Archive for the ‘Norge’ category

Fadakar: PK-journalist på speed

14 november, 2013

untitledEhsan Fadakar ger rasismen ett nytt ansikte med sina antinorska excesser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ehsanfadakar/article17831957.ab

Kolumnisten Ehsan Fadakar ger sig i en upphetsad kolmntext i Aftonbladet den 13/11 på Norge. Om vi får tro Fadakar är Norge helvetet på jorden med sin påstådda rasism och inskränkthet. Se länk till texten ovan.

Ehsan Fadakar föddes i Iran 1982 men är uppväxt i Småland. Han började sin journalistiska bana som sportreporter på Nyheter 24 – ett medium som gjort sig känt för att ofta ge sig på Sverigedemokraterna – och var 2011-13 chefredaktör därstädes. 2013 utsågs Fadakar till chef för Aftonbladets sociala medier.

Vad som mest av allt förtörnar Ehsan Fadakar är den nuvarande norska högerregeringen med dess restriktiva immigrationspolitik. Helt uppenbart är att Fadakar saknar varje tillstymmelse till förmåga att diskutera denna på ett sansat sätt. Hans antinorska bröl, tangerande det rasistiska, måste närmast betraktas som pinsamt.

Så här skriver exempelvis Fadakar i sin hårt kritiserade kolumn:

Ju mer jag läser om Norge desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som om Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sedan släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.

Efter den öppningen kan man egentligen sluta läsa, då det är uppenbart att resten av texten troligen inte kommer att vara något under av sans och balans. Jag har emellertid utsatt mig för obehaget att läsa hela Fadakars text. Min slutsats är denna: ta vilken hopplös svensk PK-skribent som helst och låt honom gå på speed en vecka så får du Ehsan Fadakar.

imagesCA33JF73Finansminister Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet.

Fadakar ondgör sig över en rad saker förknippade med den norska regeringen i allmänhet och Fremskrittspartiet och dess ledare, finansminister Siv Jensen, i synnerhet. Att det varnats för ”smygislamisering” och att islam skulle ha jämförts med nazismen är i Fadakars ögon värsta rasismen. Att terrorister med islam som religionstillhörighet i Allahs namn sprider död och förfäran världen över varje dag tycks helt ha undgått vår man, liksom att våra västerländska samhällen för varje dag som går plockar in allt fler (ofta analfabetiska) immigranter från den muslimska världen.

Vidare i Fadakars ”analys” av Norge, vars hela folk får klä skott för den nuvarande regeringens förmenta tillkortakommanden:

Rikaste landet i världen behandlar det fattigaste folket i Europa som djur.

Detta syftande på romerna visar att Ehsan Fadakar har här – troligen medvetet – missuppfattat legitima ansträngningar för att stävja den utbredda brottslighet som zigenarligor de facto står för; detta är ett problem i Norge liksom i Sverige och en lång rad andra länder. Tänk på att varje gång du ger en slant till en tiggare, så understödjer du den organiserade brottslighet som de romska ligorna ägnar sig åt!

Enligt Ehsan Fadakar, och så många andra av hans gelikar, är det emellertid inte acceptabelt att kalla en spade för en spade. Det är samma tänk som när dömda eller åtalade personer med mörk hy ”vitpixlas” i Aftonbladet och andra media, eller när signalementet på efterlysta brottsmisstänkta av uppenbar utländsk härkomst utelämnas.

imagesCAUIYG0XÖzz Nujen: politiker med komik som täckmantel.

Däremot är man alltid noga med att i förekommande fall framhålla, att vederbörande hade exempelvis ”ljust hår och ljus hy och talade felfri svenska”. Omvänd rasism i sin prydno. I Fadakars och hans meningsfränders ögon kan nämligen en utlänning/invandrare aldrig göra något fel. Gör han/hon ändå det är det alltid någon annans fel: samhällets, polisens, ”rasisternas” och så vidare.

Dock är det i AB-kolumnistens ögon ej endast högerregeringen som dabbar sig å det grövsta. Sak samma gäller Socialistisk Venstre, som varit oförsynt nog att kräva att invandrare är medvetna om att det är norska värden som är normerande i Norge. Att ta seden dit du kommer är ingenting som står högt i kurs hos Ehsan Fadakar och hans kompisar.

Självklart hyllar Fadakar även den så kallade komikern Özz Nujen – som väl snarare är en politiker som använder sig av komiken som täckmantel – och brännmärker producenterna bakom pratprogrammet ”Skavlan” för att det plockade bort hans grövsta dumheter i det aktuella programmet.

Avundsjukan lyser igenom i denna salva från Fadakars sida:

Norrmännen har inte direkt gjort sig kända som några smarta, hårdjobbande eller innovativa världserövrare. Att bli rik på olja är som att vinna på lotto.

untitledNorsk olja. Som att vinna på Lotto?

Fadakar ser dock inte längre än näsan räcker om ens det. För visst finns det exempel på hårt arbetande och innovativa norrmän. En av dessa heter Olav Thon, framgångsrik affärsman/företagare som emellertid haft det enligt Fadakar förkastliga omdömet att offentligt stödja Fremskrittspartiet. Självklart måste en sådan person rullas i tjära och fjädrar!

Enligt vår vän på Aftonbladet finns det bara en sak som norrmännen – ja, han gör så våldsamma generaliseringar – är riktigt bra på: ”att ta hand om sig själva”. Och? En regerings viktigaste, kanske enda, uppgift är och förblir att värna och ta hand om det egna landet och folket. Något som vår egen svenska alliansregering glömt för länge sedan om den alls varit medveten därom.

Slutligen upprör det givetvis en patenterad PK-typ som Fadakar att ordet ”neger” används då och då i Norge för att beteckna personer med mörkhyat, afrikanskt utseende. Ett ord som inte uttrycker någon värdering men som utmönstrades såsom svårartat ”rasistiskt” efter en aggressiv kampanj av den kommunistiska våldsgrupperingen Black Panthers i slutet av 1960-talet. Om det finns norrmän som inte köper detta så tycker jag det hedrar dem.

Min åsikt är att alla länder, givetvis inklusive Norge, måste kunna tåla kritik. Jag har själv på min blogg bland annat kritiserat den traditionella norska antisemitismen, som förvisso var ett problem under Quisling-tiden 1940-45 och förblir ett problem i dag.

Här har dock framförallt Fremskrittspartiet, med sin positiva inställning till den judiska staten Israel, bidragit till att luckra upp de gamla antisemitiska schablonerna. Något som givetvis helt undgått Fadakar. Fast han tycker kanske antisemitism är helt OK, vad vet jag?

Vidare har jag inte särskilt mycket till övers för den norska nobelpriskommittén, som utmärkt sig genom att stundom dela ut fredspriset till rent häpnadsväckande kandidater vilka oftare än tvärtom gjort absolut ingenting för freden i världen.

untitledDen norske nationalskalden Björnstjerne Björnson.

När jag skriver att även Norge måste kunna tåla kritik avser jag dock faktiskt grundad sådan. Inte adrenalinstinna och rasistiska pekoralskriverier liknande dem som Ehsan Fadakar ägnar sig åt i Sveriges hattidning nummer 1, Aftonbladet, vars utveckling inte är särskilt uppbygglig. Tidningen har gått från att vara nazistvänlig under kriget, kommunistvänlig under 60- och 70-talet till att bli så inskränkt politiskt korrekt att det vetter åt det parodiska. Självklart passar en skribent av Ehsan Fadakars snitt perfekt på den gistna skutan.

Själv säger jag avslutningsvis: Heja, Norge! Ett land som, likt alla andra länder, inte saknar problem men som nu äntligen fått en regering som i bästa fall kan styra in det på rätt kurs. Det passar väl bra att avsluta med den norska nationalhymnen med text av nobelpristagaren Björnstjerne Björnson:

http://www.youtube.com/watch?v=LUtiIMZIVOU

untitled”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem…”

Efterskrift: Det verkar uppenbart att Ehsan Fadakar faktiskt är en ren  och skär antisemit. Läs detta inlägg:

http://copyriot.se/2009/03/10/ehsan-fadakar-en-antisemit-pa-nyheter24/

.

Norska kyrkan tar ställning mot antisemitism

22 mars, 2010

Den 19 mars gick representanter för den Norske kirke – motsvarigheten till Svenska kyrkan i vårt västliga grannland – tillsammans med övriga tros- och livsåskådningssamfund i Norge till synagogan i Oslo i akt och mening att manifestera sitt stöd för Det mosaiske trossamfund, som Judiska församlingen i Oslo kallas. Bakgrunden till denna manifestation är att man är bekymrade över antisemitiska hållningar bland norska elever.

Föreståndaren för Det mosaiske trossamfund, Anne Sender, uttryckte sin glädje över att representanter för hela bredden av det norska troslivet på detta sätt beslutat visa sin solidaritet i en besvärlig tid. Sender hänvisade till det goda samarbete som traditionellt förekommer över de norska samfundsgränserna och framhöll:

– I den här situationen bör vi sluta med mysigt småprat och börja handla. Vi måste säga ifrån om vilket slags samhälle vi vill ha. Vi måste förankra goda hållningar i forskning och läromedel, hos skolledare och politiker. Detta är allvar för oss alla. Vi vill inte ha ett samhälle där mobbing och hets kan få spelrum.

 Nils-Tore Andersen.

 Nils-Tore Andersen, ledare för det norska Kirkerådet, framhöll för sin del:

– Vi vill gärna stå samman med er i handling, inte bara i ord. De aktiva amtisemiterna är en fara för vårt land, men lika farliga är de som delvis ger dem rätt.

Anmärkningsvärt nog uttalade också den muslimske representanten Shoaib Sultan, generalsekreterare i Islamsk råd Norge, sitt bekymmer över de antijudiska stämningar som råder bland muslimska elever och ställde sig solidarisk med Det mosaiske trossamfund.

Läs gärna Den norske kirkes text om tilldragelsen här:

http://www.kirken.no/?event=showNews&FamID=114464

När jag tog del av den norska kyrkans och de övriga samfundens ställningstagande undrar jag om en sådan här aktion till stöd för de norska judarna över huvud vore möjlig i Sverige. Till att börja med har Svenska kyrkan sedan åtskilliga år en tradition av närmast fanatisk kritik av Israel gränsande till antisemitism, vilket möjligen kan ha sin historiska förklaring i att Sverige aldrig har blivit i tillfälle att studera Förtintelsen på nära håll.

Under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 lät, som en jämförelse med de under kriget relativt skyddade svenska förhållandena, den norske naziledaren Vidkun Quisling deportera över 700 norska judar till förintelselägren i Europa. Detta historiska arv gör att norrmännen vet vad antisemitism kan innebära.

I Sverige är det dessutom praktiskt taget omöjligt att uttala sitt stöd för judar om man inte i nästa mening framhåller att ett sådant stöd inte får utesluta möjlighet till kritik av Israel. I alla fall om man vill deltaga i debattens huvudfåra och inte bli marginaliserad.

Man blir ju förbannad…

12 mars, 2010

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Inför fri vargjakt i Sverige!

10 januari, 2010

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

En hyllning till min favoritkommunist

19 augusti, 2009

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Skandalen med mulla Krekar i Norge

16 augusti, 2009

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”