Jimmie har ordet!

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!

Därför är jag konservativ (IV)

Varför konservativ?

Så lyder rubriken till Gunnar Ungers bidrag i antologin ”Kämpande konservatism” (Natur och Kultur debatt, 1971) vilken utkom i en tid då konservatismen syntes sällsynt malplacerad. Den vänstervridning som förhärjat samhället sedan mitten på 1960-talet tycktes bara tillta i styrka med de växande protesterna mot USAs krigföring i Indokina som murbräcka. Konservatismen var i breda kretsar en icke-ideologi, en egendomlighet som inte kunde tas på allvar.

Jag har redan i tidigare blogginlägg redogjort för hur jag blev antikommunist och konservativ under denna tid och även nämnt att min ledstjärna härvidlag var Gunnar Unger, som under pseudonymen Sagittarius under en följd av år med finess och frenesi i Svenska Dagbladet gisslade det vänstervridna Sverige. Unger inleder sin essä i boken ”Kämpande konservatism” på följande sätt:

”Varför konservativ? Naturligtvis finns det inget allmängiltigt svar på den frågan. Det är en fråga för vars besvarande anlag, miljöpåverkan, temperament, läggning, smak spelar en väl så stor roll som rationella politiska överväganden. Jag skall också inskränka mig till att söka svara för mig själv.”

Unger framhåller sedan att han från barnsben utsattes för starka konservativa inflytelser, uppvuxen i ett sjöofficershem på Östermalm i Stockholm som han var. Han blev tidigt en ”lågande rojalist” och skriver om denna beståndsdel i sin konservativa utsyn på följande sätt:

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns flera ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t.o.m. intelligenta människor, som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig – liksom, det är jag övertygad om, den överväldigande majoriteten av Sveriges folk – i första hand är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för fel på det. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, dvs. de som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de stora emotionella värden, som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.”

Det finns förvisso gott om förnuftsargument som talar för monarkin, men håll med om att Gunnar Ungers försvar för statsskicket i fråga är obetalbart!

Den politiska konservatismen skiljer sig enligt min uppfattning från de övriga klassiska, västerländska ideolgierna socialism och liberalism på så sätt att den inte gör anspråk på att lösa alla mänskliga problem. Den gör sig därför inte skyldig till det kapitala misstaget att tro att allt går att lösa genom ideologisk ortodoxi och korrekta politiska åtgärder. Jag ber att i sammanhanget få återge delar av min egen artikel med rubriceringen ”Konservatismens uppgift” i Svensk Tidskrift 8/1975:

”Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enbart konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande attityd och sinnesinställning: en hållning av eftertanke och besinning inför den snabbt accelererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in utvecklingen i ordnade och vettiga banor: ‘att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras’, för att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger.”

Jag övergick härefter i artikeln till att beröra konservatismens andliga innehåll, som för mig är helt avgörande.

”Är det inte just denna dimension, som skiljer konservatismen från vissa andra politiska ideologier? Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. I stället framhäves att människan har ett djupare, ursprungligt värde. Detta innebär, att individen har ett högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella behov. I detta andliga värde ligger ett ansvar, utan vilket friheten är värd intet. Således inser den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo.”

Vari ligger då människans djupare och ursprungliga värde? Jag svarar i artikeln i Svensk Tidskrift så här:

”Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ligga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär.”

Så långt den 23-årige Tommy Hansson. Den 57-årige Tommy Hansson står fast vid de värderingar som uttrycks i ovanstående citat, även om jag vill nyansera sistnämnda mening något så att den kommer att lyda: ”Denna sanning bör ligga till grund…” Jag anser fortfarande att den optimala formen av konservatism måste ta sitt avstamp i synen på människan som en varelse med anknytning till det gudomliga, men jag accepterar numera konservativa med något annan orientering.

Inte bara det – enligt min uppfattning bör vi som benämner oss konservativa även vara öppna för samverkan med företrädare för andra icke-socialistiska synsätt såsom liberaler, nyliberaler och objektivister, gudstroende och ateister. Detta är ett uttryck för fusionism, en princip som utarbetades av William F. Buckley, Jr. och Frank Meyer i den konservativa amerikanska tidskriften National Review på 1950-talet. Denna princip har vi som arbetar med tidskriften Contra anammat.

I min artikel i Svensk Tidskrift 1975 talade jag mig varm för den så kallade Europa-tanken, idealet om ett enat Europa. Det gör jag inte längre, och det är väl den största förändringen som min personliga konservatism genomgått under årens lopp. Den största orsaken till mitt euroidealistiska synsätt var den instängdhet som länge rådde i ett Sverige, som sedan början på 1930-talet helt dominerades av socialdemokratin med dess hegemonistiska anspråk på det politiska livet. Med Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, resonerade jag, skulle samhällsklimatet i ett huj fräschas upp av nya vindar. Det var således med stor entusiasm jag röstade ja till Sveriges inträde i EU-gemenskapen 1994.

Några märkbart friskare vindar blev det dock inte, i varje fall hade jag svårt att känna några. Ganska snart stod det klart att EU var en byråkratisk koloss som mest var intresserad av att detaljreglera livet för varje medborgare i medlemsländerna och som, sedan sin begynnelse, utvecklats mer och mer i riktning mot ett överstatligt Europa. Bryssel lägger sig i dag i allting från att kräva ett utplånande av den svenska sommarhagen  till att vilja förbjuda snus – om kristdemokratiska europaparlamentskandidaten Ella Bohlin får som hon vill kommer vi i framtiden inte att få snusa ens i Sverige!

Jag skulle helhjärtat stödja den Europeiska Unionen om den vore mindre överstatlig och mer utformad som en federation av suveräna stater som naturligtvis inte skulle behöva rätta sig efter någon europeisk konstitution. Konstitutionstanken, uttryckt i Lissabonfördraget, är inte ett organiskt framvuxet instrument till förmån för ett mer praktiskt fungerande Europa, utan ett tankefoster framsprunget ur verklighetsfrämmande teoretiserande och missriktad idealism. Så länge så är fallet bör Sverige skyndsammast möjligt lämna EU. Samarbete och gemenskap – visst. Överstatlighet och detaljstyrning – icke. I stället bör vi tills vidare hålla fast vid nationalstaten, en ur den praktiska ändamålsenligheten framvuxen entitet som fungerat utmärkt i närmare tusen år.

Hur bör då vår svenska nationalstat se ut?

Den bör för det första till statsskicket vara en konstitutionell monarki, och då inte bara för att det är trevligt med kung och drottning och prinsar och prinsessor utan också för att monarkin visat sig vara den förnämsta PR vårt land kan få. Monarkin skapar också trygghet och stabilitet eftersom den är helt undantagen den vardagspolitiska animositeten. Och varför ändra på något som fungerat i tusen år?

För det andra bör vår nationalstat även framgent bottna i den judeo-kristna etik vilken en gång fördes hit av missionärer, handelsresande och vikingar och fungerat som det moraliska kitt utan vilket ingen nation kan fungera. Vi som menar oss vara konservativa måste göra allt som står i vår makt i syfte att stärka denna moraliska värdegrund. Detta innebär att vi fastslår att fungerande familjer är samhällets viktigaste byggsten och att äktenskapet endast kan vara en förening mellan en man och en kvinna.

För det tredje måste den svenska nationalstaten ha ett fungerande rättsväsen med en polismakt, som i verkligheten och inte bara i teorin förmår upprätthålla lag och ordning. Lagar och bestämmelser får heller inte ohjälpligt fjärma sig från gemene mans rättskänsla, vilket i enlighet med exempelvis Lex Lindome – det vill säga att två brottslingar skyller på varandra och sålunda båda undgår straff – varit alltför vanligt i modern tid.

För det fjärde måste människors rätt att fritt uttrycka både sitt skapande och sina åsikter säkras, så att den som vill starta ett eget företag inte skall hämmas av ett otal onödiga påbud och regleringar. Stat, kommun och landsting skall inte lägga sig i familjers och individers privatliv mer än absolut nödvändigt. Den politiska korrekthet, som så ofta lägger sin förlamande hand över åsiktsbildningen, måste vidare motarbetas till det yttersta.

För det femte måste det massiva inflöde av människor från de mest skilda kulturer, och som redan givit upphov till ett samhälle som allt färre känner igen sig i, dämmas upp. Det är tack vare denna massinvandring och denna mångkulturalism vi i dessa yttersta av dagar har fått vänja oss vid uttryck av typ gängvåldtäkter, hedersvåld och organiserad brottslighet av maffiakaraktär. Varje samhälle behöver ett visst mått av invandring för att fungera. Massvarianten kan vi avvara, icke minst med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet från islamistiska krafter.

91:an Karlsson och korpral Revär – två förnämliga representanter för det traditionella svenska försvaret…

För det sjätte behöver vi som nationalstat med stor yta samt långa land- och kustgränser ett starkt militärt försvar som kan försvara folk och territorium mot främmande angrepp. Vår försvarsmakt måste tillföras åtskilligt mer resurser för att denna målsättning skall kunna uppfyllas. I samma syfte är det också nödvändigt att Sverige samarbetar med andra demokratiska krafter i såväl närområde som, i förekommande fall, periferi. Personligen förordar jag svenskt NATO-medlemskap och, som en följd härav, en utveckling av det transatlantiska sambandet.

Sverige i all ära, en svensk konservatism varken kan eller får – i en tid när envar med ett par knapptryck på datorns tangentbord kan etablera kontakt med nära nog vem som helst var som helst – begränsas till enbart svenska eller ens europeiska förhållanden. Som jag ser det måste vi inse att Förenta staterna allt framgent är världens ledande demokrati och därför ytterst en garant även för vår egen frihet, detta oavsett vilken amerikansk administration som råkar ha makten. Vi är en del av den fria världen varför det ligger i vårt eget intresse att så långt möjligt samarbeta med USA och inte medverka till att någon motsatsställning etableras mellan Europa och Förenta staterna.

Det finns naturligtvis ett otal andra områden och frågeställningar som man kan ta upp när det gäller att fixera de prioriteringar man som svensk konservativ bör göra. Ovanstående räcker dock mer än väl till för att klargöra min egen position.

I nästa inlägg om varför jag är konservativ tänkte jag prata litet om Edmund Burke.