Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.

Rohs självmord och den sydkoreanska politiken

I lördags (23 maj) nåddes vi av det chockerande beskedet att förre presidenten i Sydkorea, Roh Moo-hyun, hade begått självmord genom att hoppa från en brant klippa. Han överlevde hoppet med svåra skador men avled på sjukhus några timmar senare. Den 62-årige Roh, som var president 2003-2008, ställdes inför anklagelser om grova mutbrott i april.

  Ett stort ögonblick i den nu avlidne expresident Roh Moo-hyuns politiska liv: mötet med Kim Jong-il 2007. Roh till vänster på bilden.

Den amerikanska nyhetsbyrån APs redaktion i Seoul skrev bland annat följande om Rohs dramatiska bortgång:

”Roh Moo-hyun, whose hard-won reputation as a corruption fighter was tarnished by bribery allegations that drew in his family and closest associates, jumped to his death Saturday while hiking in the mountains behind his rural home.” Roh efterlämnade ett avskedsbrev till sin familj, hustrun Kwon Yang-sook, sonen Roh Gun-ho och dottern Roh Jeong-yeon, med följande lydelse: ”I´m indebted to too many people. Don´t be sorry, don´t blame anybody. It´s destiny.” I brevet bad expresidenten om att bli kremerad och att en liten gravsten skulle resas i hans hemstad Bongha, cirka 45 mil söder om Seoul nära Sydkoreas näst största stad, Busan.

Expresident Roh anklagades för mutbrott i april och ställde sig då till åklagarämbetets förfogande i Seoul. Han gick med på att en lokal skofabrikant hade givit motsvarande en miljon dollar till Rohs hustru men att detta inte var en muta. Vidare hade samme fabrikant givit en släkting till Roh fem miljoner dollar. Åklagarna misstänker att alla pengarna slutligen hamnade i Rohs egen ficka, något han förnekade. I samband med att Roh överlämnade sig till åklagarna i Seoul för 13 timmars hårda förhör sade han dock enligt AP följande: ”I have no face to show to the people. I am sorry for dissapointing you.” Rohs anhängare menade att anklagelserna kokats ihop av konservativa politiska motståndare.

Roh Moo-hyun kom från en fattig jordbrukarfamilj men lyckades klara de hårda inträdesproven för att bli advokat 1975  utan att ha gått på något universitet. Han ägnade en stor del av sin tid åt att företräda oppositionella studenter som av olika militärpräglade regeringar anklagades för att vara kommunister och gå fienden Nordkoreas ärenden. Roh själv arresterades en gång och fick sin advokatlicens indragen. 1988 invaldes han som vänsterpolitiker i Nationalförsamlingen i det då demokratiserade Sydkorea. Senare blev han populär bland vänstervridna universitetsungdomar genom att i sin kampanj inför presidentvalet 2002 lova att han som president inte skulle ”krypa för USA”.

Roh Moo-hyun fortsatte den ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea som påbörjats av hans företrädare i Seouls presidentpalats ”Blå huset”, den legendariske tidigare oliktänkanden Kim Dae-jung. Tanken med denna politik var att fred och stabilitet på Koreahalvön skulle garanteras genom att Sydkorea gick Nordkorea till mötes med en attityd av samarbete i stället för konfrontation. Kim Dae-jung belönades på grund av detta med Nobels fredspris 2000 efter att ha rest till Pyongyang och som förste sydkoreanske president sammanträffat med Nordkoreas diktator, Kim Jong-il vilken 1994 efterträtt sin far, Kim Il-sung, som högste nordkoreanske ledare (även om den äldre Kim fortsatte att vara president efter sin död). Roh träffade för sin del Kim Jong-il 2007.

Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea är alltjämt en av världens mest spänningsladdade platser.

Problemet var bara att de nordkoreanska kommunisterna inte motsvarande förväntningarna utan fortsatte att obstruera mot omvärldens försök att få dem att sälla sig till den civiliserade världen. Detta var troligen huvudanledningen till att vänsteralternativet i det sydkoreanska presidentvalet 2007 förlorade stort till den konservative kandidaten, Lee Myung-bak från Hannara (Grand National Party).

2004 var Roh illa ute då han ställdes inför riksrätt efter att ha ansetts bryta mot den lag som förbjuder landets statschef att favorisera politiker från det egna partiet (som i Rohs fall var det vänsterinriktade Uri). Roh friades dock från anklagelserna, vilket ledde till att hans popularitet steg och att de politiska motståndare som medverkat till att ställa honom inför riksrätt tappade ordentligt i partisympatier.

Rohs självmord har framkallat chockvågor i hela Sydkorea, och även om en del anhängare anklagar de konservativa för att ha drivit honom i döden är många forna supportrar besvikna. Så här citeras den 35-årige Seoul-bon Kim Hye-jung i APs artikel: ”He schocked us twice: first by betraying our trust in him as the keeper of justice when it was revealed that he´d received the illegitimate money; now, in showing that he was not even responsible enough to face the consequences of his action. As a supporter of the values he stood for, I feel greatly let down.”

I det av konfucianismen präglade koreanska samhället kan det betyda allt att, som det heter, ”förlora ansiktet”, och det var förmodligen det Roh upplevde i så hög grad att han inte längre stod ut. Å andra sidan förlorar den som inte anses leva upp till sitt ansvar ansiktet i minst lika hög grad, och att fega ur när det blåser snålt är aldrig populärt. En av följderna av Rohs självmord kommer med all sannolikhet bli att hans efterlämnade familj får skämmas något oerhört. Saken blir knappast bättre av att Rohs äldre bror nyligen dömdes till fyra års fängelse för mutbrott.

Det har hört till det obligatoriska ritualet i sydkoreansk politik att en presidentkandidat lovar att röja upp i det korruptionsträsk som sedan hedenhös plågat det här landet (liksom andra länder i Ostasien). Sedan har det, utan undantag, framkommit att vederbörande likt förbannat ägnat sig åt ljusskygg verksamhet av något slag, såsom otillåtna kampanjebidrag  som satts in i så kallade ”slush-funds” och svågerpolitik som gått ut på att utnämna släktingar och gamla vänner till höga och välavlönade poster. Två tidigare presidenter, Chun Doo Hwan (1980-86) och dennes handplockade efterträdare Roh Tae-woo (1987-91), båda tidigare generaler, dömdes till och med till döden; då hade de inte bara dömts för att ha förskingrat pengar för miljardbelopp utan även för att ha varit högsta ansvariga för den så kallade massakern i Kwangju i maj 1980, då hundratals demonstranter dödades av utkommenderad militär. Chun och Roh benådades senare.

President Park Chung Hee var något så ovanligt som en helt ”ren” politiker.

Det finns dock ett remarkabelt undantag från regeln om korruption i det sydkoreanska presidentämbetet, och det gäller president Park Chung Hee (1961-79) som genomförde en oblodig militärkupp 1961 och enligt de flesta bedömare räddade landet undan kaos och kanske även ett nordkoreanskt maktövertagande. Det var Park som lade grunden till det ”sydkoreanska undret” genom en konsekvent reformering av industri, näringsliv och även jordbruk, något som ledde till att Sydkorea på 1970-talet seglade upp som en ny ekonomisk stormakt i Ostasien och sprang ifrån ärkefienden Nordkorea med hästlängder (tidigare hade den kommunistiska järndiktaturen Nordkorea ansetts vara den mest välmående av de båda koreanska staterna).

Sydkorea blev under Park inte en kapitalistisk stat i samma mening som USA, utan det var i Sydkoreas fall staten som gynnade ett begränsat antal storföretag så att dessa skulle kunna bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Dessa storföretag – av typ Samsung, Daewoo, KIA, Lucky Gold Star med flera – utvecklades till gigantiska konglomerat efter japansk modell, kallade ”chaebol”. Parks recept visade sig vara framgångsrikt, och Sydkorea blev en stormakt inom exempelvis elektronik, textilindustri och skeppsbygge, så småningom även biltillverkning. Korruption var dock ingen ovanlighet i sammanhanget.

En som inte var korrumperad var dock president Park Chung Hee själv – han var verkligen helt ”ren”, det ideal som Roh Moo-hyung inte lyckades leva upp till. Den före detta generalen Park styrde emellertid sitt land med hård hand och var under hans styre och ett par årtionden framåt en auktoritär diktatur med icke obetydliga militära inslag. Min personliga bedömning är att detta sannolikt var nödvändigt under en osäker tid, då Nordkorea fortfarande stod starkt inom de flesta områden och under Kim Il-sungs styre var minst lika oberäkneligt som Kim Jong-ils fallfärdiga nordkoreanska stat är i dag. Många, framförallt äldre, sydkoreaner anser att Park räddade landet i mer än ett avseende, och jag håller nog med dem.

Det kan nämnas att president Parks dotter Park Keun-hye, född 1952, är en framstående och populär konservativ politiker som mycket väl kan bli nästa president.

När president Park mördades av sin egen säkerhetschef 1979 hade han i princip inga ekonomiska tillgångar på sina bankkonton, och hans efterlämnade barn (hustrun hade mördats av en nordkoreansk agent 1974) tvingades leva ur hand i mun. Det många fruktade efter Parks död, att det ekonomiska undret skulle få ett slut och att landet skulle säkerhetsmässigt och militärt försvagas, inträffade emellertid aldrig. Parks efterföljare i presidentämbetet var ibland tämligen felbara och/eller svaga, men märkligt nog har Sydkoreas framgångssaga fortsatt (bortsett från ett mindre tapp i samband med den ekonomiska krisen i Ostasien i slutet av 1990-talet).

Jag började intressera mig för Korea på allvar vid den tidpunkt Nordvietnam invaderade Sydvietnam 1975, och vi var många som fruktade att samma sak skulle hända med Sydkorea och kanske också Thailand. Jag började skriva om förhållandena på Koreahalvön och besökte landet första gången 1978, då alltså Park Chung Hee var president. Sedan dess har det blivit ytterligare tre besök, det senaste 1997 då jag som utsänd av tidskriften Aktuellt om Korea bland annat gjorde intervjuer inför det förestående presidentvalet (som Kim Dae-jung vann).

Mot denna bakgrund vågar jag kalla mig Korea-kännare, även om det nog finns andra med både djupare och större kunskaper om ”Morgonstillhetens land” än eder tillgivne bloggist. Som jag ser det är Korea ett av världens viktigaste länder, ett som – sedan den omänskliga kommunistdiktaturen i norr förpassats till historiens soptipp och halvön återförenats – kommer att få en världshistorisk betydelse.

Roh Moo-hyungs självmord är under alla förhållanden en tragedi, främst för expresidentens efterlämnade familj.