Man blir ju förbannad…

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

En hyllning till min favoritkommunist

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.