Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell mellan fyra ledsagarinnor i Pyongyang.
En av dansk filmkonsts senaste succéer är den något bisarra skapelsen Röda kapellet (Red Chapel), som nyligen vann Grand Cinemas jurypris vid the Sundance Film Festival i USA.
Filmen, byggd på en serie i fyra delar som visades i dansk TV i december 2006, är gjord av Mads Brügger. Denne fick tillsammans med två koreanskfödda komikervänner – Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell – tillstånd att, inom ramen för ett nordkoreanskt kulturellt utbytesprogram, resa runt i Nordkorea och arbeta med ett projekt kallat Röda kapellet. Detta är namnet på en fejkduo som uppträder på nordkoreanska scener, främst i huvudstden Pyongyang, inför stora åhörarskaror under noggrant överinseende av nordkoreanska ledsagare.
”The film is thoroughly fascinating”, skriver Meghan Keane på webbsajten The DC den 2 februari 2010. Hon beskriver Brüggers film som en satir av typsnitt Sacha Baron Cohen men med ett tydligt politiskt budskap. Så här uttryckte sig filmaren i en intervju: ”Folk vet inte att (Nordkorea) är Nazityskland tio gånger om. Det är ren ondska.” Hela texten här:
Mads Brügger anser sig inte stå till höger politiskt eller vara konservativ, men han gör ett undantag när det gäller Nordkorea under Kim Jong-ils kommunistdiktatur:
”Avseende Nordkorea är jag en stenhård neokonservativ. Kanske är det litet för mycket för en del människor, men det är så jag känner inför saken.”
Brügger har, mellan lovorden, fått en del kritik för att han ägnar sig åt propaganda men har då svarat:
”På vissa sätt är det bästa sättet att bekämpa propaganda propaganda.”
Här en trailer för filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=byG8pjcilr0
Bakgrunden till den nu föreliggande filmen är att Mads Brügger tillsammans med en kollega fick för sig att utföra ett projekt betitlat Danes for Bush. De åkte runt över hela världen och spelade övertygade anhängare till förre USA-presidenten George W. Bush. Resultatet visades i dansk TV 2002. Man kritiserades dock för att inhösta alltför lättköpta poänger, eftersom det var hur lätt som helst att resa runt i den fria världen och få folk att ställa upp på intervjuer.
Det var då Brügger fick reda på att Nordkorea hade ett kulturellt utbytesprogram och ansökte om att få deltaga i detta. Att skildra verkligheten i en diktatur – detta vore den verkliga utmaningen.
Vem som helst som tittar på trailern till Brüggers film kan förvissa sig om att det knappast rör sig om någon konstnärligt högstående show. Brügger frågar sig:
”Vilket slags land skulle tillåta en föreställning så dålig och bisarr som vår att uppträda på nationaltatern i Pyongyang?”
Svaret blev att det gjorde inte Nordkorea heller. Däremot var de nordkoranska ledsagarna och övervakarna hela tiden på hugget och förvandlade den ursprungliga föreställningen till oigenkännelighet genom att ersätta allt danskt och västerländskt innehåll med ett nordkoreanskt. Värdarna låter också komikergruppen bevista ett antiamerikanskt propagandarally i Pyongyang
Filmens stora poäng är väl, att medan nordkoreanerna gör allt för att utnyttja danskarna i sin propaganda så vänder våra danska vänner på steken och exploaterar i sin tur ” diktaturens kreatur” för sitt antitotalitära projekts skull.
Jacob Nossell är – på film liksom i verkligheten – en ung dansk komiker med en utvecklingsstörning; själv kallar han sig ”spastisk”. Han blir varmt hälsad välkommen av sina nordkoreanska värdar, vilka dock inte accepterar att han framträder som handikappad artist. I stället blir Mads Brügger och hans duo instruerade att Jacob måste spela att han är handikappad. Man bör hålla i åtanke att människor med störningar av det slag Jacob lider av regelmässigt göms undan eller dödas i det nordkoreanska samhället.
Mads Brügger, en nordkoreansk ledsagare och Simon Jul Jörgensen.
När Röda kapellet kom till USA blev mottagandet ett helt annat – här hälsades Jacob Nossell som en storstjärna!
Meghan Keane skriver:
”The film has gotten some criticism for its failure to find cinematic evidence of human atrocities. But Brügger found the evasiveness and underhandedness of his North Korean caretakers to be evidence enough of how dictatorship destroys the human spirit.”
I ett sådant samhällsklimat, menar Brügger, kan ingen som vill bevara sitt liv riskera lyxen att vara sanningsenlig.
I filmen – och det framgår även av den omkring fem minuter långa trailern på länken ovan – blir artisterna alltmer irriterade och frustrerade över socialismen i Nordkorea men även av Brüggers manipulerande. Slutresultatet är under alla omständigheter ett mästerverk i sitt slag.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 