Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

Jimmie Åkesson: ”Riksdagen är inte slutmålet!”

Söndagen den 28 februari höll Sverigedemokraterna i Stockholms län och stad sina respektive årsmöten. Dessa förgylldes av celebert besök i form av partiordförande Jimmie Åkesson, som ett höll ett på samma gång sakligt och inspirerande tal till de hundratalet församlade SD-medlemmarna. Bland närvarande media märktes Expressen och kaldeiska Batnaya.

– SD prioriterar invandringen, kriminalpolitiken och äldreomsorgen, framhöll Jimmie Åkesson.

Jimmie inledde med att citera Linus Bylunds,  nyvald ordförande i SD Stockholms stad, ord om att Sverigedemokraterna är ”på en sagolik resa” under år 2010 där det omedelbara målet givetvis är att komma in i Sveriges riksdag vid valet den 19 september.

– Det har hänt förr att små partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen, påminde Jimmie och refererade till de framgångar SD noterats för i opinionsmätning efter opinionsmätning; senast när detta skrivs blev det 5,6 procent i Synovate, högst någonsin hos detta institut. Dessa framgångar beror inte bara på mina insatser utan är i hög grad ett resultat av partimedlemmarnas hårda slit. Det kommer att krävas hårt arbete för att komma in i riksdagen. Men det kommer också att bli roligt – för nu börjar vi se ljuset i tunneln!

Hur viktigt det än är att nå den hägrande riksdagen, underströk Jimmie, är detta dock inte slutmålet. Vi sverigedemokrater kan inte luta oss tillbaka och njuta av hur trevligt det är att vara i riksdagen när vi väl är där:

– Vår målsättning måste vara att bli ett så stort parti så att vi kan få  stort inflytande i svensk politik, också över regeringspolitiken. Därför har partistyrelsen antagit som sin målsättning att SD skall bli tredje största parti i riksdagsvalet. Hittills har vi inte rått på Miljöpartiet utan som bäst varit fjärde största parti i opinionsmätningarna. Men all erfarenhet säger att vi regelmässigt underskattas i mätningarna, så detta är ett fullt realistiskt mål.

Således innebär detta, menade Jimmie Åkesson, att när SD nu etablerat sig på en nivå runt 4 – 5 procent i mätningarna partiet med all sannolikhet i verkligheten attraherar betydligt mer omfattande sympatier än så:

– I EU-valet låg vi till exempel runt 2 – 2, 5 procent i opinionsmätningarna för att sedan landa på litet över 3 procent.

Det är icke minst viktigt, underströk Jimmie, att SD inte bara centralt utan även regionalt och lokalt har tydliga målsättningar. Exempelvis att nå tre mandat i Stockholms stadshus, en politisk församling som nästan, men inte riktigt,  kan mäta sig med riksdagen i prestige. En realistisk målsättning är vidare att nå över 3 procent i landstingsvalen för att därmed få representation i landstingsfullmäktige.

Sveriges riksdag – kommande arbetsplats för ett antal sverigedemokrater.

– Helt avgörande för partiet är vidare att vi ställer upp i alla kommuner och att det finns folk som är villiga att vara kandidater till landets kommunfullmäktige. Om vi når målsättningen lokalt kommer vi också att nå målsättningen centralt!

Jimmie Åkesson berörde i sitt tal vidare det faktum, att tidigare i partiets historia så har SDare inte sällan tvingats sitta som ensamma partirepresentanter, vilket alla gånger inte varit så roligt – detta kan till en del förklara varför en del hoppat av sina kommunala uppdrag, låt vara att medierna våldsamt överdrivit frekvensen av SD-avhopp i kommunerna.

– Det kan kännas tungt att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige. Så var fallet när jag själv blev invald i min hemkommun Sölvesborg för tolv år sedan. Efter hand som det går bättre och man får fler kolleger blir det dock roligare – i Sölvesborg är vi nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter, och det kan vara riktigt skoj!

Ett konstaterande som säkerligen piggade upp och inspirerade mången SD-medlem som mött upp vid Stockholms-distriktens årsmöten denna töiga februarisöndag.

– Om alla som är här i dag skulle kandidera i kommunerna i Stockholms-trakten skulle det se väldigt ljust ut för oss, ansåg Jimmie Åkesson. Det ser mycket bättre ut för vårt parti än det gjorde i samband med valet 2006. Då kom vi in i fullmäktige i ungefär hälften av landets kommuner, men den här gången skall vi komma in i samtliga kommuner!

Det är ett känt faktum att Skåne och Sydsverige är Sverigedemokraternas starkaste fäste. I Stockholms-regionen har det hittills inte gått riktigt lika bra.

– Därför prioriterar nu partistyrelsen Stockholm, betonade Jimmie i sitt anförande. Om det blir pengar över efter de satsningar vi måste göra centralt så kommer partiet att stödja era ansträngningar. Men ni måste själva dra upp strategier lokalt och regionalt. Jag har ett ”helikopterperspektiv” på hela landet, men ni själva vet bäst hur ni skall satsa i era kommuner.

Därpå kom Jimmie in på vilka frågor SD skall prioritera i det kommande valet.

– Någon här kom med en påstötning i pausen om att ett parti bör koncentrera sig på högst tre huvudfrågor för att nå ut med sitt budskap. Det håller jag med om. Vi kommer därför att prioritera de tre sakfrågorna invandring, kriminalpolitik och äldreomsorg. Sedan kommer det valmanifest som nu håller på att arbetas fram att omfatta 13 eller 14 områden med fem till sju konkreta förslag inom varje område.

Innan han avslutade sitt bejublade framträdande gav Jimmie Åkesson mötesdeltagarna följande ord med på vägen:

– När vi går härifrån är det viktigt att vi sätter igång med valarbetet så fort som möjligt. Det är bara drygt ett halvår kvar till valet och tiden går fort – vi måste börja nu!

Därmed, menade Jimmie, får media svårt att avfärda SD som ett ”enfrågeparti.”

Något om valaffischer

http://www.youtube.com/watch?v=tA4t1k2pHAU&feature=player_embedded

Det dröjer nu inte länge innan den egentliga valrörelsen är igång med full kraft. Det är ett knappt halvår fram till Almedals-veckan, och därefter kommer våra utemiljöer att ”prydas” av valaffischer så det står härliga till.

Efter förra valets nederlag för vänsterpartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som inför årets val dessutom är involverade i en formell vänstersamverkan, tycker jag det kan vara dags att hjälpa dem på traven litet. Valaffischerna i 2006 års val var till exempel inte särskilt bra.

Därför vidarebefordrar jag gärna de affischförslag som länken ovan går till med tack till Flashback samt Mona i Malmö som gjort mig uppmärksam på dem.

Inte mycket går dock upp mot Sverigedemokraternas affischer. Se nedan ett gäng glada SDare inklusive Mikael Jansson i Göteborg med den klassiska affischen med  Lidingö-profilen Elena Yurkovskaya!

Helt utan konkurrens bland historiens svenska valaffischer är dock i mitt tycke den som framställdes av Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och som verksamt bidrog till att Allmänna valmansförbundet, med den socialkonservative Arvid Lindman i spetsen, vann valet 1928. Varför detta gått till historien som ”kosackvalet” framgår av affischmotivet:

Lindmans högerregering ägde dock inte bestånd särskilt länge, och inom något år hade den socialliberale fifflaren och helnykteristen C. G. Ekman tagit över regeringsrodret. Sedan denne sopats bort med Krüger-skandalen var fältet fritt för Socialdemokraterna.

Men det är en annan historia.

Södertäljecentern vill hissa bögflaggan

Vad har egentligen hänt med gamla fina Centerpartiet, som en gång med sin värdekonservativa ideologi stod med båda fötterna i den äktsvenska myllan?

Frågan är berättigad sedan Tage Gripenstam, kommunalråd och gruppledare för Centern i Södertälje, för andra året i rad i ett öppet brev ställt frågan ”Kan vi inte hissa regnbågsflaggan under prideveckan i kommunhuset?” till kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (S).

Tage Gripenstam, bosatt i den lantliga kommundelen Hölö, tog över som södertäljecenterns starke man sedan Kerstin Lundgren upphöjts till riksdagsledamot. Efter att ha suttit i fullmäktige på 1990-talet samtidigt som Lundgren kan jag för övrigt  intyga, att denna – i viss konkurrens med Miljöpartiets Gudrun Lindvall – var församlingens värsta pratkvarn. Någon böglobbyist var hon, såvitt jag  minns, dock inte.

Gripenstam och södertäljecentern vill enligt Länstidningen 11 juli att staden, genom att hissa regnbågsflaggan i stadshuset och övriga kommunala lokaler, skall ”visa stolthet för sin mångfald.” På tal om detta säger sosse-Lago att ”Jag är positiv för min del men det är inte jag som avgör frågan.” Enligt Lago har Södertälje kommun en ”flaggpolicy” där ”prideflaggan ännu inte ingår.”

Det tackar vi för. Samtidigt kan konstateras att kommunstyrelsen i kringlornas och tokarnas stad ”begärt och gett i uppdrag att policyn ska ses över.” Detta kommer emellertid med alla sannolikhet ej att hinnas med innan årets så kallade pridefestival i Stockholm sparkar igång med sedvanligt buller och bång. Nästa år, lagom till valet i september, lär vi dock få se bögflaggan vaja för vinden om inget oförutsett inträffar.

Gripenstams förslag är naturligtvis en spark i veka livet på alla värdekonservativa södertäljebor, det vill säga dem som ser det traditionella familjeidealet som samhällets ryggrad. Inte så få av dessa finns nog kvar inom ett Centerparti, som förhoppningsvis ännu inte helt tagits över av den nyliberala och amoraliska stureplansmaffian. Hur kommer dessa kärnväljare att reagera inför Gripenstams initiativ?

Jag minns fullmäktigekollegan Tage Gripenstam som en rekorderlig karl. Inte kunde jag tro att han skulle vara beredd att sälja ut centersjälen för en politiskt korrekt grynvälling. Förutom sina politiska uppdrag i Södertälje kommun sitter Gripenstam även i landstingsfullmäktige i Stockholms län och SLs styrelse.

Är han måhända ute efter att utses till ”årets hedersbög” eller liknande utmärkelse, att överlämnas av Babsan eller Levengood i samband med det desperat vulgära och aidsdoftande pridejippot i augusti?

Ambassadör Dagan talar ut

Benyamin ”Benny” Dagan har varit Israels ambassadör i Sverige sedan augusti förra året men redan hunnit bli relativt välkänd för offentligheten. Men så är Dagan också en engagerad, aktiv och påläst företrädare för Mellanösterns enda demokrati. Jag hade häromdagen förmånen att få höra honom uttala sig om aktuella frågor inför det förestående svenska ordförandeskapet i EU.

 Ambassadör Dagan har hopp för Sverige…

Enligt ambassadör Dagan har Sverige en mycket seriös inställning till det förestående, halvårslånga ordförandeskapet i den Europeiska unionen (EU), något som underlättar Israels ansträngningar att få gehör för sina synpunkter.

– Våra samtal med den svenska regeringen började för cirka ett halvår sedan, säger Benny Dagan. Det har varit många besök från Sverige till Israel sedan dess, inte minst från utrikesdepartementet, och våra båda länder har bland annat diskuterat den viktiga Iran-frågan. Samtalen kommer att fortsätta under de närmaste veckorna, och besök kommer att ske på ministernivå. Det är en utmaning för oss att se till att det som byggts upp kommer att fortsätta. Det är viktigt, eftersom Mellanöstern-frågan kommer att knacka på dörren vare sig man vill det eller inte. Om frågor som har att göra med Iran, Afghanistan och Pakistan inte sköts ordentligt kommer det att bli konsekvenser också i Europa. I allt detta måste man ha ett välfungerande samarbete med Israel.

Dagan menar att det från officiell svensk sida finns mycket engagemang när det gäller problematiken i Mellanöstern, också på hög nivå. Han tycker också att alliansregeringen har visat prov på ett föredömligt tålamod när det gäller tillkomsten av den nya högerregeringen med Benyamin Netanyahu som premiärminister.

– Inom fyra-fem veckor har regeringen utformat sin politik. När Netanyahu besöker Washington, D. C. i maj kan omvärlden börja dra sina slutsatser. En sak är dock klar, och det är att den nya regeringen kommer att respektera tidigare ingångna avtal och därmed bekänna sig till den kontinuitet som är så viktig.

Det finns förvisso många viktiga frågor att ta hänsyn till. Den kanske allra viktigaste är tvåstatslösningen, det vill säga konceptet att en judisk och en palestinsk stat skall existera sida vid sida. Det gäller dock att se till så att detta koncept icke missbrukas.

– Vi var skeptiska till överenskommelsen i Annapolis 2007, eftersom palestinierna var emot en lösning med två folk sida vid sida. Detta kom således ej med i Annapolisdeklarationen. Vi har problem med dem som tror att det dels skall finnas en palestinsk stat för araber, dels ett Israel som inte är en judisk stat utan någonting annat. Vår önskan är att samtliga, också USA, skall säga klart att det skall finnas en judisk stat. USAs Mellanöstern-representant, Mitchell, har också använt just den formuleringen.

Om Israels förhållande till Europa säger Benny Dagan att ”vi var det tredje landet i världen som erkände EU som en enhet”.

– Ungefär vart tionde år utvecklas förhållandet mellan Israel och Europa. 1975 kom ett frihandelsavtal, på 1990-talet ett associationsavtal och 2004 en ny politik avseende EUs grannstater. Vi har alltid varit det mest aktiva landet i Mellanöstern när det gäller samarbete med Europa, och kanske kan våra förbättrade relationer med EU också gynna arabvärlden som har sina egna mekanismer. Ibland hörs röster inom EU att förbindelserna med Israel inte skall uppgraderas, men om så sker så skadas även palestiniernas sak.

Faktum är att just den dag detta skrivs så har representanter för EU uttryckt att det inte kan ske någon uppgradering av förbindelserna med EU, så länge regeringen Netanyahu inte klart uttalar att man tänker fortsätta överläggningarna med den palestinska myndigheten. Något som kan ses som ännu ett uttryck för att tålamodet med palestinaraberna från EUs sida tycks vara oändligt, medan kraven på Israel hela tiden pockar på.

– Det är viktigt att klargöra att detta inte är någon enkelriktad väg, framhåller ambassadör Dagan. Det ligger i Europas intresse att ha en bra relation med Israel, också för att det skall finnas en bra relation med det övriga Mellanöstern. Det är en dubbelriktad väg för båda sidorna. Varje vecka kommer europeiska ministrar på besök till Israel, och ibland uppstår en ”propp” som i fallet med kriget i Gaza. Men processen går ändå ständigt framåt.

Det vore att begära för mycket, menar ambassadör Dagan, att förhållandet mellan Israel och Europa skall vara detsamma som den speciella relationen mellan Israel och USA. Ändå, menar han, kan Europa utveckla sina relationer med Israel betydligt.

– Varken kritik från omvärlden för Gaza-händelserna eller något annat, såsom Durban II-mötet i Genève – vi har en plikt att försvara våra egna medborgare – kommer att hindra oss från att förbättra våra relationer med Europa. Vi har byggt upp en bra bas för samarbete med Sverige inför dess ordförandeskap för EU för ett halvår framåt. Och vi hoppas att vi även, när detta halvår är till ända, kommer att fortsätta utveckla våra förbindelser med Sverige.

När det gäller förhållandena mellan Israel och dess grannar förklarar Benny Dagan att Israels regering inte har givit upp hoppet om att få till stånd en frigivning av den fängslade israeliske soldaten Shalit, som inte ens får sina grundläggande rättigheter som krigsfånge tillgodosedda; han tillåts exempelvis inte ta emot besök från Röda korset.

– En viktig fråga för oss är vidare smugglingen av raketer till Hamas i Gaza, säger ambassadör Dagan. Vi kommer att kräva att Egypten gör något åt detta problem. En annan fråga är vad Hizbollah i södra Libanon sysslar med. Om Hizbollah återupptar raketbeskjutningarna mot mål i norra Israel kommer Israel att på ett dramatiskt sätt svara med massiv vedergällning. Här gäller inga kompromisser, vilket jag klargjort för svenska UD.

Israels ambassad har även regelbundna kontakter med den svenska vänsteroppositionen, förklarar ambassadör Dagan.

– Det är viktigt för oss att ha kontakter med oppositionen, även med Miljöpartiet, säger Dagan. Det framgår av hans presentation av ämnet att dessa kontakter inte alltid är de lättaste. Miljöpartiet har bland annat hävdat att Israel dödade 400 barn under Gaza-offensiven, men ambassadör Dagan har tålmodigt förklarat att detta inte stämmer.

– Oppositionen talar ofta med olika röster, till exempel i fråga om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö som många ville bojkotta. Jag tror dock man inser att man gick för långt den gången, frågan utvecklades närmast till en besatthet hos vissa. I Malmö och på andra plater blev inte bara israeler utan också judar måltavlor för vreden, men jag hörde tyvärr inga protester mot detta från oppositionens sida.

– Men vi har haft seriösa diskussioner, tillägger Dagan, och jag är inte den som predikar om vad man skall göra. De kan under alla omständigheter inte bortse från våra säkerhetsbehov, inte minst avseende våra relationer med Iran.

Om förhållandet till palestinaaraberna säger Benny Dagan att det pågår en fortgående dialog med den palestinska myndighetens president Abu Mazen och att Israel inser behovet av en palestinsk stat.

– Vi måste emellertid insistera på att det också skall finnas en judisk stat i enlighet med internationella överenskommelser – det finns redan tillräckligt med arabiska stater i området!

Antisemitismen – ett växande problem, icke minst i Sverige.

När det gäller den tydligt urskiljbara, ökande antisemitismen understryker ambassadör Dagan att detta inte endast är en israelisk fråga, utan att det ”in the end of the day” är en fråga för hela den civiliserade världen ”om denna vill fortsätta kalla sig civiliserad”.

– En del av det som hände i Genève är ägnat att inge hopp, och det finns nu med en klausul i deklarationen om Förintelsen. Så vissa deltagare i den första Durban-konferensen 2001 kanske inser att man gick för långt i kritiken av Israel.

Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.