Archive for the ‘Mellanöstern’ category

Carl Bildt lever farligt

11 december, 2009

Den 17 september 1948 mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem. Det visade sig att en grupp inom den så kallade Stern-ligan (egentligen Lehi), en judisk extremistgrupp, hade utfört dådet. Den ansåg, förvisso inte utan skäl, att Bernadotte gick arabernas ärenden i Mellanöstern-konflikten – Bernadotte föreslog nämligen att Jerusalem skulle överlämnas till araberna.

Jag kommer osökt att tänka på Folke Bernadottes öde i dessa dagar, när Jerusalem åter ligger i stöpsleven i och med att utrikesminister Carl Bildt i sin egenskap av EUs utrikespolitiske talesman starkt ställt sig bakom idén att Jerusalem skall delas och östra Jerusalem (”gamla staden”) bli huvudstad i en framtida palestinsk stat. Det har hävdats att EUs ursprungliga plan blivit föremål för jämkning efter israeliska påtryckningar, men detta tillbakavisas emfatiskt i Bildts blogg ”Alla dessa dagar”. Den 8 december skriver Bildt:

bildt_i_keffiyeh2_1208110674_859096

Den sanna bilden av Bildt?

”Tvärtom. Icke-minst på de punkter – främst om Jerusalem – som på sina håll var föremål för ifrågasättande visade vi som union styrka och sammanhållning.”

Den 11 december berättar Bildt om sin dialog med den palestinske ”premiärministern” Salam Fayyad i form av ett så kallat trojkamöte mellan EU och den palestinska myndigheten. Bildt ser positivt på utvecklingen och sjunger Fayyads lov:

”I våra slutsatser om Mellanöstern i tisdags gav vi starkt stöd till hans statsbyggande. Och han har förvisso lyckats få ordning och reda i någonting som närmast var kaos och sönderfall när han trädde till. Han är en i alla avseenden imponerande ledare.”

Hela inlägget:

http://www.moderat.se/web/Carl_Bildt_1.aspx

Det är inte utan att Carl Bildt lever en smula farligt. Vad han inte till fullo inser är att Israels anspråk på Jerusalem äger avsevärt större tyngd än vad de palestinska gör. Judarna erövrade Jerusalem från jebuséerna för omkring 3000 år sedan, varefter kung David placerade sig på tronen. Det var halvtannat årtusende innan islam grundades och givetvis ännu mycket längre innan någon började tala om palestinier som ett bestämt folkslag.

Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig har förstått det judiska folkets situation och särart. Det är därför han, trots sin påstådda briljans, gång på gång trampar i klaveret i sitt umgänge med judiska ledare oavsett partifärg. Som när han för något år sedan jämförde terroristgrupperingen Hamas med den lagliga oppositionen i Israel. Som när han för några månader sedan med sin vanliga och något arroganta bestämdhet med adress Israels regering felaktigt hävdade, att Sveriges regering inte kan kritisera en tidningsartikel även om den råkar vara infamt antisemitisk. Och som nu när han trycker på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinsk stat.

Det är heller ingen hemlighet att Carl Bildt ända sedan ungdomen hyser klara sympatier för den palestinska saken. Framlidne Lars Lundberg, som var verksam som svensk EU-översättare i Bryssel, visar i sin utomordentligt intressanta men alltför litet uppmärksammade bok Bilder av Bildt (Legus, 1994) hur Bildt, Carl Cederschiöld med flera vid Fria moderata studentförbundets (FMSF) årsmöte i Linköping i november 1971 protesterat mot att förbundets representantskap ”trotsat presidiet och i ett uttalande om Mellanöstern avvisat yttrandet: ‘Israels bildande stod i strid med Palestina-arabernas rättigheter.’ Den citerade meningen är alltså den åsikt som Bildt m. fl. insisterade på att ge uttryck åt.” (sidan 73).

Långt ifrån att vara utrikespolitiskt konservativ hade vidare Carl Bildt såsom medlem i internationella utskottet i styrelsen för Stockholms studentkår varit med om att av kårmedlemmarna uttaxera ekonomiskt bistånd till den kommunistiska gerillarörelsen Frelimo i Mocambique. Lundberg framhåller vidare: ”Internationella utskottet vinnlade sig också under Bildts och Cederschiölds tid om goda kontakter med Östeuropa. Som intressantaste länder bedömdes DDR, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.” (sidan 39).

Det är möjligt att Carl Bildt, liksom greve Bernadotte på sin tid gjorde, menar väl. Framförallt ser han väl sin chans att göra ett beständigt avtryck i historien. Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och en så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EUs intentioner – denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern.

Folke Bernadotte, medlare i Mellanöstern, kom hem i en kista.

Israels konservativa regering är, ehuru långt ifrån omedgörlig, såvitt jag kan bedöma ingen varm vän av Carl Bildt. En ännu mer kritisk hållning gentemot Bildts och EUs Jerusalem-förslag har organisationen One Jerusalem, som i ett meddelande genom Allen Roth och David Goder bland annat gör gällande att Jerusalems framtid genom EUs förslag förvandlats till en ”internationell fotboll” och att palestinierna i slutändan får sin vilja igenom.

”This is an unprecedented intrusion into Israeli affairs. It completely ignores the facts on the ground. Before Israel controlled Jerusalem Christians and Jews were barred from the Old City. The Jewish Quarter was destroyed and Jews were expelled and many killed.”

Därtill kommer terroristhotet:

”Forcing an official Palestinian presence on this situation will cause unnecessary tensions and increase the danger level. Imagine the field day that terrorists will have launching attacks on visitors – right from land in the Old City. Remember the carnage that resulted from the pull-out from Gaza? This will be a disaster.”

Terror i Jerusalem. Sådana här bilder torde vi få se mer av om Bildts och EUs Jerusalem-plan förverkligas.

http://www.onejerusalem.org/2009/12/european-union-offically-calls.php

One Jerusalem understryker också att för den händelse EU-förslaget förverkligas detta skulle bli en seger för palestinska ledare såsom Mahmoud Abbas, vilka förnekar både att judar har levt i Jerusalem i historisk tid och att de i Bibeln omvittnade templen existerat. Sådana argument torde dock inte bita på den olympiske Carl Bildt, vilken dessutom har det gamla nattståndna överklassföraktet för judar som tungt bagage.

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

31 oktober, 2009

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

En allians som hotar världen

20 september, 2009

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

HRW raggar pengar i Saudiarabien

22 juli, 2009

Enligt ursprungliga uppgifter i tidningen Arab News ledde i maj Sarah Leah Whitson, director vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs (HRW) division för Mellanöstern och Nordafrika, i maj en delegation till Saudiarabien ”för att samla in pengar bland landets rika till organisationens arbete mot proisraeliska lobbygrupper i USA, EU och FN” (citerat ur Världen idags nätupplaga 20/7). Bloggen jihadimalmo.blogspot.com uppger att insamling skett även i Förenade arabemiraten.

Bland andra David Bernstein, professor of law vid George Mason University i USA, gjorde saken allmänt känd genom en krönika i The Wall Street Journal 15/7. Bernstein skrev bland annat:

”Finally, some would defend HRW by pointing out that it has critisized Saudi Arabia´s human rights record rather severly in the past. The point of my post, though, is not that HRW is pro-Saudi, but that it is maniacally anti-Israel.”

Här länk till hela artikeln:

http://online.wsj.com/article/SB124528343805525561.html

Den israeliska högerregeringen är naturligtvis fly förbannad (och jag är säker på att en vänsterregering skulle ha varit precis lika upprörd) och kommenterade uppgiften på följande sätt genom Mark Regev, talesman för premiärminister Benyamin Netanyahu (citerat ur Världen idag):

 Mark Regev går hårt åt HRW. Foto: Israel News Agencey.

”En människorättsorganisation som samlar in pengar i Saudiarabien är samma sak som att en kvinnorättsorganisation skulle be talibanerna om pengar. Varför då inte också samla in pengar i Somalia, Libyen och Nordkorea? För en organisation som hävdar att man erbjuder moralisk ledning, verkar det som om Human Rights Watch har förlorat sin moraliska kompass.”

HRWs Sarah Lea Whitson har medgivit att organisationen har saudiska sponsorer men sagt att den israeliske premiärministerns kansli blandar ihop Saudiarabiens folk med dess regering. Däremot har hon inte förnekat att syftet med insamlingsaktionen var att motverka proisraeliska påtryckargrupper.

Se också denna länk för mer information om HRW/Sarah Leah Whitsons inställning i frågan om Israel och Palestina:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://blog.camera.org/archives/basijs600x600.jpg&imgrefurl=http://blog.camera.org/archives/2009/06/expressing_a_common_theme.html&usg=__M5IJI0R8-BO8SsBUe8cSARbaC40=&h=200&w=330&sz=19&hl=sv&start=27&tbnid=qFV-eOaI7RzcuM:&tbnh=72&tbnw=119&prev=/images%3Fq%3DSarah%2BLeah%2BWhitson%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Så står det alltså till med den humanitära neutraliteten hos en av världens mest aktade (åtminstone fram till detta avslöjande) människorättsorganisationer!

Därför är vänstern antisemitisk

6 juli, 2009

Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.

Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon  har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.

 

371126_366_210

David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.

I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:

http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/

Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.

Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.

Det är väl bara att tacka för berömmet!

Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”

Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog  judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.

Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.

Har du förstått, Astrid?

Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.

För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.

Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!

Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).

Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.

Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx,  ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.

Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.

Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.

En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring  judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.

En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.

Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens  maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.

Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade  judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.

Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.

Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.

Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

18 juni, 2009

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

Obama: Falsk profet eller Gud?

11 juni, 2009

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”

Ambassadör Dagan talar ut

25 april, 2009

Benyamin ”Benny” Dagan har varit Israels ambassadör i Sverige sedan augusti förra året men redan hunnit bli relativt välkänd för offentligheten. Men så är Dagan också en engagerad, aktiv och påläst företrädare för Mellanösterns enda demokrati. Jag hade häromdagen förmånen att få höra honom uttala sig om aktuella frågor inför det förestående svenska ordförandeskapet i EU.

 Ambassadör Dagan har hopp för Sverige…

Enligt ambassadör Dagan har Sverige en mycket seriös inställning till det förestående, halvårslånga ordförandeskapet i den Europeiska unionen (EU), något som underlättar Israels ansträngningar att få gehör för sina synpunkter.

– Våra samtal med den svenska regeringen började för cirka ett halvår sedan, säger Benny Dagan. Det har varit många besök från Sverige till Israel sedan dess, inte minst från utrikesdepartementet, och våra båda länder har bland annat diskuterat den viktiga Iran-frågan. Samtalen kommer att fortsätta under de närmaste veckorna, och besök kommer att ske på ministernivå. Det är en utmaning för oss att se till att det som byggts upp kommer att fortsätta. Det är viktigt, eftersom Mellanöstern-frågan kommer att knacka på dörren vare sig man vill det eller inte. Om frågor som har att göra med Iran, Afghanistan och Pakistan inte sköts ordentligt kommer det att bli konsekvenser också i Europa. I allt detta måste man ha ett välfungerande samarbete med Israel.

Dagan menar att det från officiell svensk sida finns mycket engagemang när det gäller problematiken i Mellanöstern, också på hög nivå. Han tycker också att alliansregeringen har visat prov på ett föredömligt tålamod när det gäller tillkomsten av den nya högerregeringen med Benyamin Netanyahu som premiärminister.

– Inom fyra-fem veckor har regeringen utformat sin politik. När Netanyahu besöker Washington, D. C. i maj kan omvärlden börja dra sina slutsatser. En sak är dock klar, och det är att den nya regeringen kommer att respektera tidigare ingångna avtal och därmed bekänna sig till den kontinuitet som är så viktig.

Det finns förvisso många viktiga frågor att ta hänsyn till. Den kanske allra viktigaste är tvåstatslösningen, det vill säga konceptet att en judisk och en palestinsk stat skall existera sida vid sida. Det gäller dock att se till så att detta koncept icke missbrukas.

– Vi var skeptiska till överenskommelsen i Annapolis 2007, eftersom palestinierna var emot en lösning med två folk sida vid sida. Detta kom således ej med i Annapolisdeklarationen. Vi har problem med dem som tror att det dels skall finnas en palestinsk stat för araber, dels ett Israel som inte är en judisk stat utan någonting annat. Vår önskan är att samtliga, också USA, skall säga klart att det skall finnas en judisk stat. USAs Mellanöstern-representant, Mitchell, har också använt just den formuleringen.

Om Israels förhållande till Europa säger Benny Dagan att ”vi var det tredje landet i världen som erkände EU som en enhet”.

– Ungefär vart tionde år utvecklas förhållandet mellan Israel och Europa. 1975 kom ett frihandelsavtal, på 1990-talet ett associationsavtal och 2004 en ny politik avseende EUs grannstater. Vi har alltid varit det mest aktiva landet i Mellanöstern när det gäller samarbete med Europa, och kanske kan våra förbättrade relationer med EU också gynna arabvärlden som har sina egna mekanismer. Ibland hörs röster inom EU att förbindelserna med Israel inte skall uppgraderas, men om så sker så skadas även palestiniernas sak.

Faktum är att just den dag detta skrivs så har representanter för EU uttryckt att det inte kan ske någon uppgradering av förbindelserna med EU, så länge regeringen Netanyahu inte klart uttalar att man tänker fortsätta överläggningarna med den palestinska myndigheten. Något som kan ses som ännu ett uttryck för att tålamodet med palestinaraberna från EUs sida tycks vara oändligt, medan kraven på Israel hela tiden pockar på.

– Det är viktigt att klargöra att detta inte är någon enkelriktad väg, framhåller ambassadör Dagan. Det ligger i Europas intresse att ha en bra relation med Israel, också för att det skall finnas en bra relation med det övriga Mellanöstern. Det är en dubbelriktad väg för båda sidorna. Varje vecka kommer europeiska ministrar på besök till Israel, och ibland uppstår en ”propp” som i fallet med kriget i Gaza. Men processen går ändå ständigt framåt.

Det vore att begära för mycket, menar ambassadör Dagan, att förhållandet mellan Israel och Europa skall vara detsamma som den speciella relationen mellan Israel och USA. Ändå, menar han, kan Europa utveckla sina relationer med Israel betydligt.

– Varken kritik från omvärlden för Gaza-händelserna eller något annat, såsom Durban II-mötet i Genève – vi har en plikt att försvara våra egna medborgare – kommer att hindra oss från att förbättra våra relationer med Europa. Vi har byggt upp en bra bas för samarbete med Sverige inför dess ordförandeskap för EU för ett halvår framåt. Och vi hoppas att vi även, när detta halvår är till ända, kommer att fortsätta utveckla våra förbindelser med Sverige.

När det gäller förhållandena mellan Israel och dess grannar förklarar Benny Dagan att Israels regering inte har givit upp hoppet om att få till stånd en frigivning av den fängslade israeliske soldaten Shalit, som inte ens får sina grundläggande rättigheter som krigsfånge tillgodosedda; han tillåts exempelvis inte ta emot besök från Röda korset.

– En viktig fråga för oss är vidare smugglingen av raketer till Hamas i Gaza, säger ambassadör Dagan. Vi kommer att kräva att Egypten gör något åt detta problem. En annan fråga är vad Hizbollah i södra Libanon sysslar med. Om Hizbollah återupptar raketbeskjutningarna mot mål i norra Israel kommer Israel att på ett dramatiskt sätt svara med massiv vedergällning. Här gäller inga kompromisser, vilket jag klargjort för svenska UD.

Israels ambassad har även regelbundna kontakter med den svenska vänsteroppositionen, förklarar ambassadör Dagan.

– Det är viktigt för oss att ha kontakter med oppositionen, även med Miljöpartiet, säger Dagan. Det framgår av hans presentation av ämnet att dessa kontakter inte alltid är de lättaste. Miljöpartiet har bland annat hävdat att Israel dödade 400 barn under Gaza-offensiven, men ambassadör Dagan har tålmodigt förklarat att detta inte stämmer.

– Oppositionen talar ofta med olika röster, till exempel i fråga om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö som många ville bojkotta. Jag tror dock man inser att man gick för långt den gången, frågan utvecklades närmast till en besatthet hos vissa. I Malmö och på andra plater blev inte bara israeler utan också judar måltavlor för vreden, men jag hörde tyvärr inga protester mot detta från oppositionens sida.

– Men vi har haft seriösa diskussioner, tillägger Dagan, och jag är inte den som predikar om vad man skall göra. De kan under alla omständigheter inte bortse från våra säkerhetsbehov, inte minst avseende våra relationer med Iran.

Om förhållandet till palestinaaraberna säger Benny Dagan att det pågår en fortgående dialog med den palestinska myndighetens president Abu Mazen och att Israel inser behovet av en palestinsk stat.

– Vi måste emellertid insistera på att det också skall finnas en judisk stat i enlighet med internationella överenskommelser – det finns redan tillräckligt med arabiska stater i området!

Antisemitismen – ett växande problem, icke minst i Sverige.

När det gäller den tydligt urskiljbara, ökande antisemitismen understryker ambassadör Dagan att detta inte endast är en israelisk fråga, utan att det ”in the end of the day” är en fråga för hela den civiliserade världen ”om denna vill fortsätta kalla sig civiliserad”.

– En del av det som hände i Genève är ägnat att inge hopp, och det finns nu med en klausul i deklarationen om Förintelsen. Så vissa deltagare i den första Durban-konferensen 2001 kanske inser att man gick för långt i kritiken av Israel.

Nazism och islamism – två sidor av samma mynt

5 april, 2009

Jag har av politiska vänner någon gång fått kritik för att ”blanda ihop nazismen med islamismen”. Det skulle i detta perspektiv vara ett icke-seriöst skamgrepp i debatten. Jag håller naturligtvis inte med.

Det finns i själva verket ovedersägliga kopplingar mellan dessa båda ideologiska entiteter, och då inte bara beroende på att böcker såsom Hitlers ”Mein Kampf” och falsifikatet ”Sions vises protokoll” går som smör i solsken i muslimska länder inklusive de palestinska territorierna och EU-aspirerande Turkiet. Jag skall här exemplifiera och personifiera med Mohammad Haij Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem 1921-48, samt överste Otto Skorzeny, en dödsföraktande SS-officer som i landsflykt blev en central rådgivare till Egyptens diktator Nasser.

Mohammad Haij Amin al-Husseini med en tysk soldat.

Amin al-Husseini (1895/97 – 1974) var en palestinsk arabnationalist som ledde den arabiska kommuniteten i det brittiska mandatet Palestina, med titeln stormufti av Jerusalem, 1921-48. Han anses av många bedömare ha varit hjärnan bakom de beryktade upploppen i Jerusalem 1929, då 135 judar och 136 araber dödades, medan 340 judar och 240 araber skadades. Al-Husseini motsatte sig vidare starkt planerna på att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina, som till och med Första världskriget administrerades av det Ottomanska riket (senare Turkiet). Al-Husseini protesterade också kraftigt mot såväl FNs delningsplan för Palestina 1947 som Jordaniens konung Abdullahs plan att expandera det jordanska territoriet in på Palestinas område. Det har diskuterats huruvida stormuftin i sin kamp för ett arabiskt-muslimskt Palestina, kemiskt fritt från judar, vägleddes av antisemitism eller arabnationalism. Förmodligen var det litet av båda dessa ingredienser.

Att al-Husseini var såväl antisemit som antisionist är i varje fall ställt utom varje  tvivel. Sedan han blivit efterlyst av britterna 1937 flydde han till Libanon och hamnade därefter i Irak, där han ledde en pronazistisk revolt i maj 1941. Sedan revolten misslyckats tog stormuftin först sin tillflykt till Mussolinis Italien, innan han slog upp sina bopålar i Nazityskland. Han träffade den av honom mycket beundrade Adolf Hitler 1941. Haij Amin al-Husseini engagerade sig med liv och lust i Tysklands krigsansträngningar mot de allierade, och i arabiska radioutsändningar från Berlin manade stormuftin till slakt på judar överallt.

Efter Palestinakriget 1948, då arabkoalitionen skändligen misslyckades med att utplåna den nyligen bildade staten Israel, förlorade al-Husseini sin makt och dog slutligen i Beirut 1974. På många sätt kan emellertid Mohammad Haij Amin al-Husseini anses vara den huvudsakliga inspirationskällan bakom den palestinska arabnationalism, kombinerad med islamistisk ideologi, som ligger bakom den kampfilosofi som i dag vägleder terroriströrelsen Hamas.

Den korrupte PLO- och al-Fatah-ledaren Yassir Arafat, som egentligen hette Rahman Abdul Rauf el-Qudwa, tillhörde för övrigt samma släkt som al-Husseini.

Standartenführer Otto Skorzeny, Nassers nära rådgivare.

En helt annan gestalt var naturligtvis Otto Skorzeny (1908-75), en cirka två meter lång österrikare som utbildade sig till ingenjör i Wien och på 1920-talet gick med i det nationalsocialistiska partiet. Skorzeny, som hade ett stort ärr i ansiktet efter att ha utkämpat en duell, kom tidigt med i Heinrich Himmlers Schutz-Staffeln (SS) och steg snabbt i graderna för att slutligen bli Standartenführer (överste). Skorzeny deltog under Andra världskriget i de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna, Balkan och Sovjetunionen. Han skadades på östfronten och återvände till Tyskland 1941.

Otto Skorzeny blev världsberömd när han ledde den djärva fritagningen – medelst glidflygplan – av den fängslade diktatorn Benito Mussolini från bergstoppen Gran Sasso d´Italia 1943. 1944 skickades Skorzeny av Hitler till Budapest som ledare för Operation Panzerfaust, som syftade till att hindra Ungerns ledare Miklós Horthy från att skriva på en separatfred med Sovjetunionen. Under den så kallade Ardenneroffensiven i februari 1945 ledde den fullkomligt orädde Skorzeny den tyska Operation Greif, då han mot alla krigslagar ledde en brigad utrustad med beslagtagna amerikanska jeepar och tyska, engelsktalande soldater i amerikanska uniformer.

Skorzeny greps i maj 1945, anklagad för krigsförbrytelser. Han lyckades emellertid rymma och tog sig småningom till Francos Spanien; Skorzeny har bland annat utpekats som grundare av den nazityska flyktorganisationen ODESSA, odödliggjord genom Frederick Forsyths politiska thriller ”Täcknamn ODESSA” samt filmen med samma namn.

Det som mest intresserar oss i sammanhanget är dock Skorzenys verksamhet som nära rådgivare åt Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser efter dennes statskupp mot den depraverade kung Farouk 1952. Skorzeny var, i likhet med så många andra högt uppsatta nationalsocialister av österrikisk extraktion såsom Hitler, Kaltenbrunner och Eichmann, övertygad antisemit. Det föll sig därför naturligt för honom att i Kairo ta anställning som ytterst välavlönad  rådgivare åt den flammande arabnationalisten Nasser. Landsflyktiga nationalsocialister var, tack vare sin judefientliga verksamhet under kriget, synnerligen uppskattade i en arabvärld som var ingrodd med flertusenårig antisemitism.

Det var generalen Reinhard Gehlen som fick uppgiften att rekrytera förutvarande tyska officerare till Nassers Egypten, och han satte samman ett team om 200 man, som tidigare tjänstgjort i SS eller Wehrmacht, under befäl av artillerigeneralen Wilhelm Farnbacher. Skorzeny och hans män skulle organisera Nassers hemliga polis samt  spionage och sabotage mot Nassers många inhemska fiender. Metoderna som kom till användning var hämtade direkt ur Gestapos instruktionsmanual. General Gehlen framhöll själv vid ett tillfälle: ”Vi fann arabländerna särskilt villiga att sluta tyskar med ett skenbart ‘nazistförflutet’ till sig” (citerat ur Charles Whiting: ”Skorzeny. The Most Dangerous Man in Europe”, 1998).

Skorzenys viktigaste uppgift var dock att bekämpa de hatade judarna. Han började träna de första palestinska terroristerna, vilka alltsedan dess berett staten Israel de största svårigheter. Och han smugglade in de senaste automatvapnen från bland annat Belgien och Italien till Egypten, därmed trotsande ett hemligt internationellt vapenembargo som skulle förhindra Egypten från att delta i ett nytt angrepp mot Israel. Även ”dödens tekniker”, tyska kemister med kunskap i att tillverka kemiska stridsmedel, fann vägen till arabvärlden under denna tid.

Nasser kickar judarna i Medelhavet, enligt en libanesisk tecknares synsätt.

Den militante antikommunisten Skorzeny sade upp sig hos Nasser i mitten på 1960-talet, då Egypten började samarbeta med Östtyskland och Sovjetunionen. Han slutade sina dagar i Madrid några månader innan Francisco Franco avled och slapp därmed uppleva demokratiseringen av Spanien, något han säkerligen var tacksam för.

Att peka på den nära frändskap som finns mellan islamism/arabnationalism och nationalsocialism är, vilket framgått av denna historik, inte ett plumpt debattknep. Det är endast att konstatera faktum. Nazism och islamism kan helt enkelt sägas vara två sidor av samma mynt.

Kör på, Israel!

4 januari, 2009

Efter flygoffensiven har Israel nu inlett markoperationer i Gaza, och ett antal världssamveten inklusive utrikesminister Carl Bildt (m) och oppositionsledaren Mona Sahlin (s) har påtalat behovet av omedelbart eld upphör. Israels markoffensiv sägs vara ”en farlig upptrappning” av den väpnade konflikten och så vidare. Man kräver att Israel avbryter den pågående offensiven och att Hamas upphör med raketattackerna mot civila områden i Israel, av vilka den palestinska terrororganisationen utfört flera tusen sedan man tog över makten i Gaza.

Bildt och Sahlin med flera har emellertid fel. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare hört vare sig utrikesministern eller oppositionsledaren kräva ett slut på Hamas fleråriga raketoffensiv eller beklaga dess offer. Däremot har jag hört Bildt jämföra Hamas med den demokratiske oppositionsledaren i Israel, Likuds Benyamin Netanyahu. Men nu när Israel, efter att länge ha iakktagit en beundransvärd restriktivitet försöker göra någonting åt saken, höjs pekpinnarna mot såväl Israel (förstås) som Hamas, med syftet att söka åstadkomma någon form av artificiell reciprocitet. Man söker göra gällande att en internationell medlingsprocess skall säkra freden i områden. Detta är dock blott fagra förhoppningar. Eller tror någon vettig människa att en organisation som har Israels utplånande på programmet är villig att tala om fred i något mer långsiktigt perspektiv?

Den internationella kommuniteten har alltför länge i stort sett blundat inför den palestinska aggressionen mot Mellanösterns enda demokrati tillika välfärdssamhälle, Israel. När Hamas kom till makten i Gaza framhöll Carl Bildt för alla som ville höra på att valet hade gått oklanderligt demokratiskt till, vilket i och för sig var sant. Därefter tappade tyvärr Bildt intresset för Hamas, fram till nu – och när han nu, som hög representant för Sveriges regering utlåter sig om den pågående väpnade konflikten, är det i första hand Israel som klandras. Det vill säga precis som skedde när Olof Palme och Sten Andersson skötte vår Mellanöstern-politik.

Att en politisk kraft kommer till makten i till det yttre demokratiska val är naturligtvis bra, men på intet sätt någon garanti för att det på detta sätt uppkomna styret blir vare sig demokratiskt eller på annat sätt civiliserat. Det räcker här med att erinra sig vad som hände i Tyskland 1933, då Adolf Hitler kunde stiga till maktens tinnar efter en formellt korrekt valseger. Vi vet alla vad som hände därefter. Omvärlden började i stort reagera först när Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 och triggade igång Andra världskriget. Det internationella samfundet tog inte sitt ansvar, vilket ledde till ett förödande världskrig med cirka 50 miljoner dödsoffer och förintelse av sex miljoner judar och ytterligare några miljoner oönskade grupperingar i den nationalsocialistiska dödsapparaten som följd.

Omvärlden har heller inte tagit sitt ansvar när det gäller konflikten i Mellanöstern. Det oreras vitt och brett om att Israel skall häva den så kallade ockupationen av ett antal territorier och att israeliska bosättningar skall försvinna från palestinska områden. Långt färre har däremot påtalat palestiniernas skyldighet att respektera staten Israels befolknings rätt att existera inom säkra och erkända gränser och erkänna det judiska folkets rätt till ett eget land, en rätt som fastslogs av FN 1948. Den gången gick det judiska styret med på FNs delningsplan av det tidigare brittiska mandatet Palestina, under det att palestinaaraberna och omkringliggande arabstater sade nej och inte nog därmed – så fort delningen var ett faktum gick man till angrepp på bred front. Nya krig följde innan arabstaterna slutligen insåg, att man inte skulle kunna få Israel på knä genom traditionella militära metoder. Terrorkriget, som initierades av osalig Yassir Arafat och som övertagits av Hamas, följde.

Den demokratiska västvärlden, med undantag för USA, har skändligen misslyckats med att inse att Israel kämpar för sitt liv mot våldstörstande grannar där Iran är det största hotet. Västvärlden har ännu mindre lyckats inse att Israel även utkämpar dess egen kamp, och att om man låter arabvärlden och islam krossa Israel så står man själv på tur härnäst. I det perspektivet hoppas jag Israel fullföljer sin offensiv i Gaza och inte ger sig förrän Hamas åtminstone har förlorat sina möjligheter att bekriga den israeliska befolkningen, varav cirka sex miljoner är judar och drygt en miljon palestinaaraber. Helst bör Hamas krossas för gott. När skall förresten omvärlden sluta godkänna palestiniernas strävan att göra sina territorier ”judenrein”, samtidigt som den arabiska befolkningen i Israel växer?

Kör på, Israel!