Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Fyra skäggiga ryssar (II): Vladimir Solovjov

Mellan Vladimir Solovjov(1853-1900) och Fjodor Dostojevskij – se första avsnittet i artikelserien ”Fyra skäggiga ryssar” – existerade ett speciellt förhållande. De båda tänkarna hade träffats under tre dagar i klostret Optina Pustyn 1878, då Dostojevskij just förlorat sin minderårige son. Mötet med den yngre mannen stärkte Dostojevskij i dennes kristna tro. Solovjov  lät vid den uppburne författarens död publicera Tre tal till minne av Dostojevskij, där huvudtemat var hur Kyrkans ideal skulle kunna förverkligas och vad som krävdes för att en ”universell förbrödring” skall kunna uppstå.

Vladimir Solovjov: tänkare och känslomänniska.

Dessa tal var likaledes ett uttryck för Solovjovs egna tankar om framtiden. Han hävdar ”konstnärens roll som teurg” (teurg=religiös uttolkare). Solovjov ville arbeta för att förena det sanna, det goda och det sköna i en fungerande treenighet. Han vill att dessa begrepp skall bibringas gudomliga och eviga värden. Han skriver:

”Konstnärer och poeter måste ånyo bli präster och profeter, men nu i en annan, ännu viktigare och upphöjd bemärkelse: de skall inte behärskas av den religiösa idén utan själva behärska den och medvetet styra dess jordiska inkarnationer.”

Det är uppenbart att den djupt tänkande Solovjov betraktade den döde nationalskalden som just en sådan profetisk konstnär, ty när Dostojevskij hade avlidit sade Solovjov: ”Ryssland har inte bara förlorat en diktare utan sin andlige ledare.”

Vladimir Solovjov drömde om ett mänskligt idealsamhälle på jorden, men han gjorde tidigt klart att ett sådant samhälle icke kan formas på materialistisk grund och fördömde därför – precis som Fjodor Dostojevskij – den nihilistiska och anarkistiska terrorn, enkannerligen efter mordet på tsar Alexander II 1881.

De båda filosofernas ord klingade, som vi vet, förgäves: anarkisterna och nihilisterna lade med sin terrorism grunden för sovjetriket – som var en kollektiv Antikrist enligt senare tänkare – och tänkarna/teurgerna blev martyrer. Däremot kan man säga att de stora ryska religionsfilosoferna, liksom den Rysk-ortodoxa kyrkan, andligen överlevde den sovjetkommunistiska parentesen, låt vara att kyrkan nog så ofta kompromissade med makten.

Vladimir Solovjov var nog den mest fascinerande och motsägelsefulla personligheten av de ”skäggiga ryssar” jag valt att här behandla. Den stora biografin om honom har författats av K. Motjulskij: Vladimir Solovjov – Liv och lära, utgiven första gången i Paris 1936. Motjulskij framhåller i sitt förord:

”Vladimir Solovjov undervisade om helheten i människans natur: människan är en levande andlig varelse, en förkroppsligad ande och ett förandligat kött. Man kan förstå meningen med hennes öde endast om man utgår ur hennes väsens centrum, och på samma sätt är det med hennes livshistoria och värdet av det hon skapar.”

Den syntes mellan andligt och kroppsligt som Solovjov förespråkade kom dock aldrig att tillämpas, och mycket annat av det som denne tänkare utlät sig om tycktes motsägelsefullt och spretande åt alla håll. Jag tror ändå att man måste se Solovjovs grundläggande filosofi som ett storartat tankebygge och han själv som en Johannes döparen-gestalt för den väntade Messias. Någon stor författare var han aldrig.

Det har sagts om Vladimir Solovjov att han var en ”tillstängd människa”. Trots att han omgavs av vänner, beundrare och lärjungar ”levde han ett gränslöst ensamt liv”, som Motjulskij skriver. Denne gåtfulle siargestalt hade ända sedan barndomen haft syner och drömmar av visionär karaktär. Han  såg världens ”gudomliga grundval” ansikte mot ansikte, och han ställdes inför ett slags kvinnligt urväsen som han kallade ”Den eviga väninnan.”

Den eviga väninnan – här i form av en idealiserad framställning av Maria, Jesu moder.

Ursprungligen var denna vision erotiskt färgad men renodlades andligen mot slutet av filosofens liv. I Solovjovs väsen fanns hela tiden denna ”brottning” mellan det heliga och det sjäviska, det sinnliga och det sakralt upphöjda.

Motjulskij skriver:

”En ursprunglig intuition om alltets enhet ligger till grund för Solovjovs inspirerade lära om Sofia, Guds Vishet. Han var den förste som visade vägen till uppbyggnad av en ortodox kosmologi och antropologi och den ryska teologiska och filosofiska tanken började gå på den av honom upptrampade vägen.”

Höjdpunkten i Vladimir Solovjovs verk var den geniala lära som kommer till uttryck i hans verk Gudamänskligheten om människans gudomlighet och Guds mänsklighet, ”om världshistoriens mening såsom varande en gudamänsklig process.” Solovjov drar upp en konkret kyrklig strategi för en allmännelig kristlig, ekumenisk ansats för en förening av de kristna lärorna i öst och väst.

Han blir dock besviken och börjar tänka i eskatologiska termer (eskatologi=läran om de yttersta tingen): före Kristi andra tillkommelse kommer det att finnas ett Antikrists rike, och endast ett fåtal kristna förblir Kristus trogna. I slutet av sitt korta liv framställer Solovjov Berättelsen om Antikrist.

Motjulskij igen:

”Solovjov hade en stark känsla av denna världs orättfärdighet, en önskan att bygga upp en ideell värld där rättfärdighet levde, en erosteori, ett försök att reorganisera världen och när detta föll sönder en tanke på att reformera samhället.”

De tankar Solovjov uttryckte kom att påverka en rad teologer, tänkare, författare, poeter och andra i samhället verksamma personer. Solovjov skall också ha ägt en personlig, hemlighetsfull dragningskraft som uttrycks på följande sätt av biografen Motjulskij: ”Han var en fana omkring vilken man förenade sig och för vilken man kämpade.”

Solovjovs farfar var präst och hans far historiker. I likhet med Dostojevskij hade han i sin ungdom haft en vänsterperiod och var även påverkad av tysk filosofi innan han återvände till den ryska ortodoxins famn. På mödernet härstammade han från den polska ätten Brczinskij; han hyste också sympatier för Polen och för den romerska katolicismen.

Från modern skall han ha ärvt sitt sydländska temperament, sin poetiska fantasi och sin fallenhet för romantiska drömmerier. En första olycklig kärlek i barndomen leder fram till Solovjovs kult av det ”evigt kvinnliga” samt allehanda känslostormar. Motjulskij menar att i Solovjovs inre döljer sig ett mörkt kaos, något som leder till logiska schemata och förnuftsmässig systematik i syfte att besvärja detta kaos.

På 1890-talet kom Vladimir Solovjov att alltmer betvivla såväl den katolska som den ortodoxa kyrkans sanningsanspråk. Han betraktade i detta stadium av sitt teologiska tänkande en total underkastelse under den kyrkliga makten som en direkt heresi.

Motjulskij:

”Han var den ende medlemmen i den kommande kyrkan, medlem i den ‘lilla flocken’ vars öde var att besegra Antikrist.”

Solovjov såg ortodoxin och katolicismen som ”historiska etapper” snarare än som eviga sanningsbärare men ställde sig själv slutligen utanför alla trosbekännelser. När han dog, blott 47 år gammal, gjorde han det dock som rysk-ortodox. Hans sista ord lär ha varit: ”Vi måste bedja för judarna.”

http://www.geteducated.se/images/content/historia_pogrom.jpg

Vid denna tid förekom nämligen i Ryssland våldsamt blodiga pogromer, uttryck för den traditionella och primitiva antisemitism som härjade i Ryssland och Östeuropa.

Svenska kyrkans fortsatta förfall

Den 2 mars ägnade jag min blogg åt en betraktelse över Svenska kyrkans förfall. Tyvärr, men på intet sätt oväntat, finns det nu skäl att spinna vidare på detta tema.

Huvudskälet är det faktum att Eva Brunne, öppet lesbisk och vänsterinriktad präst, den 26 maj valdes till ny biskop i Stockholms stift att efterträda Caroline Krook. Brunne segrade i biskopsvalet efter en tvekamp med Hans Ulfvebrand med röstsiffrorna 413-365. Skånskan Eva Brunne, född 1954, tjänstgör för närvarande som stiftsadjunkt i Stockholm efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Flemingsberg och Sundbyberg. Valet av Brunne är dock föremål för överklagan, vilken skall beslutas om i innevarande månad (juni). Om överklagan inte går igenom kommer Brunne att tillträda som stockholmsbisp i november i år.

Lesbiska Eva Brunne, tvåa från höger, blir ny biskop i Stockholms stift.

Valet av Eva Brunne som ny Stockholms-biskop är, som jag ser det, blott ytterligare en bekräftelse på den närmast desperata politiska korrekthet som präglat den forna statskyrkan under en lång följd av år och som inleddes i början av 1950-talet. Stockholms stifts förste biskop (1942-54) Manfred Björkquist, på sin tid initiativtagare till den legendariska pansarbåtsinsamlingen 1912 samt grundare av Sigtunastiftelsen, gråter i sin himmel.

Valet av Brunne innebär naturligtvis en stor politisk seger för homosexlobbyn med RFSL i spetsen och ytterligare ett nederlag (vilket i ordningen?) för kristna som faktiskt bryr sig om vad som står i Bibeln. Det kan nämnas att när fotot ovan var publicerat på gaysajten QX så fick det dela plats med artikel och foto om hur man bär sig åt för att skaffa ”knullkompisar i Skåne.”

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.qx.se/uploads/e1/f4ba94105dea75b1aade2a5b9f33cd.jpg&imgrefurl=http://www.qx.se/samhalle/6945/ny-knullkompis-i-skane&usg=__KbxEW7NSWlRnccKDbHRdWQIrbHE=&h=183&w=244&sz=12&hl=sv&start=25&tbnid=pIZ_S_M7M8saPM:&tbnh=83&tbnw=110&prev=/images%3Fq%3DEva%2BBrunne%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Jag tänker här inte ägna mig åt någon långrandig excersis över alla de bibelställen som avvisar ett homosexuellt leverne men vill ändå erinra om vad aposteln Paulus, kristendomens skapare, skriver i Romarbrevet (1:24-27) om hur människor betedde sig i Sodom och Gomorra:

”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.”

Sodom och Gomorra förtärs av eld och svavel från himlen enligt en konstnärs tolkning.

Sanningen är att det finns få spörsmål i Bibeln varom det råder större samstämmighet än just synen på den utlevda homosexualiteten. Ändå kan röstberättigade i biskopsvalet i Stockholms stift rösta fram en person som är öppet homosexuell. Det är för mig en gåta. Det kan upplysningsvis nämnas att Eva Brunne, som för övrigt tillhör den kända Långarydssläkten, lever i ett registrerat partnerskap tillsammans med Gunilla Lindén, som är präst i Högalids församling i Stockholm.

Alla svenska kristna traskar dock inte patrullo efter den politiska och andliga korrekthetens banérförare. Således skriver pastor Ulf Ekman i Livets ord följande på sin blogg om valet av den nya biskopen:

”Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron (…) Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.”

Hoppas kan man ju alltid. Jag är dock rädd för att pastor Ulf är alltför optimistisk – svenska folket torde vid det här laget vara så hjärntvättat av homosexlobbyn att de flesta nog inte ser det groteska i att en svensk biskop är utövande homosexuell. ”All kärlek är lika mycket värd”, brukar det som bekant heta. I så fall är det inte utan att man undrar när vi får vår första präst (och småningom biskop) som lever i månggifte. Det finns redan politiker som motionerat om att tillåta det senare.

Jag ber även att få citera den traditionalistiske prästen Dag Sandahl (som står politiskt till vänster) i ämnet. Sandahl, som är komminister i Högby, citeras i tidningen Dagen den 27 maj på följande sätt i anledning av biskopsvalet i Stockholm:

”Stockholmsprästerna och Svenska kyrkan har valt väg. Ekumeniskt blir vi mer isolerade nu. Vi kan vara stora i truten ett tag till, men det kommer att visa sig vem som får rätt. Svenska kyrkan bryts ned i det yttre och det inre på ett sätt som förvånar till och med mig. Vi blir en kyrka i marginalen. Hela homosexagendan styr oss ut i eländet. Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.”

Homosexlobbyn kan tacka Fredrik Reinfeldt för den nya äktenskapslagstiftningen.

Domprosten Åke Bonnier, en av många ryggradslösa prästmän som föjer med strömmen oavsett i vilken riktning denna må leda, är föga otippat betydligt mer positiv till valet av Brunne. Bonnier tycker sålunda  att Brunnes utnämning är ”jätteroligt” samt att den utvalda är ”en klok och kunnig person” samt dessutom ”djupt andlig.”

Om Eva Brunne kan det vidare berättas att hon är en av tre skribenter som författat texter till utställningen om Jesu moder Maria på Historiska museet i Stockholm. Det har uppgivits att hon inte tror inte på jungfrufödseln eller bryr sig  om vem som var Jesu fysiske far. Detta är en aspekt av Eva Brunnes framtoning  jag personligen inte har mycket att invända mot – jag tror inte heller på jungfrufödseln och menar att det var översteprästen Sakarias som var Jesu köttslige pappa (jag tycker ändå inte det är fel att säga att Jesu avlades av ”den helige ande” eller att Jesus var Guds son; den av mina läsare som vill veta mer angående mina tankar härom kan lämpligen skicka en kommentar). Jag bryr mig heller inte om vilket kön den som är präst eller biskop har.

Jag har helt enkelt uppfattningen att detaljer avseende den kristna tron – och det finns som känt en uppsjö av kyrkor och samfund – kraftigt har övervärderats i det förflutna. Det viktiga är egentligen inte vad vi tror på, utan vad vi kan göra för Gud och våra medmänniskor!

Frågan om homosexualitet gäller emellertid något betydligt mer grundläggande, nämligen Guds själva skapelseordning. I 1 Mosebok 1:27-28 läser vi: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.””

Den som i det perspektivet hävdar att en man kan ingå äktenskap med en annan man eller en kvinna göra detsamma med en annan kvinna, och ändå behaga Gud, har inte förstått den djupa innebörden i denna utsaga.

Nu är det ändå så att också jag inser att allt i den här världen, till följd av syndafallet, inte är som det borde vara. Ingen människa är fullkomlig, och alla beter sig i ett eller annat avseende på sätt som inte motsvarar Guds förväntningar. Det är här den gudomliga nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen träder i funktion. Gud står i de flesta fall ut med oss även om vi råkar vara syndare, ty vad annat kan Han göra? Om Han enbart vore en dömande och straffande Gud hade Han ju med all sannolikhet för länge sedan sett till att människosläktet utplånats från jordens yta!

Det finns dock en gräns för allting, troligen också för Guds förlåtelse. Att människor lever med varandra på ett otillbörligt sätt är en sak – jag är inte den som spanar med kikare in i folks sovrum eller vägrar umgås med någon vars livsföring jag i alla avseenden inte gillar. Envar är ansvarig för sina gärningar och får, följaktligen, ta konsekvenserna därav. Men när det kommer till att utse biskopar och andra höga representanter för kyrkor (vilka gör anspråk på att ha samband med Gud i himlen) som uppenbart går emot grundläggande sanningar uttryckta i den Heliga skrift kommer vi farligt nära denna gräns.

Eva Brunne är härtill även medlem i Sjöstadens socialdemokratiska förening i Sofia församling och placerad på åttonde plats på valsedeln för valet till kyrkofullmäktige i Stockholm. Detta i förening med Brunnes mycket öppet redovisade sexuella läggning gör mig övertygad om att hennes karriärväg inom Svenska kyrkan från början till slut är ett politiskt projekt. Det skulle vara intressant att veta vad Brunne har för åsikt om Israel – Svenska kyrkan har som bekant sedan åtskillig tid tillbaka en ensidigt antiisraelisk attityd.

Hon har hittat den ultimata kombination av politisk, religiös och sexuell korrekthet som mycket väl kan föra henne ända fram till ärkebiskopsämbetet.

Lesbiska och antisemitiska prästen Anna Karin Hammar syns till höger.

Eva Brunne är ingalunda Svenska kyrkans enda framstående lesbiska präst. En annan är Anna Karin Hammar, född 1951, yngre syster till förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Hon lever i ett registrerat partnerskap med Ninna Edgardh Beckman och är verksam som stiftsadjunkt i Uppsala stift. 2006 ställde hon upp i ärkebiskopsvalet utan att, Gud vare lovad, lyckas nå ända fram. Hon var dessutom i många år verksam i det starkt vänstervridna Kyrkornas världsråd.

Anna Karin Hammar har liksom brodern en starkt Israel-fientlig hållning och kan på goda grunder betecknas som antisemit.

Socker-Jesus och socker-Gud

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.