Stora kramkalaset i riksdagen

Röstfiske i moskén blev ingen succé för Sahlin och S.

I onsdags var det stora kramkalaset i riksdagen när (nästan) alla partiledare i samband med partiledardebatten tog ett ömt farväl av avgående partiledarna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Det var ingen hejd på kramarna, pussarna och vänligheterna från allianspartierna.

Och visst hade Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund synnerligen goda skäl att hylla Sahlin. Hon lyckades ju med sitt katastrofala ledarskap av sossepartiet säkerställa ännu en fyraårsperiod vid maktens tinnar för borgerligheten.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fanns visserligen inte med i kön för att krama Mona men valde att uttrycka sin uppskattning på följande tänkvärda vis (citerat ur Expressen 20/1):

Värst vilken hjärtlig stämning det är i kammaren i dag. Jag har inga presenter och inget tacktal. Men jag vill tacka Mona Sahlin ändå, hon har blivit lite av en symbol för det som vi kämpar emot. Vi ska komma ihåg att Sverigedemokraterna är en del av det arv som Mona Sahlin lämnar ifrån sig och det får jag gratulera henne för.

Sahlin sade sig vara tacksam för Jimmies ”uppskattning”:

Du gav mig den bästa presenten någon här har gett mig. Nämligen att uttala att jag har varit inspirationen för er, att jag är symbolen för det som Sverigedemokraterna arbetar mot. Jag är stolt över de orden och jag tänker fortsätta vara den symbolen, var så säker.

Mona fjantar runt med Jan Malmsjö på så kallad gaygala.

Någonting i den stilen måste naturligtvis Mona Sahlin säga. Och naturligtvis är det kvalificerat skitsnack. Jag kan nämligen omöjligt tänka mig att den havererade S-ledaren faktiskt är glad över att hon varit SDs kanske främsta röstvärvare och högst aktivt bidragit till partiets riksdagsinträde såväl som alliansens fortsatta maktinnehav.

När nu Mona försvinner ut i något FN-jobb eller liknande – om så sker blir hon ju dessutom mer framgångsrik än partiledarföreträdaren och idolen Olof Palme – kan jag bara önska ”lycka till.” Nu håller jag tummarna för att hon efterträds som S-ledare av arrogante Palme-pojken Pär Nuder så att S fortsätter att vara i opposition för avsevärd tid framöver.

Men det kan nog funka även utan garanterade sänket Nuder – jag har utomordentligt svårt att se att någon av Nuders medtävlare om partiledarposten  på allvar skulle kunna föra upp sossarna ur det träsk i vilket de hör hemma, även om vilket nytt namn i toppen som helst kanske initialt kan föra upp partiet över 30-procentstrecket.

Frågan är dock varför socialdemokratiskt disponerade väljare skulle rösta på det gamla sossepartiet nu när det finns ett nytt och bättre – Reinfeldts nya moderater…

Med Maria Wetterstrands sorti som Miljöpartiets språkrör ser läget bekymmersamt ut för MP. Attraktiva helylletjejen Maria förmådde ge riksdagens troligen värsta knäppskalleparti mer än ett uns trovärdighet.

Kan Gustav Fridolin trots allt föra MP mot nya, djärva mål?

Jag har svårt att se att vare sig pretty boy Gustav Fridolin eller manhaftiga Mikaela Valtersson, för att nämna ett par troliga nya språkrör, skulle klara den balansakten.

Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

Reflektioner kring ett bröllop

Ett mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Israelhatarnas gycklarfölje

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Sossarnas totala brist på självironi

Den nakna sanningen om Toblerone ställer till det igen för sossarna…

”Det är ren Toblerone-politik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Så valde kommunminister Mats Odell (KD) att i riksdagen den 27/4 kommentera den rödgröna oppositionens förslag om mer pengar till skola, vård och omsorg. Yttrandet var givetvis en referens till den legendariska händelse som ledde till Mona Sahlins avgång ur regeringen 1995: hon hade använt ett betalkort från regeringen till att betala för choklad av det förnämliga schweiziska fabrikatet Toblerone.

Det fanns också annat med i bilden som ledde till att Sahlin, känd för att vara notoriskt slarvig med sin ekonomi, avgick, men Toblerone-historien är det som etsat sig fast i svenska folkets kollektiva medvetande.

Det mest intressanta med Mats Odells sarkasm i riksdagen är tvivelsutan Socialdemokraternas våldsamma överreaktion. Sahlin har talat om ”desperation” från regeringens sida och kallat Odells yttrande ”tragiskt”. Thomas Östros har yrat om ”början på den värsta smutskastningskampanjen sedan Kosackvalet 1928”, under det att partisekreterare Ibrahim Baylan kallat Odell ”förste dyngspridare.”

 Regeringens rolighetsminister?

Vad Mats Odell redan klassiska yttrande än är, så inte är det tragiskt. Tragiken i det här fallet ligger helt på sossarnas sida. Jag har fortfarande svårt att fatta hur höga representanter för ett politiskt parti kan vara i så total avsaknad av självironi och ren och skär humor att man hänger sig åt överreaktioner av detta slag. Inser man inte att man får skrattarna emot sig och att man framstår som patetiskt humorbefriade? Tydligen inte.

Personligen lägger jag mig som sverigedemokrat ogärna i vad alliansregeringen och den rödgröna oppisitionen käbblar om – jag bryr mig i princip inte ett vitten om de tar heder och ära av varandra – men i det här fallet är mina sympatier helt på Odells sida. Jag hoppas nu innerligt att han eller någon annan regeringsrepresentant inte tar sig för att be om ursäkt för ett oskyldigt men aningen småroligt/fräckt inpass från ett statsråd, som vad jag vet inte tidigare gjort sig känd som någon rolighetsminister.

Det har i olika media spekulerats i huruvida Odells kommentar var en försöksballong för att se hur väljarna reagerar på den här sortens retorik. Inte vet jag. Vad jag personligen känner är dock att vi kan behöva litet mer av den här sortens okonventionellt humorrelaterade retorik i svensk politik.

Bättre det än att väljarkåren somnar in till följd av de båda blockens trist förutsägbara kampanjevalsande.

Läs slutligen gärna också bloggaren Germunds korta kommentar i ämnet:

http://germundandersson.blogspot.com/2010/04/toblerone-och-socialdemokraterna.html

Man blir ju förbannad…

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), tycks inte inse vad han har gjort för fel. 

Ilmar Reepalu (i mitten) tågar med sossar, Hamas-aktivister, AFA-slödder och annat löst folk i Malmö. Nu skyller han allt på vad han kallar ”Israel-lobbyn.”

In i det längsta har han förnekat att det skulle finnas någon hotbild mot Malmös judar och ryckt på axlarna när han fått reda på att många föredragit att flytta – till Israel, till andra länder, till andra platser i Sverige – framför att bo kvar i ”Sveriges Gaza”, där kommunens många Hamas-sympatiserande muslimer gjort tillvaron mer än lovligt osäker för dem.

Till och med har han haft mage att kritisera Malmö-judarna för att de ställer upp och demonstrerar sin vänskap för det judiska hemlandet Israel – detta anses, bevars, vara uttryck för olämplig ”sionism” och verka provocerande på de muslimska kommuninvånarna.

På sistone förefaller han ändå ha insett att något gått snett, vilket lett till att han tagit kontakt med Malmös judiska kommunitet och även besökt stadens synagoga. Men att han själv skulle ha gjort sig skyldig till något fel – nejdå! I stället har han påstått att det är ”vad man kan kalla Israel-lobbyn” som ligger bakom de massiva – och synnerligen välförtjänta – fördömanden han utsatts för.

Se videon till det danska TV-inslag som länken nedan går till och som också ger en bakgrund till Reepalu-katastrofen:

http://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU

Ilmar Reepalu har ända sedan han deltog i AFA-demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Israel för snart ett år sedan kläckt ur sig den ena grodan efter den andra. Som en kommentator till nämnda video skrev: ”Så fort Reepalu öppnar käften går det åt helvete!” Det är drastiska ord men, så vitt jag kan bedöma, rena sanningen.

Jag skulle vilja uppmana Ilmar Reepalu att inte bara väga sina ord utan också börja studera historien. Icke minst då det judiska folkets historia som är full av lidande och förföljelse i alla upptänkliga variationer. Detta inte bara i samband med den sorgfälligt dokumenterade Förintelsen som orkestrerades av Nazityskland, utan tusentals år innan detta hemska skedde och som också Bibeln dokumenterar, till exempel då judarna hölls som slavfolk av de egyptiska faraonerna.

Till och med Reepalus partiordförande Mona Sahlin verkar ha förstått att hennes ståthållare i Malmö är en vandrande katastrof och har tvingats göra en brandkårsutryckning ner till Sveriges Gaza. Sahlin, som gärna själv tillsammans med partikamrater såsom Carin Jämtin frotterar sig med militanta araber som bränner Israels flagga, ropar ”Död åt judarna” på arabiska och andra trevligheter. Just ett snyggt föredöme för Reepalu!

 En beslöjad Sahlin med muslimsk beundrare – Allah skall med!

Man kan bara rysa när man betänker vilken typ av Mellanöstern-politik en eventuell röd-grön regering skulle driva efter valet den 19 september. Särskilt som gamle kommunisten Lars Ohly för ett par dagar sedan dök upp i pressen avfotograferad med en sjal som avbildade ett Storpalestina utan en tillstymmmelse till Israel.

Jag har sett att Ilmar Reepalu nu gråter ut i pressen och påstår sig ha blivit mordhotad hundratals gånger. En upplevelse som säkert inte är det minsta angenäm, och som jag inte unnar ens en aningslös sossepajas som Reepalu. Den kanske dock hjälper honom att förstå det hot som Malmös judar har levt under i flera års tid.

Sveriges tunnaste böcker

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

Osvenskhet och svensk idioti

Fy, så svenskt…troligen rasistiskt.

Jag har ofta, och långt innan jag gick med i Sverigedemokraterna, funderat över det faktum att det anses fint i Sverige att vara ”osvensk”, eller ”så där härligt osvensk” som det ofta brukar heta. Till exempel när Zlatan Imbrahimovic trixar med trasan. Eller när Olof Palme var som mest briljant i debatten. Eller när någon svensk filmstjärna slår sig fram i Hollywood. I motsats till denna berömvärda osvenskhet finns det trista, tungfotade och stelbent hämmade svenska.

Den 15 november läste jag i Aftonbladet en artikel av den entusiastiske privathistorikern och författaren Herman Lindqvist, som satte ord på det jag i all min hopplöst svenska tristess gått omkring och funderat på. I sin betraktelse går Lindqvist under rubriken ”I Sverige är det fint att vara osvensk” till rätta med denna mentalitet och framhåller inledningsvis: ”2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ‘så härligt osvensk’. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.”

Jag fortsätter citera Herman Lindqvist:

”I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberalerna. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.”

De arroganta svenskhetsfienderna, menar Lindqvist, pekar gärna finger åt ”den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer.” Detta slags traditionella samhörighet med det förflutna är något som svenskhetsfienderna ständigt förlöjligar och fnyser åt eftersom de tänker i schabloner. Lindqvist igen:

”Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

När dock svenskhetsfienderna reser utomlands, påpekar Lindqvist, förvandlas de:

”Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken.”

Herman Lindqvist tycker att det är på tiden att ändra attityd:

”Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska: Vad är det att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna?”

Läs hela Herman Linqvists artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab

Härligt osvensk – eller blågul ut i fingerspetsarna?

En särskild fraktion av ”självförnekarsekten” är den gruppering människor som anser att allt utländskt är bra och att följaktligen ”invandrarna” aldrig kan ha fel. De som kritiserar den förda flykting- och invandringspolitiken eller avarter hos en grupp invandrare är hemska rasister och bör helst bultas sönder och samman tills de behagar rätta in sig i det svenskfientliga ledet. Till denna kategori hör tidningen Metros kolumnist Hillevi Wahl. Hon skrev den 10 november en krönika som är något i hästväg även för denna typ av rabiata bedömare. Under rubriceringen ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” drar Wahl iväg på följande sätt:

”I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting  som plötsligt visade sig vara rasist.” Detta därför att släktingen i fråga hade uttryckt kritiska synpunkter mot invandrare, bland annat ”Ja, man vet ju hur de är”, ”De borde lära sig att anpassa sig” samt ”De sitter bara på kaféer hela dagen.” Hillevi Wahl trodde att människor som dristar sig uttrycka åsikter av detta slag bara var ”tecknade seriefigurer utan hjärna.”

Efter ett lovtal till invandrare i allmänhet brister Die Hillevi ut i följande panegyrik:

”De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det. Men sådant biter inte på kunskapsfobiker. ‘De borde anpassa sig’, fnyste min släkting’. Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet innan de vågar gå ut i trappen med soporna för att de är så jävla rädda för att träffa folk?”

Slutklämmen är magnifik i all sin generaliserande enfald:

”Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Hela inlägget här:

http://www.metro.se/2009/11/10/43146/vi-behover-hjalp-mot-den-helsvenska-i/

Die Hillvi borde kanske bo ett tag i – skall vi säga Somalia – för att få en mer detaljerad inblick i den härliga osvenskheten…

Ja, halleluja för hedersmord, överfallsvåldtäkter och militant islamism och andra kulturrelaterade företeelser som söderifrån kommande invandrare – naturligtvis mycket långt ifrån alla – har praktiskt taget monopol på. Det kan nämnas att sverigedemokraten Christian Westling anmält Hillevi Wahl för hets mot folkgrupp – svenskar måste ju rimligen också betraktas som en folkgrupp!

Nu skall det sägas att alla svenskar som vill framhäva sin osvenskhet inte är lika hätskt aggressiva som Hillevi Wahl. De kan till och med vara rätt sympatiska och välskrivande. Till den kategorin hör enligt min uppfattning Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet och nyligen författare till boken Döda vita män, vilken avporträtterar 14 engelska kulturpersonligheter, de flesta ur kategorin excentrisk lantadel.

I sin krönika den 21 november ger Hakelius till och med Sverigedemokraterna en nedlåtande men dock klapp på huvudet genom att  konstatera att ”Möjligen är inte alla vulgära dumskallar” och att det vore fel av massmedia att dra den slutsatsen. Man tackar för det lilla. Alltnog, Hakelius har valt att markera sin osvenskhet att klä sig som han tror att excentriska britter ur lantadelståndet gör: exempel i grällt storrutiga kavajkostymer och en rosa nejlika i knapphålet med matchande fluga till.

En något posörmässig last jag dock gärna unnar honom.

Som bekant finns också de svenska politiker som stoltserar med hur osvenska de är: Mona Sahlin som sagt att vi svenskar bara har töntiga traditioner som midsommar, eller Fredrik Reinfeldt, som skulle sälja sin pappa om han trodde det fick honom att framstå i politiskt korrekt dager, som menar att det rent svenska är barbari.

Slutligen kan ni genom att klicka på nedanstående länk se och höra hur jag debatterar etnicitet i media på Canal 7 med Kurdo Baksi och Anna Levin:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=260

EU-valet från min horisont

Jag gjorde något jag inte borde ha gjort i går – åkte in till Stockholm och deltog i Sverigedemokaternas valvaka trots att jag är förkyld och därför inte i bästa fysiska form. Till alla er som träffade mig vill jag dock lugna er med att jag inte har någon anledning tro att det är svininfluensan…

Sven-Olof Sällström blev utan plats i Bryssel och Strasbourg den här gången…

Det blev i vilket fall som helst en minnesvärd tillställning. Mina förväntningar var noll, jag trodde på förhand att det nog snarast skulle bli ett slags gravöl mer än en segerfest med tanke på opinionsmätningarnas blygsamma noteringar. Resultatet från SVTs vallokalsundersökning tycktes bekräfta mina farhågor – gruppen ”övriga”, där SD hamnat jämte bland andra Feministiskt initiativ (FI), noterades för 5,9 procent och det visade sig att SD bara fått 2,4 procent av dessa röster.

Eftersom jag på förhand i ett internt partitips haft grundtipset 2,5 med gardering på 3,1 var jag dock, till skillnad från andra partibröder, inte över hövan nedslagen. Jag visste ju dessutom att många SD-väljare troligen inte är så pigga på att tala vitt och brett om på vilket parti de röstat.

I den första riktiga prognosen i SVTs valvaka var således rollerna ombytta: SD fick 4,0 och FI knappt 2 procent. Värsta jublet bryter ut i lokalen, och närvarande förstanamnet på valsedeln, stabile Östersunds-bon Sven-Olof Sällström, börjar nog i sitt stilla sinne lägga upp planerna över hur han skall få tag på en våning i Bryssel. Diverse reportrar börjar dessutom strömma till.

Efter hand sjunker ju siffrorna, men aldrig längre ner än till 3, 3 procent vilket blir slutresultat och SDs främsta valframgång genom tiderna i ett rikstäckande val. Mer än 2oo procent bättre än i EU-valet 2004 och 0,4 procent bättre än i förra riksdagsvalet – då bör man ändå ta hänsyn till att SD-sympatisörer tenderar att vara mer röstobenägna än flertalet andra väljare när det gäller val till Europaparlamentet (känner flera personer i min bekantskapskrets som sagt att ”om de skall rösta” skall de rösta på SD; sedan har de inte orkat masa sig till vallokalen…).

Jag har i flera sammanhang hävdat att de siffror vi får i EU-valet kan fördubblas i riksdagsvalet i september nästa år, kanske ännu bättre upp. Det står jag fast vid. Nu när vårt parti visat att det på allvar är att räkna med kommer det förhoppningsvis  bli lättare att rekrytera villiga valarbetare och kandidater, liksom naturligtvis väljare i allmänhet (se mitt tidigare inlägg ”Tänk 8-10 procent”).

Mot denna bakgrund håller jag naturligtvis med alla dem – med Jimmie Åkesson i spetsen – som anser att valresultatet är klart godkänt. Jag tycker också det är helt perfekt att vi så att säga smyger upp litet ”i skymundan”, utan att tilldra oss alltför stor uppmärksamhet. Det visar, enligt min analys, att SD fortsätter att vara ett stabilt parti som sakta men säkert växer till sig. Man kan också uttrycka det som unge William Petzäll från Borås gjorde under valvakan, att ”nu kan inget stoppa oss.”

Jag har tidigare partierfarenhet från Ny demokrati (NyD), som jag tillhörde och representerade i fullmäktige i Södertälje 1991-94. Här vill jag påstå att NyD var ett parti mest till namnet: i själva verket var det en samling motstridiga viljor som mest av allt var intresserade av att köra sina egna race ända till det bittra slutet (även om det förstås fanns bra och rekorderligt folk också i NyD).

Forza Silvio!

Då är det en helt annan sak med SD, som efter 2001 – då de blivande Nationaldemokraterna dessbättre tackade för sig – och ännu mer efter 2005 – då Jimmie Åkesson tillträdde som partiordförande – metamorfoserat från att ha varit ett lätt stolligt parti med extremistvarning till att bli ett helt seriöst och konventionellt parti som har arbetat sig fram till den nationella scenen för att stanna. De etablerade partierna torde redan i dag ha börjat lägga upp ritningarna för hur SD skall stoppas, kanhända främst sossarna; Mona Sahlin ansåg  ju valnatten att en av de största framgångarna för hennes parti var att Sverigedemokraterna inte kom in i Europaparlamentet!

Det finns för övrigt säkerligen talrika  SDare som har ett slags ”hat-kärlek” till folkliga Mona, hon utgör med sina många stolliga uttalanden och närmast desperata politiska korrekthet – som gör att hon ibland nästan slår knut på sig själv – något av en tändvätska för oss när det gäller att kavla upp skjortärmarna för att ta SD det sista steget, det som leder in i Sveriges riksdag. Se gärna Robstens inlägg:

http://robsten.blogspot.com/2009/06/ett-stort-tack.html

Vi är vidare säkert många som sliter vårt hår inför beskedet, att 14 procent potentiella SD-väljare valde att rösta med Piratpartiet (PP)  i EU-valet, eftersom man anser detta val vara mindre viktigt än riksdagsvalet: då kan man, tycker man, kosta på sig att ”lattja” litet i syfte att ge etablissemanget en känga. Om inte dessa väljare hade varit hade Sällström, av allt att döma, kunnat börjat leta bostad i Bryssel redan i dag. Det känns surt, naturligtvis, speciellt som PP enligt min åsikt, trots högstämt tal om medborgerliga rättigheter, integritet med mera, ingenting annat är än en grupp smarta mediaestradörer som kommer att förlora sin tjuskraft fortare än du hinner säga ”pajasparti.”

Piratpartiets Amelia Andersdotter har ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac.

Ta förstanamnet Christian Engström, en man som, det erkännes, gjort bra ifrån sig i sina TV-framträdanden. Han har ett förflutet som folkpartist som i sann flumliberal anda inte ser några problem med att legalisera narkotika och prostitution. Engström har i ett inlägg på en kommunistisk blogg sagt sig betrakta SD som ett ”förljuget och rasistiskt parti”. Eller andranamnet Amelia Andersdotter, som sitter i styrelsen för Svenska FN-förbundet vilket, trots det respektingivande namnet, är en tokvänstergrupp som faktiskt vill förbjuda såväl Sverigedemokraterna som andra invandringskritiska grupperingar; hon har dessutom ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac. För mer information, se Mattias Karlssons SD-blogg:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/karlsson/2009/05/27/varning_for_pirater

Som övertygad demokrat respekterar jag under alla omständigheter såväl valresultat som alla väljare som lagt sina röster på PP. Det är tyvärr bara att konstatera att de övriga partierna, inklusive SD, inte gjort tillräckligt när det gäller att attrahera de personer som är intresserade av den typ av frågor som PP tagit på entreprenad.

Om vi skall titta på lokala och regionala valresultat, så kan jag konstatera att det inte gått speciellt bra i Stockholms stad respektive län – 1, 6 respektive 1, 8 procent SD-röster här. Ändå måste det sägas att dessa siffror är klart mycket bättre än vid tidigare val, då kungliga huvudstaden i praktiken varit en tyngd om halsen för SD. Allra bäst tycks det ha gått i Nykvarn, där vårt parti fick 3, 9 procent av rösterna. Fullmäktigeledamoten Anders Berglund är att gratulera! Också här i Södertälje gick det hyfsat, 3, 2 procent, liksom i Botkyrka med 3, 1 – klart bättre än länsresltatet 1, 8 procent.

För mig är det ett kvitto på att vi som har förmånen att få tillhöra Västra Södertörns-föreningen är på rätt väg, vilket jag i första hand vill ge vännerna Robert Stenkvist och Christofer Johnsson en eloge för. Härnäst gäller det att rycka upp Salem (2, 3 procent) litet mer!

Grattis Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti!

Nej, vi sverigedemokrater nådde inte hela vägen fram denna gång. Men vi inspireras av framgången och, just det, av Monas attityd. Dessutom av att det gått rätt väg på rätt många håll i Europa. I Nederländerna blev Geert Wilders Frihetsparti valets moraliska segrare. I Danmark noterade Dansk folkeparti 14, 9 procent och får två mandat i Bryssel och Strasbourg. I Finland nådde Sannfinländarna över 10 procent i teknisk valsamverkan med Kristdemokraterna; båda partierna kommer in.

Och i Italien kunde färgstarke Silvio Berlusconi, alla PK-vänners röda skynke, och hans Frihetens folk glädjas åt närmare 40 procent av rösterna. Forza Silvio!

Slutligen ett memento. Låt oss nu fortsätta arbetet med att bredda SDs ideologiska bas, dels genom arbetet i de olika grupper som kämpar med texter till den blivande valplattformen (och där jag har glädjen ingå i gruppen Försvars- och säkerhetspolitik under Krister Maconis ledning), dels genom verksamheten i de olika kommunerna.

Med mitt särskilda intresse för utrikespolitik anser jag nog att det finns all anledning att också ta hänsyn till den stora värld som finns utanför Europa – här skulle jag rentav kunna tillföra partiet en del av värde!