Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

 Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Historien om Sovjet

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.