Archive for the ‘Moskva’ category

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

18 januari, 2010

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Det judiska Polen (V): Kommunistisk antisemitism

9 november, 2009

Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat ”Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen ”de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. ”Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

”Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska ”sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

”Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en ”titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav ”de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa ”judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en ”antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som ”femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som ”femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 – liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var ”främlingar”, ”kosmopoliter” och ”sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: ”Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: ”Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: ”Jag ropade ‘Leve Gomulka!'” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. ”Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: ”Jag ÄR Gomulka.”

 

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

2 augusti, 2009

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 212747071_700a8e72-9b7a-4730-b1db-2788f206102e

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.

Bra och dåliga spioner

1 augusti, 2009

Den 1 november 1978 bevistade jag  en välbesökt presskonferens i Wennergren-skrapan i Stockholm. Detta i anledning av att säkerhetsexperten Dragan Jovius, som jag kände väl, gav ut sin bok Sovjetspionage i Sverige – dess taktik och verksamhet (S:t Georgs förlag). Till presskonferensens muntrationer hörde att Jan Guillou blev nekad inträde; man måste nämligen ha en speciell inbjudan, och det hade nu inte Guillou.

Men det var inte bara munterhet vid presskonferensen. Bland inbjudna gäster fanns även en drygt 40-årig, lätt fetlagd och undersätsig man med tjusarmustasch och rikligt med pomada i håret. Han hade en yrkesbakgrund inom svensk underrättelsetjänst och ansågs vara en ”stenhård antikommunist” och därför sovjetätare. Mannens namn var Stig Bergling. Han dömdes påföljande år till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha gripits i Israel av underrättelsetjänsten Mossad.

2759659_993_1200 Den Stig Bergling jag träffade vid ett par tillfällen.

Jag hade stött på Bergling åtskilliga år tidigare, då han dök upp vid de försäljningsaktioner som anordnades i Stockholms city varje helg av den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians inom vilken jag var engagerad. Jag minns inte exakt vad han sade vid dessa tillfällen, men troligen orerade han vitt och brett om hur fantastiskt bra vi ungdomar var som vågade stå upp mot kommunismen och gå emot vänstervridningen i samhället.

Landsförrädaren Stig Bergling dömdes alltså till livstids fängelse efter att bland annat till Sovjetunionen ha lämnat ut den så kallade befästningskoden med datoriserade uppgifter om samtliga försvarsanläggningar i Sverige. 1987 avvek Berling från en permission och lyckades rymma till Moskva. Han levde därefter omväxlande i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel innan han återvände frivilligt till Sverige 1994. Han fortsatte här att avtjäna sitt straff innan han 1997 blev villkorligt frigiven.

Stig Bergling, alias Eugen Sandberg, alias Stig Sydholt, född 1937, är numera inhyst i ett äldreboende i Stockholm. Han har fortsatt att göra avtryck i massmedia. 2006 väckte det visst uppseende då det framkom att han blivit medlem i Vänsterpartiet, med en partipolitisk bakgrund som landsförrädarpartiet par preference i Sverige; dess närmaste föregångare, Vänsterpartiet kommunisterna, var hårt Moskva-styrt ända fram till sovjetväldets implosion 1991.

I en debattartikel i Expressen den 13 juli 2008 uttalade Bergling/Sydholt sitt starka stöd för den omdiskuterade FRA-lagen, bland annat med följande händelsevis alldeles korrekta motivation:

”Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten.”

Såvitt jag vet har Stig Bergling aldrig visat någon ånger över att sannolikt ha åstadkommit mer skada för Sveriges militära försvar än någon annan spion, också i jämförelse med ”spionöversten” Stig Wennerström som dömdes till livstids straffarbete 1964 och släpptes tio år senare. Exempelvis den beryktade Enbomligan var rena småhandlare vid en jämförelse med Berglings spioneri.

Stig Bergling tillhör den kategori landsförrädare som inte drivs av någon som helst övertygelse, utan gör vad de gör på grund av pengar, spänning och/eller känslan av att känna sig betydelsefulla. Dessa personer besväras inte av något samvete eller fosterlandskärlek, men kan i efterhand söka försvara sitt agerande med att de – exempelvis – i själva verket befrämjade världsfreden. Wennerström påstod på fullt allvar i sina memoarer att det var bra att ryssarna fick västliga hemligheter, eftersom detta var tjänligt för balansen mellan stormakterna under det Kalla kriget. Själv var han naturligtvis den största av fredkämpar.

Också Bergling har varit inne på liknande tankar i TV-intervjuer – hans spioneri har gynnat såväl Sverige som nationalstat som freden i världen. Och det är inte så märkligt att personer utan vare sig övertygelse eller samvete tillgriper sådana befängda ursäkter, som väl bara de allra mest naiva och historielösa medlemmarna i Röd ungdom kan tro på. I avsaknad av inre övertygelse måste de sannolikt inför sig själva rationalisera sina illgärningar för att över huvud taget orka stå ut med att leva.

Det vore lätt för mig att säga att jag känner förakt för i grunden ynkliga personer som Bergling och Wennerström, men sanningen är att jag känner stort medlidande. Här en länk till ett insiktsfullt blogginlägg om Bergling:

http://safflemannen.se/?p=9956

Men är alla spioner ynkliga och värda förakt? Så kan man möjligen resonera om man anser att det egna fosterlandet är det högsta goda och därmed alltings mått. Detta är dock inte min uppfattning. Det helt avgörande är, utifrån min måttstock, huruvida en person med sitt spioneri främjar det onda eller goda. I fallen Bergling och Wennerström är det enkelt – de lämnade under det Kalla kriget ut statshemligheter till fientlig makt, som därtill var världens kommunistiska supermakt, Sovjetunionen, motståndare till den fria världen och därmed värden som frihet, demokrati och yttrandefrihet. Bergling, Wennerström och deras gelikar förtjänar därför dubbelt fördömande.

Sedan har vi spioner och ”landsförrädare” såsom Oleg Penkovskij och Ryszard Kuklinski.

Oleg Penkovskij hade 1960 utsetts till överste i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Bakom den oklanderliga sovjetmasken dolde han ett gränslöst förakt för det kommunistiska Sovjetunionen, säkerligen delvis beroende på att hans fader hade varit officer i tsararmén och medlem i de vita styrkorna under inbördeskriget mellan röda och vita 1917-20. Penkovskij bestämde sig för att förse Väst med hemligheter sedan han i Moskva stött på den engelske affärsmannen och säkerhetsmedarbetaren Greville Wynne.

 Penkovskij offrade sig för friheten.

Penkovskij överlämnade en mängd topphemliga och strategiskt högintressanta dokument till Storbritannien och USA under några år i början på 1960-talet och bidrog därmed i hög grad att stärka Västs försvar gentemot Sovjetunionen. Till slut avslöjades emellertid verksamheten, och både Penkovskij och Wynne greps av KGB. Penkovskij fick det i sammanhanget enda tänkbara straffet – döden – under det att Wynne dömdes till åtta års fängelse.

Penkovskij avrättades efter grym tortyr, medan Wynne efter en tid utväxlades mot sovjetspionen Gordon Lonsdale (egentligen Konon Molody) som gripits i London. (Om Penkovskij, Lonsdale och andra spioner kan man läsa i boken Sanna historier om spioner, Historiska media).

Ryszard Kuklinski (1930-2004) överlämnade under tioårsperioden 1971-81 stora mängder hemligstämplade, främst sovjetiska, dokument till USAs underrättelsetjänst CIA. Kuklinskis fader hade varit antinazistisk motståndsman under Andra världskriget och dog i koncentrationslägret Sachsenhausen. Också sonen skulle bli motståndsman på sitt sätt, men då under den sovjetkommunistiska ockupationen av Polen.

Förre CIA-chefen George Tenet har sagt att Kuklinski var ”en av det Kalla krigets sanna hjältar” och vidare:

”Denne passionerade och modige man bidrog till att det Kalla kriget inte blev hett när han försåg CIA med värdefull information  på vilket så många viktiga säkerhetsbeslut vilade. Han gjorde det för den ädlaste av orsaker – att främja frihetens och fredens helgade ideal i sitt hemland och över hela världen.”

 Kuklinski – polsk patriot och frihetsvän.

Kuklinski valde således att arbeta för Väst just därför att han var en äkta polsk nationalist och därmed såg till sitt lands sannaste intressen. Som tack för hjälpen fick Kuklinski av den amerikanska underrättelsetjänsten utmärkelsen Distinguished Service Medal samt en bostadsort i USA. 2006 invigdes ett museum i Warszawa till Kuklinskis minne av den polske försvarsministern Radoslaw Sikorski.

Genom sin tjänstgöring inom den polska armén kom Ryszard Kuklinski i kontakt med dokument som vittnade om sovjetiska planer på ett militärt angrepp mot Västeuropa. I dessa planer ingick att Polen i ett krigsläge skulle komma att offras och riskera att utsättas för 400-600 kärnvapenträffar. Kuklinski insåg att han måste förhindra detta och sökte samband med CIA; han överlämnade i Polen vid 63 tillfällen hemlig information till CIA.

Militära bedömare anser att det material Kuklinski vidarebefordrade fick ett avgörande inflytande på NATOs militära planering för Europa, vilken korrigerades på basis av den information Kuklinski bistått med. CIA vidarebefordrade jämväl viss information till Vatikanstaten, som vid denna tid styrdes av den polskfödde påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla), som ju var en av de personligheter som allra verksammast bidrog till Västs seger i det Kalla kriget.

Denne polske hjälte fick dock betala ett högt pris. Själv dömdes han till döden av en militärdonstol i Warszawa 1984, och hans båda söner omkom under misstänkta omständigheter i USA på 1990-talet.

En av de mest intressanta landsförrädarna i modern tid är Jonathan Pollard, den ende amerikanske spion som dömts till livstids fängelse utan att ha varit anklagad för högförräderi. Dessutom spionerade han för ett allierat land, Israel, ett brott för vilket det normala straffet är två till fyra års fängelse. Den 55-årige Pollard är nu inne på sitt 25e år bakom lås och bom.

Jonathan Jay Pollard föddes i ett judiskt hem i Galveston, Texas 1954. Han var ett begåvat barn som tidigt blev medveten om sin judiska identitet. Han var vid gripandet en civilanställd analytiker vid den amerikanska flottans säkerhetstjänst i Washington, D. C. Pollard ansågs vara en kompetent om än något excentrisk tjänsteman. Ett av hans förslag hade varit att man skulle lagra underrättelseinformation från den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Förslaget bedömdes så kontroversiellt att Pollards möjlighet att få tillgång till hemlig information tillfälligt drogs in.

 Jonathan Pollard, orättvist dömd?

Det var när Pollard upptäckte att USA, trots ett ömsesidigt avtal med Israel om utbyte av säkerhetsinformation, inte vidarebefordrade viktiga uppgifter till israelerna om hot från arabvärlden och terrorismen. Han började då kopiera hemliga dokument som han mot betalning överlämnade till israeliska kontakter; Pollard fruktade att den judiska staten stod inför hotet om en ny Förintelse. Enligt somliga underrättelseuppgifter skall Jonathan Pollard ha överlämnat så många som en miljon hemliga handlingar inklusive satellitfoton.

När Pollard som en  följd av sin spionageverksamhet till slut blev okoncentrerad på jobbet fattade hans överordnade misstankar. Innan han greps 1985 körde han och dåvarande hustrun, Anne Henderson Pollard, i sin bil i rasande fart, med FBI hack i häl, i riktning mot den israeliska ambassaden. Paret lyckades ta sig in på ambassadområdet men avvisades bryskt av en säkerhetsvakt, varefter de greps, åtalades och dömdes. Hustrun var snart ute igen, men inte Pollard.

Fallet Jonathan Jay Pollard är komplicerat och motsägelsefullt, och jag tänker här inte gå in på alla dess enskildheter.  Klart tycks emellertid vara att försvaret inte skötte sina åligganden på bästa sätt, och det verkar också som om domstolen agerade under starka påtryckningar från USAs regering när den dömde Pollard till livstids fängelse. Den välkände judiske amerikanske advokaten Alan Dershowitz har i en TV-intervju som sin mening framfört, att orsaken till att Jonathan Pollard alltjämt hålls i fängsligt förvar är hans judiskhet – vilken icke-jude som helst i hans situation skulle ha frigivits för länge sedan.

Varken Pollard själv, hans nuvarande hustru Esther Pollard eller hans anhängare i Israel eller på andra platser har givit upp hoppet om hans slutliga frigivande. Man förnekar inte att Pollard bedrivit spionageverksamhet men hänvisar till, att straffet är alldeles för hårt i förhållande till brottets art och att han, trots allt, spionerade för en allierad makt. Pollards officiella hemsida ”Justice for Jonathan Pollard” finns här:

http://www.jonathanpollard.org/

Esther Pollard hänvisade i en intervju i det israeliska TV-inslaget ”Frontline” 2007 till att det finns liknande fall där domarna blivit helt annorlunda. En person som avslöjats spionera för Kina dömdes således till tre månanders fängelse, medan Michael Schwartz, som överlämnade hemligstämplad information till Saudiarabien, inte behövde skaka galler alls!

Av de spionfall som redovisats här ovan står det klart att Stig Bergling och Stig Wennerström är ”dåliga” spioner då de, helt utan ideologisk motivation, sålde ut sitt fosterland för en grynvälling. ”Flottspionen” Hilding Andersson och medlemmarna i Enbomligan hade i alla fall en ideologisk övertygelse som grundplåt.

Penkovskij och Kuklinski är däremot ”bra” spioner, eftersom de ville rädda sina länder – Ryssland och Polen – undan det totalitära förtrycket och göra en insats mot den omänskliga kommunismen.

Med Pollard är det mer komplicerat. Han förrådde sitt påtagliga fosterland USA till förmån för det andliga hemlandet Israel. Man kan säga att han handlade fel, men utifrån en god bevekelsegrund, och fick ett omänskligt straff. För mig framstår det som en gåta att USAs regering låter honom försmäkta i sitt fängelse år efter år medan personer som begått liknande brott klarat sig lindrigt undan.