Archive for the ‘liberalism’ category

Därför är jag konservativ (VI)

19 juli, 2009

Det börjar bli dags att runda av min ”artikelserie” på temat ”Därför är jag konservativ”. Här följer således det sjätte och sista avsnittet i form av en sammanfattning av vad den typ av politisk konservatism jag står för går ut på och varför jag tror att den har mycket att tillföra samhället.

Det är brukligt att inom ramen för den ideologiska termen ”konservatism” skilja på olika typer av konservatism. Jag har därför valt att i det här inlägget följa en sådan indelning och därmed ange vilka varianter jag bekänner mig till och varför.

Värdekonservatism

Först och främst vill jag kalla mig värdekonservativ. Det innebär att jag anser att det finns vissa fasta och oomkullrunkeliga värden som måste bevaras för att det samhälle i vilket vi lever skall kunna förbli stabilt och civiliserat. Viktigast härvidlag är, enligt mitt sätt att se, att vi människor inte är atomistiska varelser utelämnade åt oss själva. Vi måste därför som konservativa erkänna att vi står i förbindelse med en högre verklighet, den skapande personlighet och kraft som är alltings upphov och som i dagligt tal kallas Gud.

 ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.”

Det finns olika sätt att se på denna personlighet vi kallar Gud i olika världsdelar, länder och kulturer. Eftersom vi i vår del av världen har valt att nalkas Gud via kristendomen utgår min värdekonservatism från grundläggande kristna värderingar. De viktigaste av dessa är övertygelsen att familjen och äktenskapet mellan man och kvinna är samhällets grundval, och att vi inte bara lever för att tillfredsställa oss själva utan också för att tjäna andra.

Detta kan sammanfattas i orden från Jesu Bergspredikan: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Socialkonservatism

Grunden för ett socialkonservativt synsätt måste vara att den enskilda individen tar sitt ansvar, både för sig själv och sina närstående. Pliktkänslan, utan vilket samhället inte skulle fungera, är här grundläggande. Se det som en påverkan från Luther, den som vill. Häri ingår även den personliga moraluppfattningen och dess samband med samvetet. Om alla följde sitt ursprungliga samvete, vilket idealt förbinder oss med Gud, skulle vi tveklöst leva i en bättre värld.

Problemet är att pliktkänslan och samvetet är olika utvecklade hos olika individer. Alla tar inte sitt ansvar för sig själva och andra, och alla följer inte sitt ursprungliga samvete eller är medvetna om att det ens existerar.

Därför tvingas samhället dra försorg om svaga och moraliskt outvecklade individer i form av ekonomiskt och socialt bistånd respektive bestraffningar. Detta utesluter naturligtvis inte frivilligt välgörenhetsarbete. Enligt ett socialkonservativt synsätt bör samhället också stå till tjänst med grundläggande sjukvård och utbildning, gärna  med privata alternativ som komplement.

Nationell konservatism

Historien har frambringat ett antal nationalstater, inom vilka människor av skilda etniska och kulturella tillhörigheter lever. Genom en speciell nationstillhörighet och historiskt betingad gemenskap med sina landsmän stärks individen och familjen i sina identiteter. Detta utesluter inte att olika nationer går samman i olika typer av allianser och förbund för gemensam nytta, eller på annat sätt samarbetar med andra nationer.

Sverige har en  i stort gemensam historia sedan omkring tusen år tillbaka, även om det nuvarande Sverige närmast har sitt ursprung i Gustaf Vasas nationsbygge. För att vi svenskar skall kunna fortsätta fungera som ett fritt, självständigt och civiliserat folk måste vi kunna försvara oss på ett effektivt sätt såväl militärt mot utifrån kommande angrepp som polisiärt mot inhemska fiender. Ett starkt militärt försvar samt ett starkt polisväsende och andra rättsvårdande instanser är därför av helt avgörande betydelse för vår framtid i frihet.

Vårt samhällsskick bygger på västerländsk demokrati och tolerans. Detta innebär bland annat att alla typer av meningsriktningar måste få uttryckas, således även odemokratiska sådana så länge dessa håller sig inom lagens råmärken. Toleransen får dock inte övergå i släpphänthet så att vilka avarter som helst accepteras. Personer som önskar bosätta sig i Sverige måste också under noggrann prövning kunna redovisa godtagbara skäl härför samt vara klara över att svenska normer och svenska lagar är överordnade etniska särskildheter.

Vårt statsskick omfattar sedan evärderliga tider monarki. Detta har bibringat kontinuitet och stabilitet, varför det absolut inte finns någon anledning att byta ut det införa republik. Monarkin gör samhället mindre politiserat och tillför värdighet och festivitas, samtidigt som det är betydligt billigare än vad en politiserad och byråkratiserad republik skulle vara.

En sund nationalism avvisar ett utrikespolitiskt aggressivt synsätt och erkänner andra länders nationella strävanden, så länge dessa inte antar expansiva och imperialistiska former. Exempel på det senare är det postkommunistiska Ryssland och det kommunistiska Kina.

Internationell konservatism

Sverige ingår, i egenskap av västerländsk demokrati på kristen grund, i ett internationellt sammanhang som i första hand omfattar Norden, Europa och Amerikas Förenta stater (USA). Vi är inte och kan aldrig bli oss själva nog, vare sig vi väljer att ansluta oss till mellanfolkliga pakter och allianser eller ej.

 

För mig är det transatlantiska sambandet av väsentlig betydelse. USA är i sin egenskap av världens ledande demokrati och enda supermakt fortsatt en garant för vår egen och den övriga fria världens frihet och demokrati, precis som man varit det under tre världskrig (jag räknar det Kalla kriget som tredje världskriget) och nu under det fortgående Kriget mot den islamistiska terrorn.

Ronald_Reagan Ronald Reagan (1911-2004).

Sverige bör därför upprätthålla ett gott och vänskapligt förhållande till USA. Ingen tjänar på att Västeuropa och/eller EU betraktar USA som en konkurrent i stället för en naturlig samarbetspartner. Detta innebär icke ett kritiklöst förhållande till USA, vars fel och brister i förekommande fall givetvis måste få påpekas.

Slutligen vill jag understryka att det för mig inte råder någon motsatsställning mellan ett nationellt respektive ett internationellt synsätt. Dessa båda synsätt kompletterar, enligt min mening, tvärtom varandra på ett fruktbart sätt.

Liberal konservatism

Enligt mitt sätt att se måste en vidsynt och framstegsvänlig konservatism innehålla en liberal komponent. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, faktiskt var en liberal Whig-politiker. Liberalismen är den ideologi som främst tillvaratar den enskilda människans skapande förmåga, icke minst på det ekonomiska men även på det andliga området. Näringsfrihet och religionsfrihet är och förblir viktiga grundstenar i en civiliserad statsbildning.

Den historiska erfarenheten visar således entydigt, att en samhällstyp som sviker individen och hennes aspirationer – såsom kommunistiska, fascistiska, nationalsocialistiska och islamistiska samhällen – i längden inte kan äga bestånd utan ofelbart leder till sin egen undergång.

Om jag slutligen skall nämna de gestalter som på olika sätt betytt mest för mig som konservativ så får det bli Ronald Reagan (internationellt) samt Gunnar Unger (nationellt).

Om den mänskliga andligheten

7 juli, 2009

Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.

 Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.

Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248

Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som  liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.

Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:

http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html

Ett på intet sätt ointressant ämne!

I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:

”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”

I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:

”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”

Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:

”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”

Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.

Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.

Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.

Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.

Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.

Därför är jag konservativ (IV)

12 maj, 2009

Varför konservativ?

Så lyder rubriken till Gunnar Ungers bidrag i antologin ”Kämpande konservatism” (Natur och Kultur debatt, 1971) vilken utkom i en tid då konservatismen syntes sällsynt malplacerad. Den vänstervridning som förhärjat samhället sedan mitten på 1960-talet tycktes bara tillta i styrka med de växande protesterna mot USAs krigföring i Indokina som murbräcka. Konservatismen var i breda kretsar en icke-ideologi, en egendomlighet som inte kunde tas på allvar.

Jag har redan i tidigare blogginlägg redogjort för hur jag blev antikommunist och konservativ under denna tid och även nämnt att min ledstjärna härvidlag var Gunnar Unger, som under pseudonymen Sagittarius under en följd av år med finess och frenesi i Svenska Dagbladet gisslade det vänstervridna Sverige. Unger inleder sin essä i boken ”Kämpande konservatism” på följande sätt:

”Varför konservativ? Naturligtvis finns det inget allmängiltigt svar på den frågan. Det är en fråga för vars besvarande anlag, miljöpåverkan, temperament, läggning, smak spelar en väl så stor roll som rationella politiska överväganden. Jag skall också inskränka mig till att söka svara för mig själv.”

Unger framhåller sedan att han från barnsben utsattes för starka konservativa inflytelser, uppvuxen i ett sjöofficershem på Östermalm i Stockholm som han var. Han blev tidigt en ”lågande rojalist” och skriver om denna beståndsdel i sin konservativa utsyn på följande sätt:

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns flera ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t.o.m. intelligenta människor, som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig – liksom, det är jag övertygad om, den överväldigande majoriteten av Sveriges folk – i första hand är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för fel på det. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, dvs. de som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de stora emotionella värden, som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.”

Det finns förvisso gott om förnuftsargument som talar för monarkin, men håll med om att Gunnar Ungers försvar för statsskicket i fråga är obetalbart!

Den politiska konservatismen skiljer sig enligt min uppfattning från de övriga klassiska, västerländska ideolgierna socialism och liberalism på så sätt att den inte gör anspråk på att lösa alla mänskliga problem. Den gör sig därför inte skyldig till det kapitala misstaget att tro att allt går att lösa genom ideologisk ortodoxi och korrekta politiska åtgärder. Jag ber att i sammanhanget få återge delar av min egen artikel med rubriceringen ”Konservatismens uppgift” i Svensk Tidskrift 8/1975:

”Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enbart konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande attityd och sinnesinställning: en hållning av eftertanke och besinning inför den snabbt accelererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in utvecklingen i ordnade och vettiga banor: ‘att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras’, för att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger.”

Jag övergick härefter i artikeln till att beröra konservatismens andliga innehåll, som för mig är helt avgörande.

”Är det inte just denna dimension, som skiljer konservatismen från vissa andra politiska ideologier? Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. I stället framhäves att människan har ett djupare, ursprungligt värde. Detta innebär, att individen har ett högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella behov. I detta andliga värde ligger ett ansvar, utan vilket friheten är värd intet. Således inser den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo.”

Vari ligger då människans djupare och ursprungliga värde? Jag svarar i artikeln i Svensk Tidskrift så här:

”Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ligga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär.”

Så långt den 23-årige Tommy Hansson. Den 57-årige Tommy Hansson står fast vid de värderingar som uttrycks i ovanstående citat, även om jag vill nyansera sistnämnda mening något så att den kommer att lyda: ”Denna sanning bör ligga till grund…” Jag anser fortfarande att den optimala formen av konservatism måste ta sitt avstamp i synen på människan som en varelse med anknytning till det gudomliga, men jag accepterar numera konservativa med något annan orientering.

Inte bara det – enligt min uppfattning bör vi som benämner oss konservativa även vara öppna för samverkan med företrädare för andra icke-socialistiska synsätt såsom liberaler, nyliberaler och objektivister, gudstroende och ateister. Detta är ett uttryck för fusionism, en princip som utarbetades av William F. Buckley, Jr. och Frank Meyer i den konservativa amerikanska tidskriften National Review på 1950-talet. Denna princip har vi som arbetar med tidskriften Contra anammat.

I min artikel i Svensk Tidskrift 1975 talade jag mig varm för den så kallade Europa-tanken, idealet om ett enat Europa. Det gör jag inte längre, och det är väl den största förändringen som min personliga konservatism genomgått under årens lopp. Den största orsaken till mitt euroidealistiska synsätt var den instängdhet som länge rådde i ett Sverige, som sedan början på 1930-talet helt dominerades av socialdemokratin med dess hegemonistiska anspråk på det politiska livet. Med Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, resonerade jag, skulle samhällsklimatet i ett huj fräschas upp av nya vindar. Det var således med stor entusiasm jag röstade ja till Sveriges inträde i EU-gemenskapen 1994.

Några märkbart friskare vindar blev det dock inte, i varje fall hade jag svårt att känna några. Ganska snart stod det klart att EU var en byråkratisk koloss som mest var intresserad av att detaljreglera livet för varje medborgare i medlemsländerna och som, sedan sin begynnelse, utvecklats mer och mer i riktning mot ett överstatligt Europa. Bryssel lägger sig i dag i allting från att kräva ett utplånande av den svenska sommarhagen  till att vilja förbjuda snus – om kristdemokratiska europaparlamentskandidaten Ella Bohlin får som hon vill kommer vi i framtiden inte att få snusa ens i Sverige!

Jag skulle helhjärtat stödja den Europeiska Unionen om den vore mindre överstatlig och mer utformad som en federation av suveräna stater som naturligtvis inte skulle behöva rätta sig efter någon europeisk konstitution. Konstitutionstanken, uttryckt i Lissabonfördraget, är inte ett organiskt framvuxet instrument till förmån för ett mer praktiskt fungerande Europa, utan ett tankefoster framsprunget ur verklighetsfrämmande teoretiserande och missriktad idealism. Så länge så är fallet bör Sverige skyndsammast möjligt lämna EU. Samarbete och gemenskap – visst. Överstatlighet och detaljstyrning – icke. I stället bör vi tills vidare hålla fast vid nationalstaten, en ur den praktiska ändamålsenligheten framvuxen entitet som fungerat utmärkt i närmare tusen år.

Hur bör då vår svenska nationalstat se ut?

Den bör för det första till statsskicket vara en konstitutionell monarki, och då inte bara för att det är trevligt med kung och drottning och prinsar och prinsessor utan också för att monarkin visat sig vara den förnämsta PR vårt land kan få. Monarkin skapar också trygghet och stabilitet eftersom den är helt undantagen den vardagspolitiska animositeten. Och varför ändra på något som fungerat i tusen år?

För det andra bör vår nationalstat även framgent bottna i den judeo-kristna etik vilken en gång fördes hit av missionärer, handelsresande och vikingar och fungerat som det moraliska kitt utan vilket ingen nation kan fungera. Vi som menar oss vara konservativa måste göra allt som står i vår makt i syfte att stärka denna moraliska värdegrund. Detta innebär att vi fastslår att fungerande familjer är samhällets viktigaste byggsten och att äktenskapet endast kan vara en förening mellan en man och en kvinna.

För det tredje måste den svenska nationalstaten ha ett fungerande rättsväsen med en polismakt, som i verkligheten och inte bara i teorin förmår upprätthålla lag och ordning. Lagar och bestämmelser får heller inte ohjälpligt fjärma sig från gemene mans rättskänsla, vilket i enlighet med exempelvis Lex Lindome – det vill säga att två brottslingar skyller på varandra och sålunda båda undgår straff – varit alltför vanligt i modern tid.

För det fjärde måste människors rätt att fritt uttrycka både sitt skapande och sina åsikter säkras, så att den som vill starta ett eget företag inte skall hämmas av ett otal onödiga påbud och regleringar. Stat, kommun och landsting skall inte lägga sig i familjers och individers privatliv mer än absolut nödvändigt. Den politiska korrekthet, som så ofta lägger sin förlamande hand över åsiktsbildningen, måste vidare motarbetas till det yttersta.

För det femte måste det massiva inflöde av människor från de mest skilda kulturer, och som redan givit upphov till ett samhälle som allt färre känner igen sig i, dämmas upp. Det är tack vare denna massinvandring och denna mångkulturalism vi i dessa yttersta av dagar har fått vänja oss vid uttryck av typ gängvåldtäkter, hedersvåld och organiserad brottslighet av maffiakaraktär. Varje samhälle behöver ett visst mått av invandring för att fungera. Massvarianten kan vi avvara, icke minst med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet från islamistiska krafter.

91:an Karlsson och korpral Revär – två förnämliga representanter för det traditionella svenska försvaret…

För det sjätte behöver vi som nationalstat med stor yta samt långa land- och kustgränser ett starkt militärt försvar som kan försvara folk och territorium mot främmande angrepp. Vår försvarsmakt måste tillföras åtskilligt mer resurser för att denna målsättning skall kunna uppfyllas. I samma syfte är det också nödvändigt att Sverige samarbetar med andra demokratiska krafter i såväl närområde som, i förekommande fall, periferi. Personligen förordar jag svenskt NATO-medlemskap och, som en följd härav, en utveckling av det transatlantiska sambandet.

Sverige i all ära, en svensk konservatism varken kan eller får – i en tid när envar med ett par knapptryck på datorns tangentbord kan etablera kontakt med nära nog vem som helst var som helst – begränsas till enbart svenska eller ens europeiska förhållanden. Som jag ser det måste vi inse att Förenta staterna allt framgent är världens ledande demokrati och därför ytterst en garant även för vår egen frihet, detta oavsett vilken amerikansk administration som råkar ha makten. Vi är en del av den fria världen varför det ligger i vårt eget intresse att så långt möjligt samarbeta med USA och inte medverka till att någon motsatsställning etableras mellan Europa och Förenta staterna.

Det finns naturligtvis ett otal andra områden och frågeställningar som man kan ta upp när det gäller att fixera de prioriteringar man som svensk konservativ bör göra. Ovanstående räcker dock mer än väl till för att klargöra min egen position.

I nästa inlägg om varför jag är konservativ tänkte jag prata litet om Edmund Burke.