Archive for the ‘Melodifestvalen’ category

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

18 mars, 2009

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

pyotr-stolypin

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

zjirinovskij

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.

Bögfestivalen är över oss!

14 februari, 2009

I dessa dagar skrivs det spaltkilometer i pressen om Melodifestivalen, de svenska uttagningstävlingarna till Eurovision Song Contest i vår. Egentligen borde det väl heta Bögfestivalen, eftersom dessa jippon på senare år mer och mer utvecklats till att bli de homosexuella männens egna angelägenheter. Och ve den som vågar ifrågasätta denna tingens ordning!

Några vågar emellertid göra just detta, ifrågasätta bögdominansen. Trummisen ”Crash” i det svenska så kallade pudelrockbandet H.e.a.t  har väckt uppmärksamhet genom att i Expressen den 13/2 uttala sig på följande sätt: ”Vi ställde upp för att det ger bra PR. Det är klart att det i vår bransch är okreddigt att vara med här. Man är rädd att folk ska säga ‘ni kan inte vara med i den där bögschlagern’.” Så får man naturligtvis inte säga om man vill undvika att ådra sig schlagerkoryféernas vrede.

Alexander Bard, bisexuell frontfigur i gruppen B.W.O (uttytt Bodies Witouth Organs), ifrågasätter i Expressen H.e.a.t:s  medverkan i schlagertävlingen, medan Sveriges televisions programledare Fredrik Eklund blir upprörd och menar att ”Crashs” uttalande ”tyder på en oförståelse inför Melodifestivalen och homosexuella i stort.” Sångarduon Lili & Susie tar till knepet att förlöjliga H.e.a.t:s ståndpunkt genom att kalla dem ”små och gulliga” med förhoppningen att de ”förhoppningsvis växer upp.”

Man kan naturligtvis kalla bråket för storm i ett vattenglas och även hävda, att en pseudohändelse som Melodifestivalen inte är mycket att ödsla ord eller åsikter på. Jag har en annan inställning i just det här fallet. Melodifestivalen, även kallad Schlagerfestivalen, var länge en klassisk schlagertävling med pålitliga och seriösa deltagare som Siw Malmqvist, Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Björn Skifs, Ted Gärdestad, Carola med flera. Fortfarande dyker det upp en och annan artist som man kan känna respekt och sympati för.

Melodifestivalens urartning mot glammigt bögjippo började med att ett antal homosexuella män för en del år sedan gick ut och förklarade sin kärlek till schlagerkonsten och särskilt till ABBA. Calle Norlén var en av dessa, Jonas Gardell en annan. Så blev gamle schlagersångaren Christer Björkman, själv svensk Eurovision-representant med sången ” I morgon är en annan dag”, auktoritär boss för Melodifestivalen. Eftersom Björkman vid det laget ”kommit ut ur garderoben” som bög, föll det sig förstås naturligt att han i hög grad kom att sätta sin prägel på hela tävlingen. Mark Levengood och hans partner Jonas Gardell framträdde för några år sedan i tävlingen som spektakulära ”queens”, och sedan har det bara rullat på med speciell uppmärksamhet för bögartister som Magnus Carlsson, Alcazar och nämnde Bard.

Björkmans medvetna strategi att förvandla Melodifestivalen till ett bögjippo, i sitt slag nästan i klass med den årliga så kallade Pridefestivalen i Stockholm, är enligt min personliga åsikt inte så oskyldigt som det kan förefalla. Genom att den homosexuella livsstilen på detta sätt, låt vara indirekt, får rikstäckande uppmärksamhet och så att säga tar klivet in i våra vardagsrum permanentas bilden av bögeriet som en etablerad och acceptabel företeelse. Detta ligger givetvis väl i linje med den hjärntvätt som svenska folket (och andra folk) utsatts för under cirka 20 års tid. Den som går däremot hängs ofelbart ut som ”homofob” och riskerar dessutom att dömas för hets mot folkgrupp.

Den bakomliggande förutsättningen för den allestädes närvarande bögpropagandan är, att homosexualitet inte är något man väljer utan att det ligger i generna.  Med andra ord, den homosexuelle/a har inget val – han eller hon MÅSTE leva ut sin läggning! Det är för övrigt det absolut enda fallet då det i den politiskt korrekta diskursen anses att arv och gener har ett avgörande inflytande på mänskligt beteende. Normalt brukar det ju hävdas att miljöns påverkan betyder allt.

Det finns emellertid studier som visar, att homosexualitet visst är något som kan väljas. Eller, för att vara litet provokativ, homosexualitet kan faktiskt botas. Jag har nyligen läst en stark skildring  (Gospel media, 2008 ) som har titeln ”Inte längre gay” och är skriven av den före detta holländske bögen Richard Oostrum i samarbete med Hans Frinsel. Berättelsen handlar om en ung man som är osäker på sin sexualitet men, av personliga skäl, börjar förverkliga sina homosexuella tendenser. Det dröjer inte länge förrän han helt identifierar sig med gaykulturen och alltmer kommer att se sig som en ”ambassadör” för denna. Han är för övrigt duktig simmare och representerar Holland i ”Gayolympiaden” i New York 1994.

Richard Ooostrum är emellertid också intresserad av livsåskådningar och religion och väcks efter hand till insikten, att hans homosexualitet – Oostrum måste dessutom betecknas som promiskuös – rimmar illa med hans kristna tro. Efter en frälsningsupplevelse får han kraft att bryta med bögeriet och blir en kristen förkunnare, gifter sig med en brasiliansk kristen kvinna med vilken han slutligen får barn.

Inom den svenska frikyrkligheten finns fortfarande, på sina håll i alla fall, en visshet om att homosexualitet inte kan förenas med en kristen överytygelse. Så är, som alla vet, inte fallet med Svenska kyrkan. Här florerar ej sällan en regelrätt homosexromantik, ett faktum som är ett direkt resultat av det inre förfall som förhärjat samma kyrka sedan lång tid tillbaka. För många, präster inräknade, tycks detta vara världens viktigaste fråga trots att endast någonstans mellan en och tre procent av den manliga befolkningen i ett givet land kan antas vara homosexuella. För kvinnor är procenttalen ännu lägre. För mig är och förblir det en gåta hur en person som anser sig vara kristen kan vara homosexuell eller godta ett homosexuellt beteende. Det finns ju få frågor där det råder större konsensus i Bibeln än just denna. Man kan rimligen inte med fog kalla sig kristen om man inte bryr sig om vad som står i det viktigaste kristna grunddokumentet!

För den som tvivlar kan jag rekommendera en läsning av Romarbrevet 1:24-28, där Paulus – arkitekten bakom  den kristna religionen – säger sin mening om detta slags synd, en synd och ett perverterat beteende som går stick i stäv med själva Guds skapelseideal: Gud skapade ju Adam och Eva, inte Adam och Steve…

Homosexuella personer utmålas ofta som fria och lyckliga i sin identitet. Den bilden ljuger. En individ som beslutar sig för att, av en eller annan anledning, bli aktiv homosexuell utsätter sig i själva verket för en andlig härdsmälta som undan för undan förvrider personligheten hos vederbörande. Därför är det djupt tragiskt att så gott som hela samhället, med regeringen i spetsen, ställer sig bakom den idealisering av den homosexuella livsstilen som präglar vår tid. Unga människor som kämpar med sin homosexualitet uppmuntras, rentav uppmanas, att leva ut sina impulser i stället för att, som rätteligen borde ske, avrådas därifrån.

Det finns därför all anledning att ansluta sig till den uppmaning som förre ärkebiskopen Bertil Werkström riktade till homosexuella för ett antal år sedan, nämligen den om att leva i celibat.

Om Melodifestivalen hyser jag slutligen inga illusioner längre. Möjligen kan man hoppas på att H.e.a.t:s exempel, att säga sin hjärtas mening om Melodifestvalens urartning, skall följas av flera. För övrigt är det inte utan att jag drömmer mig tillbaka till den tid då Siwan, Lill-Babs och Lasse var frontfigurerna inom schlagervärlden.