Archive for the ‘Mohammad Haij Amin al-Husseini’ category

Nazism och islamism – två sidor av samma mynt

5 april, 2009

Jag har av politiska vänner någon gång fått kritik för att ”blanda ihop nazismen med islamismen”. Det skulle i detta perspektiv vara ett icke-seriöst skamgrepp i debatten. Jag håller naturligtvis inte med.

Det finns i själva verket ovedersägliga kopplingar mellan dessa båda ideologiska entiteter, och då inte bara beroende på att böcker såsom Hitlers ”Mein Kampf” och falsifikatet ”Sions vises protokoll” går som smör i solsken i muslimska länder inklusive de palestinska territorierna och EU-aspirerande Turkiet. Jag skall här exemplifiera och personifiera med Mohammad Haij Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem 1921-48, samt överste Otto Skorzeny, en dödsföraktande SS-officer som i landsflykt blev en central rådgivare till Egyptens diktator Nasser.

Mohammad Haij Amin al-Husseini med en tysk soldat.

Amin al-Husseini (1895/97 – 1974) var en palestinsk arabnationalist som ledde den arabiska kommuniteten i det brittiska mandatet Palestina, med titeln stormufti av Jerusalem, 1921-48. Han anses av många bedömare ha varit hjärnan bakom de beryktade upploppen i Jerusalem 1929, då 135 judar och 136 araber dödades, medan 340 judar och 240 araber skadades. Al-Husseini motsatte sig vidare starkt planerna på att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina, som till och med Första världskriget administrerades av det Ottomanska riket (senare Turkiet). Al-Husseini protesterade också kraftigt mot såväl FNs delningsplan för Palestina 1947 som Jordaniens konung Abdullahs plan att expandera det jordanska territoriet in på Palestinas område. Det har diskuterats huruvida stormuftin i sin kamp för ett arabiskt-muslimskt Palestina, kemiskt fritt från judar, vägleddes av antisemitism eller arabnationalism. Förmodligen var det litet av båda dessa ingredienser.

Att al-Husseini var såväl antisemit som antisionist är i varje fall ställt utom varje  tvivel. Sedan han blivit efterlyst av britterna 1937 flydde han till Libanon och hamnade därefter i Irak, där han ledde en pronazistisk revolt i maj 1941. Sedan revolten misslyckats tog stormuftin först sin tillflykt till Mussolinis Italien, innan han slog upp sina bopålar i Nazityskland. Han träffade den av honom mycket beundrade Adolf Hitler 1941. Haij Amin al-Husseini engagerade sig med liv och lust i Tysklands krigsansträngningar mot de allierade, och i arabiska radioutsändningar från Berlin manade stormuftin till slakt på judar överallt.

Efter Palestinakriget 1948, då arabkoalitionen skändligen misslyckades med att utplåna den nyligen bildade staten Israel, förlorade al-Husseini sin makt och dog slutligen i Beirut 1974. På många sätt kan emellertid Mohammad Haij Amin al-Husseini anses vara den huvudsakliga inspirationskällan bakom den palestinska arabnationalism, kombinerad med islamistisk ideologi, som ligger bakom den kampfilosofi som i dag vägleder terroriströrelsen Hamas.

Den korrupte PLO- och al-Fatah-ledaren Yassir Arafat, som egentligen hette Rahman Abdul Rauf el-Qudwa, tillhörde för övrigt samma släkt som al-Husseini.

Standartenführer Otto Skorzeny, Nassers nära rådgivare.

En helt annan gestalt var naturligtvis Otto Skorzeny (1908-75), en cirka två meter lång österrikare som utbildade sig till ingenjör i Wien och på 1920-talet gick med i det nationalsocialistiska partiet. Skorzeny, som hade ett stort ärr i ansiktet efter att ha utkämpat en duell, kom tidigt med i Heinrich Himmlers Schutz-Staffeln (SS) och steg snabbt i graderna för att slutligen bli Standartenführer (överste). Skorzeny deltog under Andra världskriget i de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna, Balkan och Sovjetunionen. Han skadades på östfronten och återvände till Tyskland 1941.

Otto Skorzeny blev världsberömd när han ledde den djärva fritagningen – medelst glidflygplan – av den fängslade diktatorn Benito Mussolini från bergstoppen Gran Sasso d´Italia 1943. 1944 skickades Skorzeny av Hitler till Budapest som ledare för Operation Panzerfaust, som syftade till att hindra Ungerns ledare Miklós Horthy från att skriva på en separatfred med Sovjetunionen. Under den så kallade Ardenneroffensiven i februari 1945 ledde den fullkomligt orädde Skorzeny den tyska Operation Greif, då han mot alla krigslagar ledde en brigad utrustad med beslagtagna amerikanska jeepar och tyska, engelsktalande soldater i amerikanska uniformer.

Skorzeny greps i maj 1945, anklagad för krigsförbrytelser. Han lyckades emellertid rymma och tog sig småningom till Francos Spanien; Skorzeny har bland annat utpekats som grundare av den nazityska flyktorganisationen ODESSA, odödliggjord genom Frederick Forsyths politiska thriller ”Täcknamn ODESSA” samt filmen med samma namn.

Det som mest intresserar oss i sammanhanget är dock Skorzenys verksamhet som nära rådgivare åt Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser efter dennes statskupp mot den depraverade kung Farouk 1952. Skorzeny var, i likhet med så många andra högt uppsatta nationalsocialister av österrikisk extraktion såsom Hitler, Kaltenbrunner och Eichmann, övertygad antisemit. Det föll sig därför naturligt för honom att i Kairo ta anställning som ytterst välavlönad  rådgivare åt den flammande arabnationalisten Nasser. Landsflyktiga nationalsocialister var, tack vare sin judefientliga verksamhet under kriget, synnerligen uppskattade i en arabvärld som var ingrodd med flertusenårig antisemitism.

Det var generalen Reinhard Gehlen som fick uppgiften att rekrytera förutvarande tyska officerare till Nassers Egypten, och han satte samman ett team om 200 man, som tidigare tjänstgjort i SS eller Wehrmacht, under befäl av artillerigeneralen Wilhelm Farnbacher. Skorzeny och hans män skulle organisera Nassers hemliga polis samt  spionage och sabotage mot Nassers många inhemska fiender. Metoderna som kom till användning var hämtade direkt ur Gestapos instruktionsmanual. General Gehlen framhöll själv vid ett tillfälle: ”Vi fann arabländerna särskilt villiga att sluta tyskar med ett skenbart ‘nazistförflutet’ till sig” (citerat ur Charles Whiting: ”Skorzeny. The Most Dangerous Man in Europe”, 1998).

Skorzenys viktigaste uppgift var dock att bekämpa de hatade judarna. Han började träna de första palestinska terroristerna, vilka alltsedan dess berett staten Israel de största svårigheter. Och han smugglade in de senaste automatvapnen från bland annat Belgien och Italien till Egypten, därmed trotsande ett hemligt internationellt vapenembargo som skulle förhindra Egypten från att delta i ett nytt angrepp mot Israel. Även ”dödens tekniker”, tyska kemister med kunskap i att tillverka kemiska stridsmedel, fann vägen till arabvärlden under denna tid.

Nasser kickar judarna i Medelhavet, enligt en libanesisk tecknares synsätt.

Den militante antikommunisten Skorzeny sade upp sig hos Nasser i mitten på 1960-talet, då Egypten började samarbeta med Östtyskland och Sovjetunionen. Han slutade sina dagar i Madrid några månader innan Francisco Franco avled och slapp därmed uppleva demokratiseringen av Spanien, något han säkerligen var tacksam för.

Att peka på den nära frändskap som finns mellan islamism/arabnationalism och nationalsocialism är, vilket framgått av denna historik, inte ett plumpt debattknep. Det är endast att konstatera faktum. Nazism och islamism kan helt enkelt sägas vara två sidor av samma mynt.