Museichefen begår grovt tjänstefel!

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm invigdes 1958.

Säga vad man vill om Lars Vilks (1946-2021). Hans konstutövning förmådde framkalla minst sagt starka reaktioner. Det är nog inte för mycket sagt att man antingen älskade eller hatade honom.

Själv uppskattade jag honom för att han tog yttrandefriheten på allvar. Detsamma gäller de danska tecknare, med Kurt Westergaard (1935-2021) i spetsen, som avbildade den muslimske profeten Muhammed i tidningen Jyllands-Posten. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/01/07/stod-westergaard-och-vilks/

Gitte Örskouv, född 1971 och dansk chef för Moderna museet i Stockholm, förefaller inte hysa samma typ av beundran för yttrandefrihetens försvarare. Hon avvisar således i en debattartikel i Sydsvenskan emfatiskt den naturliga tanken att hennes museum borde ta hand om och förvalta Lars Vilks Muhammed-teckningar.

Örskouv skriver bland annat: ”Jag förvånas över att flera tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna museets samling.” https://www.expressen.se/kvallsposten/modernas-chef-ratar–vilks-rondellhund/

Jag vet inte varifrån Örskouv fått att nämnda teckningar har ett ”hatiskt” innehåll. Kritik mot islam och försvar för yttrandefriheten har naturligtvis inget med hat att göra. Däremot visar hennes debattinlägg att hon helt missförstått sin egen roll som museichef och därmed begår grovt tjänstefel.

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm grundades den 9 maj 1958 av intendent Otte Sköld (1894-1958). Sköld, själv en framstående modernistisk konstnär, var redan chef för Nationalmuseum och blev nu det nya museets överhuvud. Han avled dock redan i slutet av samma år museet grundades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otte_Sk%C3%B6ld

Moderna museet blev ett självklart nav för inte bara svensk utan även nordisk och internationell konst av det moderna slaget. I samlingarna finns nutida måleri, skulptur, fotografi och konstfilm. I anslutning till museet finns en skulpturpark. Denna bloggare tillbringade åtskillig tid på Moderna kring 1970 som åhörare av så kallad proggmusik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Moderna_Museet

Museets signaturverk är tvivelsutan verket Monogram av den amerikanske avantgarde-konstnären Robert Rauschenberg (1925-2008), en uppstoppad get över vilken har trätts ett bildäck. Rauschenberg lär ha inhandlat geten i en butik i New York. https://www.rauschenbergfoundation.org/art/art-context/monogram

Lars Vilks och hans ryktbara rondellhund.

Rauschenbergs get väckte skandalartad uppmärksamhet på sin tid, vilket delvis kanske kan förklaras med att den har setts som ett konstnärligt uttryck för konstnärens homosexualitet. Vad jag vet har museichefen Gitte Örskouv inte haft några synpunkter på detta högst provokativa verk.

När det blir fråga om att införliva Lars Vilks provokationer går dock Örskouv i taket. Hon skriver bland annat: ”Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.”

När Robert Rauschenberg provocerar är det alltså helt OK men inte när Lars Vilks gör det. Det är enligt mitt förmenande en inställning som en person i Gitte Örskouvs position inte kan kosta på sig. Vad hon själv tycker om Vilks konst är helt ointressant. Hennes ansvar i egenskap av museichef är den samtida konsten, och där är Lars Vilks en självklar centralgestalt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Vilks

Gitte Örskouv bör, om hon inte ändrar inställning och blir proffsigare, avgå från sin post. Begriper hon inte detta av egen kraft skall hon, som jag ser det, obönhörligen entledigas av kulturdepartementet som Moderna museet sorterar under.

”Byrackan hör hemma bland Rauschenbergs kreatur på Skeppsholmen”, för att citera Karin Olsson på Expressen Kultur. https://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/moderna-museet-maste-befria-rondellhunden-nu/

Lars Vilks är död men hans konst lever vidare: Ars longa, vita brevis, som den latinska sentensen lyder (Konsten är lång, livet är kort).

När det gäller Vilks lika hastiga som tragiska frånfälle instämmer jag i Dick Erixons propå i tidskriften Samtiden: låt amerikanska federala polisen FBI utreda den omskrivna bilolyckan (om det nu var det).

Låt FBI utreda Lars Vilks död

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap ingående i en filosofie kandidat-examen vid Stockholms universitet.

Kulturpolitik: De Geer-pengarna borde kunna användas på bättre sätt

Carl Johan De Geers utställning ”Släkten och slavarna” kan beskådas i Södertälje konsthall. Foto: Tommy Hansson

Friherre Carl Johan De Geer, tillhörig den adliga ätten De Geer af Finspång, är en svensk konstnär och filmregissör som genom åren svarat för minnesvärda verk som TV-serien ”Tårtan” och dokumentären ”Mormor, Hitler och jag”.

Som en röd tråd genom De Geers hela produktion går en till synes djupt känd avsky och ett dåligt samvete gentemot sin egen överklassbakgrund – han är son till diplomaten Louis De Geer och ättling till Sveriges förste statsminister med samma namn.

Denna avsky samt dåliga samvete ledde till att Carl Johan De Geer på 1960-talet anslöt sig till vad som kan kallas den svenska underground-vänstern. Han var bland annat medarbetare i den skabrösa tidskriften Puss och producerade en omtalad målning av en brinnande svensk flagga, vilken man uppmanades skända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_De_Geer

Carl Johan De Geer, som är född i Montreal i Kanada 1938 (han fyllde 81 för några dagar sedan), är just nu aktuell i Södertälje konsthall med utställningen ”Släkten och slavarna”, som man kan se ända fram till den 8 september. Utställningen synes vara ännu ett uttryck för De Geers aversion visavi de egna anorna.

Konstnären och hans troligen mest kända verk: ”Skända flaggan”.

Över konsthallens spatiösa yta finns fyra-fem bilder utspridda jämte en trasig stol och några monitorer, där konstnären föreläser om hur hemska han anser att hans förfäder varit med kolonialism, slavhandel och rasism på sitt samvete.

Utställningens pièce de résistance är en gammal släktfåtölj med en liten gubbe placerad i sätet.

Med all respekt för den ärrade ”proggaren” Carl Johan De Geers mångfasetterade konstnärsskap kan jag inte undgå reflektionen, att det som nu ställs ut i Södertälje konsthall inte känns särskilt angeläget. Varken De Geers släkthat eller Sveriges så kallade kolonialism är ju precis några nyheter. De Geer borde, som jag ser det i alla fall, uppmanas begränsa sin släktfejd till den egna familjen.

Konsthallen med dess välavlönade chef Joanna Sandell borde i mitt tycke ha kunnat använda våra skattepengar till något avsevärt mer givande. Frågan är om kommunen i längden har råd med detta slöseri med ekonomiska resurser samtidigt som exempelvis skola, vård, omsorg och vägunderhåll är kraftigt eftersatta.

Fotnot: en variant av denna artikel publicerades i Länstidningen i Södertälje den 17 juli 2019. LTs Tobias Samuelsson ägnade en hel ledarsida åt mitt inlägg: https://www.lt.se/artikel/tobias-samuelsson-konstutstallningen-som-sd-inte-vill-se-pa-sodertalje-konsthall

Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!

På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.

Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Kulturpolitik i Södertälje: Skandalen Oktober fortsätter

 

 Garvade kulturbolsjeviken Ninne Olsson, mångårig konstnärlig ledare på Oktoberteatern/Musikteatergruppen Oktober.

I Södertälje kommun finns en vänsterpolitisk teatergrupp kallad Oktoberteatern. Den har varit anställd av kommunen sedan 1978 efter att tidigare ha sparkats ut från socialdemokratiskt styrda Malmö på grund av oförblommerad propagandaverksamhet.

Musikteatergruppen Oktober, som gruppen tidigare hette, hämtade sitt namn efter akademiledamoten Lars Forssells verk Oktoberdikter, vilket förhärligade V. I. Lenins kommunistiskt-bolsjevikiska statskupp mot den spirande demokratin i Ryssland 1917.

Oktober gjorde vid denna tid ingen hemlighet av, att dess viktigaste uppgift var att bidraga till en socialistisk samhällsomvandling i Sverige. Det revolutionära syftet är måhända inte lika uttalat i dag, utan den politiska målsättningen kan väl snarast beskrivas som politiskt korrekt-mångkulturalistisk.

I morgon den 1 maj, lämpligt nog, upplåter teatern exempelvis premiärvis sin scen åt den tidigare medlemmen Tomas Norström, som håller monolog på temat ”Jag heter Mikael” där skådespelaren gestaltar en mer eller mindre efterbliven person som tagit till sig av den påstådda ”främlingsfientligheten”. Ett valmanifest riktat mot Sverigedemokraterna, med andra ord.

 Politisk propaganda med kommunpengar.

Särskilt viktigt anser Oktoberteatern det är att propagera detta budskap bland barn och ungdomar, vilkas påtvingade konsumtion av teaterns alster subventioneras av Södertälje kommun.

Den som vill ta del av en väl genomarbetad och väldokumenterad historik och analys över Oktobers verksamhet i Södertälje, och vilka alternativ som fanns när kommunens vänsterinriktade politiker och tjänstemän  beslutade anställa gruppen, bör läsa skriften Tommy Hansson: Skandalen Oktober. 55 sidor. Ny Demokrati Södertälje 1991.

Jag återger nedan en reservation jag för SD:s räkning ingivit till kultur- och fritidsnämnden mot ett förslag (som givetvis godkändes av övriga partier) som går ut på att den framtida teaterverksamheten i Södertälje skall bygga vidare på Oktoberteatern. Skandalen Oktober fortsätter ned andra ord och bara SD går mot strömmen.

 

Kultur- och fritidsnämnden

Ärende 10

RESERVATION

Jag reserverar mig härmed på detta sätt mot majoritetsbeslutet att godkänna utredningsrapporten ”Vår redan i oktober – En utredning om framtiden för teaterverksamhet i Södertälje” samt arbetet med att ”utveckla, bredda och fördjupa teaterverksamheten i Södertälje, i enlighet med utredningens förslag”.

Bakgrunden till vår reservation är följande:

Sverigedemokraterna avvisar utredaren Per Lysanders förslag om att bygga den framtida teaterverksamheten i Södertälje på Oktoberteaterns verksamhet eftersom SD i sin senaste – och alla tidigare – budgetreservation förordar, att alla kommunala anslag till teatern i fråga slopas.

När Musikteatergruppen Oktober anställdes av Södertälje kommun 1978 var den en socialistisk kampgrupp som inledningsvis i sitt kulturpolitiska handlingsprogram deklarerade:

”Vi vill använda vårt teaterarbete som ett av instrumenten i en process som avser att förändra det nuvarande samhället till ett socialistiskt samhälle.”

Eftersom kommunen då, liksom nu, hade en röd politisk majoritet var det en målsättning som inte riskerade stöta på patrull i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Inte heller under tiden med borgerligt styre 1988-91 ifrågasattes Oktobers socialistiska indoktrineringsverksamhet på allvar av den svaga och splittrade oppositionen.

Som utredaren påpekar drevs motståndet mot Oktobers fortsatta engagemang i kommunen under 1990-talet av först Ny Demokrati och därefter Täljepartiet. Undertecknad författade 1991 en genomarbetad skrift med titeln Skandalen Oktober som av utredare Lysander något oegentligt kallas ”pamflett”. Denna ledde till en omfattande debatt i kommunen om Oktobers engagemang samt uppmärksamhet även i regionala och riksomfattande medier såsom ABC-Nytt och Expressen. Skriften inköptes även som kurslitteratur av Lunds universitet.

När vi nu skriver 2014 är Oktoberteatern visserligen inte längre en lika doktrinärt socialistiskt präglad propagandaensemble som tidigare. Jag noterar ändå att gruppen valt att behålla namnet Oktober, som hämtats från Lars Forssells verk Oktoberdikter vilket förhärligar V. I. Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917.

Oktoberteatern markerar med den fortsatta användningen av det ursprungliga namnet sin vänsterprofil, låt vara att den politiska hållningen i dag snarare är mångkulturalistisk-politiskt korrekt med särskild inriktning mot barn och ungdom än revolutionärt socialistisk. Karaktären av vänsterpolitisk propagandagrupp består i alla händelser.

Sverigedemokraterna i Södertälje finner ingen som helst anledning för kommunen att fortsätta pumpa in pengar till en teatergrupp vars främsta syfte är att sprida ett politiskt budskap som SD eftertryckligt avvisar. Särskilt betänklig är enligt vår mening målsättningen att propagera detta budskap bland barn och ungdom.

Södertälje den 30 april 2014

Tommy Hansson ledamot i kultur- och fritidsnämnden (SD)

Min skrift Skandalen Oktober beställes enklast till det blygsamma priset 50:- genom hänvändelse till mig på:

tommy.hansson@sverigedemokraterna.se