Sveriges sämsta låtar (5): ”Symfonin”. Loa Falkman

Vilka är Sveriges sämsta låtar? I en bloggserie om fem avsnitt med början här tänkte jag försöka svara på denna viktiga samtidsfråga. Jag behöver nog inte framhålla att det är en högst subjektiv bedömning som ligger till grund för min ranking. Kanske några av er läsare tycker att just de här låtarna – eller några av dem – är fru Musicas gåva till mänskligheten. Det år i så fall helt OK.

Jag börjar från slutet med att utnämna ”Symfonin”, framförd av Loa Falkman och med text och musik av Elisabeth Lord och Tommy Gunnarsson, till Sveriges femte sämsta låt. Det vill säga den ”bästa” av dem jag avser redovisa på min blogg.

Med ”Symfonin” skulle operasångaren och skådespelaren Carl Johan ”Loa” Falkman etablera sig även som populärsångare. Det var i alla fall så det var tänkt, men det blev inte riktigt så. Låten floppade rejält i Melodifestivalen 1990 och kom på sista plats i tävlingen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför – den är tungfotat svulstig, den ”lyfter” inte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Symfonin_(s%C3%A5ng)

I mina ögon visar exemplet ”Symfonin” att det sällan blir bra när operasångare försöker sig på populärgenren. Ett annat exempel härpå är Ingvar Wixell, i likhet med Falkman en internationellt gångbar operastjärna, som vid Melodifestivalen 1965 vann med den i sammanhanget mycket seriösa ”Annorstädes vals”. Att Wixell vann var minst av allt någon sensation – han fick framföra samtliga bidrag i tävlingen!

Tanken bakom den svenska satsningen på Wixell var att den kvalitet denne världsberömde barytonsångare ansågs borga för skulle vinna tävlingen åt Sverige. Wixell slutade emellertid bara på tionde plats med sex poäng vid Eurovision Song Contest (ESC) i Neapel. Han framförde sången på engelska med titeln ”Absent Friend”, vilket var första gången i tävlingens historia en artist sjöng på ett språk annat än modersmålet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annorst%C3%A4des_vals

Hovsångaren Loa Falkman är sedan 2015 känd som ”ICA-stig”.

Loa Falkman var aldrig i närheten av att ta sig till ESC i Zagreb detta år utan slutade på tionde och sista plats. Vann gjorde Edin-Ådal med ”Som en vind”. I ett avseende var ”Symfonin” dock mer framgångsrik än Ingvar Wixells ”Annorstädes vals”: medan den senare endast klarade en vecka på Svensktoppen parkerade ”Symfonin” tolv veckor på samma lista med en andraplats som bäst.

”Symfonin” är inget musikaliskt mästerverk men väl en svensk kalkonklassiker!

Schuberts Militärmarsch: inte bara tomte och klappar

Franz Schubert (1797-1828) komponerade tre militärmarscher.

Så här dagarna före jul kan vi höra Schuberts ”Militärmarsch” (Marche militaire) i tid och otid. I TV-reklam, som musik på varuhus, i radion. https://www.youtube.com/watch?v=PKUPBr0eY6Y

Orsaken är förstås att den på något sätt har blivit synonym med julen och julklappar. Detta tack vare att den sedan 1959  förekommer i TV-långköraren Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul; närmare bestämt marscherar leksakerna i tomtens verkstad in i den voluminösa julklappssäcken till tonerna av Schuberts verk.

Det är inte utan att man undrar litet hur den här låten kunnat hänga med så länge i dessa den ängsliga politiska korrekthetens tidsålder. Borde den inte ha utmönstrats som olämpligt krigshetsande för länge sedan? Precis som sekvensen där en ursinnig Kalle för ett utrotningskrig mot besvärliga myror.

Österrikaren Franz Peter Schubert (1797-1828) gjorde inte särdeles stor lycka som komponist under sin korta levnad. Han hade svårt att få jobb och hade ingen stadig inkomst utan tvingades leva på vänner och gynnare. Superkändis inom musikvärlden blev han först efter sin död. https://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Schubert

De enda arbeten han tycks ha haft var som lärarassistent åt sin pappa samt privat musiklärare. Schubert var för övrigt det 13e tillskottet i en barnaskara på 16, varav endast fem blev äldre än ett år.

Schubert blev alltså bara 31 år, men han var under större delen av sitt liv rastlöst verksam med att komponera musik och fick ihop över 1000 verk. Av dessa är noga taget tre militära marscher: 1. D-dur, allegro vivace (den som förekommer i Kalle Anka…); 2. G-dur, allegro molto moderato; 3. Eb-dur, allegro moderato. Mer om Schuberts militärmarscher här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Marches_militaires

Dessa marscher komponerade Schubert för fyrhändigt piano under en vistelse som musiklärare i familjen Johann Esterházys hem i Zelis 1818, som då låg i Ungern i dubbelmonarkin Österrike-Ungern men numera tillhör Slovakien. Marscherna publicerades först 1826 och fick då kollektivt opusnummer 51 under rubriceringen Marches militaires.

Franz Schubert är i dag ett av de mest kända namnen i musikhistorien, men han dog 1828 ensam och utblottad i en febersjukdom som kan ha varit syfilisrelaterad.

Med bajonett på mot fienden. Bilden är hämtad från det blodiga slaget vid Somme under Första världskriget.

Den marsch vi kommer att höra på julafton kallas ibland smågulligt ”Tomtarnas vaktparad”, men i verkligheten var det alltså meningen att kejserliga trupper  till dessa sprittande toner skulle marschera med bajonett på mot fienden, färdiga att slita ur dessas inälvor.

Därav min förvåning över att den goda, fina och fredliga SVT-censuren ännu inte plockat bort stycket i fråga.

 

 

 

 

 

Legendary blues på Torekällberget

 Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson

Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.

I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.

Gå gärna in på föreningens hemsida här:

http://www.sodertaljejazzbluesforening.se/

 Julia and the Basement Tapes. Foto: Tommy Hansson

Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…

I like that.

Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.

 Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.

Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.

Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.

 Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson

Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.

Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.

 Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson

Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:

https://www.youtube.com/watch?v=Mjyq16rk07I

På det stora hela var det en kväll med mersmak.

Slutligen ett stort tack till Isabella, som visade sin pappa hur man använder zoomen på min kamera!

 Isabella i fin festklänning. Foto: Tommy Hansson

Nu god natt: Lullaby Remix

Jag borde givetvis ha gått och lagt mig för länge sedan, men sedan jag sett ”Foyle´s War” på TV kände jag mig inte särskilt trött. Sätter mig därför och skriver detta klockan 02.30 ”natten till lördagen”, som det brukar heta (fast det faktiskt ÄR lördag).

Bifogar en länk (överst) till en vaggvisa som min ”nätvän” och trosfrände Dan Fefferman komponerat till sin lilla dotterdotter: ”Lullaby Remix”, en fin liten sång som jag hoppas mina läsare skall gilla.

Infogar en bild av Madonna med Jesusbarn som jag köpte i en kyrka i Södertälje en månad innan min hustru Marika avled för drygt fyra år sedan. Den påminner verkligen om hur det kunde se ut när hon höll vår förstfödde i sitt knä. Den hänger på väggen snett ovanför telefonen och skänker mig ro och harmoni när jag tittar på den.

Tillägnas någon jag saknar.

God natt med ”Amazing Grace”

I dag har jag tänkt en del på ”Amazing Grace”, psalmen som skrevs 1779 av John Newton. Den finns i olika svenska översättningar, en av dessa med titeln ”Förunderlig nåd”.

Psalmen är en studie i Guds nåd, som räddat otaliga syndare från dödens förbannelse. Inte den fysiska döden, den drabbas vi alla av förr eller senare, men den andliga döden som kommer av avsaknad av kärlek och bristande medvetande om Guds barmhärtighetsverk. Gud skapade oss till sina avbilder med fri vilja för att vi skulle leva i Hans kärlek alldeles frivilligt.

I stället omfamnade vi mörkret och ondskan som fördes in i världen av Guds fiende, Satan, med hjälp av de första människorna. Det är denna tragedi som är upphovet till allt elände och till alla synder i världen.

Det enda som kan rädda oss är Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Gud behandlar oss inte efter förtjänst, ty om så vore fallet skulle var och en av oss vara dömd till undergång. Gud älskar oss trots alla våra fel och brister. Han vill det allra bästa för oss, och ju förr vi inser det, dess bättre. Själv har jag blivit klar över detta efter att under en tid ha sökt kärleken på fel sätt.

Djup kärlek är inte nödvändigtvis sensuellt känslorus och fysisk attraktion, som tvärtom kan dölja den sanna kärleken som är en gåva från Gud. Det sensuella känsloruset har en tendens att gå över tämligen raskt och kan leda till att vi rör oss från famn till famn tills vi slutligen glömt bort vem vi hör till.

”Amazing Grace” brukar ofta framföras av skotska säckpipeorkestrar. Här också med sång av Celtic Woman:

Nu god natt och sov gott, alla kära läsare!

Förmågan att sätta sitt liv på spel för den förlorande sidan

https://soundcloud.com/dan-fefferman/they-put-their-lives-on-the

”They put their lives on the line” heter den senaste låten jag fick från Dan Fefferman. Länk ovan!

Dan, som är en amerikansk jude som tillhör samma trosriktning som jag (unificationism), kallar den här sången ”My ode to heroes in lost causes”.

Det vill säga en hyllning till sådana personer som varit beredda att offra sina liv för den sida, som sedan visade sig bli den förlorande därför att de var övertygade om att den sidan var den rätta (och kanske också var det).

Själv känner jag mig tämligen nöjd över att ha stått på den både segrande och rätta sidan i det Kalla kriget, även om jag befann mig på den förlorande i exempelvis delkriget Vietnamkriget.

I övrigt får ni använda er fantasi och föreställa er andra exempel!

Just denna kväll drabbades jag av insikten, att ibland är man tvungen att göra vissa saker utan annan anledning än att det faktiskt  är rätt att göra så. Inte för att jag varit omedveten om detta tidigare, men ibland får man en särskild känsla som ger en blixtbelysning åt en viss sak.

Det man är övertygad om är rätt är, enligt min hittills 62-åriga livserfarenhet, oftare än inte impopulärt, föga tidsenligt och högst politiskt inkorrekt. Ändå fortsätter man utkämpa den goda kampen därför att man inom sig vet att det är rätt att göra det. Och oavsett om den sida man står på kommer att visa sig bli den segrande eller förlorande.

Sedan finns naturligtvis specialfallet med kortsiktigt förlorade men på längre sikt segerrika strider. Ett sådant exempel är de kristnas andliga kamp mot Rom. Allt tycktes vara förlorat med de grymma förföljelserna under kejsar Nero, men ett par hundra år senare hade kristendomen blivit statsreligion i det romerska riket.

Tillägnar detta idealismen.

Om krigets Flandern: text och musik

http://www.youtube.com/watch?v=lR5Tqwim6Io

 Ossian.

Länken går till en oerhört vacker fredssång som heter ”Will Ye Go To Flanders” och som framförs av den skotska gruppen Ossian, grundad 1976.

Flandern heter en flamländsk region i Belgien med nederländska som huvudspråk. Området är beläget mellan Nordsjön och floden Schelde och har vid olika tidpunkter utgjort krigsskådeplats.

Otaliga soldater dog här under Första världskriget, och sången som här återges är ”For the millions of the dear ones lost. And the Molly Os who mourn them still”.

 En skyttegrav i Flandern.

Videon med sången innehåller några starka bilder.

Tillägnas livet och freden.

Blakes ”Jerusalem”

 William Blake (1757-1827).

http://www.youtube.com/watch?v=9r81ZPHfKXU

Jag tittade ikväll på ”Last Night of the Proms” – den traditionella avslutningen av de brittiska så kallade promenadkonserterna – från Royal Albert Hall i London. Som vanligt en oförglömlig avslutning i patriotisk yra med gott humör och glansfull festivitas.

Höjdpunkten i dessa evenemang, som jag sett från TV-soffan sedan många år tillbaka, är enligt min mening det unisona sjungandet av hymnen ”Jerusalem”, som ibland gäller för att vara Englands inofficiella nationalsång. Länk till musikvideo med vackra engelska bilder överst.

Hymnen bygger på en dikt som skrevs av poeten och mystikern William Blake 1804 och som publicerades i förordet till hans verk Milton a Poem (1808). Musiken komponerades av Hubert Parry mer än hundra år senare (1916).

Hymnens text inleds så:

And did those feet in ancient time
Walk upon England´s mountains green?

 Glastonbury Tor med St. Michael´s Tower.

Fötterna i strofen tillhör ingen mindre än Jesus, vilken enligt en legend kom till Glastonbury i sydvästra England som ung tillsammans med Josef från Arimataia. Frälsaren bär hoppet om att ”Jerusalem”, det vill säga Guds rike på jorden, en dag skall kunna byggas upp på engelsk jord.

William Blakes poem anses yttermera vara en kritik av den begynnande industrialismen med dess sociala missförhållanden med orden ”those dark, satanic mills”.

Jesus bleibet meine Freude: Bach

J. S. Bach (1685-1750).

http://www.youtube.com/watch?v=d9EN27Zh_vg

Tänkte ni skulle få somna i Jesu armar i natt: ”Jesus bleibet meine Freude” av barockmästaren J. S. Bach (Jesus är min fröjd och glädje).

Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i Eisenach och avled i Leipzig. Han blev under sin livstid känd som en framstående orgelexpert och pedagog men slog på allvar igenom som kompositör först efter sin död. Han är den protestantiska kyrkomusikens store mästare och hade för vana att dedicera sina verk till Gud med de latinska orden Soli Deo Gloria (Äran åt Gud allena).

Två mäktiga Bach-verk är Johannespassionen och Matteuspassionen som båda behandlar Jesu lidande och död. Även Brandenburgkonserterna tillhör hans mest kända arbeten.

På frågan om nyckeln till hans framgång svarade han:

Jag har varit tvungen att vara flitig. Den som är lika flitig kan komma precis lika långt.

Bach var flitig i flera avseenden. Under sin livstid fick han 20 barn med två kvinnor. Han gifte sig först med sin syssling Maria Barbara Bach och fick med henne sju barn, varav tre dog tidigt. När hon avlidit 1720 gifte Bach om sig året därpå med Anna Magdalena Wilcken, som blev en viktig medarbetare bland annat genom att renskriva makens noter. Tillsammans fick de 13 barn.

1708-17 var Bach verksam som hovorganist och kammarmusiker hos hertigen av Weimar. Därefter flyttade Bach till Leipzig där han kom att leva ett stilla liv som kantor i Thomasskolan. Under de sista åren av sitt liv blev Bach blind och avled slutligen den 28 juli 1750 i ett slaganfall.

Flera av Bachs söner blev kapabla musiker/kompositörer. Johann Christan Bach (1735-82) var exempelvis en förebild för den unge Mozart.

Tillägnas min saknade och älskade hustru Marika (1956-2010) på hennes namnsdag i dag.

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.