Archive for the ‘Moammar Khadaffi’ category

Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

24 juni, 2010

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

The Dubliners på Cirkus!

28 april, 2009

Nu lägger jag ifrån mig den politiska pennan ett ögonblick för att skriva om något helt annat, nämligen mina absoluta favoritartister: The Dubliners!

 Den klassiska bemanningen från 1960-talet.

Det är i år jämnt 40 år sedan jag började lyssna på denna fantastiska grupp irländska musikanter och sångare. Den bestod då av den klassiska bemanningen omfattande Ronnie Drew, Luke Kelly, Ciaron Bourke, Barney McKenna och John Sheehan. Gruppen hade bildats redan 1962 på O´Donoghue´s pub på Merrion Row i centrala Dublin, dit jag gjorde en pilgrimsresa 2002. The Dubliners är nu inne på sitt femte årtionde och har genom åren haft följande medlemmar förutom de redan nämnda: Bob Lynch, Jim McCann, Sean Cannon, Eamonn Campbell, Paddy Reilly och Patsy Watchorn. Bob, Luke, Ciaron och Ronnie finns tyvärr inte längre bland oss (Ronnie avled 2008 i strupcancer vid 73 års ålder).

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Litet politik blir det nog, trots allt. Ty på ”The Dubs” repertoar finns ett antal irländska rebellsånger, såsom ”The Rising of the Moon”, ”The Patriot Game”, ”Kelly, the Boy from Killane” (se länken ovan), ”The Foggy Dew”, ”Off to Dublin in the Green” med flera. En politisk sång med motiv från det kalla kriget är ”The Button Pusher” från LPn ”Revolution” (1971). Den bandmedlem man främst tänker på härvidlag är tveklöst Luke Kelly, han med det flammande röda hårburret och den unikt uttrycksfulla tenorrösten som gick bort 1984 vid 44 års ålder till följd av en hjärntumör. Luke kallade sig själv kommunist och hade ett djupt socialt engagemang vilket går igen i en rad sånger, exempelvis ”Scorn Not His Simplicity” som handlar om en liten pojke med Downs syndrom. Han var också en de känsliga kärleksballadernas oomtvistade mästare.

Lyssna gärna till den här, ”Bunclody” (som lär ha varit den sång Luke själv mest ville bli ihågkommen för):

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Det vänsterpolitiska var mest framträdande hos The Dubliners i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då vänstervridningen var som mest omfattande i det västerländska samhället. Det var under den här perioden som känslorna för IRA svallade som mest litet varstans, inte bara hos The Dubliners. Jag har alltid betraktat IRA som en terrororganisation, som i modern tid fått stöd av exempelvis Moammar Khadaffis Libyen och som ända fram till för några år sedan spred död och förintelse omkring sig. Dock menar jag att organisationen, som föddes med Påskupproret i Dublin 1916, hade ett visst fog för sig under den irländska frihetskampen fram till republiken Irlands officiella utropande 1949. Här ”Off to Dublin in the Green”:

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Alltnog, Dubliners vurmande för IRA varade inte speciellt länge. Det är som Ronnie Drew uttrycker det i en textrad från låten ”The Mero” på LPn ”Together Again” från 1980-talets början: ”Now they´re all playing bang-bang, it´s going too bleeding far”. Numera är det alltså inte med politik man i första hand förknippar gruppen. Utan irländskt gemyt inkluderande en god portion pubromantik med whiskey och porter som bärande ingredienser. Alltså: ”All for Me Grog”!

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Jag har sett denna mytomspunna och fantastiska grupp vid fyra tillfällen, samtliga i Stockholm: på Konserthuset 1973, Göta Lejon 1981, Draken 1985 och så i går på Cirkus. Den förstnämnda konserten var givetvis förstklassig, även om det hojtades en hel del om hur bra IRA var både bland publikum och från scenen (bland annat kommenterade Ronnie en fritagning av fängslade IRA-terrorister från ett fängelse medelst helikopter) vilket förstås gladde de talrika vänsterelementen i publiken. Jag led i tysthet men valde att främst se till det musikaliska.

Det var i samband med konserten på Göta Lejon 1981 som jag fick ett av samtliga bandmedlemmar signerat exemplar av vinylplattan ”Together Again”, och de som var tillsammans var Ronnie, Luke, Barney och John. Fodralet till den skivan hänger numera inom glas och ram hemma i lägenheten. 1985 var Luke borta ur bilden, men i stället fanns den skönsjungande Sean Cannon som varit bandmedlem sedan 1982. Vid konserten 1985 gjorde dessutom Ciaron Bourke, märkt av sviterna efter en massiv hjärnblödning redan 1974, ett bejublat inhopp. I den officiella historieskrivningen heter det att han aldrig mer framträdde på scenen efter hjärnblödningen, men det stämmer alltså inte. Särskilt minns jag hans uttrycksfulla munspelande.

2009 års upplaga. Barney och John (högst upp) var med även på 1960-talet.

Och så Cirkus den 27 april 2009. Biljetter till mig och min hustru hade jag köpt redan i oktober, varför platserna i mitten av parkettens fjärde rad var perfekta. Det finns bara ett ord som motsvarar den konserten: Lysande! Redan när bandmedlemmarna skymtade som skuggfigurer i kulisserna bröt jublet loss och steg till en orkan med den första fartfyllda instrumentallåten.

Jag måste erkänna att jag, som den ”mjukis” jag egentligen är, grät mig igenom första halvtimmen av konserten – blev helt överväldigad av känslor över att i verkligheten få se och höra den grupp vars musik jag avnjutit i 40 år. Har heller aldrig tagit så aktiv del i något musikevemang över huvud taget tidigare: det blev handklappning och sång konserten igenom för mig och de flesta av mina bänkgrannar!

Som ni förstår är det här ingen objektiv redogörelse för The Dubliners framträdande på Cirkus. Jag är dock övertygad om att även bedömare mer balanserade än jag fann framträdandet njutbart. Trots sina långt framskridna åldrar – medelåldern torde ligga någonstans mellan 65 och 70 – står det musikaliska kunnandet på topp. Här vill man särskilt nämna gamle banjovirtuosen Barney McKenna, vars fingrar tycks leka lika lätt och säkert över strängarna som förut trots fysisk skröplighet. Barney lockade dessutom fram stort jubel då han reste sig från sin stol längst till vänster på scenen och hest framförde ett par sånger på oefterhärmligt vis. Inte många ögon i auditoriet var torra när Barney sjöng ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Det var många där som älskade Barney i detta ögonblick! En kraftfull skål också för John Sheehan, som visade prov på sedvanlig ekvilibrism i sitt hanterande av såväl fiol som thin whistle.

Jag njöt även av Seans en smula gnälliga men underbart mjuka balladröst, Eamonns gitarrspel som har en viktig, stödjande funktion samt senaste medlemmen (2005) Patsy Watchorns uttrycksfulla sång och kompbanjo. Patsy är yngst i gruppen men inte till åren (han är född 1944 medan ”minstingen” Eamonn är född 1946) och kommer från gruppen The Dublin City Ramblers. Hans största hit med dem är sången om hur en färjkarl på en Liffey-färja blir arbetslös, ”The Ferryman”, som Patsy  också framförde i går.

The Dubs gav allt på Cirkus i ett långt och minst sagt uppskattat framträdande. Jag och Marika gick hem en upplevelse rikare, jag som lycklig innehavare av en DVD, T-shirt samt keps med Dubliners-motiv. På YouTube finns ett par inspelningar av TV-programmet ”Fint som snus” som gjordes i samband med Sverige-besöket 1973, men för övrigt tycker jag det är litet märkligt att det inte finns större intresse på svensk television för The Dubliners, en helt unik grupp, där varje bandmedlem (levande som död) är en unik personlighet som det skulle kunna göras en hel serie program om.

Det har förresten irländsk TV gjort om Luke Kelly. Ett tecken på hur stor Luke anses vara är att det finns en staty av honom i centrala Dublin och att inte bara musikkolleger utan också framträdande politiker – såsom Sinn Fein-ledaren Gerry Adams – kommenterar hans livsverk. Gå in på YouTube och kolla själva!

Patsy försäkrade från scenen att The Dubliners kommer tillbaka till Sverige nästa år, något som alla fans givetvis ser fram emot. Förhoppningsvis med alla medlemmar kvar i livet.

Tack, Dubliners – ni har räddat veckan åt mig!

Slutligen några intressanta Dubliners-länkar!

Tema Brendan Behan & Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=SgoCwCyhh-Q&feature=related

”Whiskey in the Jar” med Dubliners…

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

…och Metallica!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Peggy Lettermore”, en sång på iriska:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Dirty Old Town”, det vill säga Derry:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

Sist, men inte minst:  The Dubs och The Pogues!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do