Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS – inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.