NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.

Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.

Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.

Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!  

Putin-klacken rasar: Gotland och Karlshamn avvisar ryska intressen

Det ser i nuläget ut som om vi slipper ryska pipelines i svenska hamnar.

Putin-klacken på webben är i upplösningstillstånd.

Orsaken är inte svår att räkna ut: Gotlands och Karlshamns kommuner nekar ryska intressen att hyra hamnar i kommunerna. Efter ett möte med utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) beslutade sig Region Gotland och Karlshamns kommun i Blekinge att säga nej till gasledningsprojektet Nord Stream, som till 51 procent ägs av det statliga ryska gasföretaget Gazprom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Noga taget stoppar Gotland uthyrningen av Slite hamn under det att Karlshamns kommun och hamn bromsar upp eller fryser den pågående uthyrningsprocessen. http://www.dn.se/nyheter/politik/gotland-stoppar-och-karlshamn-bromsar-planer-for-rysk-gasledning/ De båda hamnarna hade valts ut i syfte att underlätta arbetet med den planerade andra gasledningen, Nord Stream 2, vilken i likhet med ledning nummer 1 består av två gasledningar löpande från Viborg i Karelen i Ryssland genom Östersjön till Lubmin i Tyskland. Nord Stream 1 togs i bruk 2011-12.

Lars Wilderängs blogg Cornucopia? tar på ett förtjänstfullt sätt upp de ryska gasplanerna. Bloggaren ifrågasätter valet av Slite respektive Karlshamns hamnar och menar, att det naturligaste alternativet hade varit att lagra rören avsedda för Nord Stream 2 i ”Königsbergs-exklaven” – det vill säga området kring Kaliningrad/fotnot/ mellan Polen och Litauen vid Östersjön – där ryssarna redan lagrat stora mängder rör till luftvärnsrobotar och annat. http://cornucopia.cornubot.se/2016/12/gotland-och-karlshamn-sager-nej-till.html

En karta över det rysk-europeiska gasledningsprojektet (rödmarkerat).

Wilderäng, som beträffande Nord Stream 2 betecknar detta projekt ”…som enbart är ett politiskt verktyg i Kreml-diktaturens händer för att kunna stänga av gasen till enskilda europeiska länder”, skriver följande på sin blogg:

Kreml måste välkomna att pengarna för hamnhyra i stället tillfaller armodet i Köningsbergs-exklaven i stället för det relativt Ryssland välmående Gotland. Man bör fråga sig varför det alls varit aktuellt att lägga rören någon annanstans.

Nord Streams chefsrådgivare Lars Olof Grönstedt, 62, har i svenska media förklarat sig överraskad över den avoga svenska inställningen till de ryska intressena. Han har bland annat framhållit att Nord Stream AG formellt är ett schweiziskt företag som använder sig av det nederländska företaget Wasco för rörläggning och att därför inga ryssar kommer att vistas på Gotland. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24098828.ab

Grönstedt har ett förflutet som VD och styrelseordförande i Svenska Handelsbanken men har därefter blivit mer och mer involverad i ryska affärsprojekt. Förutom i Nord Stream har han uppdrag åt flera andra ryska affärsprojekt och kan därför betecknas som en rysk påverkansagent eller lobbyist. http://www.vostoknewventures.com/sv/biografier/lars-o-gronstedt/

Rysslands påverkansagent Lars Olof Grönstedt vill nu, efter det svenska nejet till Nord Stream, utnyttja finska och tyska depåhamnar.

Det något märkliga förhållandet är att Lars Olof Grönstedt vid beskedet om den avvisande svenska inställningen till hamnuthyrning menar, att de svenska hamnarna egentligen inte behövs. Så här citeras han: ”…vad vi behöver är depå-hamnar i Östersjön, och får vi inte utnyttja svenska depå-hamnar så är grundinställningen att vi kommer att utnyttja dom vi har i Tyskland och Finland”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6588551

Den självklara frågan blir då varför Nord Stream, om man redan förfogar över hamnar på annat håll och dessutom har Kaliningrad som ett uppenbart alternativ, över huvud taget övervägt svenska hamnar för sina påstådda syften. Det uppenbara svaret är att ryssarna är intresserade av att få en överblick över de militära faciliteterna på två strategiskt viktiga svenska orter. Talet om att inte en endaste ryss kommer att sätta sin fot på svensk mark är i sammanhanget inget annat än löjeväckande.

Det verkliga förhållandet är att Ryssland sedan länge bedriver en desinformativ, krigsförberedande verksamhet kring Östersjön. Skulle det huvudsakligen ryskägda Nord Stream få in en fot på Gotland och i Blekinge kan man vara förvissad om, att i dessa områden kommer det inom en snar framtid att krylla av ryska journalister, diplomater, tekniker, tjänstemän, militärer med flera; dessa behöver inte alls ha någon formell anknytning till Nord Stream. Dessutom är det naturligtvis ingenting som hindrar holländare, schweizare och andra nationaliteter från att spionera för Rysslands räkning. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Gotland har alltför länge försummats inom den svenska försvarsplaneringen. Avrustningen av Gotland är främst ett verk av förre överbefälhavaren Sverker Göranson, som menade att ön med fördel kunde försvaras av tillrest militär och därför inte behövde ha några fasta förband på plats. http://www.helagotland.se/start/ob-inga-fasta-forband-pa-on-9633456.aspx Det är en ståndpunkt som  inte delas av den svenska regeringen, som beslutat att ön skall återmilitariseras. Om detta har jag tidigare skrivit på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margit Wallström tycks ha övertygat Gotland och Karlshamn om att ge Ryssland kalla handen.

Det är i mina ögon ett friskhetstecken att det numera råder samstämmighet mellan den svenska regeringen och den svenska försvarsledningen om vikten av att värna strategiskt viktiga platser i och vid Östersjön såsom Gotland och Blekinge-kusten. Om ÖB Micael Bydéns synsätt här: http://www.helagotland.se/samhalle/ob-kritisk-till-att-hyra-utslite-hamn-13250326.aspx

Låt mig också göra något för denna bloggare så sällsynt som att berömma socialdemokratiska regeringsledamöter (försvarsanalfabeterna inom MP kan vi lämna därhän) för att med sin diskreta taktik ha lyckats övertyga politikerna i Visby respektive i Karlshamn om, att den nationella säkerheten måste gå före ekonomiska intressen: såväl Gotland som Karlshamns kommuner hade bespetsat sig på välkommet ekonomiskt utbyte och arbetstillfällen.  http://www.svd.se/kommunerna-forlorar-minst-150-miljoner-pa-nord-stream-nej/om/nord-stream-2

Utrikesminister Margot Wallström citerades exempelvis så i Dagens Nyheter: ”Vi vill ha en sund handel. Samtidigt inbillar jag mig att ett land som Ryssland kan förstå om vi säger att vi har försvarspolitiska intressen.” http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-negativt-for-svenskt-forsvar-att-hyra-ut-hamnar-till-nord-stream-2/

Däremot tror jag inte mycket på regeringens förklaring att den är så mån om det kommunala självstyret att den därför låter kommunerna själva besluta i frågan. När det gäller andra frågor, som till exempel invandringen, körs kommunerna som bekant över med suveränt regeringsförakt för varje tillstymmelse till kommunalt självstyre.

Svensk trupp åter på Gotland.

Den ökade svenska militära medvetenheten, särskilt med bäring på Gotland, noteras även i omvärlden. Engelska The Independent konstaterar att Sverige är medvetet om hotet från Ryssland – som ju är svensk arvfiende sedan ett halvt årtusende och ligger där det ligger i geografin – och förbereder sig för ”ett möjligt krig”. Detta kan låta dramatiskt, men faktum är att varje form av militär försvarsverksamhet är just förberedelser för krig: den som vill ha fred bör rusta för krig, som de gamla romarna uttryckte saken (Si vis pacem, para bellum). http://www.independent.co.uk/news/world/europe/sweden-is-preparing-for-a-possible-war-a7476316.html?cmpid=facebook-post

Som läget ter sig i skrivande stund förefaller det klart att Gotland definitivt avvisat de ryska propåerna, medan Karlshamn endast avbrutit planeringen för sin tänkta roll i Nord Stream 2-projektet. Nord Stream å sin sida har deklarerat sin vilja att fortsätta affärsöverläggningarna: https://www.nord-stream2.com/media-info/news-events/statement-regarding-the-use-of-swedish-ports-for-contractors-of-the-nord-stream-2-project-35/

Under tiden fortsätter Putin-megafonerna att bröla: Putin och Ryssland vill oss bara väl, USA, NATO och islamisterna är de verkliga hoten och Sverige är i händerna på globalisterna och de så kallade anglo-sionisterna. Ingen vettig människa bryr sig.

Michail Kalinin (1875-1946). Ledande bolsjevik.

Fotnot: Kaliningrad, som fram till 1946 hette Königsberg, är namngivet efter den kommunistiske ryske politikern Michail Kalinin (1875-1946). Denne var en av tidningen Pravdas grundare och blev  Petrograds förste bolsjevikiske borgmästare efter den kommunistiska statskuppen 1917. Staden bytte sedan namn till Leningrad, numera Sankt Petersburg. Kalinin fungerade som ordförande i Högsta Sovjets presidium som Sovjetunionens statschef. Han var 1926-46 medlem i den mäktiga politbyrån, men hans inflytande var begränsat.

 

 

 

Putin bekräftar: NATO-medlemskap garant mot ryskt angrepp

 Putin klär sig gärna i militäruniform.

Inför sitt kommande besök i Italien har Rysslands president Vladimir Putin låtit sig intervjuas av den italienska tidningen Corriere della Sera. Besöket sker samtidigt som NATO genomför två stora militärövningar i Rysslands närhet: den omfattande manövern Baltic Operations (Baltops) den 5 – 20 juni samt flygövningen Saber Strike 1 – 19 juni.

Delar av intervjun återges i svensk översättning på den ryska statens nyhetssajt Sputnik. http://se.sputniknews.com/politik/20150606/279023.html Det framgår här  att den ryske ledaren, även om han uttrycker kritik mot ”Europas” syn på Ryssland, vill tona ner antagonismen gentemot NATO. Putin citeras bland annat på följande sätt: ”När man integrerar sig i Europa så är det helt normalt, men när vi försöker göra samma sak i före detta Sovjet så tolkas detta som en strävan att återställa något slags imperium. Det förstår jag inte.”

När det gäller NATO framhåller Putin att den västliga försvarspakten har tio gånger större militärutgifter än Ryssland, samt att ”enbart en sjuk person” och ”enbart i sömnen” kan föreställa sig att Ryssland plötsligt skulle angripa NATO. Om detta stämmer följer således att en svensk NATO-anslutning vore den absolut bästa försäkringen mot rysk aggression.

Nu bör man nog i och för sig vara försiktig med att ta Vladimir Putins ord alltför bokstavligt. Då och då har han för vana att skicka fram nära rådgivare som minst av allt brukar ha några försoningsfulla budskap att bidra med. Som då han för ett drygt halvår sedan lät sin ”bandhund” Sergej Markov föra fram budskapet att vi svenskar inte hade något att oroa oss för, men att däremot (NATO-länderna!) Estland och Lettland kunde komma att utplånas i händelse av krig: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/11/putin-skickar-fram-sin-bandhund-rysk-aggression-alltmer-uppenbar/

Min bloggtext ovan innehåller även en lista på ryska aggressionshandlingar och kränkningar av främmande makters territorier under fjolåret.

 JAS 39 Gripen deltar i de NATO-ledda övningarna.

Militärövningen Baltops 2015, med 17 deltagande länder som mönstrar inalles 4500 soldater, har hållits varje år sedan 1971. Sverige deltar i årets upplaga för 23e gången. Deltagande svenska enheter är Tredje sjöstridsflottiljen, Blekinge flygflottilj, Marinbasen samt Luftstridsskolan. Såväl svenska JAS 39 Gripen-plan som örlogsfartyg kommer att delta i övningarna:http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-20153/

Om syftet med övningarna heter det i Försvarsmaktens information som länkas till ovan:

Huvudsyftet med övningen är att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten /sic/ i områden kring Östersjön.

Förutom icke-NATO-länderna Sverige och Finland deltar följande 15 länder i Baltops 205: Belgien, Danmark, England, Estland, Frankrike, Georgien, Kanada, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Turkiet, Tyskland och USA.

Årets upplaga av Saber Strike samlar 13 länder och totalt omkring 6000 man. Denna flygövning har hållits sedan 2010 och koncentreras kring Baltikum och Polen: http://en.delfi.lt/lithuania/defence/nato-starts-one-of-biggest-exercises-saber-strike-2015-in-baltic-states.d?id=68117954

 6000 soldater deltar i Saber Strike.

Den svenska NATO-debatten har under senare år blivit friare och mer förutsättningslös. Att så har skett är väl oundvikligt med tanke på vårt försvars prekära situation. Alltfler inser att de svenska försvarsresurserna på inga villkors vis förmår ensamma hålla stånd mot en angripare. Ännu så länge är de rödgröna vänsterpartierna massivt emot en svensk NATO-anslutning, medan åsikterna är mer blandade på allianshållet. Mest NATO-vänligt är sannolikt Folkpartiet med dess ordförande i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, i spetsen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 juni med rubriken ”NATO det ansvarsfulla vägvalet för Sverige” framför förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) samt debattören Mike Winnerstig bland annat: ”Gällande säkerhetspolitiskt läge är att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”http://www.svd.se/mest-ansvarsfullt-att-ga-med-i-nato/om/baltops-2015

Sverigedemokraterna (SD) är det enda parti som vill  genomföra en ordentlig svensk militär upprustning. Vilket också var en av huvudanledningarna till att jag gick med i SD 2008. Däremot nödgas jag tyvärr konstatera, att SD i NATO-frågan befinner sig på samma planhalva som de rödgröna vänsterpartierna S, V och MP – NATO ses alltjämt som ett rött skynke. I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 januari 2015 hävdar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Björn Söder och Mikael Jansson rubrikvis att ”Vi måste hålla Nato på behörigt avstånd.” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article20181706.ab

Ursäkta, partibröder, men det måste vi inte alls. Jag skall förklara varför.

I debattinlägget pläderar Söder och Jansson för att vi som alternativ till närmare samverkan med NATO, eller ”Atlantpakten”, bör närma oss Finland: ”En försvarsallians med Finland bör skapas genom en snabb tidsplan.” Försvarssamarbete med Finland i alla ära – det kan aldrig ersätta NATO-medlemskap. En militärpakt mellan två länder är rimligen starkare än en försvarsmässig solokörning, det är sant. Men den kan naturligtvis aldrig ersätta en anslutning till en pakt omfattande 28 länder.

Söders och Janssons argument håller helt enkelt inte för en närmare granskning, vilket sannolikt bäst förklaras av att de är ihopsnickrade utifrån en ideologisk-nationalistisk snarare än en pragmatisk-realistisk utgångspunkt. Som ett av argumenten mot närmare samarbete med NATO anför Söder/Jansson att detta skulle gynna ”avspänningen”. Man frågar sig då osökt: vilken avspänning? De tre baltiska staterna är redan med i NATO. I Finland diskuteras  en NATO-anslutning utan skygglappar av svensk typ. Det torde i det sammanhanget inte spela någon avgörande om ens någon roll om Sverige går med eller inte. Det nya Kalla kriget är redan här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Slutligen ber jag att få påminna om ett intressant möte från 1978. Jag hade då förmånen att i Baltiska kommitténs lokaler i Stockholm bevista ett anförande som hölls av den avhoppade sovjetiske utrikes- och rustningsexperten Igor Glagolev. Glagolev talade under sitt besök i Sverige mycket om behovet av nedrustning mellan de två stormaktsblocken och för Sverige hade han ett recept: gå med i NATO! Han trodde inte ett dugg på att sådant steg skulle medföra några ytterligare problem för vårt östra grannland, som redan var utsatt för en påtaglig så kallad finlandisering.

Jag skrev i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 7 juni 1978 med rubriken ”Neutraliteten – helig ko?”: ”Enligt den f. d. Sovjetexperten går det inte att i dagens läge vara neutral. Vi tillhör med vårt demokratiska system västblocket, och det måste medföra ett konkret ställningstagande. Glagolevs kungstanke var, att de demokratiska krafterna i hela världen måste förenas.”

Tiderna och ideologierna har förändrats  sedan 1978, men något som dessbättre inte gjort det är att Sverige alltfort tillhör den demokratiska västvärlden. Det bästa vi kan göra är då att samarbeta med andra västdemokratier, även på försvarsområdet. Det gör vi på bästa sätt genom att gå med i NATO. Först då kan vi känna oss helt säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa. Neutraliteten eller alliansfriheten får aldrig bli en helig ko.

Visst bör vi gå med i NATO!

Mikael Oscarsson (KD) är för svenskt NATO-medlemskap.

Den 5 juni 2013 skrev under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet fem kristdemokrater med försvarspolitikern/riksdagsmannen Mikael Oscarsson i spetsen en debattartikel, där man förordade svenskt NATO-medlemskap. Slutklämmen löd:

Nu är tiden mogen att börja ta tydliga steg mot ett medlemskap i Nato även för Sverige. Ett svenskt medlemskap skulle öka tryggheten för oss och våra grannländer.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kd-bor-ta-stallning-for-nato_8240244.svd

KDs partistyrelse har nu senast via partiledaren Göran Hägglund deklarerat, att en förutsättningslös parlamentarisk utredning om svenskt NATO-medlemskap bör tillsättas. Denna inställning innebär ett trendbrott för tidigare NATO-negativa KD. Det är känt sedan tidigare att såväl Moderaterna som Folkpartiet är positiva till svenskt medlemskap under det att Centerpartiet anser att frågan bör utredas.

NATO-trupp på marsch med helikopterstöd.

Eftersom jag själv, sedan jag inledde mitt politiska engagemang för drygt 40 år sedan, alltid förespråkat svenskt NATO-medlemskap anser jag givetvis att KDs förändrade inställning är positiv. Sedan är det en annan sak att frågan med en röd regering – även MP måste ju numera betraktas som ett odelat rött parti – med all sannolikhet kommer att självdö.

North Atlantic Treaty Organization (NATO), ibland benämnt Atlantpakten, tillskapades genom Nordatlantiska fördraget som ingicks den 4 april 1949 och som innefattade Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien, USA och Kanada.Föregångare var den så kallade Brysselpakten från 1948 vilken omfattade Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.

Tanken med NATO var att västvärlden skulle ha ett kollektivt försvar gentemot det uppenbara militära hotet från Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, orkestrerat av Moskva, kan sägas ha varit den utlösande faktorn. Om ett land i pakten utsattes för ett angrepp var övriga länder förpliktigade att ingripa till dess försvar.

Lord Ismay, NATOS förste generalsekreterare (1952-57).

NATOs förste generalsekreterare, lord Ismay, (Hastings Lionel Ismay, 1887-1965) formulerade målsättningen i begynnelsen så: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” 1955 togs dock det demokratiska Västtyskland till nåder. Samma år bildade Sovjet och dess satelliter Warszawapakten (WP), vilken upplöstes 1991. WP var synnerligen aktivt vid det sovjetledda krossandet av upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Frankrike, lett av general Charles de Gaulle, beslutade 1966 att gå sin egen väg och lämnade därför det gemensamma militärkommandot. I stället började man utveckla en egen kärnvapenkapacitet.

Förutsättningarna för NATO har oåterkalleligen förändrats efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Enligt organisationens nuvarande stadgar kan man ingripa militärt i olka delar av världen även om någon eller några av medlemsländerna inte är direkt hotade. 1995 ingrep NATO således i Bosnien efter ett föregående FN-beslut, och 1999 angrep man Jugoslavien i samband med kriget i Kosovo utan FNs inblandning.

Den 16 december 2002 ingicks det så kallade Berlin plus-avtalet, enligt vilket EU får möjlighet att använda NATOs resurser förutsatt att NATO självt inte önskar ingripa i en viss konflikt.

NATO-möte i högkvarteret i Bryssel.

NATO har för närvarande 28 medlemsländer, varav åtskilliga är forna fiendestater från Östeuropa. De senaste att gå med var Albanien och Kosovo. Generalsekreterare sedan 2009 är den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen.

Svensk politik har länge omfattats av vad jag skulle vilja kalla en neutralitetshysteri enligt devisen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. När våra nordiska grannländer gick med i NATO några år efter krigsslutet valde Sveriges socialdemokratiska regering att i stället plädera för ett nordiskt försvarsförbund, en måhända nobel samnordisk tanke men naturligtvis totalt orealistisk.

Kruxet med Sveriges extrema neutralitetstänkande är att det förutsätter ett starkt svenskt försvar med realistiska möjligheter att effektivt slå tillbaka ett fientligt angrepp. Länge förfogade vi också över ett försvar av denna typ. När muren föll och Sovjet imploderade drabbades emellertid såväl ledande militärer som politiker av glädjefnatt: den tusenåra freden hade inträtt och att fortsätta satsa på försvaret ansågs närmast stötande. Försvaret blev i stället en budgetregulator: när det behövdes pengar till andra ändamål var det bara att ta från försvaret.

Nuvarande NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen.

Det svenska så kallade insatsförsvarets misslyckande att reagera på sovjetiska intrång i samband med en internationell manöver vid Öland och Gotland för någon månad sedan visade precis hur illa det var ställt. Det blev ingen insats. Våra plan förblev kvar i markläge.

Detta har med all sannolikhet fått åtskilliga svenskar att tänka till. Att dra slutsatsen att vi behöver all hjälp vi kan få i syfte att freda vårt territorium och bevara frihet och självbestämmande. Helt uppenbart klarar vi inte detta för egen maskin, sedan får ledande poltiker ägna sig så mycket de vill åt pinsam Per Albin-retorik om att ”vår beredskap är god”.

Redan i dag är vårt försvar väl integrerat i NATO-strukturen och samarbetar ofta och gärna med försvarspakten. För att vi skall få ut så mycket som möjligt av NATO, och samtidigt skaffa oss en nationell livförsäkring av icke föraktlig substans, behöver vi dock ta steget fullt ut och bli medlem. Parallellt därmed skall vi givetvis också rusta upp vårt befintliga försvar, något som NATO möjligen också kan tänkas kräva i fall av svenskt medlemskap.