Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Tokig politisk agitation i SMB

Jag har sedan åtskilliga år tillbaka förmånen att få vara med i den militärhistoriska bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB), som med rätta berömmer sig av att erbjuda sina medlemmar ett rikt mått av värdefullt och ofta unikt material i form av böcker och numera även filmer. Två gånger har jag även deltagit i SMB-resor – till Ukraina (2003) samt Centraleuropa (2004), den senare resan på temat ”Kampen mot nazismen.”

SMB ger även ut medlemstidskriften Pennan & Svärdet, som presenterar klubbens rikhaltiga bokutgivning samt i regel intressanta artiklar inom sitt ämnesområde. En text i senaste numret (3/2010) får mig dock att ställa frågan vad, ursäkta uttrycket, i helvete man sysslar med.

 Stellan Bojerud är en uppskattad föreläsare i SD.

I en inlaga till tidskriften presenteras en bok av den välmeriterade militärhistorikern och före detta officeren (överstelöjtnant) Stellan Bojerud: Nazismen i Sverige 1924-1945 (Sivart förlag, 144 sidor). I presentationsartikeln förklaras ”den erkände militärhistorikern Stellan Bojerud” bland annat ”verkligen gått på djupet för att kartlägga nazismen och hur den växte fram under mellankrigstiden.” Presentationen avslutas med orden: ”Bilden av Sverige som tyskvänligt och nazistiskt får sig en törn i denna lättlästa och läsvärda bok!”

Döm då om min förvåning när det på samma sida förekommer en bild av den svenske nazistpionjären Per Engdahl och under denna följande bildtext:

”Per Engdahl (1904-1994), grundare av Nysvenska rörelsen, var en av förgrundsfigurerna på den högerextremistiska sidan. 1989 föreslog han att aktivisterna skulle sluta med rasbiologin och i stället inrikta sig mot polariseringen ‘vi’ och ‘dem’. Resultatet blev att BSS (Bevara Sverige Svenskt) bildades, sedan Sverigedemokraterna 2001, ett parti vars stöttepelare har rötter i BSS och som författaren till boken Nazismen i Sverige också anslutit sig till!”

Att i dessa få meningar lyckas pressa in så många rena sakfel och/eller andra tvivelaktigheter måste visserligen anses vara en prestation i sig men verkligen ingen man hade velat se i SMBs spalter. För det första finns det ingenting i det som skrivs om BSS och det demokratiskt parlamentariska partiet Sverigedemokraterna som har sitt ursprung i verkligheten. Jämför med Wikipedias uppgifter beträffande BSS:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bevara_Sverige_Svenskt

Nu en punktvis genomgång av bildtextens alla tokigheter:

1. Per Engdahl föddes inte 1904 utan 1909.

2. Per Engdahls Nysvenska rörelsen var inte ”högerextremistisk” utan uppvisade med sitt vurmande för staten och korporativismen klart vänsterextema drag.

3. Sverigedemokraterna bildades inte 2001 utan 1988.

4. Om Engdahl 1989 föreslog aktivisterna att ändra approach kan BSS omöjligt ha bildats som ett resultat av detta, eftersom BSS grundades 1979.

5. Absolut inga av Sverigedemokraternas ”stöttepelare” har sina rötter i BSS; alla sådana individer är sedan länge utsparkade ur partiet.

6. Det är riktigt att Stellan Bojerud är medlem i Sverigedemokraterna, men frågan är varför denna politiska varudeklaration görs. Jag har läst Pennan & Svärdet i närmare tio år och aldrig tidigare noterat att författare av de böcker SMB saluför presenteras med angivande av  partitillhörighet.

Som trogen SMB-läsare och flitig köpare av klubbens böcker är jag synnerligen upprörd dels över alla de faktafel som torgförs i nämnda text, dels över påhoppet på en förnämlig författare som råkar vara medlem i Sverigedemokraterna och därmed en uppskattad partibroder. Jag vet att han – och det med rätta – känner sig kränkt över SMBs uselt pålästa och fräcka tilltag.

Nu tvekar jag inte att säga följande:

Om inte SMB framöver tar avstånd från den ovan refererade texten och oförbehållsamt ber Stellan Bojerud om ursäkt för sitt ohemula påhopp  kommer jag starkt överväga att gå ur klubben och dessutom uppmana alla SMB-medlemmar jag känner att göra detsamma. SMB drar ett löjets skimmer över sig genom det här agerandet, vilket är synd – klubben behövs som en motvikt till den i riket utbredda historielösheten. Men bättre än så här kan man sannerligen begära!

Jag tror dessutom SMB skulle bli smått förvånade över hur många sverigedemokrater som är SMB-medlemmar och som säkerligen är minst lika upprörda som jag över  tilltaget att införa tokig politisk agitation i medlemstidskriften.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

 Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Det judiska Polen (III): Warszawaghettot

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar – från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

”I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

 

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

”I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

 

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan

Behovet av konspirationer

 Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Därför är vänstern antisemitisk

Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.

Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon  har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.

 

David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.

I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:

http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/

Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.

Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.

Det är väl bara att tacka för berömmet!

Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”

Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog  judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.

Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.

Har du förstått, Astrid?

Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.

För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.

Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!

Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).

Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.

Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx,  ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.

Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.

Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.

En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring  judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.

En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.

Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens  maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.

Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade  judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.

Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.

Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.

Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.

En utflykt i det judiska Stockholm

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det ”judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken ”Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen ”Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett ”skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Hamburgs hamn som den förvandlades till kaffeved av nationalsocialistiska tyska hamnarbetare. Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): ”Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark – i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig ”antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.

Historien om Sovjet

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.

Gåtan Mohamed Omar

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!

Det finns bara en människoras!

Jag har städse haft uppfattningen, att allt tal om mänskliga så kallade raser är såväl felaktigt som skadligt. Min utgångspunkt är att det bara finns en människoras – homo sapiens sapiens. Om någon skulle ha bett mig bevisa detta utifrån vetenskapliga argument hade jag dock, det erkännes, blivit tämligen svarslös. Så icke längre. Det finns nu klara vetenskapliga belägg för att allt tal om mänskliga ”raser” bygger på falska premisser.

Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet, har nämligen skrivit en som jag förstår banbrytande artikel vilken publicerades i Dagens Nyheter den 12 april. Jag citerar:

”Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare…vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.”

Pettersson hävisar därpå till den amerikanske forskaren Richard Lewontin, som redan 1972 drog slutsatsen att skillnaden mellan så kallade människoraser är små och uppgår till endast några få procent av alla genetiska variationer hos mänskligheten. Relevant forskning har visat att den överväldigande majoriteten av alla genetiska skillnader är gamla och återfanns redan hos den population homo sapiens som lämnade den afrikanska kontinenten för omkring 50 000 år sedan för att sedan sprida sig över klotet. Således finns inga ”rasspecifika” gener eller genvarianter. Professor Ulf Pettersson drar från denna utgångspunkt följande slutsatser:

”En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika…Resultaten talar för…att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.”

När någon i dag talar om mänskliga ”raser” går tankarna, av förklarliga skäl, osökt till den nationalsocialistiska galenskapen och massmordet på omkring sex miljoner judar samt andra av nazisterna oönskade folkslag. De tyska nationalsocialisternas patologiska hat gentemot judarna och andra ”icke-arier” byggde i sin tur på tankar och idéer som går tillbaka till åtminstone 1700-talet. Vår egen Carl von Linné kan här inte frigöra sig från skuld.

Rasbiologen Carl von Linné.

Liksom han på ett så förtjänstfullt sätt hade kartlagt och indelat växt- och djurrikena, strävade han även efter att göra sammalunda med människorna. Att Sverige faktiskt varit ett föregångsland när det gäller rasteoretiserande visas vidare av, att i början av 1920-talet bildades (efter riksdagsbeslut) Rasbiologiska institutet i Uppsala med Herman Lundborg som föreståndare. Hit kom såväl forskare som politiskt verksamma personer från när och fjärran, icke minst från Nazityskland, i syfte att inhämta lädom.

Linné och andra forskare efter honom gjorde misstaget ”att”, med Pettersson ord, ”inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ‘raser’ olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.”

Jag skall vara förmäten nog att avrunda med ett citat ur min nyligen publicerade bok ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008), avsnittet om Herman Lundborg vilken enligt min mening är en av de mest prominenta destruktörerna av det svenska moraliska och kulturella arvet:

”Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enlighet med rastillhörighet låg alltså i hög grad ‘i tiden’ kring förra sekelskiftet och hämtade näring ur såväl Charles Darwins teorier om de starkaste arternas överlevnad som den därur sprungna socialdarwinismen utformad av Herbert Spencer. Om man omsatte dessa tendenser i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att ‘förädla’ den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden, sjukdom och/eller intelligensnivå. Detta låg till grund när man i Sverige med stöd av lagstiftning började sterilisera människor, en praxis som inte avskaffades förrän steriliseringslagarna slopades 1975.”

Rasbiologen Herman Lundborg.

Ulf Petterssons artikel visar att hela grunden för rastänkandet, applicerat på mänskligheten, är falsk. Det är givetvis desto mer tragiskt att detta synsätt lett till för enskilda människor såväl som för folkgrupper så katastrofala konsekvenser.

Det finns bara en människoras!