Archive for the ‘Nordvietnam’ category

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Rohs självmord och den sydkoreanska politiken

24 maj, 2009

I lördags (23 maj) nåddes vi av det chockerande beskedet att förre presidenten i Sydkorea, Roh Moo-hyun, hade begått självmord genom att hoppa från en brant klippa. Han överlevde hoppet med svåra skador men avled på sjukhus några timmar senare. Den 62-årige Roh, som var president 2003-2008, ställdes inför anklagelser om grova mutbrott i april.

  Ett stort ögonblick i den nu avlidne expresident Roh Moo-hyuns politiska liv: mötet med Kim Jong-il 2007. Roh till vänster på bilden.

Den amerikanska nyhetsbyrån APs redaktion i Seoul skrev bland annat följande om Rohs dramatiska bortgång:

”Roh Moo-hyun, whose hard-won reputation as a corruption fighter was tarnished by bribery allegations that drew in his family and closest associates, jumped to his death Saturday while hiking in the mountains behind his rural home.” Roh efterlämnade ett avskedsbrev till sin familj, hustrun Kwon Yang-sook, sonen Roh Gun-ho och dottern Roh Jeong-yeon, med följande lydelse: ”I´m indebted to too many people. Don´t be sorry, don´t blame anybody. It´s destiny.” I brevet bad expresidenten om att bli kremerad och att en liten gravsten skulle resas i hans hemstad Bongha, cirka 45 mil söder om Seoul nära Sydkoreas näst största stad, Busan.

Expresident Roh anklagades för mutbrott i april och ställde sig då till åklagarämbetets förfogande i Seoul. Han gick med på att en lokal skofabrikant hade givit motsvarande en miljon dollar till Rohs hustru men att detta inte var en muta. Vidare hade samme fabrikant givit en släkting till Roh fem miljoner dollar. Åklagarna misstänker att alla pengarna slutligen hamnade i Rohs egen ficka, något han förnekade. I samband med att Roh överlämnade sig till åklagarna i Seoul för 13 timmars hårda förhör sade han dock enligt AP följande: ”I have no face to show to the people. I am sorry for dissapointing you.” Rohs anhängare menade att anklagelserna kokats ihop av konservativa politiska motståndare.

Roh Moo-hyun kom från en fattig jordbrukarfamilj men lyckades klara de hårda inträdesproven för att bli advokat 1975  utan att ha gått på något universitet. Han ägnade en stor del av sin tid åt att företräda oppositionella studenter som av olika militärpräglade regeringar anklagades för att vara kommunister och gå fienden Nordkoreas ärenden. Roh själv arresterades en gång och fick sin advokatlicens indragen. 1988 invaldes han som vänsterpolitiker i Nationalförsamlingen i det då demokratiserade Sydkorea. Senare blev han populär bland vänstervridna universitetsungdomar genom att i sin kampanj inför presidentvalet 2002 lova att han som president inte skulle ”krypa för USA”.

Roh Moo-hyun fortsatte den ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea som påbörjats av hans företrädare i Seouls presidentpalats ”Blå huset”, den legendariske tidigare oliktänkanden Kim Dae-jung. Tanken med denna politik var att fred och stabilitet på Koreahalvön skulle garanteras genom att Sydkorea gick Nordkorea till mötes med en attityd av samarbete i stället för konfrontation. Kim Dae-jung belönades på grund av detta med Nobels fredspris 2000 efter att ha rest till Pyongyang och som förste sydkoreanske president sammanträffat med Nordkoreas diktator, Kim Jong-il vilken 1994 efterträtt sin far, Kim Il-sung, som högste nordkoreanske ledare (även om den äldre Kim fortsatte att vara president efter sin död). Roh träffade för sin del Kim Jong-il 2007.

Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea är alltjämt en av världens mest spänningsladdade platser.

Problemet var bara att de nordkoreanska kommunisterna inte motsvarande förväntningarna utan fortsatte att obstruera mot omvärldens försök att få dem att sälla sig till den civiliserade världen. Detta var troligen huvudanledningen till att vänsteralternativet i det sydkoreanska presidentvalet 2007 förlorade stort till den konservative kandidaten, Lee Myung-bak från Hannara (Grand National Party).

2004 var Roh illa ute då han ställdes inför riksrätt efter att ha ansetts bryta mot den lag som förbjuder landets statschef att favorisera politiker från det egna partiet (som i Rohs fall var det vänsterinriktade Uri). Roh friades dock från anklagelserna, vilket ledde till att hans popularitet steg och att de politiska motståndare som medverkat till att ställa honom inför riksrätt tappade ordentligt i partisympatier.

Rohs självmord har framkallat chockvågor i hela Sydkorea, och även om en del anhängare anklagar de konservativa för att ha drivit honom i döden är många forna supportrar besvikna. Så här citeras den 35-årige Seoul-bon Kim Hye-jung i APs artikel: ”He schocked us twice: first by betraying our trust in him as the keeper of justice when it was revealed that he´d received the illegitimate money; now, in showing that he was not even responsible enough to face the consequences of his action. As a supporter of the values he stood for, I feel greatly let down.”

I det av konfucianismen präglade koreanska samhället kan det betyda allt att, som det heter, ”förlora ansiktet”, och det var förmodligen det Roh upplevde i så hög grad att han inte längre stod ut. Å andra sidan förlorar den som inte anses leva upp till sitt ansvar ansiktet i minst lika hög grad, och att fega ur när det blåser snålt är aldrig populärt. En av följderna av Rohs självmord kommer med all sannolikhet bli att hans efterlämnade familj får skämmas något oerhört. Saken blir knappast bättre av att Rohs äldre bror nyligen dömdes till fyra års fängelse för mutbrott.

Det har hört till det obligatoriska ritualet i sydkoreansk politik att en presidentkandidat lovar att röja upp i det korruptionsträsk som sedan hedenhös plågat det här landet (liksom andra länder i Ostasien). Sedan har det, utan undantag, framkommit att vederbörande likt förbannat ägnat sig åt ljusskygg verksamhet av något slag, såsom otillåtna kampanjebidrag  som satts in i så kallade ”slush-funds” och svågerpolitik som gått ut på att utnämna släktingar och gamla vänner till höga och välavlönade poster. Två tidigare presidenter, Chun Doo Hwan (1980-86) och dennes handplockade efterträdare Roh Tae-woo (1987-91), båda tidigare generaler, dömdes till och med till döden; då hade de inte bara dömts för att ha förskingrat pengar för miljardbelopp utan även för att ha varit högsta ansvariga för den så kallade massakern i Kwangju i maj 1980, då hundratals demonstranter dödades av utkommenderad militär. Chun och Roh benådades senare.

President Park Chung Hee var något så ovanligt som en helt ”ren” politiker.

Det finns dock ett remarkabelt undantag från regeln om korruption i det sydkoreanska presidentämbetet, och det gäller president Park Chung Hee (1961-79) som genomförde en oblodig militärkupp 1961 och enligt de flesta bedömare räddade landet undan kaos och kanske även ett nordkoreanskt maktövertagande. Det var Park som lade grunden till det ”sydkoreanska undret” genom en konsekvent reformering av industri, näringsliv och även jordbruk, något som ledde till att Sydkorea på 1970-talet seglade upp som en ny ekonomisk stormakt i Ostasien och sprang ifrån ärkefienden Nordkorea med hästlängder (tidigare hade den kommunistiska järndiktaturen Nordkorea ansetts vara den mest välmående av de båda koreanska staterna).

Sydkorea blev under Park inte en kapitalistisk stat i samma mening som USA, utan det var i Sydkoreas fall staten som gynnade ett begränsat antal storföretag så att dessa skulle kunna bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Dessa storföretag – av typ Samsung, Daewoo, KIA, Lucky Gold Star med flera – utvecklades till gigantiska konglomerat efter japansk modell, kallade ”chaebol”. Parks recept visade sig vara framgångsrikt, och Sydkorea blev en stormakt inom exempelvis elektronik, textilindustri och skeppsbygge, så småningom även biltillverkning. Korruption var dock ingen ovanlighet i sammanhanget.

En som inte var korrumperad var dock president Park Chung Hee själv – han var verkligen helt ”ren”, det ideal som Roh Moo-hyung inte lyckades leva upp till. Den före detta generalen Park styrde emellertid sitt land med hård hand och var under hans styre och ett par årtionden framåt en auktoritär diktatur med icke obetydliga militära inslag. Min personliga bedömning är att detta sannolikt var nödvändigt under en osäker tid, då Nordkorea fortfarande stod starkt inom de flesta områden och under Kim Il-sungs styre var minst lika oberäkneligt som Kim Jong-ils fallfärdiga nordkoreanska stat är i dag. Många, framförallt äldre, sydkoreaner anser att Park räddade landet i mer än ett avseende, och jag håller nog med dem.

Det kan nämnas att president Parks dotter Park Keun-hye, född 1952, är en framstående och populär konservativ politiker som mycket väl kan bli nästa president.

När president Park mördades av sin egen säkerhetschef 1979 hade han i princip inga ekonomiska tillgångar på sina bankkonton, och hans efterlämnade barn (hustrun hade mördats av en nordkoreansk agent 1974) tvingades leva ur hand i mun. Det många fruktade efter Parks död, att det ekonomiska undret skulle få ett slut och att landet skulle säkerhetsmässigt och militärt försvagas, inträffade emellertid aldrig. Parks efterföljare i presidentämbetet var ibland tämligen felbara och/eller svaga, men märkligt nog har Sydkoreas framgångssaga fortsatt (bortsett från ett mindre tapp i samband med den ekonomiska krisen i Ostasien i slutet av 1990-talet).

Jag började intressera mig för Korea på allvar vid den tidpunkt Nordvietnam invaderade Sydvietnam 1975, och vi var många som fruktade att samma sak skulle hända med Sydkorea och kanske också Thailand. Jag började skriva om förhållandena på Koreahalvön och besökte landet första gången 1978, då alltså Park Chung Hee var president. Sedan dess har det blivit ytterligare tre besök, det senaste 1997 då jag som utsänd av tidskriften Aktuellt om Korea bland annat gjorde intervjuer inför det förestående presidentvalet (som Kim Dae-jung vann).

Mot denna bakgrund vågar jag kalla mig Korea-kännare, även om det nog finns andra med både djupare och större kunskaper om ”Morgonstillhetens land” än eder tillgivne bloggist. Som jag ser det är Korea ett av världens viktigaste länder, ett som – sedan den omänskliga kommunistdiktaturen i norr förpassats till historiens soptipp och halvön återförenats – kommer att få en världshistorisk betydelse.

Roh Moo-hyungs självmord är under alla förhållanden en tragedi, främst för expresidentens efterlämnade familj.

Därför är jag konservativ (I)

15 april, 2009

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!