Archive for the ‘Musik’ category

Händels ”Messias”

12 september, 2013

 

HNDEL_~1G. F. Händel (1685-1759).

http://www.youtube.com/watch?v=bnK8V3BZNeM

Den här gången skall ni få något riktigt uppbyggligt att somna in till: två stycken ur Händels oratorium ”Messias”, som skrevs 1741 och uruppfördes i Dublin året därpå. Länken överst går till ouvertyren. Litet längre ner i texten en länk till den kända Hallelujahkören.

Georg Fredrich Händel föddes i tyska Halle an der Saale 1685 och var alltså jämngammal med Johann Sebastian Bach. Händel har beskrivits som kosmopolit. Han genomgick musikutbildning i Italien och bosatte sig 1723 i ett hus på Brook Street i London, där han bodde till sin död 1759. Det kallas i dag Händelhuset.

Händel var ytterst produktiv och komponerade 42 operor, 29 oratorier, över 120 kantater och en hel del därutöver. ”Messias” är ett oratorium i tre delar för solister, kör, cembalo och orkester. Texten består av bibelcitat från Gamla testamentet, förebådande den frälsande Messias ankomst, och från Nya testamentet vilka beskriver Jesu verksamhet, död och uppståndelse.

Det mest kända stycket ur ”Messias” är utan tvivel Hallelujahkören, som här framförs av den engelska King´s College-kören i en live-inspelning:

http://www.youtube.com/watch?v=C3TUWU_yg4s

I egenskap av avdankad  körsångare i en kyrkokör har jag varit med och sjungit denna och övriga körsatser i verket några gånger. För mig framstår ”Messias” som ett av musikhistoriens mest inspirerande verk.

Tillägnas min gamle sångpedagog Sten Hedlund, som tyvärr inte längre finns med oss.

De Goda och Fina breder ut sig

28 maj, 2012

Seger för Loreen och Sverige!

Det behövs inte mycket för att en ledande sverigedemokrat skall drabbas av den politiskt korrekta vreden.

Partisekreterare Björn Söder dristade sig  twittra om Eurovision Song Contest förliden helg. Om segrande Loreen skrev han tydligen: ”Sverige?” Efter detta utbröt styv kuling i det mediala vattenglaset och den spektakulära nyheten fick en framträdande plats i nyhetssändningarna.

Personligen blev jag rörd över Loreens glimrande och överlägsna seger. En toppenartist och en toppenlåt, det är min enkla mening. Givetvis klappade också mitt blågula hjärta extra hårt. Men jag förstår Björn på ett sätt.

Ty särskilt ”svenskt” är ju inte ”Euphoria”, lika lite som flertalet av de framförda bidragen var speciellt utmärkande för respektve nationell särart. De rysk-udmurtiska babusjkornas bidrag – och då främst de mogna kvinnornas dräkter – utgör förstås ett undantag.

Nog måste man kunna göra en anmärkning likt den Björn Söder gjorde utan att behöva utsättas för gatlopp i media?

Det tycker uppenbarligen inte Expressens (Excessen som jag brukar säga) krönikör Lars Lindström (28/5), vilken tar Söders omdöme som intäkt för att tillstå att han minsann ”skäms över att vara svensk” när SDare som Björn Söder och Jimmie Åkesson uttalar sig om svenskhet.

Det är till att breda ut sig om ingenting. Men det är väl tur för Lindström att det förkättrade SD finns. Ty hur skulle han annars kunna framstå som den Gode och Fine rättänkaren?

”Euphoria” är inte bara en bra låt, den har därtill en särskild klangbotten för mig personligen som sedan en tid tillbaka är hopplöst och euforiskt nyförälskad.  (Love you, Mona!) Loreen gör den på ett helt suveränt sätt. Den här tjejen är en sann prydnad för Sverige. Men så särskilt ”svensk” är låten alltså inte (inte för att jag bryr mig över hövan).

Tyvärr åkte mina favorilåtar ut redan i semifinalerna: Nederländerna och Finland.

Först fjäderprydda Joan Franka med ”You and Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=89xLWZodfoU

Så Pernilla Karlsson med ”När jag blundar”:

http://www.youtube.com/watch?v=0Kxrh92BlxQ

Notera Pernillas underbart vackra finlandsvenska!

Och så till slut då mäktiga ”Euphoria”:

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Heja Loreen! Och heja Sverige!

The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

30 april, 2012

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.

Glad vår med Amazing Blondel!

28 mars, 2012

Amazing Blondel: Eddie Baird, John Gladwin och Terry Wincott.

Den här gången vill jag glädja och underhålla mina trogna läsare med något om den engelska kultgruppen Amazing Blondel. Jag tycker nämligen dess egenartade musik passar perfekt till den årstid vi nu äntligen är inne i – våren!

Här ”To Ye” samt ”Pavan”.

http://www.youtube.com/watch?v=tzgO1Cf2W3s

The Amazing Blondel bildades i slutet på 1960-talet av Eddie Baird, John Gladwin och Terry Wincott vilka tidigare ägnat sig åt annan sorts musik. Nu började de framföra mestadels egna kompositioner exekverade på instrument såsom tolvsträngad gitarr, luta och flöjter av olika slag. Amazing Blondel brukar beskrivas som en progressiv folkmusikgrupp som framför en sorts nytolkad renässansmusik.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet producerade gruppen en strid ström av LP-skivor med namn som ”Evensong”, ”Fantasia Lindum”, ”England” och  ”Mulgrave Street”. Man fick en hängiven och förhållandevis stor publik och åkte runt litet varstans och framförde sin unika mix av ny och traditionell musik med inspiration från såväl medeltid som renässans. Mest av allt tyckte de tre medlemmarna dock om att gå in i studion och spela in skivor.

Efter ett uppehåll under ett antal år, de gruppmedlemmarna ägnade sig åt annat slags musik, återförenades The Amazing Blondel 1997. Deras musik kan med fördel avnjutas på Youtube. Här den synnerligen njutbara ”Celestial Light”:

http://www.youtube.com/watch?v=LPs0gr5zbII

Samt ”Lincolnshire Lullaby” med vackra bilder till:

http://www.youtube.com/watch?v=0YcdhcoBoAQ

Mycket nöje med Amazing Blondel och med den nyanlända våren. Och med kärleken…somliga av oss har vår i luften medan hos andra saven stiger.

Ensemble Pechlin: Sekåndå!

24 september, 2011

Jag har tidigare skrivit om den säregna musikkonstellationen Ensemble Pechlin, vilken med  CDn ”Bellmaniana” svarar för en rad underhållande och innovativa tolkningar av vår store nationalskald Carl Michael Bellman (1740-95).

CDns andraspår, Fredmans sång numro 15 ”Källarsång”, gick direkt upp på den så kallade Närradiolistan där den låg etta en vecka. En icke föraktlig prestation! Kolla här:

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Nu är ensemblen på gång igen och det med eftertryck. Den andra skapelsen kallas, logiskt nog, ”Sekåndå”. CDn inleds med vad som kallas ”Epistel 111 B”, ett stycke som dock inte hämtats ur Bellmans egen fatabur (det finns ju endast 82 genuina epistlar). Det hindrar inte att numret är synnerligen njutbart och så att säga tillkommet i Mästarens egen anda. Se & hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=bFAFOSa2w2U

Denna sång, liksom albumets övriga elva kompositioner, uppges ha författats av en viss Karl-Waldemar. ”Epistel 111 B” har överträffat ”Källarsång” ety sången faktiskt parkerade överst på Närradiolisten två veckor.

Det finns en rad andra minnesvärda låtar på ”Sekåndå”. En av höjdarna är förvisso den redan tidigare producerade ”Honom känner jag”, som handlar om en av dessa irriterande existenser vi nog alla stött på – en person som påstår sig känna allt och alla, det må sedan röra sig om ”han som bor i Vatikanen” eller ”den dära Lennart Swahnen”.

Bland det nyskrivna materialet kan nämnas ”Camilla” och ”En konstnärinna”; den sistnämnda låten driver på ett obetalbart sätt med  den moderna konstnärsrollen och dess ibland löjligt pretentiösa anspråk. Här är det en person som med aktuellt språkbruk nog skulle kunna benämnas ”batikhäxa” vilken skildras på satiriskt sätt. CDn avslutas med den tänkvärda ”Syndafloden”.

”Camilla”:

http://www.youtube.com/watch?v=gbXDfoiEs4o

Möjligheter till nerladdning av alla CDns nummer finns här:

http://itunes.apple.com/us/album/id429662829

Ensemble Pechlin låter, kort sagt, som ingenting annat jag lyssnat på. Där finns samhällskritik, kulturhistoria och finurliga ordlekar i en härlig blandning. Allt framfört med en säregen humor.

Ensemblen är enligt min enkla mening värd en stor och berättigad uppmärksamhet!

Och nu litet musik: James Taylor och en sång

14 september, 2011

James Taylor – still going strong.

Söndagen den 11 september hedrades, som jag tidigare berättat om, offren för terrorattackerna mot USA 11/9 2001 med en samling på Ground Zero i New York, platsen för de raserade tvillingtornen.

Två artister förgyllde högtiden. Den ena var Paul Simon, som inte behöver någon närmare presentation. Han framförde sin tidiga hitlåt ”The Sound of Silence”. Den andra artisten var James Taylor som sjöng och spelade sin finstämda ”You Can Close Your Eyes”.

Det är  James Taylor och mitt förhållande till honom jag tänkte skriva några anspråkslösa rader om nu. Född i Boston, Massachusetts 1948 är han några år äldre än jag. Jag hörde ovan nämnda ”You Can Close Your Eyes”” på logementet när jag gjorde min värnplikt i Boden 1971-72, och sedan dess har den stannat kvar i mitt sinne. Eller kanske snarare i mitt hjärta.

Den var en av de låtar som fanns med på ett band som snurrade för jämnan tills man nästan kunde alla låtar utantill.  Det var minst av allt konstigt att denna underbart vackra och litet sorgesamma – bitterljuva är kanske det rätta ordet – sång skulle göra intryck på den ännu inte 20-årige, känslige rekryten med hemlängtan och en plågsamt olycklig kärlek att smälta:

Sången är från LPn Mud Slide Slim and the Blue Horizon. Här följer en inspelning med Taylor och dåvarande hustrun Carly Simon 1977:

http://www.youtube.com/watch?v=E_D0i7UC9UY

James Taylor har gjort många andra bra låtar såsom ”Sweet Baby James” och ”Carolina in My Mind”, men det är ”You Can Close Your Eyes” som gjort störst intryck på mig. Han har samarbetat en hel del med Carole King och har bland annat sjungit in hennes ”You´ve Got a friend” tillsammans med henne.

Enligt min mening förtjänar Taylor en större publik i Sverige än vad som blivit fallet!

Om en betydelsefull sång

29 maj, 2011

Under tiden jag genomlevde ett slags 30-årskris 1981 hörde jag ofta i olika sammanhang en sång som jag varken visste namnet på eller vad artisterna hette.

Allt jag visste var att sången/låten/hitten tolkade några av de känslor jag hade under en betydelsefull period av mitt liv: precis då jag träffat den unga kvinna som sedan skulle bli min hustru de närmaste 28 åren och strax efter det att jag flyttat ur ett religiöst kollektivboende i Stockholm till en egen lägenhet i Södertälje.

Precis 30 år senare fick jag av en händelse reda på vad det var för en sång. Den kom upp som fråga i SVTs frågesportprogram ”Vem vet mest?” och fanns även med på en CD med ballader jag beställt av Mister Music.

Jon & Vangelis.

Nu skall jag inte hålla er, kära läsare, på halster längre: det var ”I´ll Find My Way Home” med artistduon Jon & Vangelis, det vill säga den brittiske sångaren Jon Anderson – med ett förflutet i gruppen Yes – och den grekiske syntmusikern Vangelis (Evangelos Papathanassiou). Duon hade flera hitlåtar, men ”I´ll Find My Way Home” blev mest känd. Här följer den new age-betonade texten:

You ask me where to begin
Am I so lost in my sin?
You ask me where did I fall
I´ll say I can´t tell you when
But if my spirit is lost
How will I find what is near?
Don´t question I´m not alone
Somehow I´ll find my way home
My sun shall rise in the east
So shall my heart be at peace
And if you´re asking me when
I´ll say it starts in the end
You know your will to be free
Is matched with secretly
And talk will alter your prayer
Somehow you´ll find you are there
Your friend is close by your side
And speaks in far ancient tongue
A seasons wish will come true
All seasons begin with you
A world we all come from
A world we melt into one
Just hold my hand and we´re there
Somehow we´re going somewhere
Somehow we´re going somewhere

You ask me where to begin
Am I so lost in my sin?
You ask me where did I fall
I´ll say I can´t tell you when
But if my spririt is strong
I know it can´t be long
No questions I´m not alone
Sometime I´ll find my way home, Somehow I´ll find my way home
Sometime I´ll find my way home, Somehow I´ll find my way home
Sometime I´ll find my way home, Somehow I´ll find my way home

Vad kan jag säga mer än att den här sången hjälpte mig igenom en på många sätt svår och omvälvande tid, då jag hade levat ganska exakt hälften av mitt hittillsvarande liv? Ändå lyssnade jag inte särskilt mycket på den.

Det är väl sådant som kallas musikens makt.

Visst, ja – här är själva sången: