka själv tycker.

KDs dödskamp?

3 juli, 2009

Kristdemokraterna erhåller 3,7 procent vid Expressen-Demoskops senaste opinionsmätning och hamnar därmed under riksdagens fyraprocentsspärr. Det får Expressens vänsterkommentator Lotta Gröning (3 juli) att ifrågasätta, om partiet platsar i vad hon kallar ”ett upplyst samhälle”.

Göran Hägglund i rosa skjorta. Foto: Günther Fliesenburgh.

Vad Gröning anser om KD och det så kallade upplysta samhället kan vi nog med fördel bortse från. Däremot är det av större intresse att notera vad kommentatorskollegan Marie Söderqvist till höger har att säga. Hon pekar på att KD inte är tillräckligt tydligt ”om rätt fel”. ”Politik är att våga, brukar det heta”, skriver Söderqvist, ”och det kristdemokraterna måste våga är att vara tydliga. Inte skämmas för att vara borgerliga och ha en tydlig uppfattning om bra och dåligt, rätt och fel.”

Så är det, naturligtvis. Den som velar för mycket i politiken råkar förr eller senare ut för ett ordentligt bakslag, eftersom också kärnväljarna då till slut får nog och vänder sig till ett parti som bättre lever upp till krav på tydlighet och rakryggadhet. Och velat, det har dagens KD med partiledare Göran Hägglund i spetsen gjort med besked. Om aborter. Om äktenskap. Om miljöpolitik. Med mera.

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/25/hagglunds-linjetal-klingade-kulturkonservativt/

Märkligt nog tycks dock KDs konservativa falang vara relativt nöjd med partiledare Hägglunds insatser. När han nyligen höll ett ”linjetal” på rikstinget i Västerås kallades det av skribenten Jacob E:son Söderbaum på den konservativa sajten ”Tradition & Fason” för ”konservativt.” Söderbaum lät sig dessutom imponeras av att Hägglund gjorde en så kallad stagedive från scenen. (Se länken ovan).

Det ”konservativa” bestod, om jag fattat Söderbaum rätt, främst i att KD-ledaren inte ansåg det självklart att riva hus från 1700- och 1800-talet när man renoverar svenska stadskärnor. Hägglund lär också ha sagt något om förkastligt vänsterflummande i allmänhet.

Inte bara Söderbaum utan också den konservative KDU-ordföranden Charlie Weimers, som jag tidigare berömt i min blogg, var nöjd med Hägglunds ”linjetal” och pekade i sin blogg på att KD har mycket att vinna på att inta en mer värdekonservativ hållning. (Se länk nedan). Dock bör denna värdekonservatism, betonade Weymers, vara av frihetlig karaktär. Denna specificering förbryllar åtminstone mig något, ty just frihet under ansvar är väl en av värdekonservatismens mest grundläggande värderingar som inte särskilt behöver påtalas!

http://www.weimers.se

Det krävs dock tydligen inte särskilt mycket för att de konservativa inom KD skall bli glada och nöjda!

Mig förefaller det som om Trelleborgs Allehanda tillhandahåller det mest sanningsenliga omdömet om Hägglunds ”konservativa linjetal”:

”Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ‘människan i centrum’ locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.”

Risken med ett sådant sätt att närma sig politiken är att ingendera målgruppen blir nöjd. De konservativa tycker det blir för urvattnat, de sekulariserade att det blir för gammalmodigt. Detta förhållande kan leda till att hela kristdemokratiska partiet riskerar att ”stagediva” ut från Sveriges riksdag vid valet i september nästa år och att dess plats på den värdekonservativa scenen övertas av Sverigedemokraterna (SD), som knappast har några problem med att vara tydliga.

Jag är i egenskap av sverigedemokrat på intet sätt opartisk, och jag vill heller inte dödförklara KD. Mycket hinner hända fram till valet 2010. Dessutom hyser jag ett slags hatkärlek till KD, ett parti som jag sedan mitten på 1990-talet röstat på i flera val, och detta just på grund av dess tidigare värdekonservativa profil. Efter Hägglunds klartecken för abortturism stod det dock klart att KD inte var ett parti jag ville fortsätta stödja, och vilket parti jag valt att engagera mig i vet ni redan. SD fick för övrigt jämnt fyra procent vid senaste opinionsmätning, som visar på ett övertag för de röd-gröna.

Jag undrar ändå  om inte det vi ser nu kan vara början på KDs dödskamp, i alla fall som riksdagsparti. Skulle partiet åka ur riksdagen finns det dessutom en klar risk att KD spricker i sina beståndsdelar.

SD och främlingsfientligheten

25 juni, 2009

Det mest förekommande epitetet när media skall karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) är troligen ”främlingsfientligt.” Detsamma gäller naturligtvis partiets kritiker i allmänhet.

Senast såg jag denna typ av kritik användas av kristdemokraten Tuve Skånberg, teologie doktor och före detta riksdagsledamot, i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 22 juni. Skånberg – vars värdekonservativa profil förvisso tilltalar mig såväl som andra sverigedemokrater – inleder med frågan: ”Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)?”

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4606&Itemid=30

Härefter hänvisar Skånberg till SDs positiva inställning till en moralisk upprustning i det svenska samhället samt västerlandets kristna etik och framhåller: ”Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan…Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.” Skånberg tvingas härpå konstatera att partiet faktiskt haft framgång och senast fick 3,3 procent i valet till Europaparlamentet, inte speciellt långt efter Kristdemokraterna.

Det hedrar Tuve Skånberg att han erkänner SDs på kristen tradition fotade värdekonservatism. Och det är väl just det som oroar Skånberg och säkerligen ett stort antal andra kristdemokrater. Ty efter att ha räknat upp ett antal faktorer hos SD som borde tilltala kristna väljare fortsätter Skånberg i artikeln i Världen idag: ”Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, dessutom partiets huvudbudskap.”

Härefter övergår teologie doktor Skånberg till att citera Bibeln: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” Skånberg hänvisar även till att Jesus behandlade en kananeisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum samt en samarisk kvinna vid Sykars brunn på samma sätt som han behandlade medlemmar av det utvalda, judiska folket. Jesus var dessutom själv, påpekar Skånberg, flykting i Egypten: ”Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet”, avrundar doktor Skånberg.

Däremot väljer Skånberg, av lätt insedda skäl med tanke på karaktären av hans budskap, att inte citera Jesus när denne ger anvisningar till sina tolv lärjungar inför deras missionsgärning. Mästaren gav då nämligen följande uppmaning till lärjungarna (Matteusevangeliet 10:5-6): ”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ‘Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.'” Så var Kristus ”främlingsfientlig”, eftersom han uttryckligen tillhöll lärjungarna att endas missionera bland det judiska folket? Självklart inte. I detta skede av sin mission prioriterade dock Jesus uppenbarligen medlemmarna av ”Israels folk.”

 Tuve Skånberg slarvar med bibelcitaten.

Vad Tuve Skånberg gör i sin argumentation för att kristna väljare även fortsättningsvis skall lägga sina röster på Kristdemokraterna är att använda lösryckta bibelcitat på ett ganska slarvigt sätt. Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”, vilket skulle bevisas. Även om en och annan frikyrkligt kristen, som är van att göra som pastorn befaller – Tuve Skånberg är pastor i Missionskyrkan sedan 1980 – säkerligen är benägen att godta Skånbergs resonemang, är jag tämligen säker på att många kristna väljare genomskådar Skånbergs argumentation och tar den för vad den är: ett ganska klumpigt försök att hindra kristna och andra värdekonservativa att stödja SD.

Det finns naturligtvis ingenting att erinra mot Bibelns anmaningar att respektera så kallade främlingar och personer av annan nationalitet än den egna och att behandla dessa väl. Vanlig anständighet och humanitet påbjuder ett sådant förhållningssätt. Däremot kan man inte ta vissa bibelcitat som intäkt för att det skulle vara otillbörligt eller förbjudet att kritisera Sveriges hittills förda flykting- och invandringspolitik. Tuve Skånberg är, som den intelligenta person han är, säkerligen medveten om att denna politik lett till exempelvis segregering, ökad kriminalitet, arbetslöshet, alienation och rotlöshet.

Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik är på intet sätt drakonisk eller inhuman men gör gällande, att ”den generösa invandringspolitik” som så länge väglett svensk regeringspolitik nu står vid vägs ände. För mig som södertäljebo – Skånberg kan för övrigt fråga vilken södertäljebo som helst – är detta en självklarhet.

Om begreppet ”främlingsfientlighet” finns en hel del att säga. Det är ett sådant här vagt, svepande nyckelord utan egentligt innehåll som är så vanligt förekommande i den politiska debatten när det gäller att schablonmässigt avfärda meningsmotståndare. Som den respekterade docenten i historia och forskaren, filosofie doktor Heléne Lööw, sade under ett framträdande i Karlstads universitet (Nya Wermlandstidningen 7 februari 2008):

loowh Heléne Lööw anser att begreppet ”främlingsfientlighet” är ett ”gummiord.”

”Så vitt jag vet existerar det inga ‘främlingsfientliga’ organisationer. Ingen är emot alla främlingar, utan en speciell grupp. Uttrycket är ett så kallat ‘gummiord’ som används slarvigt, precis som ‘det mångkulturella samhället.’ Vad menar man då? Vi uppfinner termer att bita oss fast i.”

Man kan tycka att Tuve Skånberg med sin solida akademiska bakgrund och såsom director vid Claphaminstitutet borde veta bättre än att använda denna typ av ohederlig argumentation.

En sak har Tuve Skånberg onekligen rätt i, och det är Sverigedemokraterna är ett värdekonservativt parti som värnar traditionell judisk-kristen moral – partiet är för övrigt ett av de mer Israel-vänliga i landet – och exempelvis sluter upp bakom den traditionella kärnfamiljen. Detta inser också TTs reporter Pontus Mattsson, som i sin bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) – vilken ställvis är klart kritisk till SD – i ett försök att problematisera SDs karaktär bland annat skriver (sidorna 166-167):

”För i flera avseenden är Sverigedemokraternas väljare nämligen på den traditionella vänsterskalan: de är för en stark offentlig sektor och hyser misstänksamhet mot banker, storföretag och privatiseringar. Samtidigt är de värdekonservativa och säger nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, de vill införa hårdare fängelsestraff för brottslingar, de är positiva till vårdnadsbidrag och det är fler av Sverigedemokraternas väljare som vill begränsa den fria aborträtten än vad det är bland Kristdemokraternas väljare. Den genomsnittlige sverigedemokraten är en sorts blandning av en socialdemokrat som värnar välfärden och en värdekonservativ kristdemokrat.”

1873556_362_450 Kärnfamilj – ja tack!

Det är med andra ord inte så konstigt att Tuve Skånberg och andra etablerade politiker och debattörer känner en icke obetydlig vånda inför Sverigedemokraternas framgångar under senare tid. Jag tror få insiktsfulla bedömare tvivlar på att partiet kommer in i riksdagen som ett resultat av valet i september 2010.

Vad som gäller nu är att genom smutskastning och ohederlig argumentation försöka se till att detta sker med så liten marginal som möjligt.

Skönt att vi slapp Ella!

10 juni, 2009

Efter en osannolik upphämtning från nionde plats till en tätplats på Kristdemokraternas (KD) valsedel kan nu Alf Svensson, född 1938, förbereda sig på att flytta till Bryssel och Strasbourg för att sköta sitt värv som partiets representant i Europaparlamentet. Alf hade inför valet till och med en egen fanclub, bestående av personer såsom Ian Wachtmeister, Leif G. W. Persson och Gert Fylking.

Grattis, Alf Svensson! Din erfarenhet, ditt kunnande och din medmänsklighet gör dig till en perfekt representant, inte bara för KD utan i det större sammanhanget för Sverige.

Samtidigt kan jag inte låta bli att uttrycka viss tillfredsställelse över att vi slapp Ella Bohlin, född 1979, i Europaparlamentet. Inte för att hon är allt det jag inte är, det vill säga ung, snygg och kvinna. Eller därför att hon har varit med i Livets ord, som är en rörelse jag tycker har sina poänger. Utan för hennes fokus på snusförbud, alkoholrestriktioner och en tröttsam politisk korrekthet i miljöfrågan.

KDU-ordföranden, den uppfriskande konservative  Charlie Weimers, född 1982, har helt rätt i sin valanalys:

”Men det blev också enligt min mening för mycket av förbud i valrörelsen. Snusförbud och införselkvoter förstärker bilden av ett parti som vill ‘förbjuda allt det fula.’ (…)Det blev också för mycket miljö/klimat i valkampanjen.”

Weimers menar på sin blogg att miljö- och klimatengagemanget för KDs del blev mer en ”hygienfråga” än en ”profilfråga”, det vill säga partiet ville till varje pris ge ett intryck av att ha en väl genomarbetad klimat- och miljöpolitik för det har alla andra. Jag undrar i mitt stilla sinne när något parti, eller åtminstone någon framträdande politiker i vårt land, skall uppbåda tillräckligt civilkurage för att slita masken av alla domedagsprofeterande miljöknuttar.

http://weimers.wordpress.com/2009/06/09/valanalys-kd-ak-till-london-och-berlin/

 Charlie Weimers har rätt i sin valanalys.

Tyvärr tror jag inte Alf Svensson har det kuraget eller den insikten. Alf har dock andra berömvärda egenskaper, se ovan. Jag vill påstå att Alf Svensson är den bäste statsminister Sverige aldrig har haft – han hade varit perfekt i rollen som landsfader. Kunde inte undgå att bli imponerad av hans framträdande i SVTs TV-soffa i morse, när han med överlägsen närvaro och snabbtänkthet parerade alla K-G Bergströms mer eller mindre knepiga frågor.

Jag har inte alltid hållit med Alf Svensson i hans ställningstaganden genom åren. Som biståndsminister 1991-94 hade han en i mitt tycke väl sentimentalistisk hållning gällande Sveriges utlandsbistånd. Däremot var det han som fick representera regeringen och träffa Dalai lama vid dennes Sverige-besök när statsminister Carl Bildt inte hade modet att stå emot röda Kinas påtryckningar.

Alfs återkomst i de större sammanhangen – även om hans göranden och låtanden i Bryssel torde gå tämligen obemärkta förbi här hemma – visar slutligen att det är dags att sluta diskriminera personer med några år på nacken i politik och samhällsliv.

70 + behöver inte alls vara någon ålder!

Därför är jag konservativ (IV)

12 maj, 2009

Varför konservativ?

Så lyder rubriken till Gunnar Ungers bidrag i antologin ”Kämpande konservatism” (Natur och Kultur debatt, 1971) vilken utkom i en tid då konservatismen syntes sällsynt malplacerad. Den vänstervridning som förhärjat samhället sedan mitten på 1960-talet tycktes bara tillta i styrka med de växande protesterna mot USAs krigföring i Indokina som murbräcka. Konservatismen var i breda kretsar en icke-ideologi, en egendomlighet som inte kunde tas på allvar.

Jag har redan i tidigare blogginlägg redogjort för hur jag blev antikommunist och konservativ under denna tid och även nämnt att min ledstjärna härvidlag var Gunnar Unger, som under pseudonymen Sagittarius under en följd av år med finess och frenesi i Svenska Dagbladet gisslade det vänstervridna Sverige. Unger inleder sin essä i boken ”Kämpande konservatism” på följande sätt:

”Varför konservativ? Naturligtvis finns det inget allmängiltigt svar på den frågan. Det är en fråga för vars besvarande anlag, miljöpåverkan, temperament, läggning, smak spelar en väl så stor roll som rationella politiska överväganden. Jag skall också inskränka mig till att söka svara för mig själv.”

Unger framhåller sedan att han från barnsben utsattes för starka konservativa inflytelser, uppvuxen i ett sjöofficershem på Östermalm i Stockholm som han var. Han blev tidigt en ”lågande rojalist” och skriver om denna beståndsdel i sin konservativa utsyn på följande sätt:

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns flera ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t.o.m. intelligenta människor, som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig – liksom, det är jag övertygad om, den överväldigande majoriteten av Sveriges folk – i första hand är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för fel på det. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, dvs. de som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de stora emotionella värden, som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.”

Det finns förvisso gott om förnuftsargument som talar för monarkin, men håll med om att Gunnar Ungers försvar för statsskicket i fråga är obetalbart!

Den politiska konservatismen skiljer sig enligt min uppfattning från de övriga klassiska, västerländska ideolgierna socialism och liberalism på så sätt att den inte gör anspråk på att lösa alla mänskliga problem. Den gör sig därför inte skyldig till det kapitala misstaget att tro att allt går att lösa genom ideologisk ortodoxi och korrekta politiska åtgärder. Jag ber att i sammanhanget få återge delar av min egen artikel med rubriceringen ”Konservatismens uppgift” i Svensk Tidskrift 8/1975:

”Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enbart konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande attityd och sinnesinställning: en hållning av eftertanke och besinning inför den snabbt accelererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in utvecklingen i ordnade och vettiga banor: ‘att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras’, för att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger.”

Jag övergick härefter i artikeln till att beröra konservatismens andliga innehåll, som för mig är helt avgörande.

”Är det inte just denna dimension, som skiljer konservatismen från vissa andra politiska ideologier? Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. I stället framhäves att människan har ett djupare, ursprungligt värde. Detta innebär, att individen har ett högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella behov. I detta andliga värde ligger ett ansvar, utan vilket friheten är värd intet. Således inser den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo.”

Vari ligger då människans djupare och ursprungliga värde? Jag svarar i artikeln i Svensk Tidskrift så här:

”Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ligga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär.”

Så långt den 23-årige Tommy Hansson. Den 57-årige Tommy Hansson står fast vid de värderingar som uttrycks i ovanstående citat, även om jag vill nyansera sistnämnda mening något så att den kommer att lyda: ”Denna sanning bör ligga till grund…” Jag anser fortfarande att den optimala formen av konservatism måste ta sitt avstamp i synen på människan som en varelse med anknytning till det gudomliga, men jag accepterar numera konservativa med något annan orientering.

Inte bara det – enligt min uppfattning bör vi som benämner oss konservativa även vara öppna för samverkan med företrädare för andra icke-socialistiska synsätt såsom liberaler, nyliberaler och objektivister, gudstroende och ateister. Detta är ett uttryck för fusionism, en princip som utarbetades av William F. Buckley, Jr. och Frank Meyer i den konservativa amerikanska tidskriften National Review på 1950-talet. Denna princip har vi som arbetar med tidskriften Contra anammat.

I min artikel i Svensk Tidskrift 1975 talade jag mig varm för den så kallade Europa-tanken, idealet om ett enat Europa. Det gör jag inte längre, och det är väl den största förändringen som min personliga konservatism genomgått under årens lopp. Den största orsaken till mitt euroidealistiska synsätt var den instängdhet som länge rådde i ett Sverige, som sedan början på 1930-talet helt dominerades av socialdemokratin med dess hegemonistiska anspråk på det politiska livet. Med Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, resonerade jag, skulle samhällsklimatet i ett huj fräschas upp av nya vindar. Det var således med stor entusiasm jag röstade ja till Sveriges inträde i EU-gemenskapen 1994.

Några märkbart friskare vindar blev det dock inte, i varje fall hade jag svårt att känna några. Ganska snart stod det klart att EU var en byråkratisk koloss som mest var intresserad av att detaljreglera livet för varje medborgare i medlemsländerna och som, sedan sin begynnelse, utvecklats mer och mer i riktning mot ett överstatligt Europa. Bryssel lägger sig i dag i allting från att kräva ett utplånande av den svenska sommarhagen  till att vilja förbjuda snus – om kristdemokratiska europaparlamentskandidaten Ella Bohlin får som hon vill kommer vi i framtiden inte att få snusa ens i Sverige!

Jag skulle helhjärtat stödja den Europeiska Unionen om den vore mindre överstatlig och mer utformad som en federation av suveräna stater som naturligtvis inte skulle behöva rätta sig efter någon europeisk konstitution. Konstitutionstanken, uttryckt i Lissabonfördraget, är inte ett organiskt framvuxet instrument till förmån för ett mer praktiskt fungerande Europa, utan ett tankefoster framsprunget ur verklighetsfrämmande teoretiserande och missriktad idealism. Så länge så är fallet bör Sverige skyndsammast möjligt lämna EU. Samarbete och gemenskap – visst. Överstatlighet och detaljstyrning – icke. I stället bör vi tills vidare hålla fast vid nationalstaten, en ur den praktiska ändamålsenligheten framvuxen entitet som fungerat utmärkt i närmare tusen år.

Hur bör då vår svenska nationalstat se ut?

Den bör för det första till statsskicket vara en konstitutionell monarki, och då inte bara för att det är trevligt med kung och drottning och prinsar och prinsessor utan också för att monarkin visat sig vara den förnämsta PR vårt land kan få. Monarkin skapar också trygghet och stabilitet eftersom den är helt undantagen den vardagspolitiska animositeten. Och varför ändra på något som fungerat i tusen år?

För det andra bör vår nationalstat även framgent bottna i den judeo-kristna etik vilken en gång fördes hit av missionärer, handelsresande och vikingar och fungerat som det moraliska kitt utan vilket ingen nation kan fungera. Vi som menar oss vara konservativa måste göra allt som står i vår makt i syfte att stärka denna moraliska värdegrund. Detta innebär att vi fastslår att fungerande familjer är samhällets viktigaste byggsten och att äktenskapet endast kan vara en förening mellan en man och en kvinna.

För det tredje måste den svenska nationalstaten ha ett fungerande rättsväsen med en polismakt, som i verkligheten och inte bara i teorin förmår upprätthålla lag och ordning. Lagar och bestämmelser får heller inte ohjälpligt fjärma sig från gemene mans rättskänsla, vilket i enlighet med exempelvis Lex Lindome – det vill säga att två brottslingar skyller på varandra och sålunda båda undgår straff – varit alltför vanligt i modern tid.

För det fjärde måste människors rätt att fritt uttrycka både sitt skapande och sina åsikter säkras, så att den som vill starta ett eget företag inte skall hämmas av ett otal onödiga påbud och regleringar. Stat, kommun och landsting skall inte lägga sig i familjers och individers privatliv mer än absolut nödvändigt. Den politiska korrekthet, som så ofta lägger sin förlamande hand över åsiktsbildningen, måste vidare motarbetas till det yttersta.

För det femte måste det massiva inflöde av människor från de mest skilda kulturer, och som redan givit upphov till ett samhälle som allt färre känner igen sig i, dämmas upp. Det är tack vare denna massinvandring och denna mångkulturalism vi i dessa yttersta av dagar har fått vänja oss vid uttryck av typ gängvåldtäkter, hedersvåld och organiserad brottslighet av maffiakaraktär. Varje samhälle behöver ett visst mått av invandring för att fungera. Massvarianten kan vi avvara, icke minst med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet från islamistiska krafter.

91:an Karlsson och korpral Revär – två förnämliga representanter för det traditionella svenska försvaret…

För det sjätte behöver vi som nationalstat med stor yta samt långa land- och kustgränser ett starkt militärt försvar som kan försvara folk och territorium mot främmande angrepp. Vår försvarsmakt måste tillföras åtskilligt mer resurser för att denna målsättning skall kunna uppfyllas. I samma syfte är det också nödvändigt att Sverige samarbetar med andra demokratiska krafter i såväl närområde som, i förekommande fall, periferi. Personligen förordar jag svenskt NATO-medlemskap och, som en följd härav, en utveckling av det transatlantiska sambandet.

Sverige i all ära, en svensk konservatism varken kan eller får – i en tid när envar med ett par knapptryck på datorns tangentbord kan etablera kontakt med nära nog vem som helst var som helst – begränsas till enbart svenska eller ens europeiska förhållanden. Som jag ser det måste vi inse att Förenta staterna allt framgent är världens ledande demokrati och därför ytterst en garant även för vår egen frihet, detta oavsett vilken amerikansk administration som råkar ha makten. Vi är en del av den fria världen varför det ligger i vårt eget intresse att så långt möjligt samarbeta med USA och inte medverka till att någon motsatsställning etableras mellan Europa och Förenta staterna.

Det finns naturligtvis ett otal andra områden och frågeställningar som man kan ta upp när det gäller att fixera de prioriteringar man som svensk konservativ bör göra. Ovanstående räcker dock mer än väl till för att klargöra min egen position.

I nästa inlägg om varför jag är konservativ tänkte jag prata litet om Edmund Burke.