Wilders visar vägen!

Så här dagen före Sveriges val till Europaparlamentet finns det all anledning att uppmärksamma valutgången i Nederländerna, där den kontroversielle Geert Wilders Frihetspartiet (PVV) blev näst största parti med cirka 15 procent av rösterna. Bara premiärminister Jan Peter Balkenendes Kristdemokratiskt upprop (CDA) blev större med omkring 20 procent.

Låt Geert Wilders visa vägen!

Det är  ingen överdrift att hävda att Geert Wilders är en av Europas mest kända politiker, detta till följd av hans kompromisslösa kritik av islam. Wilders har haft en plats i det nederländska parlamentet sedan 1998 och representerade först Folkpartiet för frihet och demokrati. 2004 presenterade han, tillsammans med partikollegan Gert-Jan Oplaat, en tiopunktsplan för en mer konservativ politik inom partiet omfattande bland annat strängare straff, utvisning av radikala imamer, nej till turkiskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Gensvaret blev emellertid svagt, varför Wilders lämnade partiet för att 2006 bilda Frihetspartiet. Sedan den danska tidningen Jyllandsposten publicerat sina världsbekanta Muhammed-karikatyrer lade Wilders, som en solidaritetshandling, ut teckningarna på sin sajt vilket ledde till att han inom två dagar mottog fler än 40 mordhot. Geert Wilders lever sedan dess under ständigt statligt beskydd, eftersom man vet vad som kan hända: såväl den kontroversielle politikern Pim Fortuyn som filmaren Theo van Gogh har mördats av fanatiska promuslimer/muslimer.

I parlamentsvalet i september 2006 fick PVV 5,9 procent av rösterna och blev därmed Nederländernas tredje största oppositionsparti. Och enligt opinionsmätningar företagna i mars 2009 skulle Wilders parti bli Nederländernas största om det var val i dag. Det är tveklöst Wilders radikala kritik av islam som skapat denna popularitet. 2007 förde Wilders och hans parti fram förslaget att Koranen borde förbjudas i Nederländerna jämte Adolf Hitlers ”Mein Kampf”. Geert Wilders menar att Koranen är en fascistisk skrift som uppmanar till hat och våld och att den därför inte hör hemma inom den nederländska rättsordningen. Wilders lägger fram sin syn på islam och Koranen i sin kortfilm ”Fitna” (fitna är arabiska och kan betyda ”prövning”, ”frestelse” eller ”det onda”).

2008 bjöds Geert Wilders in till det brittiska Överhuset för att visa ”Fitna”, men sedan Lord Ahmed hotat med muslimska massdemonstrationer drogs inbjudan tillbaka. Wilders inbjöds visserligen en gång till, men då utfärdade det brittiska inrikesministeriet inreseförbud för Wilders som greps på Heathrows internationella flygplats i januari 2009 och deporterades tillbaka Nederländerna. Så fungerar den brittiska demokratin och friheten i dag!

Jag håller inte med Geert Wilders om att Koranen bör förbjudas, vare sig i Nederländerna eller någon annanstans. Inte heller anser jag att Hitlers ”Mein Kampf”, eller för den delen Lenins eller Maos skrifter, bör bannlysas. För mig är det en självklarhet att människor fritt måste få tillgång till alla slags skrifter för att själva kunna bilda sig en uppfattning därom. Inte heller anser jag att vare sig Koreanen eller islam står för renodlad ondska – det finns visserligen passager i Koranen som uppmanar till våld och terror mot ”otrogna”, men där finns också verser som talar om tolerans och barmhärtighet.

För att rätt förstå Geert Wilders och PVVs engagemang måste vi dock sätta oss in i den ohållbara situation som råder i Nederländerna, där antalet muslimer uppgår till en miljon av en befolkning på 16 miljoner. I Nederländerna, som troligen är Europas mest liberala och multikulturella land, har invandringspolitiken helt gått överstyr vilket medfört att landets muslimska kommunitet blivit en regelrätt stat i staten. Hatbudskap mot västerlandet predikas dagligen av otaliga radikala imamer och stödet för extremiströrelser av typ al-Qaida, Hizbollah och Hamas överflödar.

En scen från ”Sveriges Gaza”, som Malmö ibland kallas. Fanatiska muslimer försöker stoppa en pro-israelisk demonstration.

Nederländerna är inte ensamma om denna situation. Läget är praktiskt taget likadant i Tyskland, Storbritannien och Frankrike där myndigheterna anser sig tvingade till betydande eftergifter för att inte riskera stöta sig med muslimerna. Situationen är på väg att bli densamma både i Danmark och Sveriges tredje största stad, Malmö (den senare går numera under den föga smickrande beteckningen ”Sveriges Gaza”). Konstnären Lars Wilks, som framställt profeten Muhammed som rondellhund och därmed gjort bruk av vår grundlagsfästa yttrandefrihet, har ett pris på sitt huvud.

Det är förvisso sant att långt ifrån alla muslimer företräder en radikal typ av islam, men problemet är att det är extremisterna som bestämmer agendan och med långtgående hot tvingar sina fredliga trossyskon till underkastelse.

EU-valframgången för Geert Wilders Frihetsparti visar att åtminstone holländarna insett att västerlandets  värden om frihet, demokrati och tolerans hotas till sina grundvalar genom den muslimska massinvandringen. Det enda parti i Sverige som tar det islamistiska hotet på allvar är Sverigedemokraterna (SD).

Tveka därför inte om vilket parti Du skall rösta på i morgon söndagen den 7 juni. Låt Wilders visa vägen!

Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.

Mångkultur och gängvåldtäkter

Mångkultur är ett dubbelbottnat begrepp och kan således tolkas på olika sätt. Ursprungligen är det ett positivt laddat kodord som genom åren, i åtminstone ett par decennier, har använts av företrädesvis kultureliten i syfte att påpeka fördelarna med främmande kulturer; det vill säga främmande visavi aktuellt land. I begreppet mångkultur ligger också undermeningen, att i det samhälle det tillämpas skall ingen kultur anses överordnat normgivande.

Förr i tiden var Södertälje mest känt som den svenska ishockeyns Mekka. Det var då det…

Jag är både född och bosatt i en kommun där mångkulturen satts på piedestal. Ni som läst mitt inlägg ”Skurkarna förstör min stad” (24 mars) vet att den kommunen/staden är Södertälje. Under den tid jag var kommunalpolitiker 1991-98 representerade jag partier – först Ny demokrati och sedan Täljepartiet – som var ensamma i att kritisera det mångkulturella konceptet. Alla övriga partier deltog, med olika grader av entusiasm, i hyllandet av mångkulturen som det projekt vilket skulle lösa alla problem som hängde samman med invandrares och flyktingars integration i staden. Dessutom var det ju så berikande med kryddstark mat och duktiga fotbollslag!

När jag nu blickar tillbaka på den tiden, samtidigt som jag noterar vad som blivit av den integration och samhällsharmoni som skulle bli den mångkulturella satsningens resultat, inser jag att det inte bara blivit pannkaka av alltihop – mångkulturen har yttermera lett till att Södertälje blivit en hårdare och våldsammare stad. Jag vill hävda att detta till en del beror på att de styrande vägrat inse, att i Sverige är det svensk kultur och framförallt svenska lagar som måste vara normgivande.

Icke minst är det mångkulturen som har givit oss ett nytt ord att lägga till den svenska ordlistan: gruppvåldtäkter eller gängvåldtäkter. Det är ett känt, men av media och kulturelit högst motvilligt erkänt, faktum, att den allt övervägande delen av denna kriminella verksamhet utförs av unga män med invandrarbakgrund, de må sedan vara svenska medborgare eller ej. Tveklöst ligger manschauvinistiska ideal med rötter i Mellanöstern bakom.

Det senaste, men säkerligen inte sista, exemplet härvidlag är den rättegång som när detta skrivs pågår i Södertälje tingsrätt mot medlemmar i en så kallad våldtäktsliga. Medlemmarna i ligan har under några år, bland annat med hjälp av förtrogna restauranganställda, systematiskt letat upp lämpliga offer, vilka förts till lägenheter där de sedan våldtagits och förnedrats upprepade gånger. Av de sex individer som gripits/åtalats för denna form av rå kriminalitet är enligt uppgift tre irakiska medborgare med så kallad kaldeisk bakgrund, två svenska medborgare med irakisk etnicitet samt en person av oklar härkomst.

En av de åtalade, Savio Najeb Shabo, var medlem i Syriska föreningens fotbollslag (som spelar i division 7) men hade inte varit aktiv under ett halvår innan han greps. Föreningens ordförande, Ghyt Makdessi-Elias, har tagit avstånd från verksamheten och uteslutit Shabo från spelartruppen. Syriska föreningen är som sådan knappast inblandad i brottsligheten, men det förefaller klart att den fungerat som träffpunkt för gängmedlemmarna.

I dagens nätupplaga av Länstidningen kan man bland annat läsa att en av de tilltalade anklagas för våldtäkt på en flicka som vid tillfället var 12 år gammal. Hon hade rymt hemifrån, kommit i kontakt med medlemmarna i ligan samt därefter förts till en vind i Ronna där hon alltså våldtogs upprepade gånger. Det är förvisso en otacksam uppgift för en advokat att försvara ogärningsmän av detta slag. Advokat Reidar Stache citeras på följande sätt i Länstidningen (16/4): ”Hon ser ju betydligt äldre ut än tolv år.”

Trots den som sagt otacksamma uppgiften, tycker man kanske att advokat Stache kunde ha kommit på något bättre än detta; den underliggande meningen är ju (åtminstone kan det tolkas så), att det är rätt OK att våldta en flicka som är äldre än tolv år.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga alla personer i Södertälje som har invandrarbakgrund med assyriska/syrianska/kaldeiska/syriska förtecken. Mycket långt därifrån. Jag har sagt det förr och jag säger det nu: många, troligen det stora flertalet ur denna grupp, är skötsamma, laglydiga och ofta hårt arbetande människor som icke minst satt ordentlig fart på närings- och kulturlivet i Södertälje. Det relativa fåtal som utmärker sig genom brottslig verksamhet tycks emellertid göra det ordentligt.

Förutom våldtäktsligan kan här nämnas ett annat aktuellt exempel på kriminell verksamhet med assyriska/syrianska ungdomar inblandade. Det gäller den muslimska familjen Moor i Hovsjö, som i tre års tid varit utsatt för hänsynslösa trakasserier av ungdomgäng vilket lett till att familjen numera lever i ständig skräck. Senast under påskhelgen kastades en cykel in genom ett fönster – familjen bor i markplanet – i samband med en vandaliseringsvåg som drog genom denna ökända kommundel.

Det här klientelet ungdomar brukar då och då också roa sig med att kasta sten mot bussar, vilket i bland lett till avsevärda störningar samt personskador på busslinjerna 751 och 753 som går mellan Brunnsäng/Fornhöjden och Hovsjö.

Det är inte bara assyrier/syrianer eller individer med annan invandrarbakgrund som begår brott i Södertälje. Dock är det min uppfattning att ansvariga kritiker varit alldeles för släpphänta och benägna att se genom fingrarna med den under alla omständigheter frekventa och väl belagda kriminaliteten bland ungdomar med invandrarrötter. På min tid som kommunalpolitiker var det tabubelagt att rikta någon som helst kritik mot någon form av invandrarverksamhet, eller att ifrågasätta mångkulturens påstådda välsignelser. Invandringen som sådan var naturligtvis också fredat område, och alla som vågade sig på att kritisera den förda svenska invandrings- och flyktingpolitiken stämplades som extremister och rasister.

Lago och Obama.

Det är först under senare tid som kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (numera världsbekant som Obamas kompis och ”the Mayor of Sodertalje”) börjat inse att massinvandring till en kommun och/eller en region inte enbart är av godo. Det är så dags nu! Man kan också med visst fog fråga sig vad det uttalat invandringskritiska partiet Nationaldemokraterna (ND), med två mandat i fullmäktige, gör åt saken. Den som läser partitidningen Nationell idag finner visserligen att kritik mot muslimer förekommer tämligen ofta, medan turerna kring våltäktsligan dock knappt alls berörts.

Kan det möjligen vara så att ND gör skillnad mellan invandrare och invandrare? Att kristna assyrier/syrianer är en intressant väljargrupp, medan muslimer inte är det?

Det aktuella gruppvåldtäktsfallet och Syriska föreningens roll i samband härmed torde under alla omständigheter göra det nödvändigt för kommunen att se över bidragsreglerna. Med eller utan Nationaldemokraterna.