Archive for the ‘Nordirland’ category

Därför är jag konservativ (III)

29 april, 2009

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Nordirland, IRA och våldet

16 mars, 2009

Efter terrordåden i Antrim och Belfast är det många som oroligt frågar sig om den dyrköpta fred och det försoningstänkande som ännu råder i Nordirland sedan ett par år tillbaka skall hålla i sig. Svaret på den frågan är med rätt stor säkerhet ”ja”. Regeringssamarbetet mellan det katolska vänsterpartiet Sinn Féin och det protestantiska DUP kommer med största sannolikhet att fortsätta. Däremot är de tre politiska morden ett stort säkerhetsproblem som får de polisiära och militära styrkor, vars uppgift det är att försvara lag och ordning, att skärpa upp sina säkerhetsrutiner.

Den senaste våldsutvecklingen började med att två unga brittiska soldater sköts till döds på ett synnerligen kallblodigt och grymt sätt – de ”avrättades” alltså ingalunda som det stått i vissa media – utanför sin militärbas i grevskapet Antrim i samband med att de skulle ta emot pizzor från ett pizzabud. Två dagar senare sköts en polisman i huvudet i Craigavon sydväst om Belfast sedan en kvinna ringt in ett larm, förmodligen för att locka polismannen i en fälla. Två utbrytargrupper ur det numera fredliga IRA – Real IRA respektive Continuity IRA – tog på sig ansvaret för de blodiga illdåden. Ett antal misstänkta personer i olika åldrar har gripits, misstänkta för dåden.

Irlands moderna och ofta blodiga historia började med Påskupproret 1916. Om man flanerar i centrala Dublin inser man hur levande denna historia ännu är. Den breda huvudgatan O´Connell Street, uppkallad efter den vältalige advokaten, politikern och självständighetskämpen Daniel O´Connell, är rik på minnesmärken över historiska gestalter såsom O´Connell själv, Stuart Parnell och Jim Larkin. Fram till 1966 fanns därtill en hög pelare, the Pillar, med en  staty av den brittiske sjöofficeren Horatio Nelson. Den sprängdes emellertid i bitar av en ännu oidentifierad medlem av en eller annan av IRAs talrika fraktioner.

Nelsonstatyn sörjs sannolikt av få irländare. Som det heter i en respektlös visa om sprängdådet: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there, but no-one tells the Irish what they view.”

 http://www.youtube.com/watch?v=_hc7xulkfB4

Den som besöker Dublin måste naturligtvis göra ett besök i det ännu fungerande General Post Office (GPO), scenen för ett av de mest dramatiska skeendena under Påskupproret då omkring 2000 patriotiska irländare ockuperade postkontoret och andra centrala byggnader i den irländska huvudstad som ännu var under brittisk överhöghet. GPOs kraftiga, räfflade kolonner och det utvärtes murverket bär alltjämt tydliga spår efter engelsmännens artilleribeskjutning mot upprorsmännens fäste, och i det inre av byggnaden finns en permanent utställning som i monumentalmålningar berättar historien kring de dramatiska händelserna 1916.

Upprorsmännen av 1916 hade egentligen aldrig någon realistisk möjlighet att på allvar rubba den engelska överhögheten över den irländska ”Smaragdön” och var säkerligen smärtsamt medvetna därom – de ville ändå slå ett slag mot England i en tid – det Första världskriget pågick som bäst – när detta var som svagast. Upproret slogs ned med brutal hand av det hatade John Bull (England), som lät arkebusera följande upprorsmän i det gamla poltiska fängelset Kilmainham Gaol: upprorsledaren Patrick Pearse, hans bror William Pearse, den republikanska regeringens president Thomas J. Clarke, Thomas McDonagh, Edward Daly, Michael O´Hanrahan, rebellregeringens utrikesminister Joseph Mary Plunkett, John McBride, Sean Heuston, Michael Mallin, Eamonn Ceannt, Con Colbert, Sean MacDiarmada och fackföreningsledaren James Connolly; den sistnämnde hämtades från ett sjukhus, där han vårdades för svåra skador efter striderna, och fördes på en bår till fängelset för att han skulle kunna avrättas – han fick bindas fast i en stol för att kunna skjutas…Thomas Kent greps och avrättades i Cork, medan den framträdande upprorsledaren Roger Casement ställdes inför rätta i London, där han småningom hängdes.

1916 års män var tämligen osannolika i sina roller som väpnade rebeller. De flesta kan beskrivas som romantiskt idealistiska, katolska gentlemän med förkärlek för att skriva fosterländsk lyrik. Patrick Pearse framhöll i ett anfall av galghumor att världen med honom bara förlorade en dålig poet. Pearse skaldade förvisso om Irlands frihetskamp, men det var framförallt den sedermera nobelpristagaren William Butler Yeats som odödliggjorde Påskupproret i sin berömda dikt ”Easter, 1916” med dess berömda ord: ”A terrible beauty is born” (det vill säga det självständiga Irland). Pearse liksom övriga rebeller blev heliga martyrer för Irlands sak och har fått låna sina namn till en stor mängd gator och platser i Dublin. Men det var först efter det närmast patetiskt misslyckade upproret som rebellerna fick denna status; medan de var i livet hade de inte mycket stöd av de vanliga irländarna/dublinborna. Det var helt enkelt engelsmännens våldsamma överreaktion, där man särskilt kommer att tänka på den groteska avrättningen av den döende Connolly i sin stol, som gav den irländska självständighetsrörelsen vind i seglen. ”The Patriot Game” hade tagit sin begynnelse.

http://www.youtube.com/watch?v=izrygGt-6ZE&feature=related

De flesta bedömare är överens om att Påskupproret innebar startskottet för Irish Republican Army (IRA). IRA uppstod rent konkret ur Irish Volunteers, en av flera paramilitära frivilligstyrkor som tog del i resningen i Dublin och på andra platser 1916. Den republikanska saken stärktes sedan den engelske premiärministern David Lloyd George 1917 infört värnplikt för irländare till den brittiska atmén under Första världskriget. IRAs ledare under denna första tid var den legendariske Michael Collins (kallad ”The big fellow”), som lade upp ritningarna för en fullständigt hänsynslös gerillastrategi omfattande bland annat politiska mord på brittiska ledargestalter och probrittiska samarbetsmän. Britterna svarade med samma mynt, men kunde i längden inte värja sig mot Collins strategi utan bjöd in de irländska självständighetsivrarna till fredssamtal på 10 Downing Street i London 1921.

Collins och hans delegation valde att gå britterna till mötes genom att låta sex grevskap (på iriska currahs) i provinsen Ulster på norra Irland, i enlighet med majoritetsbefolkningens vilja, tills vidare  få fortsätta tillhöra England, medan återstoden av ön – omfattande 26 grevskap – blev till en så kallad fristat med självstyre. Efter uppgörelsen utbröt inbördeskrig mellan de irländare som stödde avtalet med England och dem som ville fortsätta kämpa för att befria Ulster. Bland de senare intog Eamon De Valera, som senare skulle bli både premiärminister och president, en framträdande roll. De Valera satt inspärrad i Kilmainham Gaol efter Påskupproret men undgick avrättning på grund av sitt amerikanska medborgarskap. En del tror att det var han som beordrade mordet på Michael Collins under inbördeskriget.

Eamon De Valera (i mitten) träffar Ronald och Nancy Reagan då dessa, medan Reagan var guvernör i Kalifornien, besökte sina fäders gröna ö.

1949 utropade irländska statsmän efter sju sorger och åtta bedrövelser Republiken Irland, Eire, och uteslöts därmed ur brittiska samväldet. De som ville se en återförening med Nordirland hade dock inte givit upp hoppet, och i slutet av det revolutionära 1960-talet inleddes den epok – kallad ”The Troubles” – som skulle få en ända först med den nordirländska koalitionsregeringens bildande 2007. Då valde det forna så militanta IRA, som på sin tid inte tvekat att ta emot både sovjetiskt och libyskt vapenstöd i sin blodiga terrorkamp mot de hatade britterna, att slutgiltigt (?) lägga ner vapnen. IRA-bossen Gerry Adams och och hans militäre befälhavare Martin McGuiness anses numera vara fridsamma och respekterade politiker. De har också med emfas fördömt de inledningsvis berörda politiska morden, utförda av vilsekomna vildhjärnor utan något som helst politiskt eller annat omdöme.

Om inget alldeles oförutsett och dramatiskt inträffar ser det alltså ut som om de bestialiska morden i Antrim och utanför Belfast inte kommeratt rubba den bland befolkningen oerhört uppskattade nordirländska freden, som nog måste räknas som ett av den internationella konfliktpolitikens största mirakler i modern tid.