Archive for the ‘Moltas Eriksson’ category

Man blir ju förbannad…

12 mars, 2010

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

18 mars, 2009

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

pyotr-stolypin

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

zjirinovskij

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.