Archive for the ‘Marika’ category

Grattis på namnsdagen, Marika!

22 oktober, 2015

The Dubliners framför via länken ovan sången ”The Rose of Allendale”. Eftersom vi nu skriver den 22 oktober och det är min hustru Marikas namnsdag tillägnar jag den henne.

Av allt jag gjort räknar jag mitt äktenskap och min familjebildning inklusive två – vid det här laget odrägligt stora – barn som mitt livs främsta prestation. Finns inget som kan konkurrera med det. Det faktum att hustrun numera befinner sig i en annan och troligen bättre tillvaro förtar inte det omdömet.

Mika II 003

Vi hann vara gifta i 27,5 år och jag vågar påstå att orsaken till att vi höll ihop så länge var att vi bemästrade konsten att stå ut med varann. Det låter kanske inte så romantiskt, men jag är säker på att just den förmågan är en väl så väsentlig del av det som kallas kärlek. Uthållighet.

Eller som en vis person en gång lär ha sagt: Konsten att undvika skilsmässa är att inte skilja sig.

Det var inte så lätt alla gånger, men trots allt hade vi lovat Gud och varann att hålla ihop i nöd likaväl som lust tills döden skilde oss åt. Det tog vi på allvar.

Jag har väl inte helt vant mig vid att inte längre ha en älskad vän i den här världen att samagera med. Det känns understundom tomt och ödsligt. Men det finns värre saker, och jag har mina kära barn och de har mig. Då kan man nog aldrig känna sig riktigt olycklig.

Grattis på namnsdagen, Marika. Min egen Rose of Allendale.

The show must go on

7 april, 2010

– I am back, baby!

Jag väljer dessa ord, yttrade av den store tänkaren George Costanza (Jason Alexander) från den outslitliga TV-serien ”Seinfeld”, för att markera min återkomst till denna blogg efter noga taget tolv dagars frånvaro. Så länge sedan – den 26 mars – var det jag bloggade senast. Samma datum som min älskade hustru Marika hastigt avled.

Optimist nummer 1.

Det har varit tolv rätt upp-och-nedvända dagar präglade av ömsom hopp, ömsom förtvivlan, men mest, trots allt, av det förstnämnda, det vill säga hopp. Hopp om att min kära hustru kommer till en bra plats i den andliga världen. Hopp om att hon fortfarande kommer att se till de sina. Hopp, eller snarare förvissning, om att Gud är med oss i livets alla skiften.

The show must go on.

Jag fick nyligen ett uppmuntrande mejl från en god vän som illustrerade detta faktum. Och som visade hur en till synes hopplös situation kan vändas i seger. Det gällde general Bernard Law Montgomery (1887-1976) – han utnämndes senare till fältmarskalk – som stod inför den ögonskenligen övermäktiga uppgiften att besegra Rommels tyska Afrikakår vid den dammiga egyptiska järnvägsstationen el-Alamein i oktober 1942.

Läget var inte bara prekärt – det tycktes helt hopplöst. Den allierade Åttonde armén, som Montgomery (han kallades vanligen Monty) var befälhavare för, befann sig i underläge, underbemannad och med usel utrustning. Montgomery, med öknamnet ”Ökenräven”, slängde fram en trälåda som han ställde sig på. Han blickade ut över manskapet, som tidigare beordrats fram, och sade kort och kärnfullt:

– Fienden är framför oss. Fienden är på bägge sidor om oss. Och fienden är bakom oss. Nu kommer han inte undan. Vi tar dem!

 Bernard Law Montgomery delade faktiskt födelsedag med min hustru – 17 november. Och han dog 24 mars, bara två dagar innan det datum min hustru gick bort. Han titulerades från 1946 Förste Viscount Montgomery of Alamein (Lord Montgomery). Efter triumfen i Alamein gick han vidare och blev befälhavare under Eisenhower för markstridskrafterna i de allierades invasion av Normandie den 6 juni 1944, den så kallade Operation Overlord.

Optimist nummer 2.

Montgomery lär inte ha varit den lättaste att samarbeta med. Han var både ärelysten och nyckfull. Litet av en knasboll. Men han fanns på rätt plats vid rätt tillfälle den där gången i El-Alamein. Han hade förmågan att sporra sina män till stordåd trots bleka prospekt. Han var den borne optimisten.

 Han liksom George Costanza.