Tack för förtroendet!

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!

Svenska kyrkans förfall

KG Hammar fick mig att lämna Svenska kyrkan.

I dag (söndagen den 1 mars) besökte jag Liberala katolska kyrkans mässa i S:t Mikaels & alla änglars domkyrkoförsamling på Stora Essingen i Stockholm. Bara det underbara namnet borde förresten locka fler till besök! Alltnog, i den förbön som officianten framförde nedkallades Guds beskydd över konung Carl Gustaf och drottning Silvia. Jag blev nästan rörd, inte bara för att jag är medlem i Rojalistiska föreningen utan också därför att det var länge sedan en sådan förbön hördes i vår svenska moderkyrka.

Vilket osökt för mig in på ämnet för detta inlägg: Svenska kyrkans utdragna och till synes ohejdbara förfall för att inte säga dödskamp.

Jag tror det var 1984 som den dåvarande svenska statskyrkan fick en reformerad allmän förbön, där en del ålderdomligt språkbruk försvunnit och med detta den tidigare uttalade omsorgen om ”konungen och hans hus”. Det måste betecknas som fräckt av en kyrka som levde på statens, det vill säga skattebetalarnas, pengar (det gör man fortfarande trots att banden till staten numera är avklippta – förklara det den som kan!) att slopa den kyrkliga förbönen för Sveriges statschef och dennes släkt. Inte nog därmed. I den reformerade förbönen uppmanades församlingen bedja för exempelvis ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”.

Rätt så. Däremot inte en rad om alla dem som med livet som insats kämpade för sin kristna övertygelse på olika håll i världen. Den reformerade förbönen tillkom ändå under det Kalla kriget, då miljontals kristna trosbröder och -systrar förföljdes för sin tros skull i länder som Sovjetunionen, Kommunistkina, Albanien, Nordkorea, Angola, hela sovjetväldet i östeuropa etcetera. Kalla kriget är slut, men kristna utsätts alltjämt för förföljelse i en rad kommunistiska och andra länder; det röda Kina och Nordkorea tillhör fortfarande dessa. I höstas inleddes också en grym förföljelse av kristna i delar av Indien resulterande i hundratals dödsoffer – dessa föll offer för fanatiska hindunationalisters excesser. Man bör givetvis inte heller glömma förtrycket av kristna i den muslimska delen av världen.

Svenska kyrkan bryr sig dock inte ett dyft därom. Man har ju, bevars, viktigare saker för sig. Som att öppna kyrkans portar för homoäktenskap, till exempel.

Jag döptes in i Svenska kyrkan för över 57 år sedan (för övrigt i den vid Bornsjön vackert belägna Salems kyrka omkring en mil norr om Södertälje) och valde att även gifta mig i den (i den lilla fina Lidingö kyrka); däremot är jag, lika litet som någon annan i min familj, konfirmerad. Också mina två barn är döpta i Svenska kyrkan. Mina första funderingar om att lämna moderkyrkan infann sig just i samband med den reformerade förbönen. Jag beslöt dock att låta Svenska kyrkan få en ny chans. När ärkebiskop K. G. Hammar 1999 gav sin välsignelse över Birgitta Ohlssons fotoutsällning om Jesus som homosexuell och lärjungarna som transvestiter var dock måttet rågat.

Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Man kan diskutera när och på vilket sätt Svenska kyrkans förfall begynte. Sant är under alla omständigheter att kyrkan började radikaliseras politiskt på allvar på 1950-talet. Dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav då ett litet antal vänsterinriktade präster möjlighet att på central nivå introducera ett ”socialetiskt” tänkande. En tongivande kraft var här prästen Ingmar Ström, senare biskop i Stockholm. Målsättningen var att slå samman kristna värderingar med det synsätt som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stod för.

Kyrkans socialetiska projekt blev förvisso ingen succé, men desto mer vind i seglen fick de kyrkliga rödskäggen med det revolutionära 1960-talet. Tomas Lindbom har beskrivit detta väl i sin uppsats ”Kyrkan. En del av arbetarrörelsen?” (Timbro 1990). ”…deras teologi trädde i växelverkan med tidens internationella engagemang för en rättvisare resursfördelning mellan industri- och utvecklingsländerna och för befrielsen av vissa folk från kolonialinflytandet.” I slutet av 1960-talet fanns knappast någon skillnad mellan den kyrkliga och den politiska vänstern. Den uppmärksammade, och uppmärksamhetsglade, prästen Ingemar Simonsson spelade så en ledande roll i försöken att stoppa Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodsia i Båstad 1968. Simonsson var också tidigt ute med att plädera för kyrkligt välsignade homoäktenskap.

Andra radikalpräster i tiden, såsom Per Frostin och Martin Lind, menade att Jesus nog skulle vara FNL-aktivist om han hade levt i slutet av 1960-talet och att Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro var sysselsatta med att utföra Guds arbete på jorden enligt den bibliska parollen ”Se, jag gör allting nytt”. Frostin är numera död, men Lind har blivit biskop i Linköpings stift. Från den sistnämndes mer sentida bravader kan rapporteras att han i Sarajevo i Bosnien varit och hälsat på stormuftin Mustafa Ceric, som förespråkar sharialagens införande för alla muslimer i Europa. Enligt Ceric är sharialagen inte förhandlingsbar utan av evigt värde. Efter mötet med Ceric blev biskop Lind så inspirerad att han föreslog att ett interreligiöst råd bestående av muslimer och kristna skulle inrättas.

Svenska kyrkan har med åren alltmer fått karaktären av ett världsligt rättfärdighetsinstitut med litet lagom kristen fernissa. Den konservative filosofen Tage Lindbom (för övrigt far till den ovan nämnde Tomas Lindbom) beskriver denna utveckling så i sin skrift ”Är religionen en social utopi?” (Norma 1980): ”Människoriket sitter nu, synes det, i orubbat bo. Ingen transcendent makt, ingen Gud finns, som kan ingripa störande. Människan intager nu sin ställning som orubbligt subjekt, som maktinnehavare…I denna existentialitet finns inga ledstjärnor, ingenting, som heter gott och ont.”

Materialiseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har det senaste decenniet antagit crescendoliknande former. Till K. G. Hammars syndaregister skall fogas hans oförsonligt negativa inställning till den judiska staten Israel, manifesterad i en rad uppmaningar till bojkotter av israeliska varor och kritik av den israeliska så kallade ockupationen av palestinska områden. Hammar tillhörde givetvis dem som valde att tacka nej till en inbjudan att högtidlighålla Förintelsens minnesdag den 27 januari med motiveringen, att detta inte var lämpligt med tanke på det av palestinska terrorister framprovocerade kriget i Gaza.

Heder i sammanhanget åt Miriam Mozel Öström, som anordnade ett fackeltåg i Luleå  till minne av Förintelsens offer när kyrkan svek. Hon gav i en intervju följande kommentar: ”Man måste vara blind om man inte ser hur de antisemitiska krafterna i samhället använder israelisk kritik i antisemitiskt syfte.” Så sant som det är sagt.

Ett färskt exempel på den förvirring som råder inom Svenska kyrkan bär den nye ärkebiskopen Anders Wejryds signum. I politiskt korrekt miljönit inbjöd han i november företrädare för en rad olika religiösa och andra synsätt att samlas i rikshelgedomen, det vill säga Uppsala domkyrka – samma plats där den kyrkliga vänstervridningen kan sägas ha inletts med det internationella kyrkomötet 1968. Då stod den vänsterradikale amerikanska folksångaren Pete Seeger för ett tämligen njutbart framträdande (jag spelade in delar därav från TV på min tidstypiska rullbandspelare). 2008 fanns ingen Pete Seeger på plats, men väl diverse häxor, schamaner och annat löst folk som utförde hedniska riter och framsade ockulta besvärjelser.  Målsättningen skulle ha varit att främja utvecklingen mot ”ett hållbart klimat”.

Pete Seeger framtrådde i Uppsala domkyrka 1968.

Ja, Herregud så det kan gå.

Själv utträdde jag ur Svenska kyrkan 1999. Andra har inte givit upp utan fortsätter att på olika sätt, teologiskt eller politiskt, söka få en uppryckning till stånd. Jag beundrar dessas optimism och kampanda men kan inte tro att de kommer att lyckas. Slutligen skall sägas att det naturligtvis inte bara är Svenska kyrkan som drabbats av den ledsamma utveckling som här redogjorts för. Politisk korrekthet, förflackning och sekularisering finns sannolikt, i högre eller lägre grad, i de flesta kyrkor och samfund i Sverige och västvärlden.

Men ingen annanstans är förfallet enligt min uppfattning tydligare än i Svenska kyrkan.