Archive for the ‘Monarkin’ category

Monarkins fiender och fientliga vänner

13 juli, 2009

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Haga-slott-ext-2-Scanpix_718x284

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.

Monarkin och säkerheten

3 januari, 2009

I början av oktober det år som nyss förlidit haver satt jag vid en uteservering tillhörande en restaurang och pub längs Rosenlundsgatan på Södermalm i Stockholm och tärde en enkel måltid. Jag såg då ett sällskap om fem-sex personer passera mitt bord och tyckte mig på något sätt känna igen den relativt unge, lätt solbrände man med moderiktiga glasögon och bakåtslickat hår som gick närmast min utsiktsplats. Jag vände därpå huvudet snett bakåt under det att jag försökte lista ut vem mannen var. Det började så smått gå upp en talgdank då en man som kommit inifrån puben för att ta ett bloss brister ut: ”Var inte det där Victoria?”

Jag får på detta sätt mina aningar bekräftade. Den mansperson vilken jag nästan känt igen var Daniel Westling, och Victoria, det var förstås HKH kronprinsessan Victoria. De övriga, svartklädda personerna i sällskapet måste ha varit biffiga SÄPO-vakter med uppgift att skydda kronprisessparet med liv och lem om så skulle krävas. Jag minns att mannen, alltså Daniel Westling, tittade snett ner på mitt bord med tallrik och bestick, kanske med viss oro noterande att bestickets kniv var synnerligen vass. Nu fanns det naturligtvis ingetnting att frukta från en övertygad rojalist som undertecknad. Gångstråket i området som Victoria och Daniel valt är dock känt för att stundom frekventeras av olika sorters missbrukare, varför SÄPO-upvaktningen var klart befogad.

Annat var det med säkerheten i flydda da´r, jag tänker här främst på 1950- och 1960-talen. Då kunde den gamle kungen, det vill säga Gustaf VI Adolf, spatsera omkring på Stockholms gator utan en livvakt i sikte, vänligt lyftande på hatten inför dem han mötte. Visserligen var kung Gustaf Adolf, en vänlig och stillsam intellektuell med arkeologi och blommor som passioner, mäkta uppskattad i folkdjupen. Men vad hade det hjälpt om en snedtänd knarkare eller en psyksjuk person med våldstendenser hade dykt upp? Eller politiska terrorister eller kidnappare?

Så risken fanns även på gamle kungens tid, men den var avsevärt mycket mindre än den är i dag – det räcker med att erinra sig morden på Olof Palme och Anna Lindh för att inse, att personer i ledande befattningar inom stat och regering måste skyddas på ett sorgfälligt sätt. Dessvärre är 50-talsidyllen ett minne blott.