Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.
I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.
Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.
Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.
Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.
SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.
Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).
Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).
Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.
Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.
Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.
MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.
Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.
Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.
Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:
Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).
Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).
Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).
Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson
Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.
Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.
Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).
Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar. Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).
Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.
Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.
Oskarshamns kärnkraftsverk.
En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:
Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).
Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.
Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.
Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.
Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.
Frågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:
– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.
– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.
– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.
– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.
– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 