Archive for the ‘Mikael Jansson’ category

Några kommentarer kring SDs riksdagslista

16 mars, 2010

Nu har Sverigedemokraternas valberedning sagt sitt genom att presentera partiets riksdagslista inför valet den 19 september. Den innehåller 50 namn vilka senare kommer att fyllas på med ytterligare några.

Jag vill först gratulera valberedningen under Micke Rosenbergs ledning till att ha gjort ett utmärkt jobb. Som jag ser det är det nu av central betydelse att alla vi sverigedemokrater i det stora hela ställer oss bakom kandidaterna på listan och lämnar alla stora meningsskiljaktigheter och konfliktungar därhän om det nu skulle finnas några sådana. Låt vara att många av oss kanske upplever att den eller den borde ha fått en högre position eller att den eller den borde ha varit med i stället för den och så vidare. Ni vet vad jag menar.

Några personliga kommentater kommer här.

Alla ”tunga” namn finns på plats där de borde vara.  Jag tänker då främst på Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, kompisgänget (”de fyras gäng”, ”fantastiska fyran”) som vi i första rummet kan tacka för att Sverigedemokraterna i dag är ett salongsfähigt och konkurrenskraftigt parti av värdekonservativt snitt med mycket goda chanser att ta sig in i riksdagen.

Hatten av för er, mina vänner!

 Carina Herrstedt, högst placerade kvinnan på SD-listan.

Jag glädjer mig också åt att kompetenta personer såsom skicklige debattören Jonas Åkerlund, landskronatösen Carina Herrstedt, förre partiledaren Mikael Jansson, veteranen och förre riksdagsmannen (m) Sten Andersson, EU-valskandidaten Sven-Olof Sällström, SDU-ledaren Erik Almqvist och försvarsexperten Stellan Bojerud finns med på valbar plats; måste dock tillstå att det är min åsikt är att Stellan borde ha haft en mer framskjuten plats med all den sakkunskap, erfarenhet och pondus han besitter.

Stellan skulle bli en utomordenligt bra gruppledare i riksdagen – han har därtill unika sakkunskaper i försvarsfrågan och skulle lätt som en plätt platta till vilken försvarsminister som helst i en debatt!

Blåsippans väg…mot riksdagen!

Särskilt glad är jag över att SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth med sina eminenta kunskaper och sitt engagemang när det gäller Mellanöstern och islamismen/islamiseringen finns med på en 16e plats, vilket innebär att han är garanterad en plats om SD skulle få precis fyra procent av rösterna.

Jag erkänner att jag gärna sett trygge och duktige klippanbon Jens Leandersson bland de främsta på den föreslagna listan, men nu har han valt att, av personliga skäl, inte kandidera så det får jag respektera. Därtill hade jag önskat att ett eller ett par namn från Stockholms läns distrikt- mitt hemlän – hade funnits med där uppe. Som det nu är kan jag tycka att övervikten blir väl stor för landets södra del. Se länken nedan:

http://sydsvenskan.se/sverige/article638122/Skansk-dominans-pa-SDs-riksdagslista.html

Skulle vi inte satsa särskilt på Stockholms-regionen i det här valet?

Själv hamnade jag på 35e plats, vilket jag är fullt tillfreds med. Det innebär att jag troligen kommer in om SD gör ett extremt bra val, det vill säga får i trakterna av 10 procent av de avgivna rösterna. Ingen omöjlighet. Hur detta sedan skulle gå att kombinera med tjänsten som SDK-redaktör och företrädare för SD Södertälje vete fåglarna.

I samband med att riksdagslistan presenterades meddelades att SD fick blygsamma 2,7 procent i SKOPs senaste väljarundersökning. Det har jag personligen alls inget emot. Det bör vi ta som ett memento att vi inte får ta någonting för givet. Vi kan inte bara ställa ut skorna och räkna med att komma in i riksdagen så där annars, bara!

Vi måste räkna med att det blir såväl blod och svett som tårar innan vi nått målet.

 Låt oss gärna ta en seriös och öppen debatt om den föreslagna listan, om vi finner det lämpligt, men vad vi inte får göra är att  förfalla till intern smutskastning och kackande i eget bo!

Något om valaffischer

20 februari, 2010

http://www.youtube.com/watch?v=tA4t1k2pHAU&feature=player_embedded

Det dröjer nu inte länge innan den egentliga valrörelsen är igång med full kraft. Det är ett knappt halvår fram till Almedals-veckan, och därefter kommer våra utemiljöer att ”prydas” av valaffischer så det står härliga till.

Efter förra valets nederlag för vänsterpartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som inför årets val dessutom är involverade i en formell vänstersamverkan, tycker jag det kan vara dags att hjälpa dem på traven litet. Valaffischerna i 2006 års val var till exempel inte särskilt bra.

Därför vidarebefordrar jag gärna de affischförslag som länken ovan går till med tack till Flashback samt Mona i Malmö som gjort mig uppmärksam på dem.

Inte mycket går dock upp mot Sverigedemokraternas affischer. Se nedan ett gäng glada SDare inklusive Mikael Jansson i Göteborg med den klassiska affischen med  Lidingö-profilen Elena Yurkovskaya!

Helt utan konkurrens bland historiens svenska valaffischer är dock i mitt tycke den som framställdes av Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och som verksamt bidrog till att Allmänna valmansförbundet, med den socialkonservative Arvid Lindman i spetsen, vann valet 1928. Varför detta gått till historien som ”kosackvalet” framgår av affischmotivet:

Lindmans högerregering ägde dock inte bestånd särskilt länge, och inom något år hade den socialliberale fifflaren och helnykteristen C. G. Ekman tagit över regeringsrodret. Sedan denne sopats bort med Krüger-skandalen var fältet fritt för Socialdemokraterna.

Men det är en annan historia.

Jimmie har ordet!

11 augusti, 2009

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!