Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

 

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

 Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

 Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

 Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.

Kungligheter gaggar till det om miljön – men monarkin består

 Konung Carl XVI Gustaf.

Det torde vara välkänt för envar som har den goda smaken att läsa min blogg, att jag är en övertygad rojalist. Jag menar att den konstitutionella monarkin är det visaste, vackraste och mest välövertänkta statsskick som finns att uppbåda på denna jord.

Här en sammanfattning av varför monarkin är en sådan tillgång för Sverige:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/12/monarkin-ar-en-tillgang-for-sverige/

Fast jag måste erkänna att också en kämpande rojalist som jag understundom kan anfäktas av tvivel. Som nyligen, då vår egen konung Carl XVI Gustaf menade att man borde förbjuda badkar. Detta därför att en sådan åtgärd skulle gynna miljön:

‘http://www.unt.se/omvarld/kungen-forbjud-alla-badkar-3988044.aspx

Visserligen skulle monarkens yttrande vara något ”skämtsamt”, men i alla fall. Kungen har gjort sig känd som en tillskyndare av alla politiskt korrekta miljökrav som tänkas kan, särskilt då dem som hör samman med den så kallade klimatalarmismen, och gav nu en intervju inför det så kallade miljötoppmötet i Paris med början den 30 november.

Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns tänkande människor som faktiskt tror på, att det är möjligt att med datorns hjälp förutse hur klimatet på vår jord kommer att te sig om typ 50 år. När det är nog så svårt att förutse morgondagens väder. Sådana förutsägelser måste för alla med något enda uns av förnuft i behåll te sig i alla fall tveksamma, även om det skulle vara Gud själv som framställde dem.

Och naturligtvis i ännu högre grad om de utkolporteras av FNs redan svårt belastade och genomkorrupta klimatpanel IPCC, som bland annat gjort sig känd för att förfalska data och ljuga om glaciärers nedsmältning:

http://www.svensktidskrift.se/climategate-molnen-tornar-upp-sig-for-ipcc/

 Prinsen av Wales, kronprins Charles.

Konung Carl XVI Gustaf är dessvärre inte den ende av världens kungligheter som lägger ut texten för vem som gitter höra på om klimat och miljö. För en tid sedan menade sig Storbritanniens kronprins Charles, titulerad Prince of Wales, med tvärsäkerhet kunna fastslå att det är klimatförändringar som är den egentliga boven bakom den Islamiska statens (IS) terrorverksamhet och åtföljande flyktingström.

Följande länk refererar till vad Charles sade och varför det var fel:

http://www.breitbart.com/london/2015/11/23/no-prince-charles-climate-change-not-responsible-syria-isis/

Både kung Carl Gustaf (född 1946) och kronprins Charles (född 1948) närmar sig de 70, och några har tagit det som intäkt för att vad de yttrat om miljön är bevis för att de blivit gamla och gaggiga.  Jag tror dock inte det är där skon klämmer. Jag känner människor som är långt äldre än så och ger uttryck för långt vettigare åsikter. I stället är det sannolikt så att de har upptäckt att det finns en fråga där det är fritt fram att yttra vilka dumheter som helst utan att bli allmänt ifrågasatt, och det är miljöfrågan.

För mig spelar det dock ingen roll att de kungliga personerna klantar till det med jämna mellanrum. Eller vilka skandaler de än må råka in i. Jag är och förblir rojalist. Människor är människor på gott och ont, även om de skulle råka vara kungliga. Monarkin är större än så.

 

Kungafamiljen: Vad apanage är – och inte är

 Kungafamiljen på Solliden 2014. Foto: Kungahuset

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte på Facebook med en inbiten republikan. Denne menade, i anslutning till ett aktuellt kungabesök, att det inte fanns någon anledning för folket att känna festyra och stolthet vid besök av personer han kallade ”socialbidragstagare”. Personen ifråga syftade sannsynligtvis på det kungliga apanaget.

I syfte att bemöta och tillbakavisa okunniga och vulgära kommentarer av detta slag tyckte jag det kunde vara motiverat att här något redogöra för apanaget och vad detta egentligen är – och inte är. Beträffande det sistnämnda är det alldeles uppenbart att något ”socialbidrag” är det inte.

Här följer en sammanfattning rörande kungahusets ekonomi:

http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

 Konung Carl XIII.

Termen apanage är fransk och stammar från vulgärlatinets apanare, att förse någon eller några med bröd. I vår mening innebär det de pengar en stat betalar ut till sin monark. Apanaget infördes i Sverige den 1 december 1809, då riksdagen slöt ett avtal med konung Carl XIII: staten fick tillgång till ”ett antal kungsgårdar och  kungsladugårdar och därtill hörande hemman och lägenheter”.

Som motprestation gav den svenska staten konungen tillgång till slotten samt ett årligt apanage. Monarken återlämnade även sin personliga egendom Guadeloupe i Karibien till Frankrike för 24 miljoner franc, ett sätt att betala av den svenska statsskulden.

I Wikipedia läser vi följande:

Den årliga återbetalningen och räntan som detta lån mellan stat och kungahus gav utgjorde ända fram till 1983 en betydande del av kungahusets apanage. År 2006 uppgick apanaget till cirka 48 miljoner kronor.

Hela texten om apanaget i Wiki här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apanage

Apanaget innebar i Frankrike ursprungligen de pengar konungens icke förstfödda barn erhöll som kompensation för att de inte ärvde tronen, en förmån som alltid tillföll den förstfödde sonen.

 Kungliga Gripsholms slott vid Mälaren.

Den sammanlagda kostnaden för de svenska kungliga hov- och slottsstaterna uppgår för närvarande till cirka 127 miljoner kronor, varav 65 miljoner som apanage till hovstaterna och 62 miljoner till slottsstaterna för drift och underhåll av de elva kungliga slotten plus övriga kungliga egendomar såsom Kungliga Djurgården, Hagaparken och Riddarholmskyrkan.

Apanaget skall desslikes täcka kostnaderna för statschefens offentliga uppgifter samt representationskostnader för övriga medlemmar av kungahuset.

Apanaget i Sverige är vid en internationell jämförelse påfallande lågt. Dyrast i drift i Europa är det brittiska kungahuset, vilket av staten tillerkänns omkring en halv miljard (500 miljoner) kronor. Härefter kommer Nederländerna med ett apanage om 400 miljoner kronor. Både Norge och Danmark har högre apanage än Sverige. Lägst apanage har det lilla furstendömet Luxemburg med åtta miljoner. Spaniens kungahus är dock billigast med en kostnad på 1,90 kronor per capita.

Det är naturligtvis inget konstigt med att Sveriges statschef och hans familjemedlemmar avlönas av staten för sina ansvarspåliggande uppgifter. Det vore ju mycket märkligt, för att säga det minsta, om så icke vore fallet. Att kalla detta för ”socialbidrag” är felaktigt, respektlöst, enfaldigt och okunnigt. I mitt tycke är vår konstitutionella monarki en såväl vis som vacker inrättning som på ett lysande sätt knyter samman historia och nutid.

 Kronprinsessan Victoria och prins Daniel: goda representanter för Sverige!

Det skänker oss icke endast en levande tradition, nationell glans och oskattbar good-will utomlands utan också välbehövliga exportinkomster för den svenska industrin och företagsamheten. Apanaget är således synnerligen väl investerade slantar.

Monarkin, känslorna och romantiken

 Sofia och Carl Philip. Tjusigare par får man leta efter.

Det har varit lysande dagar för den svenska monarkin. Lördagen den 13 juni sammanvigdes prins Carl Philip med Sofia Hellqvist, en före detta lättklädd modell som nu tilldelats titeln prinsessa av Sverige. Och måndagen den 15 juni nedkom prinsessan Madeleine med en son, paret Christopher O´Neills och Madeleines andra barn efter prinsessan Leonore som nu blir storasyster. Nykomlingen har begåvats med namnen Nicolas Paul Gustaf och titeln hertig av Ångermanland.

Jag vågar nog påstå att huvuddelen av svenska folket har följt dessa händelser med betydande intresse och välvilja. Monarkin och den nuvarande kungafamiljen av huset Bernadotte har en grundmurad ställning i det svenska folkdjupet, låt vara att tidigare skandalskriverier naggat de positiva opinionssiffrorna marginellt i kanten.

Det skall icke undanskymmas att det finns ett antal tämligen goda förnuftsskäl som talar för republik, kanske lika många som talar för monarkin. I ett avseende är emellertid monarkin helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget. För mig liksom säkerligen en överväldigande majoritet av landets rojalister och kanske också andra är monarkin en känslosak. Jag inte kan se några som helst fel i detta.

 En medalj med vår medeltida konung Erik läspe och halte som motiv.

Som den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) framhöll i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

Emotionella drivkrafter spelar alltså en väl så stor roll roll både inom politiken och det mänskliga livet över huvud taget som rationella och intellektuella sådana. Det finns även ett flertal nog så förnuftsmässiga skäl för att behålla vårt tusenåriga kungadöme, såsom att det svårligen kan tänkas någon bättre good-will för Sverige.

Jag känner mig ganska säker på att ett antal republiker skulle vara redo att sälja sin  president till lägstbjudande i utbyte mot ett monarkiskt statsskick.

Varför inte avsluta med ännu ett Gunnar Unger-citat:

   För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinsbrämade manteln.

 Konung Carl XVI Gustaf på silvertronen läser trontalet 1974.

Ja, vem gör inte det? Möjligen då förhärdade republikaner utan sinne för vare sig historia eller romantik och vilka tjatar om att allt i alla lägen måste vara så förtvivlat jämlikt och demokratiskt och att ingen följaktligen skall kunna, som det så förnumstigt brukar heta, födas till sitt ämbete.

Normalt är jag också en varm anhängare av jämlikhet och demokrati. Men varför då inte låta vårt konstitutionellt monarkiska statsskick vara undantaget som bekräftar regeln? Demokratiskt är det under alla omständigheter så tillvida som det beslutats av riksdagen samt åtnjuter en överväldigande popularitet i folkdjupet.

 

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Kungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!

Estelle blev det!

Nej, den nya tronarvingen kommer inte att begåvas med något av de namn jag luftade i föregående inlägg. Jo, förresten – hon kommer att få heta Silvia i mellannamn efter mormor, vackert så.

Det har nu meddelats från hovet att den nya sessan kommer att heta Estelle Silvia Ewa Mary och tituleras hertiginna av Östergötland, det landskap varifrån min släkt på farssidan härstammar.

Estelle hette vår konungs gudfars, Folke Bernadotte af Wisborg (1895-1948), hustru. Hon var född i New York med flicknamnet Manville och gifte sig med greve Bernadotte 1928. Hon levde mellan 1904 och 1984.

 Estelle och Folke Bernadotte af Wisborg.

Jag får väl förlika mig med att den nya tronarvingen inte kommer att få samma namn som min egen sessa, dottern Isabella (född 1990).

Estelle är vid närmare påseende ett stilfullt namn!

Hipp, hipp hurra för nya sessan!

 Glädjen var stor i konungariket Sverige då det stod klart att kronprinsessan Victoria var gravid.

Den 23 februari nedkom kronprinsessan Victoria med en ny tronarvinge: då föddes Victorias och prins Daniels förstfödda på Karolinska sjukhuset i Stockholm, ett flickebarn som var 51 centimeter långt och 3280 gram tungt.

Modern är 34 år, vilket numera är en ganska normal ålder för en förstföderska.

Födelsen av den nya tronföljerskan innebär att den kvinnliga tronföljden i Sverige förstärks. Men det torde dröja omkring ett halvsekel innan hon ges tillfälle att bestiga den svenska tronen, givet att vi fortfarande har monarkiskt statsskick vid den tidpunkten.

Frågan är vad flickan skall heta. Hon kommer givetvis i egenskap av kunglighet att föräras ett antal namn. Några tänkbara sådana, hämtade ur den svenska drottninglängden/konung Carl XVI Gustafs släkt, är Margareta, Christina, Desirée, Birgitta, Sibylla, Ulrika, Eleonora, Hedvig och Louise.

Det kan förmodas att även nya sessans mormors och mormors mors namn – Silvia respektive Alice – för närvarande bollas med som tänkbara namnalternativ.

Det är väl inte alldeles givet att den nya kungliga tjejen kommer att tilldelas ett avlagt drottningnamn – själv föreställer jag mig att Isabella kan ligga bra till.

 Isabella Johansdotters gravvård finns i Strängnäs domkyrka.

Isabella hette Johan IIIs dotter, en äldre syster till Sigismund, som föddes och dog på Gripsholms slott där dåvarande hertig Johan och gemålen Katarina Jagellonica fängslats av Johans halvbror Erik XIV. Isabella hette desslikes en berömd spansk drottning.

Isabella Johansdotter (1564-66) brukar i hävderna även kallas Elizabeth Vasa. Hon var visserligen det blivande kungaparets förstfödda, men på den tiden hade vi ju inte kvinnlig tronföljd.

Oavsett vilket/vilka namn tronföljerskan får vill jag utbringa ett djupt känt ”Hipp, hipp hurra!” för nya sessan!

Mer om SD och monarkin

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!

Dags att införa thailändska lagar?

Australiern Harry Nicolaides inväntar rättegång för majestätsbrott i Thailand. Foto: AP

Enligt en opinionsmätning, utförd av SIFO, uppgav 72 procent av de tillfrågade att de stöder monarkin. Mätningen avslutades den 31 maj. Av de 500 personer som tillfrågades efter den stora kungaintervjun på måndagen stödde 68 procent vårt nuvarande statsskick.

Det har i vissa media sökts göra gällande, att stödet för kungadömet ”rasat” efter TTs intervju med konung Carl XVI Gustaf, vilket inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom måste det stöd som uttalats i ovanstående undersökning anses vara anmärkningsvärt stort med tanke på den hetskampanj monarkin i allmänhet och konungen i synnerhet utsatts för sedan publicerandet av tramsboken Den motvillige monarken för en tid sedan.

I en TT-text publicerad 3/6 säger Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsundersökningar (och en gång i tiden ordförande i Moderata ungdomsförbundet), att monarkistödet legat på 65-70 procent ända sedan 1970-talet och fortsätter:

– Det här är väl snarare ner till normalnivå från en något högre.

Större än så är alltså inte raset för vår svenska monarki. Jag gissar att en stor del av svenska folket faktiskt insett, att den senaste ”kungaskandalen” helt och hållet skapats av oseriösa skribenter, media som vädrar blod och kriminella operatörer som ser en chans att bättra på sitt renommé genom att nämnas i samma andetag som vår kung. Eller för att citera den historiske författaren Herman Lindqvist:

– Det är som en storm i en gödselstack.

http://www.nyheterna.se/1.2159425/2011/05/31/som_en_storm_i_en_godselstack

I likhet med Lindqvist blir jag bedrövad när jag ser konungen uthängd i massmedia via TT-intervjuer, där intervjuaren dessutom använder sig av det nedlåtande ”ni” när vederbörande tilltalar majestätet. Har verkligen hovet godkänt detta?

Rojalistiska föreningens Patrik Åkesson och Lennart Stockblad flankerar kronprinsessparet.

Av slaskblaskorna är särskilt Expressens nihilistiska hållning motbjudande att notera. Samma tidning som på ledarplats kräver republik har ett par medarbetare – exempelvis Johan T. Lindwall och Cecilia Hagen –  som, uppenbarligen i vilseledande syfte, tillåts uttrycka relativt kungavänliga åsikter i krönikor.

Särskilt vämjeligt i sammanhanget är att kriminella halvfigurer såsom Milan Mafioso och Mille Skurkovic (eller vad de nu heter) framställs som mer eller mindre rekorderliga källor. Och att uppenbart mediakåta  mytomaner och/ eller nymfomaner som en bedagad sångerska i ett skabröst popband bereds tillfälle vika ut sig, i de enda syftena att bättra på sin egen ekonomi och smutskasta kungahuset.

Vad ligger då bakom hela detta bullrande mediedrev? Jo, påståenden om att konungen skulle ha umgåtts med kriminella på vissa nattklubbar och därtill synts med så kallade ladies of the night. Det är väl närmast oundvikligt att statschefen genom alla dessa år någon gång vistats under samma tak som brottslingar respektive satt sin fot på etablissemang där det förekommit mindre moraliska aktiviteter.

So what? Är verkligen vi svenskar i detta nådens år 2011 verkligen så prudentliga att vi behöver förfasas över sådant? Jag har själv sysslat med politik i närmare 40 år och måste under den tiden – en hel generation – ha mött både små och stora skurkar, dock utan att ingå några affärer eller på annat sätt samarbeta med dem, är det väl bäst att tillägga. Jag vet med bestämdhet att jag en gång – på en presskonferens – vistats under samma tak som förre förrädaren, den livstidsdömde  Stig Bergling.

Bara en sådan sak som att jag regelbundet deltar i sammanträden inte bara i tingsrätten utan också kommunstyrelse, kommunfullmäktige och diverse nämnder. För att inte tala om alla föreningar av olika slag  jag är medlem i.

Uppfatta detta som ni vill. Vad jag vill ha sagt är, att även om vartenda ord i skandalskriverierna i böcker och tidningar vore sant – vilket jag inte ett ögonblick tror på – så kokar hela faderullan ner till att vara just ”en storm i en gödselstack” och på intet sätt värt den uppståndelse som genererats så här långt.

Mitt förtroende för den konstitutionella monarkin, det kloka och representativa statsskick som vårt folk har det stora privilegiet att vara begåvat med, förblir under alla omständigheter orubbat. Konungen har gjort ett storstilat jobb för Sveriges bästa under de 38 år han hittills parkerat på tronen och kommer säkerligen – och till stor förtret för bland andra Republika föreningens ordförande Peter Althin (KD) – att fortsätta göra det under åtskilliga år till.

Kungarna Carl XVI Gustaf och Rama IX (Bhumibol).

Fram till strax efter Andra världskriget skulle skriverier av ovan beskrivet slag ha föranlett åtal för majestätsbrott. Det var en term som inlemmades i den svenska strafflagstiftningen 1864 men tyvärr utmönstrades vid strafflagens omarbetande 1948.

I dag torde kungariket Thailands lag mot majestätsbrott – möjligen undantagandes hur det är i Saudiarabien med dess medeltida sharialagar – vara världens strängaste. I Thailand kan envar som uttalar sig nedsättande om konung Bhumibol Adulyadej – officiellt regentnamn Rama IX – ådömas upp till 15 års fängelse. I januari 2010 dömdes exempelvis en austaliensisk ”författare” till tre års fängelse för att i en roman ha smädat kungen.

Efter de senaste mediala övergreppen mot vår svenske monark kan jag tycka, att det vore dags att i Sverige införa lagar som närmar sig de thailändska.

Grattis, Madde och Jonas!

Nu har också prinsessan Madeleine, yngst i den kungliga familjens barnaskara, ingått förlovning. Det skedde officiellt den 11 augusti, men det uppges att den lycklige fästmannen, Jonas Bergström, friade till sin prinsessa redan den 12 juni vid villa San Michele på Capri.

Så – grattis, Madde och Jonas!

Ett trefaldigt kungligt ”hurra” för Madde och Jonas!

Jag är inbiten rojalist och gläder mig därför åt att det ser ut att ordna sig för kungabarnen. Nu väntar vi bara på att prins Carl Philip skall stadga sig. Vän av ordning kanske frågar sig – och mig – varför det är så himla viktigt att slå vakt om kungahuset och monarkin som statsform. Ingen har enligt mitt förmenande givit ett bättre svar på den frågan än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76).

Jag ber därför att få citera ur Ungers bok Rapsodi i blått (Askild & Kärnekull förlag, 1974):

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t o m intelligenta människor (Tingsten var ett typexempel), som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig liksom – det är jag övertygad om – för den överväldigande majoriteten av Sveriges folk är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för galet med det. Emotionella drivkrafter spelar väl så stor roll i politiken – för att inte tala om människolivet överhuvudtaget – som intellektuella, som rationella. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, d v s den som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi.”

Vidare:

”För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinbrämade manteln. Eller för att vara aningen mindre frivol: så tråkigt som det är i det här folkhemmet – och tråkigare blir det för var dag som går, gråare och glanslösare och färglösare och glädjelösare – tycker jag att man skall slå vakt om de ögonblick av solennitet och festivitas, som ännu finns kvar i statslivet och som är så intimt förknippade med monarkin i dess viktigaste, i mitt tycke viktigaste, funktion: att vara en åskådlig och påtaglig symbol för sammanhanget i vår historia, detta samband mellan det förflutna, det närvarande, och det tillkommande, mellan generationerna i vårt folk, de döda, de ofödda och oss själva.”

Så långt Gunnar Unger, som alldeles säkert glädjer sig storligen åt de nu stundande prinsessbröllopen i sin kungsblått konservativa himmel.

Man hör ofta republikaner tala föraktfullt om kungafamiljen och hur korkade dess medlemmar skulle vara. Dessa mindre vetande individer har naturligtvis alldeles fel. Prinsessan Madeleine är, precis som sina syskon, en välutbildad ung dam. Född på Drottningholms slott en 10 juni 1982 tog hon 2006 en filosofie kandidat-examen i de förnämliga ämnena konstvetenskap, etnologi och modern historia vid Stockholms universitet. C-uppsatsen handlade om tillkomsten av Sollidens slott på Öland. Prinsessan Madeleine har även läst barnpsykologi på akademisk nivå.

Madeleine Thérèse Amelie Josephine  är den tredje i Sveriges tronföljd efter kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip samt även nummer 195 i den brittiska tronföljden. Hon tituleras hertiginna av Hälsingland och Gästrikland och är beskydarinna av stiftelsen Min stora dag och Europa Nostra, som värnar om den europeiska kulturen. Bland intressena märks hästsport.

Madeleines fästman, Jonas Bergström, föddes i en akademikerfamilj på Djursholm den 23 januari 1979. Han och Madeleine träffades 2002 och uppges ha haft ett ställvis turbulent förhållande. Jonas gick ut med toppbetyg från Danderyds gymnasium 1999 efter att läst vid samhällsvetenskaplig linje med inriktning på ekonomi. Sin juristexamen avlade han vid Stockholms universitet 2006 och har sedan dess praktiserat vid en advokatbyrå i New York samt på en fondkommissionsfirma i Stockholm. För närvarande har han ett välavlönat arbete som biträdande jurist vid advokatbyrån Vinge vid Norrmalmstorg i Stockholm.

Hela kungafamiljen.

Så nu vet ni det. Ätten Bernadotte ser ut att leva vidare i högönsklig välmåga och ge det svenska samhället den stadga och den solenna glans det så väl behöver i dessa de oroligaste av  tider!