Archive for the ‘Lars Ohly’ category

Farligaste partiet – V eller MP?

24 september, 2010

Ohlys stormtrupper?

http://www.tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1819867&selId=1.1045368&currPage=8

Ovan finns en länk till vänsterledaren Lars Ohly(ckan)s obalanserade och arga tal till partiarbetarna efter valvakan. Jag vet inte om Ohly satt någon rubrik på sitt tal, men en passande sådan hade kanske varit ”Nu djävlar skall högern få!” Här slänger den gamle inbitne Castro-kramaren och kommunisten Ohly masken.

Efter att tackat partikamraterna för en nästan osannolikt lyckad valinsats – det är ingen måtta på hur karln brer på – utbrister han: ”Nu är det riktigt allvar, kamrater…Nu hårdnar kampen, ingen tar fighten mot rasisterna mer än vi.” Det är i det sammanhanget Ohly torgför sin stora politiska vision: ”Vi måste bygga en utomparlamentarisk rörelse för att förhindra en sådan politisk utveckling.” Och som slutkläm: ”Vi ger aldrig upp kampen för socialismen!”

”Lars Ohlys stormtrupper” vore måhända ett passande namn på de utomparlamentariska grupper Ohly vill se. Själv fick jag tillsammans med valarbetarna vid SD:s valstuga i Stockholm en försmak om vad en sådan verksamhet kan komma att innebära. Några hundra oregerliga vänsterungdomar, uppblandade med äldre individer, hotade då att ge sig på valstugan under skrik och skrän och överöste oss med ägg och tomater. Ett stort polisuppbåd hindrade dock en regelrätt stormning.

”Inga rasister i våran riksdag” löd fältropet, vilket kan tyckas märkligt – det rörde ju sig här om folk av AFA-snitt som avskyr den parlamentariska demokratin och vill ersätta den med så kallad direkt aktion som inte visar någon som helst respekt för människors liv, hälsa eller egendom.  Dagen efter valet hade vidare omkring 7000 människor samlats på Sergels torg i Stockholm för att demonstrera mot att folket röstat fel.

Liknande  demonstrationer förekom på andra håll i landet. Jag tolkar det bland annat som att de uppväxande generationerna helt enkelt inte har fått tillräckligt ingående historieundervisning avseende demokratins och yttrandefrihetens betydelse i den undermåliga skola, vars riktlinjer en gång drogs upp av Göran Persson. I stället har man fått för sig att man, under det heliga ”engagemangets” täckmantel,  kan bära sig åt hur som helst i syfte att stoppa företeelser man ogillar och som man godtyckligt väljer att ge vilka motbjudande epitet som helst.

Lars Ohly, Vänsterpartiet och AFA må vara otrevliga företeelser som man – för att citera vissa uttalanden i valrörelsen – helst undviker att ta i med tång. Jag är dock inte så säker på att det farligaste hotet mot vårt samhällsskick står att finna här. Trots allt är alltför många medvetna om att Ohly är en något bedagad diktaturvän, och att det parti han en gång anslöt sig till under många decennier var sovjetkommunismens förlängda arm i Sverige, för att denna politiska samling skall komma att utgöra ett hot mot Sverige som vi känner det. Ett parti som dessutom inte längre har något stormaktsstöd till sitt förfogande. Och AFA et consortes är, trots allt, alltför lätt att genomskåda.

Med detta sagt vill jag hävda att det förnämsta hotet mot Sverige som demokrati och välfärdsland har gått från att en gång vara rött till att i dag anta en grön kolorering. Med andra ord: hotet mot vårt land kommer inte så mycket från Lars Ohlys vänsterparti som från Maria Wetterstrands miljöparti. Samma parti som statsminister Reinfeldts och hans allianskolleger i dag försöker få ombord för att kunna bilda en majoritetsregering utan inflytande från de förhatliga Sverigedemokraterna.

 Med Wetterstrand på väg mot medeltiden.

Om jag ryser litet lätt när jag hör Ohly orera om sina ”utomparlamentariska” grupper så blir jag närmast vett(erstrand)skrämd när jag läser i dagens Expressen om att Miljöpartiet (MP) kommer att kräva fyra ministerposter för att gå in på Alliansens förslag om samarbete. MP, det är partiet som förmodligen inehåller fler knäppgökar än något annat etablerat parti och som vill avskaffa kärnkraften till förmån för ett odefinierat sammelsurium av ”alternativa” energikällor såsom vind- och solkraft. Som vill sätta stopp för privatbilismen och den storskaliga industrin till förmån för ett gulligt Sörgårds-Sverige och som bekänner sig till en antivästlig och antiisraelisk utrikespolitik. Som vill avskaffa vår nuvarande infrastruktur av motorvägar och stadsförbifarter till förmån för en saliggörande ”kollektivtrafik.” Och så vidare, och så vidare.

Ett Sverige där Miljöpartiet har något väsentligt att säga till om skulle vara ett land i expressfart på väg tillbaka till medeltiden. Det är därför Maria Wetterstrand faktiskt är ett mer skrämmande ansikte för ett framtida Sverige än Lars Ohly. Nu tror jag faktiskt inte Reinfeldt är så korkad att han låter Miljöpartiet få något inflytande att tala om, ty jag hoppas och tror att även han – och hans allianskolleger – inser farorna.

Men säker är jag inte.

Reflektioner kring ett bröllop

20 juni, 2010

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Israelhatarnas gycklarfölje

4 juni, 2010

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

2 mars, 2010

Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), tycks inte inse vad han har gjort för fel. 

Ilmar Reepalu (i mitten) tågar med sossar, Hamas-aktivister, AFA-slödder och annat löst folk i Malmö. Nu skyller han allt på vad han kallar ”Israel-lobbyn.”

In i det längsta har han förnekat att det skulle finnas någon hotbild mot Malmös judar och ryckt på axlarna när han fått reda på att många föredragit att flytta – till Israel, till andra länder, till andra platser i Sverige – framför att bo kvar i ”Sveriges Gaza”, där kommunens många Hamas-sympatiserande muslimer gjort tillvaron mer än lovligt osäker för dem.

Till och med har han haft mage att kritisera Malmö-judarna för att de ställer upp och demonstrerar sin vänskap för det judiska hemlandet Israel – detta anses, bevars, vara uttryck för olämplig ”sionism” och verka provocerande på de muslimska kommuninvånarna.

På sistone förefaller han ändå ha insett att något gått snett, vilket lett till att han tagit kontakt med Malmös judiska kommunitet och även besökt stadens synagoga. Men att han själv skulle ha gjort sig skyldig till något fel – nejdå! I stället har han påstått att det är ”vad man kan kalla Israel-lobbyn” som ligger bakom de massiva – och synnerligen välförtjänta – fördömanden han utsatts för.

Se videon till det danska TV-inslag som länken nedan går till och som också ger en bakgrund till Reepalu-katastrofen:

http://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU

Ilmar Reepalu har ända sedan han deltog i AFA-demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Israel för snart ett år sedan kläckt ur sig den ena grodan efter den andra. Som en kommentator till nämnda video skrev: ”Så fort Reepalu öppnar käften går det åt helvete!” Det är drastiska ord men, så vitt jag kan bedöma, rena sanningen.

Jag skulle vilja uppmana Ilmar Reepalu att inte bara väga sina ord utan också börja studera historien. Icke minst då det judiska folkets historia som är full av lidande och förföljelse i alla upptänkliga variationer. Detta inte bara i samband med den sorgfälligt dokumenterade Förintelsen som orkestrerades av Nazityskland, utan tusentals år innan detta hemska skedde och som också Bibeln dokumenterar, till exempel då judarna hölls som slavfolk av de egyptiska faraonerna.

Till och med Reepalus partiordförande Mona Sahlin verkar ha förstått att hennes ståthållare i Malmö är en vandrande katastrof och har tvingats göra en brandkårsutryckning ner till Sveriges Gaza. Sahlin, som gärna själv tillsammans med partikamrater såsom Carin Jämtin frotterar sig med militanta araber som bränner Israels flagga, ropar ”Död åt judarna” på arabiska och andra trevligheter. Just ett snyggt föredöme för Reepalu!

 En beslöjad Sahlin med muslimsk beundrare – Allah skall med!

Man kan bara rysa när man betänker vilken typ av Mellanöstern-politik en eventuell röd-grön regering skulle driva efter valet den 19 september. Särskilt som gamle kommunisten Lars Ohly för ett par dagar sedan dök upp i pressen avfotograferad med en sjal som avbildade ett Storpalestina utan en tillstymmmelse till Israel.

Jag har sett att Ilmar Reepalu nu gråter ut i pressen och påstår sig ha blivit mordhotad hundratals gånger. En upplevelse som säkert inte är det minsta angenäm, och som jag inte unnar ens en aningslös sossepajas som Reepalu. Den kanske dock hjälper honom att förstå det hot som Malmös judar har levt under i flera års tid.

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

SD har helt enkelt rätt

12 november, 2009

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!