Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

EU-valet från min horisont

Jag gjorde något jag inte borde ha gjort i går – åkte in till Stockholm och deltog i Sverigedemokaternas valvaka trots att jag är förkyld och därför inte i bästa fysiska form. Till alla er som träffade mig vill jag dock lugna er med att jag inte har någon anledning tro att det är svininfluensan…

Sven-Olof Sällström blev utan plats i Bryssel och Strasbourg den här gången…

Det blev i vilket fall som helst en minnesvärd tillställning. Mina förväntningar var noll, jag trodde på förhand att det nog snarast skulle bli ett slags gravöl mer än en segerfest med tanke på opinionsmätningarnas blygsamma noteringar. Resultatet från SVTs vallokalsundersökning tycktes bekräfta mina farhågor – gruppen ”övriga”, där SD hamnat jämte bland andra Feministiskt initiativ (FI), noterades för 5,9 procent och det visade sig att SD bara fått 2,4 procent av dessa röster.

Eftersom jag på förhand i ett internt partitips haft grundtipset 2,5 med gardering på 3,1 var jag dock, till skillnad från andra partibröder, inte över hövan nedslagen. Jag visste ju dessutom att många SD-väljare troligen inte är så pigga på att tala vitt och brett om på vilket parti de röstat.

I den första riktiga prognosen i SVTs valvaka var således rollerna ombytta: SD fick 4,0 och FI knappt 2 procent. Värsta jublet bryter ut i lokalen, och närvarande förstanamnet på valsedeln, stabile Östersunds-bon Sven-Olof Sällström, börjar nog i sitt stilla sinne lägga upp planerna över hur han skall få tag på en våning i Bryssel. Diverse reportrar börjar dessutom strömma till.

Efter hand sjunker ju siffrorna, men aldrig längre ner än till 3, 3 procent vilket blir slutresultat och SDs främsta valframgång genom tiderna i ett rikstäckande val. Mer än 2oo procent bättre än i EU-valet 2004 och 0,4 procent bättre än i förra riksdagsvalet – då bör man ändå ta hänsyn till att SD-sympatisörer tenderar att vara mer röstobenägna än flertalet andra väljare när det gäller val till Europaparlamentet (känner flera personer i min bekantskapskrets som sagt att ”om de skall rösta” skall de rösta på SD; sedan har de inte orkat masa sig till vallokalen…).

Jag har i flera sammanhang hävdat att de siffror vi får i EU-valet kan fördubblas i riksdagsvalet i september nästa år, kanske ännu bättre upp. Det står jag fast vid. Nu när vårt parti visat att det på allvar är att räkna med kommer det förhoppningsvis  bli lättare att rekrytera villiga valarbetare och kandidater, liksom naturligtvis väljare i allmänhet (se mitt tidigare inlägg ”Tänk 8-10 procent”).

Mot denna bakgrund håller jag naturligtvis med alla dem – med Jimmie Åkesson i spetsen – som anser att valresultatet är klart godkänt. Jag tycker också det är helt perfekt att vi så att säga smyger upp litet ”i skymundan”, utan att tilldra oss alltför stor uppmärksamhet. Det visar, enligt min analys, att SD fortsätter att vara ett stabilt parti som sakta men säkert växer till sig. Man kan också uttrycka det som unge William Petzäll från Borås gjorde under valvakan, att ”nu kan inget stoppa oss.”

Jag har tidigare partierfarenhet från Ny demokrati (NyD), som jag tillhörde och representerade i fullmäktige i Södertälje 1991-94. Här vill jag påstå att NyD var ett parti mest till namnet: i själva verket var det en samling motstridiga viljor som mest av allt var intresserade av att köra sina egna race ända till det bittra slutet (även om det förstås fanns bra och rekorderligt folk också i NyD).

Forza Silvio!

Då är det en helt annan sak med SD, som efter 2001 – då de blivande Nationaldemokraterna dessbättre tackade för sig – och ännu mer efter 2005 – då Jimmie Åkesson tillträdde som partiordförande – metamorfoserat från att ha varit ett lätt stolligt parti med extremistvarning till att bli ett helt seriöst och konventionellt parti som har arbetat sig fram till den nationella scenen för att stanna. De etablerade partierna torde redan i dag ha börjat lägga upp ritningarna för hur SD skall stoppas, kanhända främst sossarna; Mona Sahlin ansåg  ju valnatten att en av de största framgångarna för hennes parti var att Sverigedemokraterna inte kom in i Europaparlamentet!

Det finns för övrigt säkerligen talrika  SDare som har ett slags ”hat-kärlek” till folkliga Mona, hon utgör med sina många stolliga uttalanden och närmast desperata politiska korrekthet – som gör att hon ibland nästan slår knut på sig själv – något av en tändvätska för oss när det gäller att kavla upp skjortärmarna för att ta SD det sista steget, det som leder in i Sveriges riksdag. Se gärna Robstens inlägg:

http://robsten.blogspot.com/2009/06/ett-stort-tack.html

Vi är vidare säkert många som sliter vårt hår inför beskedet, att 14 procent potentiella SD-väljare valde att rösta med Piratpartiet (PP)  i EU-valet, eftersom man anser detta val vara mindre viktigt än riksdagsvalet: då kan man, tycker man, kosta på sig att ”lattja” litet i syfte att ge etablissemanget en känga. Om inte dessa väljare hade varit hade Sällström, av allt att döma, kunnat börjat leta bostad i Bryssel redan i dag. Det känns surt, naturligtvis, speciellt som PP enligt min åsikt, trots högstämt tal om medborgerliga rättigheter, integritet med mera, ingenting annat är än en grupp smarta mediaestradörer som kommer att förlora sin tjuskraft fortare än du hinner säga ”pajasparti.”

Piratpartiets Amelia Andersdotter har ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac.

Ta förstanamnet Christian Engström, en man som, det erkännes, gjort bra ifrån sig i sina TV-framträdanden. Han har ett förflutet som folkpartist som i sann flumliberal anda inte ser några problem med att legalisera narkotika och prostitution. Engström har i ett inlägg på en kommunistisk blogg sagt sig betrakta SD som ett ”förljuget och rasistiskt parti”. Eller andranamnet Amelia Andersdotter, som sitter i styrelsen för Svenska FN-förbundet vilket, trots det respektingivande namnet, är en tokvänstergrupp som faktiskt vill förbjuda såväl Sverigedemokraterna som andra invandringskritiska grupperingar; hon har dessutom ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac. För mer information, se Mattias Karlssons SD-blogg:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/karlsson/2009/05/27/varning_for_pirater

Som övertygad demokrat respekterar jag under alla omständigheter såväl valresultat som alla väljare som lagt sina röster på PP. Det är tyvärr bara att konstatera att de övriga partierna, inklusive SD, inte gjort tillräckligt när det gäller att attrahera de personer som är intresserade av den typ av frågor som PP tagit på entreprenad.

Om vi skall titta på lokala och regionala valresultat, så kan jag konstatera att det inte gått speciellt bra i Stockholms stad respektive län – 1, 6 respektive 1, 8 procent SD-röster här. Ändå måste det sägas att dessa siffror är klart mycket bättre än vid tidigare val, då kungliga huvudstaden i praktiken varit en tyngd om halsen för SD. Allra bäst tycks det ha gått i Nykvarn, där vårt parti fick 3, 9 procent av rösterna. Fullmäktigeledamoten Anders Berglund är att gratulera! Också här i Södertälje gick det hyfsat, 3, 2 procent, liksom i Botkyrka med 3, 1 – klart bättre än länsresltatet 1, 8 procent.

För mig är det ett kvitto på att vi som har förmånen att få tillhöra Västra Södertörns-föreningen är på rätt väg, vilket jag i första hand vill ge vännerna Robert Stenkvist och Christofer Johnsson en eloge för. Härnäst gäller det att rycka upp Salem (2, 3 procent) litet mer!

Grattis Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti!

Nej, vi sverigedemokrater nådde inte hela vägen fram denna gång. Men vi inspireras av framgången och, just det, av Monas attityd. Dessutom av att det gått rätt väg på rätt många håll i Europa. I Nederländerna blev Geert Wilders Frihetsparti valets moraliska segrare. I Danmark noterade Dansk folkeparti 14, 9 procent och får två mandat i Bryssel och Strasbourg. I Finland nådde Sannfinländarna över 10 procent i teknisk valsamverkan med Kristdemokraterna; båda partierna kommer in.

Och i Italien kunde färgstarke Silvio Berlusconi, alla PK-vänners röda skynke, och hans Frihetens folk glädjas åt närmare 40 procent av rösterna. Forza Silvio!

Slutligen ett memento. Låt oss nu fortsätta arbetet med att bredda SDs ideologiska bas, dels genom arbetet i de olika grupper som kämpar med texter till den blivande valplattformen (och där jag har glädjen ingå i gruppen Försvars- och säkerhetspolitik under Krister Maconis ledning), dels genom verksamheten i de olika kommunerna.

Med mitt särskilda intresse för utrikespolitik anser jag nog att det finns all anledning att också ta hänsyn till den stora värld som finns utanför Europa – här skulle jag rentav kunna tillföra partiet en del av värde!

Mångkultur och gängvåldtäkter

Mångkultur är ett dubbelbottnat begrepp och kan således tolkas på olika sätt. Ursprungligen är det ett positivt laddat kodord som genom åren, i åtminstone ett par decennier, har använts av företrädesvis kultureliten i syfte att påpeka fördelarna med främmande kulturer; det vill säga främmande visavi aktuellt land. I begreppet mångkultur ligger också undermeningen, att i det samhälle det tillämpas skall ingen kultur anses överordnat normgivande.

Förr i tiden var Södertälje mest känt som den svenska ishockeyns Mekka. Det var då det…

Jag är både född och bosatt i en kommun där mångkulturen satts på piedestal. Ni som läst mitt inlägg ”Skurkarna förstör min stad” (24 mars) vet att den kommunen/staden är Södertälje. Under den tid jag var kommunalpolitiker 1991-98 representerade jag partier – först Ny demokrati och sedan Täljepartiet – som var ensamma i att kritisera det mångkulturella konceptet. Alla övriga partier deltog, med olika grader av entusiasm, i hyllandet av mångkulturen som det projekt vilket skulle lösa alla problem som hängde samman med invandrares och flyktingars integration i staden. Dessutom var det ju så berikande med kryddstark mat och duktiga fotbollslag!

När jag nu blickar tillbaka på den tiden, samtidigt som jag noterar vad som blivit av den integration och samhällsharmoni som skulle bli den mångkulturella satsningens resultat, inser jag att det inte bara blivit pannkaka av alltihop – mångkulturen har yttermera lett till att Södertälje blivit en hårdare och våldsammare stad. Jag vill hävda att detta till en del beror på att de styrande vägrat inse, att i Sverige är det svensk kultur och framförallt svenska lagar som måste vara normgivande.

Icke minst är det mångkulturen som har givit oss ett nytt ord att lägga till den svenska ordlistan: gruppvåldtäkter eller gängvåldtäkter. Det är ett känt, men av media och kulturelit högst motvilligt erkänt, faktum, att den allt övervägande delen av denna kriminella verksamhet utförs av unga män med invandrarbakgrund, de må sedan vara svenska medborgare eller ej. Tveklöst ligger manschauvinistiska ideal med rötter i Mellanöstern bakom.

Det senaste, men säkerligen inte sista, exemplet härvidlag är den rättegång som när detta skrivs pågår i Södertälje tingsrätt mot medlemmar i en så kallad våldtäktsliga. Medlemmarna i ligan har under några år, bland annat med hjälp av förtrogna restauranganställda, systematiskt letat upp lämpliga offer, vilka förts till lägenheter där de sedan våldtagits och förnedrats upprepade gånger. Av de sex individer som gripits/åtalats för denna form av rå kriminalitet är enligt uppgift tre irakiska medborgare med så kallad kaldeisk bakgrund, två svenska medborgare med irakisk etnicitet samt en person av oklar härkomst.

En av de åtalade, Savio Najeb Shabo, var medlem i Syriska föreningens fotbollslag (som spelar i division 7) men hade inte varit aktiv under ett halvår innan han greps. Föreningens ordförande, Ghyt Makdessi-Elias, har tagit avstånd från verksamheten och uteslutit Shabo från spelartruppen. Syriska föreningen är som sådan knappast inblandad i brottsligheten, men det förefaller klart att den fungerat som träffpunkt för gängmedlemmarna.

I dagens nätupplaga av Länstidningen kan man bland annat läsa att en av de tilltalade anklagas för våldtäkt på en flicka som vid tillfället var 12 år gammal. Hon hade rymt hemifrån, kommit i kontakt med medlemmarna i ligan samt därefter förts till en vind i Ronna där hon alltså våldtogs upprepade gånger. Det är förvisso en otacksam uppgift för en advokat att försvara ogärningsmän av detta slag. Advokat Reidar Stache citeras på följande sätt i Länstidningen (16/4): ”Hon ser ju betydligt äldre ut än tolv år.”

Trots den som sagt otacksamma uppgiften, tycker man kanske att advokat Stache kunde ha kommit på något bättre än detta; den underliggande meningen är ju (åtminstone kan det tolkas så), att det är rätt OK att våldta en flicka som är äldre än tolv år.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga alla personer i Södertälje som har invandrarbakgrund med assyriska/syrianska/kaldeiska/syriska förtecken. Mycket långt därifrån. Jag har sagt det förr och jag säger det nu: många, troligen det stora flertalet ur denna grupp, är skötsamma, laglydiga och ofta hårt arbetande människor som icke minst satt ordentlig fart på närings- och kulturlivet i Södertälje. Det relativa fåtal som utmärker sig genom brottslig verksamhet tycks emellertid göra det ordentligt.

Förutom våldtäktsligan kan här nämnas ett annat aktuellt exempel på kriminell verksamhet med assyriska/syrianska ungdomar inblandade. Det gäller den muslimska familjen Moor i Hovsjö, som i tre års tid varit utsatt för hänsynslösa trakasserier av ungdomgäng vilket lett till att familjen numera lever i ständig skräck. Senast under påskhelgen kastades en cykel in genom ett fönster – familjen bor i markplanet – i samband med en vandaliseringsvåg som drog genom denna ökända kommundel.

Det här klientelet ungdomar brukar då och då också roa sig med att kasta sten mot bussar, vilket i bland lett till avsevärda störningar samt personskador på busslinjerna 751 och 753 som går mellan Brunnsäng/Fornhöjden och Hovsjö.

Det är inte bara assyrier/syrianer eller individer med annan invandrarbakgrund som begår brott i Södertälje. Dock är det min uppfattning att ansvariga kritiker varit alldeles för släpphänta och benägna att se genom fingrarna med den under alla omständigheter frekventa och väl belagda kriminaliteten bland ungdomar med invandrarrötter. På min tid som kommunalpolitiker var det tabubelagt att rikta någon som helst kritik mot någon form av invandrarverksamhet, eller att ifrågasätta mångkulturens påstådda välsignelser. Invandringen som sådan var naturligtvis också fredat område, och alla som vågade sig på att kritisera den förda svenska invandrings- och flyktingpolitiken stämplades som extremister och rasister.

Lago och Obama.

Det är först under senare tid som kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (numera världsbekant som Obamas kompis och ”the Mayor of Sodertalje”) börjat inse att massinvandring till en kommun och/eller en region inte enbart är av godo. Det är så dags nu! Man kan också med visst fog fråga sig vad det uttalat invandringskritiska partiet Nationaldemokraterna (ND), med två mandat i fullmäktige, gör åt saken. Den som läser partitidningen Nationell idag finner visserligen att kritik mot muslimer förekommer tämligen ofta, medan turerna kring våltäktsligan dock knappt alls berörts.

Kan det möjligen vara så att ND gör skillnad mellan invandrare och invandrare? Att kristna assyrier/syrianer är en intressant väljargrupp, medan muslimer inte är det?

Det aktuella gruppvåldtäktsfallet och Syriska föreningens roll i samband härmed torde under alla omständigheter göra det nödvändigt för kommunen att se över bidragsreglerna. Med eller utan Nationaldemokraterna.

Skillingtryck och snapsvisor

Det kan inte ha undgått många medborgare i detta land att det har sjungits snapsvisor och andra sånger i sammanhang som har med Sverigedemokraterna och Sverigedemokratisk ungdom (SDU) att göra. Det mest omtalade alstret härvidlag torde vara den så kallade Palmevisan, vars text i en variant lyder så här:

”Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Klockan var strax efter tio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.

Lisbeth såg revolvern blänka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Strax därefter blev hon änka, sha-la-la-la-la-la-la-la-la/Skottet brann, Christer sprang, Tunnelgatan bytte namn/Olof Palme gick på bio, sha-la-la-la-la-la-la-la-la.”

Sången lär ha sitt ursprung i Moderata ungdomsförbundet (MUF) men har använts flitigt även i andra sammanhang. Själv lärde jag mig den under tiden jag var med i Ny demokrati i början av 1990-talet av ett par partikolleger med bakgrund just i MUF. Och ja, jag har själv sjungit den – både med och utan eget gitarrackompanjemang – i slutna sällskap. I går blev jag av en reporter från Länstidningen i Södertälje som representant för Sverigedemokraterna  ombedd att kommentera SDs sång(?)insatser på Tallinn-färjan, och tyckte då det var lika bra att vidgå mina egna sångliga prestationer i sammanhanget.

Bland annat fick jag frågan om jag tyckte sångtexten var rolig. På det måste jag ju svara ”nej”. En sång som handlar om mordet på en människa kan aldrig vara ”rolig”. Palmevisan får i stället sättas in i ett annat sammanhang. Som jag ser det är Palmevisan ett modernt skillingtryck, det vill säga en samtida, ofta färgrik, kommentar till en omtalad händelse som i gamla tider utan en myckenhet av massmedia såldes till publikum för 1 skilling. Ett av våra mest kända skillingtryck är ”Elvira Madigan”, som handlar om den tragiska kärlekssagan mellan den danska lindansösen Elvira Madigan (hon hette egentligen Hedvig Jensen) och greve, löjtnant Sixten Sparre. Den senare lämnade hustru och barn för Hedvig, varpå de båda rymde till Danmark där de småningom ingick och förverkligade en självmordspakt. Jag har för övrigt besökt Hedvigs grav i Danmark.

Texten till sången om Elvira Madigan skrevs av tidningsmannen John Saxon och blev alltså ett mycket framgångsrikt skillingtryck. Ett annat populärt sådant var ”Lincolnvisan”, som författades i anledning av det över hela världen uppmärksammade mordet på USAs president Abraham Lincoln 1865. Förövaren var den fanatiske sydstatsnationalisten och skådespelaren John Wilkes Booth, som sköt Lincoln med en Derringer av kaliber 44 på Ford Theater i Washington, varpå han hoppade ner på scenen och ropade: ”Sic semper tyrannis!” (Så går det alltid för tyranner). För att jämföra med Palmevisan återger jag ett par strofer ur Lincolnvisan:

”Har ni hört den förskräckliga händelsen, den är sann ty den hände just nu/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Att kungen av nordliga Amerika blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Men så kom där en bov genom dörren, usch så hiskeligt ful han såg ut/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och i handen så bar han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut.

Och så sköt han den kungen i planeten så att huvudet skutta från hans hals/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?’/Skruva luttan tjong faderallan-lej, skruva luttan tjong fadderej/Och blodet det skvätte på tapeten och kammartjänarn frågte: ‘Va befalls?'”

Inte heller det en särskilt ”rolig” text. Och jodå, jag har framfört även denna visa. Den är dessutom väl så blodig och respektlös som Palmevisan. Ändå brukar Lincolnvisan i kulturella kretsar anses vara en såväl dråplig som vällovlig samtidsskildring. Länken nedan går till ett framträdande av Hootenanny Singers, där som bekant den senare världsberömde Björn Ulvaeus inledde sin karriär.

http://www.youtube.com/watch?v=_26cPnDLJaM

Någon av mina läsare kanske kan ge synpunkter på varför Palmevisan anses vara vulgär och ärerörig, medan Lincolnvisan har rykte om sig att vara ett stycke tämligen högstående kultur?

Som ovan nämnts kan man gott kalla Palmevisan för ett modernt skillingtryck, vars vidare spridning nu SRs program Kaliber sörjt för. Det vore onekligen intressant att få veta vem som skrivit texten till sången i fråga. Vederbörande har kanske något kulturpris att hämta, eller?

I våra beklämmande historielösa media har emellertid Palmevisan framställts som en snapsvisa, och för all del – den användes väl på SDU-trippen till Estland som sådan, om jag förstått saken rätt. Det var i så fall definitivt inte första gången av jästa och destillerade drycker förfriskade personer stämde upp en vulgär och respektlös sång vid ett mer eller mindre dukat bord. Hemma har jag en rekommendabel bok med titeln ”Överstens snapsvisor”, sammanställd av överste 1. Einar Lyth, som innehåller en försvarlig samling sångnummer med militär prägel där budskapet och humorn nog inte alltid är av det allra mest förfinade slaget (med undantag för Evert Taubes ”Än en gång däran”, pärlan bland svenska snapsvisor). Följande tillhör mina favoriter:

”Att vi är lappar, det kan man se uppå gången/Att vi är fulla, det kan man höra på sången/Vi dricker brännvin just för vi tycker om ´en/Det är så skönt när det rinner ner uti våmmen/Lappmössa med tofs på/Fy fan vad det snöar/Och denna visa var inte lång, därför tar vi den än en gång…”

Det var en faslig tur att Jimmie, Erik och grabbarna inte klämde i med den…lappar, det är väl rasistiskt, eller? Jag skall inte här beröra det statliga bolaget Sveriges Radios beslut att sända in infiltratörer utrustade med hemlig avlyssningsanordning för att bugga SD och SDU, men det vore väl i balanserande syfte – SR har ju, som vi alla vet, alltid varit mån om balansen och opartiskheten i etern – trevligt om man kunde göra liknande studiebesök hos SSU eller Röd ungdom.

Kanske finge svenska folket då tillfälle att avnjuta låtar med strofer såsom:

”Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarväldet skall vi krossa, ja nu tar vi deras makt/Vi skall fylla våra badkar med den unga högerns blod/Borgarpacket skall torteras tills de tar sitt eget liv”. (Tack, partibroder Anders Berglund i Nykvarn för texten!).