Archive for the ‘Molotov-Ribbentroppakten’ category

Historien om Sovjet

7 maj, 2009

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

untitled

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

3112_tn450

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.

Därför är jag konservativ (III)

29 april, 2009

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.