Archive for the ‘Malmö’ category

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

15 juni, 2010

 

Landsdagarna-25-27-november-2011-141r11.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Magda Eggens – en överlevare

13 april, 2010

När Andra världskriget bröt ut 1939 var Magdolna Frid, född 1924 i ungerska Kisvárda, i 15-årsåldern. Några år senare föstes hon och hennes familj – pappa Sandor, mamma Flora och de yngre systrarna Eva och Judith – in i en boskapsvagn på den närbelägna järnvägsstationen för vidare transport till det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz i Polen. Bara Magdolna och Eva överlevde den nazityska förintelseindustrin.

 Magdolna Frid som ung flicka.

I början av innevarande år hade jag förmånen att få höra Magda Eggens – som blev hennes svenska namn – berätta om sina erfarenheter av Förintelsen inför ett fullsatt auditorium i  Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm. Hon berättade enkelt, samlat och utan överdrifter om det ofattbart hemska som hände för bara en mansålder sedan.

– Min fina barndom i Ungern hjälpte mig överleva Auschwitz med flera läger, sade Magda som i dag alltså är 85 år gammal men ger ett märkbart yngre intryck. Hon berättade vidare att den ena efter den andra av nationalsocialisternas beryktade judelagar infördes i Ungern sedan landet i mars 1944 ockuperats av de tyska stridskrafterna. Självklart drabbades Magdas judiska familj hårt:

– Mina morföräldrars gård konfiskerades, min far miste sitt arbete med mera. Vi undrade självklart hur vi skulle klara oss när alla mänskliga rättigheter sakta togs ifrån oss.

Den 16 april 1944 tvingades medlemmarna av familjen Frid flytta till ett ghetto och bära gula Davids-stjärnor. I maj samma år kom den fruktansvärda dagen då familjen tillsammans med många andra tvingades bege sig till järnvägsstationen för att transporteras till Auschwitz i boskapsvagnar.

– I Auschwitz träffade jag doktor Mengele, som sade åt oss att jag och mina systrar snart skulle få träffa mamma, som var höggravid. Han ljög. Mamma och min syster Judith dog i Auschwitz, pappa i ett annat koncentrationsläger.

Läkaren Josef Mengele (1911- 79), även kallad ”Dödsängeln”, var den mest beryktade av de många läkare som tjänstgjorde i de nationalsocialistiska koncentrationslägren. Efter avlagd läkarexamen – Mengele var mycket intresserad av så kallad rashygien – tog han värvning i det ökända SS (Schutzstaffeln) och sändes till östfronten. Efter att ha fått utmärkelsen järnkorset i samband med en krigsskada kom han att tjänstgöra som fängelseläkare i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau, där han företog extremt grymma experiment på lägerfångar; Mengele intresserade sig särskilt för tvillingar och dvärgar.

 Mengele i sin krafts dagar.

Efter den tyska kapitulationen 1945 hamnade Mengele i amerikanskt fångläger men kunde inte identifieras som SS-läkare av amerikanerna. Han återvände till sin bayerska födelsestad Günzburg men flydde 1949 till Argentina, där han stannade till 1960. Sedan Adolf Eichmann bortförts av ett israeliskt kommando detta år fann Mengele för gott att ta sin tillflykt till Paraguay och därefter till Brasilien, där han under merparten av 1970-talet levde utanför Sao Paolo. Han drunknade 1979 vid en badstrand sedan han drabbats av hjärtinfarkt. Mengele förblev en fanatisk nationalsocialist in i det sista.

Alltnog. Magdolna Frid vistades i Auschwitz till september, då hon tillsammans med omkring 300 andra flickor fördes till ett arbetsläger Weisswasser i preussiska Schlesien (kom efter kriget att tillhöra Sachsen i Östtyskland). Här insjuknade hennes yngre syster Eva i tyfus. Efter att ha tvingats till slavarbete på flera andra platser hamnade Magdolna, som nu var 21 år gammal, slutligen i ett läger i Neuengamme utanför Hamburg.

– Neuengamme var ett himmelrike jämfört med Auschwitz. Hit kom Folke Bernadotte med sina vita bussar för att hämta främst danska och norska fångar, men Bernadotte förhandlade med Himmler om att också andra skulle föras till Sverige. Jag minns hur varmt välkomnade vi blev när vi kom med de omtalade vita bussarna – redan i Danmark slängde folk in bröd, ägg och annan mat i bussarna. Vilket förstås var alltför kraftig mat för oss!

Bernadottes vita Röda kors-bussar blev räddningen för Magda Eggens.

Första anhalten i Sverige blev tennisstadion i Malmö. Magdolna vägde då 28 och hennes syster Eva 25 kilogram. Den 30 september 1945 blev hon friskförklarad. Hon uppger att hon och hennes medtagna olyckssystrar blev väl omhändertagna rent fysiskt, men någon psykiatrisk behandling stod inte på programmet och inte heller någon undervisning i svenska språket.

– Det första vi fick i Sverige var en omgång kläder och tio kronor. Sedan blev det arbete i Gislaveds gummifabrik, ett tungt arbete. Tillvaron var svår på alla sätt, men jag fick en underbar väninna som hette Ing-Britt. Jag och Eva tillbringade vår första julafton i Sverige hos henne och hennes föräldrar.

Magda Eggens fortsätter sin berättelse:

– Efter ett tag kom ett brev från svenska staten med besked om att vi fick åka tillbaka hem till Ungern, om vi ville. Jag hade bland annat en moster kvar i livet i Budapest. Det ville jag dock inte, i stället gifte jag mig med Helge Eggens som jag var gift med i 53 år innan han gick bort. Vi fick två barn tillsammans, en pojke och en flicka.

Med tiden utbildade sig Magda Eggens till fritidsledare och kom att arbeta mycket med ungdomar med problem.

– Och jag fortsätter att arbeta med ungdomar – jag reser land och rike runt och berättar om mina upplevelser i bland annat skolor. Mitt budskap är: ge aldrig upp! Det var när jag hörde att det fanns folk som förnekade Förintelsen som jag tänkte att nu måste jag tala ut. Förintelsen är en helt unik händelse – den syftade inte bara till förnedring utan till total utplåning av ett helt folk.

Enligt Magda Eggens har förintelseöverlevare tre val: 1. stänga in smärtan inom sig och bli bittra människor; 2. anklaga sig själva och världen; 3. informera om vad som hände och ”tända ett ljus.” Magda valde det senare alternativet.

 Magda Eggens med ett par av sina åtta böcker.

Det var först i mogen ålder Magda inledde sitt informationsprojekt. 1992 utkom hennes första bok – Vad mina ögon har sett – med Rose Lagercrantz som medförfattare. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker – bland andra Ingen väg tillbaka (1994) och Om stenarna kunde tala (1998). Tre av böckerna har illustrerats av Tord Nygren. Senast kom Ensammast i världen (2003). Samtliga böcker, som utgivits på Rabén & Sjögrens förlag, vänder sig i första hand till barn och ungdomar.

Klicka nedan för en fullständig bibliografi:

http://www.magdaeggens.se/faktablad.pdf

Magda Eggens belönades 1999 med medaljen Illis Quorum (åttonde storleken) för sina outtröttliga folkbildningsinsatser i humanitetens tjänst. Hon har även belönats av exempelvis Stockholms läns landsting och studieförbundet Vuxenskolan.

Den ”Israel-vänliga” Expressen

24 mars, 2010

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

9 mars, 2010

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

2 mars, 2010

Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), tycks inte inse vad han har gjort för fel. 

Ilmar Reepalu (i mitten) tågar med sossar, Hamas-aktivister, AFA-slödder och annat löst folk i Malmö. Nu skyller han allt på vad han kallar ”Israel-lobbyn.”

In i det längsta har han förnekat att det skulle finnas någon hotbild mot Malmös judar och ryckt på axlarna när han fått reda på att många föredragit att flytta – till Israel, till andra länder, till andra platser i Sverige – framför att bo kvar i ”Sveriges Gaza”, där kommunens många Hamas-sympatiserande muslimer gjort tillvaron mer än lovligt osäker för dem.

Till och med har han haft mage att kritisera Malmö-judarna för att de ställer upp och demonstrerar sin vänskap för det judiska hemlandet Israel – detta anses, bevars, vara uttryck för olämplig ”sionism” och verka provocerande på de muslimska kommuninvånarna.

På sistone förefaller han ändå ha insett att något gått snett, vilket lett till att han tagit kontakt med Malmös judiska kommunitet och även besökt stadens synagoga. Men att han själv skulle ha gjort sig skyldig till något fel – nejdå! I stället har han påstått att det är ”vad man kan kalla Israel-lobbyn” som ligger bakom de massiva – och synnerligen välförtjänta – fördömanden han utsatts för.

Se videon till det danska TV-inslag som länken nedan går till och som också ger en bakgrund till Reepalu-katastrofen:

http://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU

Ilmar Reepalu har ända sedan han deltog i AFA-demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Israel för snart ett år sedan kläckt ur sig den ena grodan efter den andra. Som en kommentator till nämnda video skrev: ”Så fort Reepalu öppnar käften går det åt helvete!” Det är drastiska ord men, så vitt jag kan bedöma, rena sanningen.

Jag skulle vilja uppmana Ilmar Reepalu att inte bara väga sina ord utan också börja studera historien. Icke minst då det judiska folkets historia som är full av lidande och förföljelse i alla upptänkliga variationer. Detta inte bara i samband med den sorgfälligt dokumenterade Förintelsen som orkestrerades av Nazityskland, utan tusentals år innan detta hemska skedde och som också Bibeln dokumenterar, till exempel då judarna hölls som slavfolk av de egyptiska faraonerna.

Till och med Reepalus partiordförande Mona Sahlin verkar ha förstått att hennes ståthållare i Malmö är en vandrande katastrof och har tvingats göra en brandkårsutryckning ner till Sveriges Gaza. Sahlin, som gärna själv tillsammans med partikamrater såsom Carin Jämtin frotterar sig med militanta araber som bränner Israels flagga, ropar ”Död åt judarna” på arabiska och andra trevligheter. Just ett snyggt föredöme för Reepalu!

 En beslöjad Sahlin med muslimsk beundrare – Allah skall med!

Man kan bara rysa när man betänker vilken typ av Mellanöstern-politik en eventuell röd-grön regering skulle driva efter valet den 19 september. Särskilt som gamle kommunisten Lars Ohly för ett par dagar sedan dök upp i pressen avfotograferad med en sjal som avbildade ett Storpalestina utan en tillstymmmelse till Israel.

Jag har sett att Ilmar Reepalu nu gråter ut i pressen och påstår sig ha blivit mordhotad hundratals gånger. En upplevelse som säkert inte är det minsta angenäm, och som jag inte unnar ens en aningslös sossepajas som Reepalu. Den kanske dock hjälper honom att förstå det hot som Malmös judar har levt under i flera års tid.

Något om valaffischer

20 februari, 2010

http://www.youtube.com/watch?v=tA4t1k2pHAU&feature=player_embedded

Det dröjer nu inte länge innan den egentliga valrörelsen är igång med full kraft. Det är ett knappt halvår fram till Almedals-veckan, och därefter kommer våra utemiljöer att ”prydas” av valaffischer så det står härliga till.

Efter förra valets nederlag för vänsterpartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som inför årets val dessutom är involverade i en formell vänstersamverkan, tycker jag det kan vara dags att hjälpa dem på traven litet. Valaffischerna i 2006 års val var till exempel inte särskilt bra.

Därför vidarebefordrar jag gärna de affischförslag som länken ovan går till med tack till Flashback samt Mona i Malmö som gjort mig uppmärksam på dem.

Inte mycket går dock upp mot Sverigedemokraternas affischer. Se nedan ett gäng glada SDare inklusive Mikael Jansson i Göteborg med den klassiska affischen med  Lidingö-profilen Elena Yurkovskaya!

Helt utan konkurrens bland historiens svenska valaffischer är dock i mitt tycke den som framställdes av Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och som verksamt bidrog till att Allmänna valmansförbundet, med den socialkonservative Arvid Lindman i spetsen, vann valet 1928. Varför detta gått till historien som ”kosackvalet” framgår av affischmotivet:

Lindmans högerregering ägde dock inte bestånd särskilt länge, och inom något år hade den socialliberale fifflaren och helnykteristen C. G. Ekman tagit över regeringsrodret. Sedan denne sopats bort med Krüger-skandalen var fältet fritt för Socialdemokraterna.

Men det är en annan historia.