Därför är jag konservativ (IV)

Varför konservativ?

Så lyder rubriken till Gunnar Ungers bidrag i antologin ”Kämpande konservatism” (Natur och Kultur debatt, 1971) vilken utkom i en tid då konservatismen syntes sällsynt malplacerad. Den vänstervridning som förhärjat samhället sedan mitten på 1960-talet tycktes bara tillta i styrka med de växande protesterna mot USAs krigföring i Indokina som murbräcka. Konservatismen var i breda kretsar en icke-ideologi, en egendomlighet som inte kunde tas på allvar.

Jag har redan i tidigare blogginlägg redogjort för hur jag blev antikommunist och konservativ under denna tid och även nämnt att min ledstjärna härvidlag var Gunnar Unger, som under pseudonymen Sagittarius under en följd av år med finess och frenesi i Svenska Dagbladet gisslade det vänstervridna Sverige. Unger inleder sin essä i boken ”Kämpande konservatism” på följande sätt:

”Varför konservativ? Naturligtvis finns det inget allmängiltigt svar på den frågan. Det är en fråga för vars besvarande anlag, miljöpåverkan, temperament, läggning, smak spelar en väl så stor roll som rationella politiska överväganden. Jag skall också inskränka mig till att söka svara för mig själv.”

Unger framhåller sedan att han från barnsben utsattes för starka konservativa inflytelser, uppvuxen i ett sjöofficershem på Östermalm i Stockholm som han var. Han blev tidigt en ”lågande rojalist” och skriver om denna beståndsdel i sin konservativa utsyn på följande sätt:

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns flera ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t.o.m. intelligenta människor, som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig – liksom, det är jag övertygad om, den överväldigande majoriteten av Sveriges folk – i första hand är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för fel på det. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, dvs. de som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de stora emotionella värden, som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.”

Det finns förvisso gott om förnuftsargument som talar för monarkin, men håll med om att Gunnar Ungers försvar för statsskicket i fråga är obetalbart!

Den politiska konservatismen skiljer sig enligt min uppfattning från de övriga klassiska, västerländska ideolgierna socialism och liberalism på så sätt att den inte gör anspråk på att lösa alla mänskliga problem. Den gör sig därför inte skyldig till det kapitala misstaget att tro att allt går att lösa genom ideologisk ortodoxi och korrekta politiska åtgärder. Jag ber att i sammanhanget få återge delar av min egen artikel med rubriceringen ”Konservatismens uppgift” i Svensk Tidskrift 8/1975:

”Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enbart konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande attityd och sinnesinställning: en hållning av eftertanke och besinning inför den snabbt accelererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in utvecklingen i ordnade och vettiga banor: ‘att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras’, för att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger.”

Jag övergick härefter i artikeln till att beröra konservatismens andliga innehåll, som för mig är helt avgörande.

”Är det inte just denna dimension, som skiljer konservatismen från vissa andra politiska ideologier? Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. I stället framhäves att människan har ett djupare, ursprungligt värde. Detta innebär, att individen har ett högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella behov. I detta andliga värde ligger ett ansvar, utan vilket friheten är värd intet. Således inser den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo.”

Vari ligger då människans djupare och ursprungliga värde? Jag svarar i artikeln i Svensk Tidskrift så här:

”Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ligga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär.”

Så långt den 23-årige Tommy Hansson. Den 57-årige Tommy Hansson står fast vid de värderingar som uttrycks i ovanstående citat, även om jag vill nyansera sistnämnda mening något så att den kommer att lyda: ”Denna sanning bör ligga till grund…” Jag anser fortfarande att den optimala formen av konservatism måste ta sitt avstamp i synen på människan som en varelse med anknytning till det gudomliga, men jag accepterar numera konservativa med något annan orientering.

Inte bara det – enligt min uppfattning bör vi som benämner oss konservativa även vara öppna för samverkan med företrädare för andra icke-socialistiska synsätt såsom liberaler, nyliberaler och objektivister, gudstroende och ateister. Detta är ett uttryck för fusionism, en princip som utarbetades av William F. Buckley, Jr. och Frank Meyer i den konservativa amerikanska tidskriften National Review på 1950-talet. Denna princip har vi som arbetar med tidskriften Contra anammat.

I min artikel i Svensk Tidskrift 1975 talade jag mig varm för den så kallade Europa-tanken, idealet om ett enat Europa. Det gör jag inte längre, och det är väl den största förändringen som min personliga konservatism genomgått under årens lopp. Den största orsaken till mitt euroidealistiska synsätt var den instängdhet som länge rådde i ett Sverige, som sedan början på 1930-talet helt dominerades av socialdemokratin med dess hegemonistiska anspråk på det politiska livet. Med Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, resonerade jag, skulle samhällsklimatet i ett huj fräschas upp av nya vindar. Det var således med stor entusiasm jag röstade ja till Sveriges inträde i EU-gemenskapen 1994.

Några märkbart friskare vindar blev det dock inte, i varje fall hade jag svårt att känna några. Ganska snart stod det klart att EU var en byråkratisk koloss som mest var intresserad av att detaljreglera livet för varje medborgare i medlemsländerna och som, sedan sin begynnelse, utvecklats mer och mer i riktning mot ett överstatligt Europa. Bryssel lägger sig i dag i allting från att kräva ett utplånande av den svenska sommarhagen  till att vilja förbjuda snus – om kristdemokratiska europaparlamentskandidaten Ella Bohlin får som hon vill kommer vi i framtiden inte att få snusa ens i Sverige!

Jag skulle helhjärtat stödja den Europeiska Unionen om den vore mindre överstatlig och mer utformad som en federation av suveräna stater som naturligtvis inte skulle behöva rätta sig efter någon europeisk konstitution. Konstitutionstanken, uttryckt i Lissabonfördraget, är inte ett organiskt framvuxet instrument till förmån för ett mer praktiskt fungerande Europa, utan ett tankefoster framsprunget ur verklighetsfrämmande teoretiserande och missriktad idealism. Så länge så är fallet bör Sverige skyndsammast möjligt lämna EU. Samarbete och gemenskap – visst. Överstatlighet och detaljstyrning – icke. I stället bör vi tills vidare hålla fast vid nationalstaten, en ur den praktiska ändamålsenligheten framvuxen entitet som fungerat utmärkt i närmare tusen år.

Hur bör då vår svenska nationalstat se ut?

Den bör för det första till statsskicket vara en konstitutionell monarki, och då inte bara för att det är trevligt med kung och drottning och prinsar och prinsessor utan också för att monarkin visat sig vara den förnämsta PR vårt land kan få. Monarkin skapar också trygghet och stabilitet eftersom den är helt undantagen den vardagspolitiska animositeten. Och varför ändra på något som fungerat i tusen år?

För det andra bör vår nationalstat även framgent bottna i den judeo-kristna etik vilken en gång fördes hit av missionärer, handelsresande och vikingar och fungerat som det moraliska kitt utan vilket ingen nation kan fungera. Vi som menar oss vara konservativa måste göra allt som står i vår makt i syfte att stärka denna moraliska värdegrund. Detta innebär att vi fastslår att fungerande familjer är samhällets viktigaste byggsten och att äktenskapet endast kan vara en förening mellan en man och en kvinna.

För det tredje måste den svenska nationalstaten ha ett fungerande rättsväsen med en polismakt, som i verkligheten och inte bara i teorin förmår upprätthålla lag och ordning. Lagar och bestämmelser får heller inte ohjälpligt fjärma sig från gemene mans rättskänsla, vilket i enlighet med exempelvis Lex Lindome – det vill säga att två brottslingar skyller på varandra och sålunda båda undgår straff – varit alltför vanligt i modern tid.

För det fjärde måste människors rätt att fritt uttrycka både sitt skapande och sina åsikter säkras, så att den som vill starta ett eget företag inte skall hämmas av ett otal onödiga påbud och regleringar. Stat, kommun och landsting skall inte lägga sig i familjers och individers privatliv mer än absolut nödvändigt. Den politiska korrekthet, som så ofta lägger sin förlamande hand över åsiktsbildningen, måste vidare motarbetas till det yttersta.

För det femte måste det massiva inflöde av människor från de mest skilda kulturer, och som redan givit upphov till ett samhälle som allt färre känner igen sig i, dämmas upp. Det är tack vare denna massinvandring och denna mångkulturalism vi i dessa yttersta av dagar har fått vänja oss vid uttryck av typ gängvåldtäkter, hedersvåld och organiserad brottslighet av maffiakaraktär. Varje samhälle behöver ett visst mått av invandring för att fungera. Massvarianten kan vi avvara, icke minst med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet från islamistiska krafter.

91:an Karlsson och korpral Revär – två förnämliga representanter för det traditionella svenska försvaret…

För det sjätte behöver vi som nationalstat med stor yta samt långa land- och kustgränser ett starkt militärt försvar som kan försvara folk och territorium mot främmande angrepp. Vår försvarsmakt måste tillföras åtskilligt mer resurser för att denna målsättning skall kunna uppfyllas. I samma syfte är det också nödvändigt att Sverige samarbetar med andra demokratiska krafter i såväl närområde som, i förekommande fall, periferi. Personligen förordar jag svenskt NATO-medlemskap och, som en följd härav, en utveckling av det transatlantiska sambandet.

Sverige i all ära, en svensk konservatism varken kan eller får – i en tid när envar med ett par knapptryck på datorns tangentbord kan etablera kontakt med nära nog vem som helst var som helst – begränsas till enbart svenska eller ens europeiska förhållanden. Som jag ser det måste vi inse att Förenta staterna allt framgent är världens ledande demokrati och därför ytterst en garant även för vår egen frihet, detta oavsett vilken amerikansk administration som råkar ha makten. Vi är en del av den fria världen varför det ligger i vårt eget intresse att så långt möjligt samarbeta med USA och inte medverka till att någon motsatsställning etableras mellan Europa och Förenta staterna.

Det finns naturligtvis ett otal andra områden och frågeställningar som man kan ta upp när det gäller att fixera de prioriteringar man som svensk konservativ bör göra. Ovanstående räcker dock mer än väl till för att klargöra min egen position.

I nästa inlägg om varför jag är konservativ tänkte jag prata litet om Edmund Burke.