Archive for the ‘nationalsocialism’ category

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

ND – partiet med en fängelsedömd ledare

25 april, 2010

Det finns en partiledare i Sverige som dömts till fängelse för våldsamt upplopp. Han heter Marc Abramsson och är sedan valet 2006 gruppledare för Nationaldemokraterna (ND) i Södertälje.

Det var i samband med det årligen återkommande homosexjippot Pridefestivalen i Stockholm 2003 som det hettade till ordentligt i samband med evenemangets avslutande parad. Marc Abramsson, född 1978, ledde då en grupp aktivister från NDs ungdomsförbund  i en motdemonstration mot paraden. Vid en sammanstötning mellan nämnda grupp och paraddeltagare blev en av de senare, Facundio Unia, svårt misshandlad.

Vid en rättegång i Stockholms tingsrätt 2004 dömdes Marc Abramsson, som då var ordförande i NDs ungdomsförbund, till fängelse för grov misshandel och våldsamt upplopp. Domen överklagades till hovrätten, där Abramsson frikändes för misshandeln men ådömdes fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Tilldragelsen är illustrativ för Nationaldemokraterna, som tvivelsutan är det enda parti i Sverige som skulle kunna tänka sig att ha en fängelsedömd person som partiledare. Inte bara det – i partiets ögon är troligen Abramssons fängelsedom en merit, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om han faktiskt ses som något slags ”martyr”.

Nationaldemokraterna bildades efter en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD) 2001 och hade till en början stora förhoppningar om framtiden. Ty nu hade ju ”de riktiga nationalisterna” lösgjort sig från mespottorna i SD och drömde om en strålande framtid med riksdagsinträde som självklar punkt på programmet. Som bekant gick det inte riktigt så. Sanningen var helt enkelt den att det inte fanns – eller finns eller kommer någonsin att finnas – en marknad för den typ av rasism och kryptonazism som ND står för.

ND finns i dagsläget representerat i två svenska kommuner: Södertälje (två mandat) och Nykvarn (ett mandat), båda i Stockholms län. Man tvingas uthärda det ovedersägliga faktum att Sverigedemokraterna vuxit ifrån det egna partiet på alla håll, kanter och breddar. Det enda recept man tycks ha  för att bemöta detta är det ständigt upprepade mantrat att SD är ”ett utslätat, högerpopulistiskt missnöjesparti” som förrådit den ”den verkliga nationalismen.”

Detta går icke minst igen i den greuelpropaganda som ND  – med viss uppbackning från sympatiserande rånationalistiska krafter – riktat främst på ”nätet” mot min person och mina åsikter och där lögnen, de försåtliga antydningarna och den tröttsamma upprepningen varit de mest förekommande vapnen. Länge såg  jag med visst roat överseende på detta och kände mig närmast smickrad, om än något förvånad, över att av patenterade rasister ses som ett så pass stort hot.

Sedan en tid tillbaka tycker jag dock det är befogat att vid lämpligt tillfälle gå i svaromål genom att bland annat reflektera tillbaka strålkastarljuset mot angriparna. För vad är det egentligen för ett parti som finner sin främsta livslust i konfrontation och illasinnade/lögnaktiga angrepp? Som tydligen inte klarar av att lyfta fram sin egen politik som främsta medel i politiken? Som sätter en ära i att gå arm i arm med renodlade nationalsocialister i den beryktade Salemsmarschen varje år? Och som har en fängelsedömd person som partiledare?

Några av de personer som ND-medlemmar brukar marschera tillsammans med i Salem i december varje år.

Mitt svar är att det är ett parti som står och stampar på samma fläck eller kanske rentav är på upphällningen. Inte därför att det angrips och beljugs av etablissemanget – vilket dock säkert också förekommer – utan därför att det helt enkelt inte finns något åsikts- eller väljarunderlag för den sorts aggressivt übernationalistiska åsikter man står för.

Ett exempel är partiets envisa fasthållande vid ställningstagandet, att endast personer med ”europeisk” bakgrund hör hemma i Sverige. ND har ett etnocentrerat förhållningssätt vilket, som jag ser det, är en svår belastning för vem eller vilket parti som helst som önskar verka i en samtid när rörligheten över allehanda gränser är en levande realitet. Det finns helt enkelt inga praktiska möjligheter att hejda denna utveckling hur mycket man genom eldfängd retorik och högt tonläge söker övertyga folk om detta. Eller att ”repatriera” personer och familjer av oönskad etnicitet när tiden härför anses mogen.

Jag instämmer i kraven  att massinvandringen skall hejdas och att diskrimineringen mot svenskar måste stoppas, liksom att grovt kriminella invandrare skall kunna utvisas. Islamiseringen av Sverige och det övriga Europa måste dessutom hejdas innan det blir för sent.

Varje samhälle måste emellertid, efter noggrann prövning i varje enskilt fall, kunna acceptera ett begränsat kvantum invandrare, särskilt sådana som flyr från omänskliga förhållanden i exempelvis muslimska diktaturländer. Sverige är dessutom säkerligen i behov av utifrån kommande specialister inom vissa samhällsfält.

Det som gjort ND särskilt upprört är det faktum att Sverigedemokraternas fullmäktigelista i Södertälje – vilken toppas av mig – till betydande del utgörs av kristna flyktingar från Irak. Det rör sig här om individer vilka flytt svår förföljelse från antingen den gamla Saddam Hussein-regimen eller de extremistiskt  islamistiska grupperingar som härjar i dagens osäkra Irak. Det rör sig vidare om personer vilka håller värden som familj och äktenskap i helgd och som är helt inställda på att bli goda svenska medborgare och arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och de sina.

Personligen välkomnar jag och många andra Sverige-vänner med mig sådana personer, vilka till allt annat också har kurage nog att inte bara anmäla sig som medlemmar i det politiskt inkorrekta partiet Sverigedemokraterna utan också stå med sina namn på SDs fullmäktigelista.

Det är bra att skiljelinjen mellan ND och SD på detta sätt blir tydlig för envar att se. Å ena sidan ett inflexibelt, extremnationalistiskt parti (ND) som hänger fast vid etnocentrismen och skepsisen mot exempelvis judar och Mellanösterns enda demokrati, Israel, å andra sidan ett modernt parti (SD) med värdekonservatism och mittenorientering som några av de främsta kännemärkena men som ändå bekänner sig till en sansad form av nationalism.

SD skulle naturligtvis  heller aldrig någonsin acceptera en person som dömts till fängelse för våldsamt upplopp som partiledare.

Jag förutser nu nya hatvideor mot mig där helt säkert valda citat ur denna artikel kommer att interfolieras med sorgsen pianomusik liksom med den nio år gamla bilden på mig i långt skägg och hatt. Enjoy! En och annan torde också ifrågasätta visheten i att ge ett i medlemstal och opinionssiffror försumbart parti som ND och en fanatiker av typ Marc Abramsson denna typ av uppmärksamhet.

Det är jag emellertid beredd att ta. Jag tänker inte stillatigande acceptera vilka dumheter som helst ens från ett diminutivt extremparti som leds av en före detta fängelsekund.

Magda Eggens – en överlevare

13 april, 2010

När Andra världskriget bröt ut 1939 var Magdolna Frid, född 1924 i ungerska Kisvárda, i 15-årsåldern. Några år senare föstes hon och hennes familj – pappa Sandor, mamma Flora och de yngre systrarna Eva och Judith – in i en boskapsvagn på den närbelägna järnvägsstationen för vidare transport till det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz i Polen. Bara Magdolna och Eva överlevde den nazityska förintelseindustrin.

 Magdolna Frid som ung flicka.

I början av innevarande år hade jag förmånen att få höra Magda Eggens – som blev hennes svenska namn – berätta om sina erfarenheter av Förintelsen inför ett fullsatt auditorium i  Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm. Hon berättade enkelt, samlat och utan överdrifter om det ofattbart hemska som hände för bara en mansålder sedan.

– Min fina barndom i Ungern hjälpte mig överleva Auschwitz med flera läger, sade Magda som i dag alltså är 85 år gammal men ger ett märkbart yngre intryck. Hon berättade vidare att den ena efter den andra av nationalsocialisternas beryktade judelagar infördes i Ungern sedan landet i mars 1944 ockuperats av de tyska stridskrafterna. Självklart drabbades Magdas judiska familj hårt:

– Mina morföräldrars gård konfiskerades, min far miste sitt arbete med mera. Vi undrade självklart hur vi skulle klara oss när alla mänskliga rättigheter sakta togs ifrån oss.

Den 16 april 1944 tvingades medlemmarna av familjen Frid flytta till ett ghetto och bära gula Davids-stjärnor. I maj samma år kom den fruktansvärda dagen då familjen tillsammans med många andra tvingades bege sig till järnvägsstationen för att transporteras till Auschwitz i boskapsvagnar.

– I Auschwitz träffade jag doktor Mengele, som sade åt oss att jag och mina systrar snart skulle få träffa mamma, som var höggravid. Han ljög. Mamma och min syster Judith dog i Auschwitz, pappa i ett annat koncentrationsläger.

Läkaren Josef Mengele (1911- 79), även kallad ”Dödsängeln”, var den mest beryktade av de många läkare som tjänstgjorde i de nationalsocialistiska koncentrationslägren. Efter avlagd läkarexamen – Mengele var mycket intresserad av så kallad rashygien – tog han värvning i det ökända SS (Schutzstaffeln) och sändes till östfronten. Efter att ha fått utmärkelsen järnkorset i samband med en krigsskada kom han att tjänstgöra som fängelseläkare i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau, där han företog extremt grymma experiment på lägerfångar; Mengele intresserade sig särskilt för tvillingar och dvärgar.

 Mengele i sin krafts dagar.

Efter den tyska kapitulationen 1945 hamnade Mengele i amerikanskt fångläger men kunde inte identifieras som SS-läkare av amerikanerna. Han återvände till sin bayerska födelsestad Günzburg men flydde 1949 till Argentina, där han stannade till 1960. Sedan Adolf Eichmann bortförts av ett israeliskt kommando detta år fann Mengele för gott att ta sin tillflykt till Paraguay och därefter till Brasilien, där han under merparten av 1970-talet levde utanför Sao Paolo. Han drunknade 1979 vid en badstrand sedan han drabbats av hjärtinfarkt. Mengele förblev en fanatisk nationalsocialist in i det sista.

Alltnog. Magdolna Frid vistades i Auschwitz till september, då hon tillsammans med omkring 300 andra flickor fördes till ett arbetsläger Weisswasser i preussiska Schlesien (kom efter kriget att tillhöra Sachsen i Östtyskland). Här insjuknade hennes yngre syster Eva i tyfus. Efter att ha tvingats till slavarbete på flera andra platser hamnade Magdolna, som nu var 21 år gammal, slutligen i ett läger i Neuengamme utanför Hamburg.

– Neuengamme var ett himmelrike jämfört med Auschwitz. Hit kom Folke Bernadotte med sina vita bussar för att hämta främst danska och norska fångar, men Bernadotte förhandlade med Himmler om att också andra skulle föras till Sverige. Jag minns hur varmt välkomnade vi blev när vi kom med de omtalade vita bussarna – redan i Danmark slängde folk in bröd, ägg och annan mat i bussarna. Vilket förstås var alltför kraftig mat för oss!

Bernadottes vita Röda kors-bussar blev räddningen för Magda Eggens.

Första anhalten i Sverige blev tennisstadion i Malmö. Magdolna vägde då 28 och hennes syster Eva 25 kilogram. Den 30 september 1945 blev hon friskförklarad. Hon uppger att hon och hennes medtagna olyckssystrar blev väl omhändertagna rent fysiskt, men någon psykiatrisk behandling stod inte på programmet och inte heller någon undervisning i svenska språket.

– Det första vi fick i Sverige var en omgång kläder och tio kronor. Sedan blev det arbete i Gislaveds gummifabrik, ett tungt arbete. Tillvaron var svår på alla sätt, men jag fick en underbar väninna som hette Ing-Britt. Jag och Eva tillbringade vår första julafton i Sverige hos henne och hennes föräldrar.

Magda Eggens fortsätter sin berättelse:

– Efter ett tag kom ett brev från svenska staten med besked om att vi fick åka tillbaka hem till Ungern, om vi ville. Jag hade bland annat en moster kvar i livet i Budapest. Det ville jag dock inte, i stället gifte jag mig med Helge Eggens som jag var gift med i 53 år innan han gick bort. Vi fick två barn tillsammans, en pojke och en flicka.

Med tiden utbildade sig Magda Eggens till fritidsledare och kom att arbeta mycket med ungdomar med problem.

– Och jag fortsätter att arbeta med ungdomar – jag reser land och rike runt och berättar om mina upplevelser i bland annat skolor. Mitt budskap är: ge aldrig upp! Det var när jag hörde att det fanns folk som förnekade Förintelsen som jag tänkte att nu måste jag tala ut. Förintelsen är en helt unik händelse – den syftade inte bara till förnedring utan till total utplåning av ett helt folk.

Enligt Magda Eggens har förintelseöverlevare tre val: 1. stänga in smärtan inom sig och bli bittra människor; 2. anklaga sig själva och världen; 3. informera om vad som hände och ”tända ett ljus.” Magda valde det senare alternativet.

 Magda Eggens med ett par av sina åtta böcker.

Det var först i mogen ålder Magda inledde sitt informationsprojekt. 1992 utkom hennes första bok – Vad mina ögon har sett – med Rose Lagercrantz som medförfattare. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker – bland andra Ingen väg tillbaka (1994) och Om stenarna kunde tala (1998). Tre av böckerna har illustrerats av Tord Nygren. Senast kom Ensammast i världen (2003). Samtliga böcker, som utgivits på Rabén & Sjögrens förlag, vänder sig i första hand till barn och ungdomar.

Klicka nedan för en fullständig bibliografi:

http://www.magdaeggens.se/faktablad.pdf

Magda Eggens belönades 1999 med medaljen Illis Quorum (åttonde storleken) för sina outtröttliga folkbildningsinsatser i humanitetens tjänst. Hon har även belönats av exempelvis Stockholms läns landsting och studieförbundet Vuxenskolan.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

3 december, 2009

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

26 september, 2009

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS – inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.