Archive for the ‘Länstidningen’ category

Lago tar hjälp av kungen i valrörelsen

1 juli, 2010

Anders Lago, Södertäljes socialdemokratiska kommunalråd sedan 1998, tar hjälp av hans majestät konungen, Carl XVI Gustaf, i höstens valrörelse.

På annat sätt kan man inte gärna tolka Lagos inbjudan till kungen att besöka Södertälje den 15 september – fyra (!) dagar före valdagen – i syfte att visa upp projektet Telge Hovsjö. Kungen besökte Södertälje på nationaldagen den 6 juni 2008 – majestätet och drottning Silvia besökte då Hovsjö, Tom Tits Experiment och Torekällberget – och lovade att komma tillbaka vid lämpligt tillfälle.

Och lämpligt tillfälle – det är i Anders Lagos ögon den 15 september, då valrörelsens spurt har gått in på upploppet. Kungen uppges av Länstidningen också ha tackat ja.

Lago skriver i sin inbjudan bland annat följande:

”I Hovsjö bedrivs sedan 4-5 år ett av Sveriges mest intressanta projekt för en utsatt stadsdel. Inom ramen för Telge Hovsjö engageras ungdomar och äldre boende för att förändra sitt bostadsområde.”

Enligt Lago skulle projektet i fråga ha lett till mycket positiva resultat såsom minskad brottslighet, ökad trygghet och minskad omflyttning.

Det är nog bara Anders Lago och hans partikamkrater som tycker sig märka denna påstådda, spektakulära förändring, även om han och hans sossevänner säkert kommer se till att statschefen och hans utan tvivel förstärkta säkerhetspådrag får se hur prydliga och välputsade Potemkin-kulisser som helst vid besöket den 15 september.

Inga spår av den endemiska gängbrottsligheten eller ungdomsligismen här, inte!

Anders Lago med syrisk-ortodox potentat.

Det är på intet sätt svårt att se bockfoten bakom Lagos inbjudan. Det är ingen hemlighet att sossarna är hårt trängda i Södertälje, inte så mycket beroende på den praktiskt taget osynliga så kallade oppositionen utan därför att Sverigedemokraterna redan hunnit väcka en hel del uppseende i kommunpolitiken.

Det har nämligen visat sig att (S) inte kan lita till sina vanliga, på förhand inbokade, invandrarröster i årets kommunalval. Det är ingen hemlighet att SD bland sina medlemmar och på kandidatlistan till fullmäktige bland andra kan räkna ett antal irakier av kaldeiskt ursprung, det vill säga djupt troende kristna som ingalunda uppskattar socialdemokraternas betydande engagemang för enkönade äktenskap och överseende med den i Sverige tilltagande islamiseringen.

Genom att kunna visa upp sig med kungen vid sin sida strax före valet hoppas förvisso Anders Lago på att kunna övertyga så många som möjligt av invandrarna att rösta ”rätt”, det vill säga på Socialdemokraterna. Då spelar det givetvis ingen roll att sossarna i sitt partiprogram har republiken inskriven och mellan skål och vägg förfasar sig över ”fjäsket” för kungafamiljen.

Hittills har inga alliansprotester riktade mot kungajippot avhörts, utan de fyra ”kommunalråden i opposition”, som det så vackert heter, vill säkerligen vara med och sola sig i kungaglansen ett par steg bakom en smilande Anders Lago.

Det är bara att konstatera att Sverigedemokraterna i dag är det enda regelrätta oppositionspartiet – i Sverige som i Södertälje.

Slutligen tycker jag någon av kungens rådgivare kunde ha upplyst majestätet om, att det kanske inte är någon lysande idé att ge en omstridd politiker draghjälp genom att besöka hans kommun fyra dagar före valet.

Niklas Orrenius förlorade heder

29 maj, 2010

Om man är journalist och vill skriva om Sverigedemokraterna (SD) kan man göra på två sätt. Det vanligaste är väl att inte göra några som helst försök att dölja sina antipatier utan att helt enkelt skildra partiet som motbjudande främlingsfientligt och rasistiskt. En annan och dessvärre mer sällsynt variant är att, oavsett eventuella antipatier eller sympatier, göra ett kompetent jobb och skriva objektivt. Ett exempel på det senare är den rutinerade journalisten Roland Pettersson på Länstidningen i Södertälje; det finns säkert fler, men säkert inte alltför många, exempel på det sistnämnda.

Det finns också en tredje variation på temat SD-skrivande. Den består i att göra sken av att vara objektiv men i verkligheten skriva på ett så försåtligt och slemmigt sätt att slutresultatet blir klart negativt för SD. Det här skrivsättet har Sydsvenskans självutnämnde ”SD-expert” Niklas Orrenius som en ett av sina främsta exponenter. Det framgår med all önskvärd tydlighet av två artiklar (22 respektive 27/5).

Den första artikeln har som rubricering ”Flört med kaldéer ogillas i SD-leden” och tar upp det faktum att i SDs avdelning i Södertälje finns ett antal kaldéiska medlemmar, det vill säga kristna irakier med katolsk inriktning. Artikeln är uppbyggd kring en intervju som Orrenius gjort med Nader Helawi, andranamn efter undertecknad på SDs valsedel till höstens fullmäktigeval. Se följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article880592/Flort-med-kald%C3%A9er-ogillas-i-SD-leden-Svart-nar-udda-sangkamrater-ska-samsas.html

Niklas Orrenius skjuter in sig på det faktum att Nader Helawi, i egenskap av troende kristen, är motståndare till samkönade vigslar och varit framgångsrik i att presentera SDs vaktslående om det traditionella familjeidealet för andra troende invandrare, däribland också en och annan muslim. Det framgår tydligt av Orrenii sätt att skriva att han önskar framställa Helawi som en fördomsfull homofob:

”Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro.” I tidningen i fråga finns en socialdemokratisk annons från senaste kyrkovalet, i vilken sossarna gör propaganda för samkönade vigslar och sin politik att tvinga landets kyrkor och samfund att viga personer av samma kön. ”De förstör hela landet med sånt här”, påstås Nader Helawi har sagt.

Socialdemokratisk affisch till senaste kyrkovalet.

Det hade förvisso varit ett tveksamt yttrande – om det hade varit korrekt återgivet. Nu är det inte det. Jag låter Nader själv förklara sig genom att citera en artikel i Länstidningen den 29/5: ”Jag har heller aldrig sagt att de homosexuella förstört landet. Jag sade att homoäktenskap förstör kyrkorna i hela landet eftersom jag tycker det är fel att tvinga kyrkorna att viga homosexuella. Och det är ju inte samma sak. Däremot har jag inget emot homosexuella.”

Om man vill göra en välvillig tolkning av Orrenii återgivande av Nader Helawis yttrande kan man möjligen skylla på språksvårigheter. Nader talar med brytning och kan ha missuppfattats av Orrenius. Personligen tror jag inte så mycket på den tolkningen. Sedan Orrenius tillsänt Nader Helawi sin artikel för påseende kort före publiceringen begärde nämligen Nader att få meningen ändrad. Det struntade Orrenius i, av allt att döma därför att felcitatet bättre stämmer överens med den bild av Nader som svårartad homofob som han, den vinklande journalisten, är ute efter att skapa.

Inte heller kom Naders klart uttalade mening – att han alls inte har något emot homosexuella som människor – med i hårdvinklande Orrenii slutliga artikel.

Härmed vill jag klart deklarera att jag inte ser några som helst problem med att Nader Helawi söker få invandrande troende att överge sossarna till förmån för Sverigedemokaterna genom att helt enkelt förevisa dem socialdemokratiska valannonser. Om sedan en muslimsk invandrare säger ”vilken äcklig bild” är det ju knappast något som Nader kan lastas för. Genom sammanhanget kan läsaren för övrigt lätt förledas tro, att detta yttrande är Naders eget – av en del reaktioner att döma har så också skett, något som propagandaskribenten Niklas Orrenius givetvis räknat med (och hoppats på, får man förmoda).

Artikelns hela upplägg visar vidare att Orrenius är ute efter att splittra SD-leden genom att framställa Nader Helawi som en förespråkare för obegränsad invandring av kristna från muslimska länder. Så här heter det i artikeln: ”Nader Helawi är engagerad i Asylkommittén och Farr, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd.” Orrenius vet naturligtvis att ett samtidigt medlemskap i Farr och Sverigedemokraterna är sinsemellan oförenligt – Farr har så en uttalat mångkulturell agenda och är känt för nära samarbete med våldspositiva extremgrupper på vänsterkanten.

Orrenius rör sig här i en gråzon mellan sant och falskt. Sant är att Helawi under sin tid i södra Dalarna för flera år sedan bistod Farrs Michael Williams med tolktjänster. Falskt är däremot att Nader nuförtiden skulle ha samröre med Farr. Detta har också bekräftats i ett mejl till Nader från Farrs nuvarande ordförande.

För att ytterligare cementera bilden av SD Södertälje som en överdrivet invandrarbetonad partiavdelning hävdar Orrenius  felaktigt,  att ”fem av åtta namn” på kandidatlistan till fullmäktige har utländsk proveniens. Den aktuella listan innehåller sju namn, varav tre har invandrarbakgrund. Orrenius har dock tolkat ett kandidatnamn med svenskt förnamn och finskt efternamn som ”utländskt.”

Ytterligare en sak som Orrenius tar upp i sin infama artikel är Jimmie Åkessons vid det här laget kända yttrande för den kaldeiska nättidningen batnaya.net, där Åkessons anges ha sagt att SD kan tänka sig en ”ganska stor” kristen invandring om den muslimska invandringen kan kraftigt begränsas.

Från vänster Nader Helawi, Jimmie Åkesson samt en kaldeisk företrädare under en paus i SD Stockholms stads och läns årsmöten 2010.

Den turbulens som i anledning av Orrenii artikel uppstod i kretsar i och med anknytning till SD, framförallt i södra Sverige, ledde till att Sverigedemokraternas verkställande utskott (VU) författade ett brev till SDs Södertälje-avdelning, där man begär in SD Södertäljes svar på ett antal frågor. Jag har full förståelse för att så skett och har såsom förstanamn på partiets Södertälje-lista även varit i muntlig kommunikation med partiledningen. Jag är övertygad om att det skriftliga svar vi nu håller på att formulera kommer att räta ut alla eventuellt kvarvarande frågetecken.

Klart är att inga medlemmar i SD Södertälje  har något emot homosexuella som personer eller är för fri eller ökad invandring till kommunen eller riket. Vi håller på samma restriktiva linje som partiet i övrigt gör. Alla är också överens om att medlemskap i Farr är oförenligt med SDs målsättning och politik.

Med detta sagt finns det dock anledning klargöra, att det som jag ser det ingalunda finns några skäl att lägga sig platt på marken för den politiskt korrekta homosexlobbyn och säga ja och amen till allt denna gruppering föreslår och/eller kräver. Äktenskapet är och förblir definitionsmässig en angelägenhet mellan en man och en kvinna oavsett det orwellska nyspråk som florerar i PK-kretsarna. Inte heller finns det i mina ögon något som helst skäl att tillfredsställa de reaktionära krafter som anser att en svensk med nödvändighet måste vara en protestantisk kristen med vitt skinn, vars släkt både på mödernet och fädernet räknar sina anor tillbaka till åtminstone Olof Skötkonung.

Jimmie Åkesson klargjorde, bland annat vid Stockholms valupptakt den 9 maj, att Sverigedemokraterna står för en öppen svenskhet där vem som helst som kommer till Sverige med giltiga skäl och har för avsikt att låta sig assimileras och inpassas i det svenska samhället också skall få chansen att göra det. Detta gäller självfallet också gruppen kaldéer, vilken till stor del består av välutbildade och språkkunniga individer.

Det brev som SD Södertälje mottog från partiledningen föll händelsevis också i händerna på Niklas Orrenius, vilket resulterade i ytterligare en drapa, denna gång på temat ”Åkesson tar SD-grupp i örat.” Se länk nedan:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article885015/Akesson-tar-SD-grupp-i-orat.html

Jag får väl tacka för epitet ”SD-tungviktare” – det råkar stämma, jag väger ju mina modiga 127 pannor… Vi i SD Södertälje upplever oss dock inte som ”tagna i örat”, däremot anmodade att klara ut de frågor som Orrenii alster samt reaktionerna på detta givit upphov till . Det gör vi mer än gärna.

Reaktionerna på Sydsvenskan-artikeln, ja. Personligen förvånar jag mig inte så litet över hur många individer ute i bygderna med säkerhet tror sig veta hur saker och ting förhåller sig i Södertälje. En av höjdpunkterna i den här tvivelaktiga genren kom mig till del i ett mejl – vars avsändare jag i barmhärtighetens namn utelämnar – där skribenten i fråga menade att ”det vet man ju hur syrianerna är.” En annan mejlskribent trodde att det närmast dagligdags förekommer kravaller mellan invandrare och svenskfödda här, trots att sådana inte varit på tal sedan de så kallade raggarupploppen för drygt 30 år sedan. Vi har andra och stora problem, men några upplopp förekommer inte längre.

Dessvärre finns det ett begränsat antal SD-are som snackar, skriver och tänker i precis den ordningen. Som utan vidare utgår ifrån att Nader Helawi var rättciterad av Orrenius, en skribent som av någon anledning i en del SD-kretsar städse tros ha vårt partis bästa för ögonen och som man gärna kan delge interna skrivelser. Nå, den genomfalska bilden torde Orrenius genom sina illasinnade förvrängningar, vinklingar och felcitat nu själv ha torpederat.

Nämnda artikel är desto mer värd att ta allt tänkbart avstånd ifrån, eftersom den inehåller mycket obehagliga antydningar om invandrare från Mellanöstern som konstiga individer som dräglar över bilder på homosexuella. Detta skrivsätt tangerar enligt min mening den rena rasismen.

De personer i och utanför SD-leden som nu, utifrån ett tvivelaktigt eller obefintligt faktaunderlag, velat se räfst och rättarting i SD-leden får lov att bestämma sig. Vill man arbeta för sverigedemokratisk enighet, eller vill man se till att propagandaskribenten Niklas Orrenius får ännu flera nomineringar till fina journalistpris? Vill man stödja SDs traditionella familjepolitik, eller vill man lägga sig platt för homosexlobbyn? Vill man arbeta mot islamiseringen eller anpassa sig till den politiska korrekthetens diktat?

Välj nu – eller ha godheten att tänka först och tala/skriva sedan!

Jag har endast talat med Niklas Orrenius en gång, vilket skedde över telefon någon dag innan den första artikeln i Sydsvenskan gick i tryck. Ingenting av det jag sade, där jag försökte ge en sannfärdig bild av Nader Helawi och hans kaldeiska landsmän, kom med i artikeln. I fortsättningen tänker jag ha så litet med den mannen att göra som möjligt, och jag uppmanar andra sverigedemokrater att iakktaga samma restriktiva hållning. Det är ingen ”schysst” journalist vi talar om här – Niklas Orrenius är en agitprop-skribent (agitprop = förkortning för ”agitation-propaganda”) bland många andra, även om det måste erkännas att han har vissa talanger när det gäller att bedåra också sådana SDare som borde veta bättre.

Jag kommer att hemställa  att artikeln i Sydsvenskan hädanefter kommer att användas som undervisningsmaterial i SDs kurser i mediehantering för kommunpolitiker såsom exempel på hur SD-fientliga propagandaskribenter arbetar. Enligt mitt sätt att se har Niklas Orrenius förlorat all form av heder som seriös och objektiv journalist.

Fotnot: Orrenii är en ålderdomlig svensk genetivform som jag, förutom i rubriken, använder i stället för ”Orrenius.”

Varför besöker de inte Hovsjös minoritet?

17 februari, 2010

Nyligen avlade alliansregeringens egen färgklick, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, en visit i problemområdet Hovsjö i Södertälje. Tidigare besöktes området av KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund, av Jimmie Åkesson även kallad ”bondfångaren från Bankeryd”, för ett av dennes beramade ”köksbordssamtal.”

Nyamko Sabuni med uppvaktning i annat sammanhang.

Regeringsmedlemmarna får hjärtans gärna besöka Hovsjö om de så önskar, men det är en sak jag och många andra södertäljebor undrar över: varför umgicks de inte med Hovsjös lilla minoritet av etniska svenskar? Dessa hade nog kunnat berätta ett och annat av intresse om sin situation i ett område som till kanske 90 procent befolkas av människor med invandrarbakgrund…

En av de undrande södertäljeborna heter Karin och har skrivit följande tänkvärda insändare i Länstidningen den 16/2:

”Varför får inte den svenska minoriteten i till exempel Ronna och Hovsjö något ministerbesök? ‘Jag vill främst träffa lokalbefolkningen’, säger Nyamko Sabuni. Och för henne och det lokala Folkpartiet är lokalbefolkningen tydligen lika med den befolkningsgrupp man hittar i den så kallade Katedralen. Man blir förvånad, förbannad och upprörd när man tar del av Hovsjöbornas svar på LT:s fråga ‘hur ska Hovsjö bli bättre?’ Ett axplock bland svaren: ‘Det måste ordnas fler fritidsaktiviteter för de unga. Regering och myndigheter måste samtala mer och lyssna på våra unga som är 14-17 år. Det skulle bli mindre bråk.’

”LT borde ställt motfrågan: Vad gör ni själva och era organisationer för era egna unga? Vad gör föräldrar och familjer? Det finns både en jättestor kyrka och det så kallade kulturhuset i området. Buset kanske skulle bli mindre om föräldrarna tog ett ansvar för sina telningar och om polisen slutade vara kompis med buset. En av kommentarerna var: ‘En busshållplats närmare kyrkan så att de gamla slipper gå så långt.’ Att döma av det trafikkaos som uppträder vid tillställningar i kyrkan, då vägen är fullständigt blockerad av bilar, behövs ingen buss. Och fanns det en buss skulle den bli stående i den fullständiga anarki som råder.

”Ett råd till alla politiker: sluta dalta med vissa grupper. Alla är ju svenska medborgare – varför ska de då särbehandlas? I Sverige gäller väl samma lagar för alla som sökt sig hit såväl som för etniska svenskar. Den som kommer till Sverige ska acceptera de lagar och regler som gäller här och anpassa sig till det samhälle man valt att söka sig till.”

Så långt insändarskribenten Karin. Hon har naturligtvis alldeles rätt, och det finns inte mycket att lägga till de högst relevanta argument hon för fram.

Det hade varit åtminstone dekorativt om statsrådet Sabuni hade träffat  några ur Hovsjös etniskt svenska minoritet och inte bara de lokala folkpartipamparna, vilka förvisso inte befolkar denna kommundel väster om Kanalen.

 Sarnecki ger SD rätt.

I Länstidningen den 17/2 ger professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, indirekt Sverigedemokraterna  rätt i att en expansiv invadringspolitik leder till bristfällig integration och, som ett brev på posten, skenande kriminalitet. Som i Hovsjö, Rosengård, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen… Jag citerar professor Sarnecki:

”Södertälje är en industristad, med en stor invandrarbefolkning i flera förortsområden och har många unga, tillsammans är det faktorer som gör att man kan förvänta sig en högre brottslighet.”

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

3 december, 2009

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Klimatet som pseudoreligion

22 augusti, 2009

Jag har vid flera tillfällen tidigare tagit upp frågan om den globala uppvärmningen till behandling. Därvid har jag konstaterat, att det har utvecklats en politisk korrekthet som gör det hart när omöjligt för bedömare som inte är tvärsäkra på att mänsklig påverkan gör klimatet varmare att göra sina röster hörda utan att avfärdas som kufar och därmed marginaliseras i debatten.

Samtidigt har jag dessbättre också kunnat konstatera, att situationen inte är lika nattsvart för fritänkare och tvivlare på det politiskt korrekta klimatbudskapet som den en gång var. Disparata röster som inte tvekar att utmana etablissemanget och ingalunda ber om ursäkt för sina åsikter tycks alltmer göra sig gällande. Detta är utomordentligt tillfredsställande, icke minst i ett yttrandefrihets- och demokratiperspektiv.

 Per Welander, väl påläst klimatbloggare.

En av de mest konsekventa och pålästa bloggarna när det gäller att utmana det politiskt korrekta klimatkonceptet är den vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) utbildade Per Welander med sin blogg ”Moderna myter”. I en bloggpost av den 17 augusti skriver Per under rubriken ”Polarexpeditioner i Arktis 2009” bland annat följande om isbildningen i det nämnda området:

”Det verkar som om sommaren 2009 kommer att överträffa 2008. Vi kommer då ha haft en tillväxt av sommaris i Arktis två år i rad. (…) Som grundregel när det gäller gammelmedia och då speciellt storstadspress, SVT och TV4 är att inte tro på deras ‘klimatlarm’. De är så gott som alltid falska.”

Per Welander och många med honom menar att det är vindar och havsströmmar som spelar störst roll för sommarisens utbredning i Arktis-området.

I ett tidigare inlägg fäster Per Welander vår uppmärksamhet på att 60 tyska forskare i ett öppet brev till förbundskansler Angela Merkel kallat den hallstämplade tesen om den globala uppvärmningen för en ”pseudoreligion”. De hävdar bestämt att mänskliga utsläpp av koldioxid inte har någon märkbar inverkan på jordens temperaturbildning. Forskarna uppmanar vidare Merkel att ompröva sin hittillsvarande position i frågan.

untitled

Diagrammet från januari 2014 visar på avsaknad av global uppvärmning 1999-2014.

Här följer en länk till Per Welanders läsvärda blogg:

http://www.moderna-myter.se/

Nyligen fanns också en hoppingivande artikel i klimatfrågan publicerad på debattavdelningen i Länstidningen i Södertälje. Det var företagaren, författaren och förre riksdagsmannen Lars Biörck från Oaxen som i ett inlägg rubricerat ”Dumt att vara tvärsäker i klimatfrågan” bland annat skrev:

”Långsiktigt påverkas jorden ständigt av olika klimatförändringar. Orsakerna är flera: soleruptioner, jordaxelns lutning, avstånd från solen, geotermiska aktiviteter. Kallare klimat betyder att isarna växer till, vi får istider som påverkar hela jordens klimat men också vattennivån i världshaven. Här handlar det om krafter som inte ens den teknologiska människan har förmåga att påverka.”

Lars Biörck har naturligtvis helt rätt i detta. Ändå har internationella organ såsom FN och EU tvärsäkert slagit fast, att det just precis är mänskliga aktiviteter som givit upphov till en viss klimatuppvärmning det senaste seklet. I december planeras en jättelik konferens i Köpenhamn där denna tes, under överinseende av statsminister Fredrik Reinfeldt som representant för EUs ordförandeland Sverige, skall cementeras ytterligare. Man kan vara fullständigt säker på att inga oliktänkande kommer att tillåtas göra sina röster hörda i Köpenhamn.

Det finns dock ingenting som hindrar att sådana röster tar sig ton i andra sammanhang. Det är i detta perspektiv välgörande att det existerar oberoende opinionsbildare som Per Welander och Lars Biörck!

Jimmie har ordet!

11 augusti, 2009

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!

Djurrättsextremister slår till igen

8 augusti, 2009

Låt mig, för missförstånds undvikande, redan inledningsvis fastslå att jag är en varm anhängare av en god djurhållning. Jag känner en instinktiv sympati och respekt för sansade människor som arbetar för att djur skall behandlas väl.

Vad jag däremot inte ställer upp på är den militant politiska djurrättsextremism som exempelvis yttrar sig i attentat mot pälsbutiker, anläggningar för djurförsök och snabbmatsrestauranger eller frisläppandet av minkar och andra djur i fångenskap. Den sistnämnda typen av aktioner leder alltid till att djuren i fråga tvingas ut i en tillvaro de inte är skickade för, varför de ofelbart går mot en tillvaro av lidande och död samt dessutom förorsakar sådant. Minkar, för att ta det exemplet, är nämligen hänsynslösa rovdjur, mördarmaskiner som ger sig på allt i deras väg.

Lika vansinnigt är det att släppa ut burfåglar ur deras ombonade och trygga tillvaro i buren. De äldre av mina läsare minns nog att centerpolitikern Torsten Bengtson på sin tid väckte en motion i riksdagen om att alla burfåglar i Sverige skulle frisläppas. Rena dårpippin, med andra ord. Motionen kostade sannolikt Bengtson posten som riksdagens talman efter den borgerliga valsegern 1976.

 Bilden visar offer för ”befriade” minkar. (Foto: GP)

De militanta djurrättsaktivister och/eller militanta veganer, som regelmässigt förstör egendom för stora värden och hotar människor med anknytning till djurhantering och även deras anhöriga, är ett hot mot det civiliserade samhället av samma typ som AFA-aktivister och våldsdyrkande anhängare av Revolutionära fronten. I många fall rör det sig dessutom om samma personer. Dessbättre har jag intrycket att SÄPO har koll på de individer, nätverk och organisationer som är inblandade.

Den militanta djurrättsaktivismens handlingar förefaller komma och gå i vågor. Det har en längre tid varit relativt tyst kring denna form av terrorverksamhet, men en händelse med anknytning till läkemedelsjätten Novartis gör det befogat att hissa varningsflagg. Förra helgen förstördes nämligen en jaktstuga tillhörig Novartis VD Daniel Vasella i Österrike vid en explosionsartad brand. Den österrikiska polisen befarar att militanta djurrättsaktivister ligger bakom dådet.

Vasella har en längre tid varit föremål för en kampanj från militanternas sida till följd av Novartis samarbete med det brittiska laboratoriet Huntingdon Life Science (HLS). Djurrättsaktivisterna har under flera år angripit HLS med motiveringen att företaget plågar djur. Budskap som sprejats nära Vasellas hem och kyrkan han brukar besöka inbegriper slogans såsom ”Död åt Vasella” samt ”Vasella är en mördare”. Nyligen angreps också hans föräldrars grav. Moderns  urna fördes bort, och på graven lämnades budskapet ”Lämna HLS nu”.

Tongivande i kampanjen mot HLS är den brittiska aktionsgruppen Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som syftar till att krossa HLS. Dessutom vänder sig SHAC mot läkemedelsföretag som samverkar med HLS såsom Novartis, Astra Zeneca, Bristol- Myers Squibb, Bayer och Sanofi Aventis. Dock har SHAC förnekat att man står bakom mordbranden mot Vasellas stuga, varför det kan röra sig om en ny terrorgrupp som är i farten.

Den nya vågen av militant djurrättsextremism har bland annat lett till att det svensk-skotska läkemedelsföretaget Astra Zeneca, med svensk bas i Södertälje, är i färd med att skärpa upp sina säkerhetsrutiner kring chefspersoner och anläggningar. ”Ja, det gör vi”, citeras Astras presschef Anna-Leena Mikiver i en artikel i Länstidningen i Södertälje den7 augusti. ”Men av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vilka åtgärder vi vidtagit.” Astra Zeneca har redan, säger Mikiver,  en försvarlig grad av säkerhet men förstärker nu alltså denna.

Det kan tilläggas att det under sommaren har förekommit flera protestaktioner mot Astra Zenecas samarbete med HLS i Lund, Mölndal och Södertälje. Bakom dessa aktioner ligger organisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig alla former av djurförsök. Så hotbilden fanns där redan före attentatet mot Daniel Vasellas jaktstuga.

Frågan om djurs eventuella rättigheter inbjuder till filosofiska funderingar kring förhållandet mellan människor och djur. Jag såg nyligen ett avsnitt i den fantastiska amerikanska kriminalserien ”Law & Order” där denna fråga kom upp. Utgångspunkten var att en säkerhetsvakt vid ett företag som sysslade med AIDS-forskning, och i det sammanhanget bedrev djurförsök på apor, fritagit ett antal apor varvid en anställd vid företaget blev ihjälbiten av en apa som infekterats med AIDS-virus.

Gärningsmannen greps och lagfördes och dömdes slutligen skyldig till dråp på den anställde. Mannen försvarades av en advokat specialiserad på mål av detta slag, och ett av argumenten som fördes fram till försvar för handlingen att frita aporna i fråga var att en apa sannolikt känner större smärta vid försök av detta slag än vad ett gravt handikappat barn skulle göra. Det vill säga ett argument som påminner om den argumentation som brukar föras fram av den omstridde filosofen Peter Singer och dennes svenske motsvarighet Torbjörn Tännsjö.

 Åklagare Jack McCoy (Sam Waterston) i Law & Order.

Detta hjälpte nu inte, ty den erfarne distriktsåklagaren Jack McCoy (spelad av Sam Waterston)  fick gehör för sitt resonemang om att omsorg om människor i vårt samhälle alltid måste gå före omsorgen om djur. Detta utesluter inte att vi kan – och bör – känna djup omtanke om djurens väl och ve. Med detta sätt att resonera är det emellertid fullt befogat att bedriva djurförsök i syfte att få fram effektiva läkemdel mot allvarliga sjukdomar såsom AIDS.

Law & Order är en mycket realistisk och trovärdig kriminalserie, och utgången av rättegången mot djurrättsaktivisten var ingalunda given på förhand. Det skulle mycket väl kunna tänkas att juryn hade fattat starka sympatier för mannen, vars handlingar visserligen ledde till en människas död men som kunde tänkas ha en nobel motivation, och därför frikänt mannen. Nu blev det inte så, utan rättvisa skipades. Mord eller dråp på en människa kan aldrig rättfärdigas i kampen för djurs så kallade rättigheter.

Jag känner själv en djup sympati för våra vänner bland djuren, möjligen undantagandes animaliskt liv såsom fästingar och malariamyggor. Fortfarande minns jag med smärta en händelse jag var med om för 35 år sedan. Jag tvingades då avliva en fågelunge som fallit ur sitt bo under en tegelpanna på föräldragården och skadat sig svårt. Jag kommer med smärta att minnas det ögonblick då livet for ur fågelungen så länge jag lever.

Samma sak kan jag säga om det öde som vår sexåriga katt Moses gick till mötes. Vi var tvungna att överlåta honom åt en annan familj eftersom båda barnen i familjen blivit pälsdjursallergiker. Moses trivdes dock inte i sitt nya hem utan rymde och for därefter illa en längre tid. Slutligen togs han om hand av en ung pojke och hamnade på ett katthem. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag knackar ner dessa ord.

Men ändå. Djur har inte samma värde som människor trots att vi har de fysiska funktionerna gemensamma med djuren. Människor har sedan evärdeliga tider använt sig av djuren för att säkra sitt uppehälle. Människor var jägare och fiskare tusentals år innan de började bruka jorden och hålla boskap. Såsom varande kristet troende måste jag också ta hänsyn till det bud som ges redan i Första Mosebok i Tanakh, det vill säga den judiska bibeln även kallad Gamla testamentet, där det står att människan är skapad till Guds avbild och satt att råda över djuren och växterna.

Det finns naturligtvis olika grader av engagemang för djuren, och alla djurvänner är inte militanta extremister. Ett vanligt resonemang är att djuren fanns på jorden före människorna och att de därför har i princip samma värde som oss. Jag kan förstå varför man kan tillgripa detta resonemang, men jag tvingas ju samtidigt konstatera att det är motsägelsefullt och felaktigt. Ty om det nu inte skulle finnas någon principiell skillnad mellan människor och djur så kan det rimligen inte finnas någon anledning för människan att inte agera på samma sätt som övriga djur gör, det vill säga att använda levande varelser som står under dem i näringskedjan i syfte att livnära sig.

För varför skulle just människan – som befinner sig överst i näringskedjan bland alla djur-  ta särskilda hänsyn till varelser som befinner sig under henne? Om man nämligen erkänner att människan har en speciell ställning som gör att hon måste ta sådana hänsyn har man också erkänt att det finns en högre sanning utanför människan. Och ett sådant erkännande brukar normalt inte människor som betraktar människan som ett djur bland andra vara beredda att ge.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo i Sixtinska kapellet i Rom.

För mig är saken enkel. Människan är skapad till Guds avbild varför allting annat i skapelsen är till för henne. Denna ställning medför dock samtidigt automatiskt att vi tvingas behandla andra varelser som fått livets gåva med omtanke och respekt.