Archive for the ‘Nordkorea’ category

Nordkoreanskt skurkstreck provocerar

25 november, 2010

Den 23 november bombarderade nordkoreanskt artilleri den lilla sydkoreanska ön Yeonpyeong med hundratals projektiler. Två soldater och lika många civila har rapporterats döda medan ett 20-tal skadats. Den materiella förödelsen blev stor och de flesta av öns invånare har evakuerats till hamnstaden Incheon på den sydkoreanska västkusten.

Rökpelare stiger mot skyn efter den nordkoreanska attacken.

 Den oprovocerade attacken – Nordkoreas påstående att Sydkorea sköt först är det ingen seriös bedömare som tror på – är ett av de värsta nordkoreanska övergreppen sedan Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd (något fredsavtal har till dags dato ej ingåtts) den 27 juli 1953. Yeonpyeong är belägen i omedelbar närhet av ett omtvistat marint gränsområde

Sydkoreansk militär besvarade elden under en kort stund och skickade ett stridsflygplan till området. Sydkoreas president Lee Myung-baks svar har betecknats som oväntat kompromisslöst – Lee har beordrat sydkoreanskt stridsflyg att bomba nordkoreanska missilbaser längs västkusten om Nordkorea framhärdar i sin aggression och även hotat fienden i norr med en ”enorm vedergällning.” President Lee, som representerar det konservativa Hannara-partiet, har gjort upp med föregångaren Kim Dae-jungs så kallade solskenspolitik, som aldrig ledde till några resultat utan cyniskt utnyttjades av Nordkorea.

Nordkoreas attack inträffade ett drygt halvår efter det att en nordkoreansk torpedattack sänkte den sydkoreanska korvetten Cheonan och dödade 46 besättningsmän och någon vecka efter avslöjanden om att den kommunistiska regimen i Pyongyang åter är på gång att aktivera sitt kärnvapenprogram. Koreakännare menar också att angreppet kan ha något att göra med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-ils utnämnande av sin yngste son Kim Jong-un till sin efterträdare.

Koreahalvön har i över ett halvt sekel ansetts vara en krutdurk som när som helst kan brisera till följd av den nordkoreanska regimens oberäkneliga agerande. Provokationerna och aggressionshandlingarna har varit otaliga genom åren, från kommandoräder med syftet att mörda Sydkoreas president till planer på att spränga sydkoreanska civilflygplan i luften. Lyckligtvis har alla sådana försök hittills gått om intet samtidigt som Sydkorea uppvisat ett nära nog änglalikt tålamod.

Det omedelbara syftet med de återkommande nordkoreanska provokationerna, anser experter, är att få till stånd ett för Pyongyang gynnsamt förhandlingsklimat: Nordkorea gör vissa mindre eftergifter i utbyte mot  hjälp från omvärldens sida. Hittils har denna strategi visat sig fungera alldeles utmärkt, men frågan är om inte nordkoreanerna denna gång skjutit sig i foten. Omvärlden börjar ledsna på den isolerade kommunistjuntans oacceptabla beteende, och en av de första åtgärderna som sydkoreanerna vidtog efter bombardemanget av Yeonpyeong var att strypa de pågående hjälpsändningarna till den minst sagt otacksamma grannen i norr.

General Douglas MacArthur, förste befälhavaren för de amerikanska trupperna i Koreakriget, bevittnar med sina underlydande på slagskeppet USS Mount McKinley den framgångsrika operationen i hamnstaden Incheon i september 1950.

Det är knappast märkligt att den internationella samfälligheten ser med stor oro på det spända läget på Koreahalvön. Nordkorea har en gigantisk arsenal av artilleripjäser med siktet inställt på den tätbefolkade Seoul-regionen där 25 miljoner människor lever och verkar. Det finns en inte ogrundad rädsla för att några av artilleriprojektilerna kan komma att laddas med massförstörelsevapen. USA har för närvarande 28 000 solater i Sydkorea, förutan vilka Nordkorea alldeles säkert hade attackerat den sydliga grannen för länge sedan.

President Barack Obama har också lovat bistå sydsidan om nord skulle få för sig att gå till attack och har sänt ett hangarfartyg till konfliktområdet. Även internationella storheter såsom EU och Ryssland har uppmanat Nordkorea till besinning, medan Kommunistkina – Nordkoreas enda internationella vän – in i det längsta söker intaga en neutral attityd. Utrikesminister Carl Bildt har för sin del hävdat att Nordkorea ”saknar anledning” för sina attacker mot Yeonpyeong, vilket som ovan angivits inte stämmer. Däremot saknar man naturligtvis legitim anledning till aggressionen.

Även om kommunistkineserna således hittils inte i klara ordalag fördömt det allierade Nordkorea har professor Zhu Feng vid Pekinguniversitetet inte skrätt orden (min översättning från engelska):

Det är otroligt. Nyheterna visar att Nordkorea, helt oprovocerat, sköt mot dessa sydkoreanska öar. Det är en hänsynslös provokation. De vill åstadkomma en stor smäll och tvinga fram förhandlingar som skall gynna dem. Det är det äldsta tricket.

Ytterligare en tänkbar anledning till det nordkoreanska skurkstrecket är att Nordkorea väljer att avvända den svältande, utfattiga och misshandlade befolkningens uppmärksamhet från den ständigt pågående krisen hemmavid genom att söka uppamma nationella känslor och rikta vreden mot fienden i syd. En biavsikt kan också vara att regimen vill hålla den nordkoreanska militären – som förfogar över en av världens största stående arméer bestående av cirka en miljon man – på gott humör.

I Sverige är det väl numera bara det närmast parodiska stalinistpartiet Kommunistiska partiet (KP) – före detta KPMLr – som helt och fullt sluter upp bakom de renläriga kommunisterna i Nordkorea, dit partihöjdarna brukar åka med jämna mellanrum för att få en glimt av det inbillade ideallandet och avsmaka kamrat Kim Jong-ils exklusiva cognacsorter. Vänsterflummaren Jinge nöjer sig med att på sin blogg spela ovetande om vad som egentligen inträffat beträffande det nordkoreanska övergreppet mot Yeongpyeong samtidigt som han – surprise – passar på att ge en känga åt USA:

http://jinge.se/mediekritik/nordkorea-belyser-globalt-problem.htm

Ungefär samtidigt som de nordkoreanska granaterna regnade ner över den lilla sydkoreanska ön avhöll den internationella fredsrörelsen Universal Peace Federation (UPF) sin så kallade World Assembly – ett slags alternativ till FNs generalförsamling – i Manhattan Center i New York.

Rörelsens grundare, doktor Sun Myung Moon, även skapare av Unification Church och en betydande fredsaktör i vår tid, såg dock inte de nordkoreanska bandithandlingarna som något reellt hot mot världsfreden. Han framhöll bland annat  (min översättning från engelskan):

De problem som plågar mänskligheten kan bara lösas genom en ideologi som baseras på Guds sanna kärlek.

 Fredsaktören Sun Myung Moon.

Sun Myung Moon föddes i det som i dag är Nordkorea 1920 och är trots framskriden ålder alltjämt oförtröttligt aktiv för fredens sak. Norska nobelkommittén kunde göra ett sämre val än att tilldela Moon Nobels fredpris 2011!

 

Nordkoreas fotbollslag förödmjukat

2 augusti, 2010

Nordkorea ledde med 3-0 mot Portugal 1966 men föll med 5-3. Följden blev enkel biljett till slavlägren.

Att misslyckas i ett stort idrottsmästerskap kan vara nog så jobbigt. Det har flertalet svenska deltagare i friidrotts-EM i Barcelona nyligen fått erfara.  Deras lott är dock synnerligen avundsvärd om man jämför med hur det brukar vara i Nordkorea, världens sista rent stalinistiska stat.

Nordkorea inledde hyfsat i årets fotbolls-VM i Sydafrika. Man ställdes i gruppspelets första match mot VM-favoriterna Brasilien. I stället för den slakt, som många bedömare hade förväntat sig, föll dock nordkoreanerna med endast 2-1 efter en insats som lovade mer. Därav blev dock intet, ty Portugal besegrade diktatorn Kim Jong-ils representanter med utklassningssiffrorna 7-0. I sista matchen i gruppspelet föll så Nordkorea med 3-0 mot inte särskilt märkvärdiga Elfenbenskusten.

Nordkoreanskt facit således tre matcher, tre förluster och målskillnaden 1 – 12.

Detta var mer än vad den kommunistiska staten norr om 38e breddgraden kunde stå ut med. Enligt rapportering från bland annat Radio Free Asia, sydkoreanska media samt västerländsk press kallades det nordkoreanska laget tillsammans med sin tränare Kim Jong-hun till ett  möte i Folkets Kulturpalats i Pyongyang för att undergå offentlig kritik från sportminister Pak Myong-chol, en TV-kommentator samt 400 regeringstjänstemän, journalister och studenter. De enda som saknades var ett par Japan-baserade spelare.

Tränaren Kim Jong-hun, som redan i samband med VM påtagit sig ansvaret för debaclet, råkade värst ut. Han fick sparken samt har sedan dess tvingats ta anställning inom byggnadsbranschen. Det uppges att många fruktar för hans liv och/eller välbefinnande. I Nordkorea anses ett misslyckande inom idrotten vara ett politiskt förräderi mot landets ledning, i det här fallet mot Kim Jong-ils son och utsedde efterträdare Kim Jong-un.

 Nordkoreas tränare Kim Jong-hun råkade mest illa ut.

Så kan det alltså gå till i kommunistdiktaturen Nordkorea anno 2010. Ändå är detta bara en barnlek mot vad som hände efter VM 1966, det enda tidigare världsmästerskap i fotboll Nordkorea medverkat i.

Nordkorea gjorde i Englands-VM sensation i gruppspelet genom att slå Italien med 1-0, spela 1-1 mot Chile för att slutligen förlora mot Sovjet med 3-0. I kvartsfinalen mot Portugal chocköppnade nordkoreanerna med att ta ledningen mot Portugal med 3-0 men förlorade till slut med 5-3.

Uppgifter bland annat från nordkoreanska avhoppare visar att hela laget straffades efter kvartsfinalförlusten genom att sändas till Nordkoreas ökända gulagarkipelag av slavarbetsläger, som enligt en del bedömare väl kan jämföras med Nazitysklands koncentrationsläger under Andra världskriget.

Röda kapellet avslöjar Nordkorea

3 februari, 2010

Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell mellan fyra ledsagarinnor i Pyongyang. 

En av dansk filmkonsts senaste succéer är den något bisarra skapelsen Röda kapellet (Red Chapel), som nyligen vann Grand Cinemas jurypris vid the Sundance Film Festival i USA.

Filmen, byggd på en serie i fyra delar som visades i dansk TV i december 2006, är gjord av Mads Brügger. Denne fick tillsammans med två koreanskfödda komikervänner – Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell –  tillstånd att, inom ramen för ett nordkoreanskt kulturellt utbytesprogram, resa runt i Nordkorea och arbeta med ett projekt kallat Röda kapellet. Detta är namnet på en fejkduo som uppträder på nordkoreanska scener, främst i huvudstden Pyongyang, inför stora åhörarskaror under noggrant överinseende av nordkoreanska ledsagare.

”The film is thoroughly fascinating”, skriver Meghan Keane på webbsajten The DC den 2 februari 2010. Hon beskriver Brüggers film som en satir av typsnitt Sacha Baron Cohen men med ett tydligt politiskt budskap. Så här uttryckte sig filmaren i en intervju: ”Folk vet inte att (Nordkorea) är Nazityskland tio gånger om. Det är ren ondska.” Hela texten här:

http://dailycaller.com/2010/02/02/the-red-chapel-documents-the-inhumanity-of-the-north-korean-regime/

Mads Brügger anser sig inte stå till höger politiskt eller vara konservativ, men han gör ett undantag när det gäller Nordkorea under Kim Jong-ils kommunistdiktatur:

”Avseende Nordkorea är jag en stenhård neokonservativ. Kanske är det litet för mycket för en del människor, men det är så jag känner inför saken.”

Brügger har, mellan lovorden, fått en del kritik för att han ägnar sig åt propaganda men har då svarat:

”På vissa sätt är det bästa sättet att bekämpa propaganda  propaganda.”

Här en trailer för filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=byG8pjcilr0

Bakgrunden till den nu föreliggande filmen är att Mads Brügger tillsammans med en kollega fick för sig att utföra ett projekt betitlat Danes for Bush. De åkte runt över hela världen och spelade övertygade anhängare till förre USA-presidenten George W. Bush. Resultatet visades i dansk TV 2002. Man kritiserades dock för att inhösta alltför lättköpta poänger, eftersom det var hur lätt som helst att resa runt i den fria världen och få folk att ställa upp på intervjuer.

Det var då Brügger fick reda på att Nordkorea hade ett kulturellt utbytesprogram och ansökte om att få deltaga i detta. Att skildra verkligheten i en diktatur – detta vore den verkliga utmaningen.

Vem som helst som tittar på trailern till Brüggers film kan förvissa sig om att det knappast rör sig om någon konstnärligt högstående show. Brügger frågar sig:

”Vilket slags land skulle tillåta en föreställning så dålig och bisarr som vår att uppträda på nationaltatern i Pyongyang?”

Svaret blev att det gjorde inte Nordkorea heller. Däremot var de nordkoranska ledsagarna och övervakarna hela tiden på hugget och förvandlade den ursprungliga föreställningen till oigenkännelighet genom att ersätta allt danskt och västerländskt innehåll med ett nordkoreanskt. Värdarna låter också komikergruppen bevista ett antiamerikanskt propagandarally i Pyongyang

Filmens stora poäng är väl, att medan nordkoreanerna gör allt för att utnyttja danskarna i sin propaganda så vänder våra danska vänner på steken och exploaterar i sin tur ” diktaturens kreatur” för sitt antitotalitära projekts skull.

Jacob Nossell är – på film liksom i verkligheten – en ung dansk komiker  med en utvecklingsstörning; själv kallar han sig ”spastisk”. Han blir varmt hälsad välkommen av sina nordkoreanska värdar, vilka dock inte accepterar att han framträder som handikappad artist. I stället blir Mads Brügger och hans duo instruerade att Jacob måste spela att han är handikappad. Man bör hålla i åtanke att människor med störningar av det slag  Jacob lider av regelmässigt göms undan eller dödas i det nordkoreanska samhället.

Mads Brügger, en nordkoreansk ledsagare och Simon Jul Jörgensen.

När Röda kapellet kom till USA blev mottagandet ett helt annat – här hälsades Jacob Nossell som en storstjärna!

Meghan Keane skriver:

”The film has gotten some criticism for its failure to find cinematic evidence of human atrocities. But Brügger found the evasiveness and underhandedness of his North Korean caretakers to be evidence enough of how dictatorship destroys the human spirit.”

I ett sådant samhällsklimat, menar Brügger, kan ingen som vill bevara sitt liv riskera lyxen att vara sanningsenlig.

I filmen – och det framgår även av den omkring fem minuter långa trailern på länken ovan – blir artisterna alltmer irriterade och frustrerade över socialismen i Nordkorea men även av Brüggers manipulerande. Slutresultatet är under alla omständigheter ett mästerverk i sitt slag.

Rev. Moon i Nordkoreas gulag

27 oktober, 2009

Som framgår av min bloggartikel ”Nordkoreas lägersystem i nytt ljus” den 13 oktober finns i den stalinistiska kommunistdiktaturen Nordkorea ett vittförgrenat nät av slavarbetsläger, där flera hundra tusen människor tvingas uthärda omänskliga förhållanden vilka ofta leder till döden. Denna nordkoreanska gulagarkipelag går tillbaka mer än 60 år i tiden.

En vy över Hungnam med dess slavarbetsläger.

En av de dem som hamnade i det nordkoreanska lägersystemet vid knappt 30 års ålder var Reverend Sun Myung Moon, grundare av den religiösa rörelsen Unification Church (ursprungligen The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity). Moon fördes den 20 maj 1948 till ett slavarbetsläger nära byn Dong-ri i utkanten av den nordkoreanska industristaden Hungnam belägen vid landets östkust. Detta läger var i praktiken ett dödsläger eftersom fångarna inte förväntades leva någon längre tid, på sin höjd ett halvår.

Enligt den brittiske journalistveteranen Mike Breen i boken Sun Myung Moon – the Early Years, 1920-53 beslutade sig Sun Myung Moon på ett tidigt stadium att försöka överleva genom att bortse från tankarna på mat, som var det ämne som upptog sinnena hos alla fångar. Födoransonen var så snålt tilltagen att maten bokstavligen togs ur munnen på döda eller döende fångar. Breen skriver:

”He decided to give away half of his three hundred gram grain ration to one of the men beside him, reducing his ration to equal that of the men in the sick bay. He did that at every meal for two weeks.”

Rev., Dr. Sun Myung Moon med sin maka, Dr. Hak Ja Han Moon, vid en välsignelseceremoni den 14 oktober 2009.

För Moon betydde relationen till Gud skillnaden mellan en säker död och överlevnad. Han såg på umbärandena i lägret som en andlig kamp mellan Gud och Satan. Breen citerar Moon på följande sätt:

”I realized very clearly how God loved me and knew how much I was suffering. Since he knew it, I would not ask him to relieve or remove the suffering.”

Mer ur Breens bok finns på den här länken:

http://jho2.tripod.com/Chap07.htm

I stället ägnade Moon mycket av sin tid åt att hjälpa sina medfångar, av vilka några kom att bli religiösa lärjungar till denne säregne unge man med det brinnande trosnitet.

Mot alla odds var Sun Myung Moon (eller Moon Sun-myung som det heter på koreanska) fortfarande vid liv hösten 1950, då Koreakriget pågick för fullt. Efter inledande framgångar för de nordkoreanska stridskrafterna lyckades de USA-dominerade FN-trupperna under ledning av general Douglas MacArthur den 25 september 1950 i hamnstaden Inchon slå in en kil i de kommunistiska underhållslinjerna, vilket innebar att Nordkoreas offensiv avbröts och FN-styrkorna kunde avancera norrut. I början av oktober bombades den strategiskt viktiga staden Hungnam inklusive lägerfaciliteterna. Det ledde till att de överlevande fångarna kunde fly.

När fängelseledningen insåg att FN-trupperna närmade sig började man avliva lägerfångarna, och det befriande FN-bombardemanget kom på morgonen samma dag som Moon skulle dödas. Han flydde med en kamrat och tog sig till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang, där han försökte samla ihop sina gamla anhängare; Pyongyang var före kommunisternas maktövertagande i norra Korea känt som ”Österns Jerusalem” på grund av den omfattande kristna verksamheten i staden.

 Sun Myung Moon bär en skadad medfånge på ryggen.

Så gott som alla forna anhängare hade dock skingrats, varför Moon och en medfånge i stället gav sig av på väg mot Sydkorea genom det krigshärjade Korea. Moon forslade under färden söderut en medfånge som skadat ett ben ömsom på sin rygg, ömsom på en cykel. Den 1 maj 1954 grundade Moon och hans då fåtaliga anhängare Unification Church i Pusan på den koreanska sydostkusten.

Reverend Sun Myung Moon är i dag 89 år (90 enligt orientaliskt sätt att räkna från konceptionsögonblicket) och författare till en i år utkommen memoarbok som på engelska heter As a Peace-Loving Global Citizen, som utkom samtidigt på koreanska och engelska den 8 mars 2009 på det ansedda sydkoreanska förlaget Gimm-Young Publishers. Boken gick snabbt in på den koreanska bestseller-listan. För närvarande håller boken på att översättas till 43 språk, och dessutom förbereds en reviderad engelsk upplaga.

 

På sajten God and Gulags finns följande citat ur boken, som anspelar på det faktum att talrika missionärer i den uttalat antikommunistiska och religiösa rörelsen Unification Church dog i kommunistisk fångenskap under det Kalla kriget:

”Each time I heard that one of our members had died in jail, my entire body froze. I could not speak or eat. I couldn´t even pray. I just sat motionless for awhile, unable to do anything. It was as if my body had turned to stone…I saw Marie Zivna (missionär som dött i ett tjeckiskt fängelse) before me in the form of a yellow butterfly that had escaped Czechoslovakia´s prison (and) fluttered its wings as if to tell me to be strong and stand up.”

Det hör till saken att Unification Church i hemlighet drev en särskild mission bakom järnridån med kodnamnet Mission Butterfly. Om detta berättas i boken Mission Butterfly. Pioneers Behind the Iron Curtain (Family Federation for World Peace and Unification International 2006, 276 sidor) under redaktion av Christa Segato Stadler och Barbara Grabner.

Läs mer om Rev. Moon som ”The Gulag Messiah” här:

http://godandgulags.blogspot.com/2009/10/gulag-messiah.html

Unification Church är i grunden en andlig och religiös rörelse som redan från början haft målsättningen att befria mänskligheten från kommunismen. Sun Myung Moon förklarade under det Kalla kriget sin inställning så, vilket också tjänar som motto för boken Mission Butterfly:

”I am certain that the day will come when Communism will be completely eliminated from the face of the earth; then we will celebrate God´s sovereignty of goodness and, under that, the peoples´  liberation.”

Sakupplysning: denna bloggare är medlem i Unification Church sedan 1974.

Nordkoreas lägersystem i nytt ljus

13 oktober, 2009

248283256ead91b0b799e976c58135250852a1ed

Minutiöst välregisserad propaganda i ett sjukt samhälle: en vy från Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Det är sedan länge känt att det kommunistiska Nordkorea, världens i dag troligen mest omänskliga diktatur, har ett vittomfattande system av slavarbetsläger i den beprövade sovjetiska gulagstilen som skildrats så vältaligt av Alexander Solzjenitsyn.

David Hawk har skrivit rapporten The Hidden Gulag. Exposing North Korea´s Prison Camps (U. S. Committee for Human Rights in North Korea, 125 sidor) där han kommer till slutsatsen, att det finns minst 36 läger utspridda över Nordkorea där 150 000 till 200 000 människor sitter inspärrade under omänskliga förhållanden. Lägren spelar en viktig roll i den nordkoreanska ekonomin på så sätt att internerna tvingabryta kol, järn och guld.

Det nordkoreanska lägersystemet hamnar delvis i ett nytt ljus genom en ny rapport som publicerats av det amerikanska East-West Center. Författarna Marcus Noland och Stephen Haggard framhåller bland annat:

…the system of prison camps in North Korea also being utilized to exact penance (and capital) from those brave, enterprising and starving souls who have dared to try to survive amidst the squalor of a bankrupt, inhuman system.

Noland och Haggard fortsätter: ”The portrait that emerges is of a Soviet-style gulag characterized by an arbitrary judicial system, an expansive conception of crime, and horrific abuses.”

Rapporten, Repression and Punishment in North Korea: Survey Evidence of Prison Camp Experiences, bygger på två unika studier av flyktingar från Nordkorea. 2004 och 2005 intervjuades 1350 flyktingar på elva platser i Kina samt 2008 300 flyktingar i Sydkorea. Vittnesmålen tyder på att det nordkoreanska lägersystemet numera tjänar som förebild för hela rättsväsendet – om man nu kan tala om ett sådant – i Nordkorea.

Utmärkande drag är godtycke, svält, avsaknad av sjukvård och brutalt våld. Detta gäller också internerade i vanliga fängelser samt smärre brott. Det har med tiden utvecklats ett omfattande mutsystem, där tjänstemän inom den straffrättsliga sektorn girigt och utan betänkligheter accepterar mutor från medborgare som vill undvika att ha med den nordkoreanska ”rättvisan” att göra.

Noland drar följande slutsats i en artikel i Washington Post den 5 oktober: ”It really looks like the work of a gang, a kind of ‘Soprano’ state. But it succeeds in keeping people repressed.”

Många har hamnat i Kim Jong-ils gulagsystem endast därför att de försökt överleva. Eftersom den nordkoreanska regimen misslyckats med att förse sin befolkning med mat genom den socialistiska distributionsapparaten tvingas människor i hushåll, industrier, kooperativ, lokala regeringsorgan och till och med i den eljest priviligierade krigsmakten ägna sig åt privat företagsamhet för att över huvud taget kunna upprätthålla livhanken. Och eftersom detta naturligtvis är förbjudet i Nordkoreas järnhårt stalinistiska diktatur hamnar de mest företagsamma i fängelser och läger.

Det har genom tidigare vittnesmål framkommit att det förekommer framtvingade aborter och mord på spädbarn i det nordkoreanska gulagsystemet. Fem procent av de intervjuade flyktingarna i den nya rapporten hade bevittnat övergrepp av detta slag. 55 procent trodde vidare att det förekommer medicinska experiment på fångar, även om ingen med egna ögon hade varit åsyna vittne till något sådant.

Mer om Nolands och Haggards rapport finns på den utmärkta sajten God and Gulags här:

http://godandgulags.blogspot.com/

Det märkliga är att inga främmande statsmän som besöker Nordkorea tycks ägna en tanke åt den bistra verklighet som här skisserats och ännu mindre ta upp frågan med härskarklicken i Pyongyang. Om bara världens politiker ägnade bråkdelen av den kritik man tvångsmässigt utsätter det demokratiska Israel för åt Nordkorea, skulle de nordkoreanska härskarna kanske tvingas börja lyssna.

Baksis stöd till extremvänstern

11 augusti, 2009

Den professionelle ”antirasisten” Kurdo Baksi går på Expressens debattsida i dag (11 augusti) ut och kräver att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag inte skall få det presstöd tidningen i och med planerad veckoutgivning är berättigad till. Den dramatiska rubriken till artikeln lyder ”Stoppa stödet till rasisternas tidning”.

”Nationell Idag skulle därmed bli den första högerextrema tidningen som erhåller presstöd i Sverige”, skriver Baksi och fyller på med: ”Frågan är om vi ska acceptera det.” Svaret är för Baksis del redan givet, ty slutklämmen på aktstycket blir: ”Politiker som värnar om det demokratiska samhället bör nu verka för att lagstiftningen kring presstöd ändras. Samtidigt bör ledamöterna i presstödsnämnden neka nationaldemokraternas tidning presstöd. Att stödja våldsamma gruppers publikationer gynnar knappast den efterlängtade integrationen i vårt land.”

 NDs partiledare Marc Abramsson (i mitten) trivs bland representanter för British National Party (BNP).

Kurdo Baksi har naturligtvis all rätt att tycka illa om Nationaldemokraterna och deras publicistiska verksamhet. Han gör det emellertid på ett selektivistiskt och hycklande sätt. Så här argumenterar Baksi exempelvis: ”Nationell Idag är en fördomsfull, partisk propagandamegafon som ägnar sig åt personförföljelse och som bedriver hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män.”

Låt gå för första delen av sistnämnda citat. Men sedan kan väl inte ens Baksi själv tro på vad han skriver. Eller menar karl´n verkligen att Nationell idag och ND ”hetsar” mot alla som har svart, cendréfärgat eller grått hår (hur blir det förresten med dem som inte har något hår alls)? Eller mot alla kvinnor och barn? Då kan jag upplysa Kurdi Baksi om att Nationaldemokraterna har två representanter i fullmäktige här i Södertälje, och en av dem är kvinna. I Nykvarn är ND dessutom företrätt av en sydeuropé från tjurfäktningens förlovade land, nämligen Daniel Spansk.

Förlåt mig om jag raljerar litet, men att en figur som likt Kurdo Baksi utan några som helst försök till nyanseringar kör på med sina hopplösa klyschor kan man knappast ta på allvar.

Kurdo Baksi hävdar således att NDs tidning är en ”fördomsfull, partisk propagandamegafon.”  Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning av Nationell idag. Detta borde emellertid icke vara något skäl till att stoppa presstödet till ND-blaskan, eftersom precis de orden stämmer alldeles ovanligt väl in på tre publikationer som redan (enligt statistik som gäller 2006) uppbär vardera 2 035 000 kronor i skattefinansierat presstöd: Internationalen, Proletären och Norrskensflamman.

Samtliga dessa tidningar är klart vänsterextremistiska, enkannerligen det gammelkommunistiska organet Proletären som väl i närmare ett halvsekel nu pläderat för den väpnade revolutionen. Så vitt jag känner till är denna tidning, som ges ut av Kommunistiska partiet, den enda i landet som har stalinistdiktaturen Nordkorea som favoritland och ideologisk förebild. Jag hyser emellertid inte de bittersta illusioner om att Kurdo Baksi skall börja brännmärka vänsterorgan, eftersom han själv fungerar enligt principen ”allt vänster är bra.”

 

Jag är själv definitivt ingen anhängare av vare sig Nationaldemokraterna eller Nationell idag. Det här gänget kör nämligen, till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, med en invandringspolitik som är mer rasrelaterad än rationell. Från begynnelsen 2001 har ND vidare kritiserat USA och Israel för att vara ”terrorstater” och intar generellt sett tveklöst en gammelnationellt skeptisk (för att säga det minsta) inställning till judar. Partiet tar dessutom regelmässigt hjälp av tvättäkta nazister när det gäller att hålla ordning vid möten eller sprida material.

Som grädde på moset publicerade Nationell idag nyligen desslikes en låååång intervjuartikel med den icke helt okände islamisten, judehetsaren och konspirationsteoretikern Mohamed Omar.

Kurdo Baksi har också troligen fel i att Nationaldemokraterna skulle vara ”högerextremistiskt”. Det finns nämligen så många likheter mellan NDs och kommunistgruppernas politik att man lika gärna skulle kunna säga att ND är ”vänsterextremistiskt”, men den ärebeteckningen vill Baksi förmodligen reservera för hedersknyfflarna i AFA oc h Revolutionära fronten. Personligen föredrar jag termen ”extremnationalistisk” när det gäller ND.

När allt detta är sagt måste jag ändå erkänna att jag tycker Nationell Idag är en rätt bra tidning när man ser till layout, struktur och uppläggning. Innehållmässigt är den kass, men det är en helt annan sak. När tidningen nu också tycks uppfylla de formella kriterierna för att erhålla presstöd så kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga skäl att neka den presstöd med de regler som nu finns.

Alternativet vore att ändra reglerna så att endast demokratiska tidningar skulle komma i åtnjutande av stödet, men då är man, med tanke på gränsdragningsproblematiken, inne på farliga vägar. Det är en lösning som säkerligen heller inte tilltalar Kurdo Baksi. Det är nämligen oomtvistligt att ingen av de tre vänsterpublikationer som nu får stöd uppfyller det kriteriet.

Jag hoppas därför nu att de som beslutar i saken inte skall ta intryck av oseriösa demagoger som Kurdi Baksi, som säkert går och hoppas på att hans anknytning till sakrosankta Expo och hans vänskap med den framlidne deckarförfattaren (och trotskisten) Stieg Larsson skall vara nog för att beslutet i presstödsnämnden skall gå hans väg.

Läs här vad en av mina favoritpolitiker, folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, har att anföra i frågan om presstöd till Nationell idag:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2007/07/p-andra-sidan-hjrnridn-nd-vill-ha.html

För tillfället är Baksi enligt presentationen i Expressen sysselsatt med att skriva en bok med titeln Min vän Stieg Larsson för att därmed få in några välbehövliga kulor till sin egen verksamhet som partisk propagandamegafon.

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!